English

Kategori: Köp- och handelsrätt

  • Hävningsrätt vid dröjsmål med betalningen

    Hävningsrätt vid dröjsmål med betalningen

    Om köparen vid ett kreditköp av en vara inte betalar i rätt tid eller med rätt belopp föreligger det en dröjsmålssituation. Är dröjsmålet dessutom väsentligt har säljaren rätt att häva köpet med stöd av köplagen. Vid bedömning av vad som utgör ett väsentligt dröjsmål tar man i första hand hänsyn till köpets karaktär samt om betalningsdröjsmålet avser hela eller bara en del av betalningen.

    Förbehåll

    Har köparen emellertid fått godset i sin besittning har säljaren inte längre någon rätt att häva köpet om han inte förbehållit sig rätten till detta, jfr 54 § 4 st köplagen. Ett sådant förbehåll kan göras i form av ett s k återtagandeförbehåll (säljaren förbehåller sig en rätt att ta tillbaka godset till dess hela köpeskillingen är betald) eller ett s k äganderättsförbehåll (säljaren förbehåller sig äganderätten tills det sålda godset till dess det är fullt betald). Skulle säljaren inte ha ett giltigt förbehåll kan han enbart kräva dröjsmålsränta vid köparens dröjsmål med betalningen.

    Rättsverkningarna av ett återtagandeförbehåll är de samma som vid äganderättsförbehåll. Förbehållen ger säljaren möjlighet att återta godset efter att det kommit i köparens besittning. Förbehållet ger därmed säljaren en säkerhet utan att ha besittning av det gods som utgör föremål för säkerheten.

    Tidpunkten för förbehållet

    För att ett återtagande- eller äganderättsförbehåll ska anses vara giltigt mot köparens borgenärer krävs det att förbehållet har ställts upp före eller senast samtidigt med att egendomen överlämnas till köparen. Skulle förbehållet avtalats först efter det att säljaren låtit godset komma i köparens besittning är det inte giltigt. En skrivning på faktura om att säljaren förbehåller sig äganderätten till egendomen till dess den är fullt betald, förekommer ofta i affärslivet. Förbehållet är emellertid inte giltig om det inte ställts upp före eller senast samtidigt med leveransen.

    Förbehållet ska vara allvarligt menat

    Förbehållet anses inte heller vara giltigt om det av omständigheterna framgår att köparen trots förbehållet har rätt att sälja godset vidare eller konsumera det innan det är slutbetalt. Exempelvis är ett återtagande- eller äganderättsförbehåll i ett avtal mellan en grossist och en detaljhandlare vanligtvis ogiltigt, eftersom avsikten i ett sådant avtalsförhållande normalt är att detaljhandlaren ska ha rätt att sälja varorna vidare innan han betalat desamma. Även i de fall köparen äger rätt att förbruka (konsumera) varan innan den är slutbetald kan förbehållet inte anses vara giltigt. Man brukar säga att ett förbehållet i sådana situationer ”inte är allvarligt menat”.

    Olovligt förfogande

    Det vanliga är att ett återtagande- eller äganderättsförbehåll ingår i de avtalsformulär som säljare och köpare undertecknar i samband med ett kreditköp – särskilt i samband med köp av fordon och maskiner mm. Här är i regel avsikten att köparen varken ska sälja varan eller förbruka den innan den är slutbetald. Utför köparen en åtgärd som medför att säljarens rättigheter kränks – exempelvis säljer varan innan den är slutbetald – riskerar köparen att göra sig skyldig till brott (olovligt förfogande).

  • Företagsöverlåtelse i praktiken

    Företagsöverlåtelse i praktiken

    En företagsöverlåtelse är normalt av komplicerad natur. Det är därför viktigt att ha en erfaren advokatfirma som företräder dina intressen. INTER:s affärsadvokater har stor erfarenhet av att företräda klienter vid företagsöverlåtelser.

    Formerna för överlåtelse av företaget

    Tillvägagångssättet att överlåta ett företag sker genom att ägaren av andelarna i en juridisk person överlåter andelarna till tredje man eller att den juridiska personen överlåter sin rörelse (inkråm) till tredje man.

    Överlåtelse av aktier i ett aktiebolag är den vanligaste formen för överlåtelse av andelar. Överlåtelsen regleras genom ett aktieöverlåtelseavtal vari säljaren överlåter samtliga, eller viss del av, sina aktier.

    Vid överlåtelse av rörelse, som normalt består av tillgångar, skulder, rättigheter och förpliktelser hänförliga till bedriven verksamhet, benämns avtalet som ett rörelseöverlåtelseavtal eller inkråmsöverlåtelseavtal.

    Överlåtelsen kan också ske i blandad form som en tvåstegsraket. I steg ett överlåter det rörelsebedrivande bolaget (”Moderbolaget”) sin rörelse till ett helägt aktiebolag (”Dotterbolaget”). Som steg två överlåter sedan Moderbolaget aktierna i Dotterbolaget till en förvärvande tredje man.

    Letter of Intent

    En företagsöverlåtelse inleds normalt med att säljaren och köparen upprättar en avsiktsförklaring, ett Letter of Intent (”LOI”), vari parterna utrycker sina avsikter att genomföra överlåtelsen.

    I denna avtalshandling brukar man reglera (i) förhandlingstiden, (ii) exklusivitet att förhandla under förhandlingstiden, (iii) hittills uppnådda förhandlingsresultat såsom köpeskillingens storlek eller beräkningsgrunderna för denna, (iv) en förhandlingsordning för de fortsatta förhandlingarna (innefattande även en tidsplan), (v) vilken information som ska lämnas till den potentiella köparen under dennes företagsundersökning, sk due diligence eller DD-process, (vi) skyldighet att iaktta sekretess, (vii) hur konfidentiell information får användas, (viii) skyldighet att återlämna all dokumenterad information som tillhandahållits samt (ix) förbud att erbjuda anställda i målbolaget anställning hos köparen eller att kontakta målbolagets kunder och/eller leverantörer. Vissa av skyldigheterna förenas ofta med vite vid en överträdelse.

    Eftersom ett Letter of Intent är en avsiktsförklaring bör det i handlingen understrykas att ”affären”, dvs själva företagsöverlåtelsen, inte blir bindande innan parterna undertecknat ett skriftligt överlåtelseavtal. Detta betyder inte att andra bestämmelser i ett Letter of Intent inte är bindande såsom skyldigheterna som omnämns i stycket ovan.

    De handlingar och övrig dokumenterad information som köparen får del av under DD-processen placeras i regel i ett datarum som är ett virtuellt rum där handlingarna kan nås elektroniskt. Detta material benämns oftast som DD-material och fogas lämpligtvis som bilaga till det slutliga överlåtelseavtalet.

    Överlåtelseavtalet

    I ett Letter of Intent bör det regleras när under förhandlingstiden ett första utkast till överlåtelseavtal ska presenteras och vem av parterna som ska upprätta det.

    I överlåtelseavtalet finns, förutom själva överlåtelseförklaringen, bestämmelser om köpeskillingen och dess betalning. I många företagsöverlåtelser är det vanligt med en kontant köpeskilling som ska erläggas vid tillträdet av aktierna eller rörelsen samt en tilläggsköpeskilling som utfaller om vissa variabler uppnås. Dessa kan exempelvis vara om en viss omsättning eller visst resultat uppnås.

    Överlåtelseavtalet innehåller också regleringar om när aktierna eller rörelsen ska tillträdas samt vilka åtgärder som ska vidtas på tillträdesdagen. Det finns inget hinder mot att tillträde sker redan samma dag som parterna skriver under avtalet. Avtalsdagen och tillträdesdagen är då en och densamma. Det kan emellertid finnas villkor som ska uppfyllas innan köpet kan fullbordas genom ett tillträde. Då är det lämpligt att tillträdesdagen senareläggs i förhållande till avtalsdagen.

    Ett normalt överlåtelseavtal innehåller även en garantilista från säljaren. Med säljarens garantier i ett överlåtelseavtal avses säljarens utfästelser om vissa faktiska förhållanden. Garantilistan ska vara kopplad till bestämmelser om vilka påföljder en avvikelse i en garanti – dvs ett fel – ska föranleda. I samma påföljdsreglering finns normalt bestämmelser som friskriver säljaren ifrån ansvar förutom ansvaret för brist i garantierna, bestämmelser om tröskelvärden för att ersättning ska utgå, takbelopp för den totala ersättning, reklamationsplikt samt preskription.

    Tvister avseende överlåtelseavtalet kan antingen avgöras av domstol eller av skiljenämnd. Om inget är reglerat om detta i avtalet ska tvister avgöras av domstol. Det är således en förutsättning för ett skiljeförfarande att parterna har intagit en bestämmelse i överlåtelseavtalet som anger att tvister ska avgöras genom skiljeförfarande. Det är endast i rena undantagsfall som parterna i ett överlåtelseavtal väljer att låta domstol avgöra tvister. Läs mer om skiljeförfarande här ».

    Tillträdesagenda

    Även om det utförligt ska regleras i överlåtelseavtalet vad som ska ske på tillträdesdagen brukar man upprätta en kompletterande handling i form av en agenda (sk Closing Memorandum). Handlingen har formen av ett protokoll som specificerar vilka åtgärder som ska genomföras innan, på och efter tillträdesdagen. Det är en i förväg upprättad handling som fungerar som en checklista över tillträdesåtgärderna. Härvid kan parterna pricka av punkt för punkt i handlingen för att säkerställa att ingen överenskommen åtgärd glöms bort. Tillträdesagendan bör utformas så att den ska undertecknas av parterna som en bekräftelse på att samtliga åtgärder har vidtagits.

    INTER:s affärsadvokater är specialister inom avtalsrelaterad juridik och har stor erfarenhet av att upprätta och tolka avtal som reglerar företagsöverlåtelser. INTER:s affärsadvokater företräder regelbundet klienter vid företagsöverlåtelser.

  • Godtrosförvärv av äganderätt

    Godtrosförvärv av äganderätt

    Vid en försäljning har säljaren ett ansvar för att egendomen är i avtalat skick eller i övrigt motsvarar vad köparen med fog har anledning att anta. Det är inte bara faktiska fel som kan föreligga vid köpet, dvs avvikelser som hänför sig till egendomens fysiska beskaffenhet. Egendomen kan även vara behäftad med vad vi jurister bruka kalla rättsliga fel. Ett sådant fel föreligger när egendomen belastas av en rätt som tillhör annan än säljaren. Exempelvis kan annan än säljaren vara ägare till egendomen eller tredje man ha panträtt eller liknande i den. I denna artikel ska jag redovisa vad som gäller i detta sammanhang.

    Äganderättsförbehåll

    Vid försäljning på avbetalning är det inte ovanligt att egendomen överlåts med ett äganderättsförbehåll. Ett sådant förbehåll innebär att egendomen kvarstår som säljarens egendom till dess den är fullt betald. Skulle köparen inte fullgöra sin betalning enligt avtalet, kan säljaren med stöd av äganderättsförbehållet begära egendomen tillbaka. Köparen äger inte egendomen innan han fullgjort sina förpliktelser gentemot ursprunglig säljare och får inte i sin tur sälja egendomen vidare innan så skett. Skulle en försäljning ske i strid mot äganderättsförbehållet hamnar den nya köparen i en besvärlig situation. Den ursprungliga säljaren kan hävda att han har bättre rätt till egendomen eftersom han fortfarande är ägaren. Den nya köparen kan i sin tur vara av uppfattningen att han köpt egendomen i god tro eftersom han inte kände till äganderättsförbehållet. Frågan är då vem som har rätt till egendomen?

    Godtrosförvärv

    Frågan bedöms i regel enligt lagen från 1986 om godtrosförvärv av lösöre. Ett fullbordat godtrosförvärv innebär att köparen genom köpet utsläcker tredje mans rätt till egendomen. Vid ett godtrosförvärv förlorar den ursprungliga egendomens ägare sin äganderätt till egendomen även om han var egendomens ägare när säljaren felaktigt överlät den till den nya köparen. Lagen gäller emellertid lösöre. Med lösöre avses lösa saker. Lagen tillämpas inte på förvärv av pengar, skuldebrev, värdepapper, fordringar, byggnad på ofri grund eller egendom som utgör tillbehör till fast egendom

    Förutsättningarna för godtrosförvärv

    För att ett godtrosförvärv ska anses föreligga måste vissa förutsättningar enligt lagen vara uppfyllda.

    1) För det första måste egendomen vara i säljarens besittning. Det anses dock i detta sammanhang vara tillräckligt att egendomen är i sk medelbar besittning, som t ex när en egendom är lämnad av säljaren till verkstad för reparation.
    2) För det andra ska överlåtelsen ha skett genom ett giltigt köp. Lagen om godtrosförvärv av lösöre omfattar singularfång (köp, byte eller gåva).
    3) För det tredje krävs att köparen får egendomen i sin besittning.
    4) Slutligen krävs att köparen är i god tro gällande säljarens behörighet och överlåta egendomen. Han måste dessutom vara i god tro såväl vid tidpunkten för när avtalet slöts som när egendomen överlämnas.

    Innebörden av god tro

    En köpare ska anses ha varit i god tro endast om det är sannolikt att egendomens beskaffenhet, de förhållanden under vilka den utbjöds och omständigheterna i övrigt var sådana att han inte ”borde ha misstänkt” att överlåtaren saknade rätt att förfoga över egendomen. Bedömningen sker normalt i två led. I det första ledet bedöms vad som faktiskt förekommit vid köpet. I det andra ledet ska avgöras om omständigheterna varit sådana att köparen borde ha misstänkt säljarens bristande behörighet. Här ska de samlade omständigheterna beaktas.

    Bevisbördan

    Den ursprungliga rätta ägaren anses ha bevisbördan för att köparen insåg att överlåtaren saknade rätt att förfoga över egendomen, dvs. för faktisk insikt eller “medveten ond tro”. Köparen har däremot bevisbördan för att göra sannolikt att sådana omständigheter var för handen att han inte borde ha misstänkt att överlåtaren saknade rätt att förfoga över egendomen.

    Undersökningsplikt

    I rättspraxis har uppställts en långtgående plikt för köparen att undersöka om säljaren äger rätt att förfoga över den egendom som ska överlåtas. Kravet på undersökningsplikt blir strängare vid köp av egendom som normalt kan vara föremål för äganderättsförbehåll eller som vanligtvis används av annan än ägaren. Som exempel kan nämnas bilar och andra motorfordon som regelmässigt eller i allt fall mycket ofta säljs på kredit med ägarförbehåll för säljaren. Det åligger därför köparen att förvissa sig om att säljaren har rätt att genomföra försäljningen. Detta görs lämpligen genom att begära att få ta del av dennes köpekontrakt med tidigare säljaren samt kvittot på att köpeskillingen är fullbetald. Det kan också rekommenderas att man tar en kontakt med den tidigare säljaren. Även när priset är lågt kan köparen ha anledning att vara misstänksam. På samma sätt gäller att man ska vara särskild försiktig vid förvärv från någon som uppger sig handla som fullmäktig eller ställföreträdare för annan.

    Förlorarar äganderätten

    I den situation en köpare kan anses ha gjort ett godtrosförvärv har den som förlorat äganderätten rätt att kräva att få lösa tillbaka egendomen. Lösenbeloppet ska motsvara köparens kostnader för förvärv av egendomen och för förbättringar av densamma. Lösen ska dock högst uppgå till egendomens allmänna marknadsvärde. Ägaren måste emellertid kräva tillbaka egendomen från köparen inom sex månader från det att han fick eller måste antas ha fått kännedom om köparens innehav av egendomen. Gör han inte det förlorar han rätten att kräva tillbaka egendomen. Köparen har då gjort ett ”exstinktivt godtrosförvärv” som innebär att den ursprungliga rätta ägarens rätt utsläcks helt.

    Ersättningsskyldighet

    Om den godtroende köparen bli skyldig att avstå egendomen till den rätte ägaren mot lösen, torde säljaren bli skadeståndsskyldig för mellanskillnaden mellan lösenpriset och varans värde. Har köparen emellertid gjort ett extensivt godtrosförvärv blir det normalt inte aktuellt för köparen att göra gällande något felansvar gentemot säljaren. Däremot kan den tidigare ägaren begära ersättning av säljaren.

    Stöldgods

    Slutligen kan anmärkas att det efter en lagändring år 2003 inte längre är möjligt att göra godtrosförvärv av stöldgods och annan olovligt tillgripen egendom. Har en egendom frånhänts ägaren genom olovligt tagande är det inte möjligt att göra ett godtrosförvärv. Ägarens rätt till egendomen upphör inte i ett sådant fall och ägaren har rätt att få tillbaka den utan lösen. Kräver ägaren inte tillbaka egendomen från innehavaren inom sex månader från det att han fick eller måste antas ha fått kännedom om dennes innehav, får köparen dock äganderätt till egendomen.

  • Undersökningsplikt vid köp av fastighet

    Undersökningsplikt vid köp av fastighet

    Enligt 4 kap 19 § andra stycket jordabalken får köparen av en fastighet inte åberopa som fel en avvikelse som köparen borde ha upptäckt vid en sådan undersökning av fastigheten som varit påkallad med hänsyn till fastighetens skick, den normala beskaffenheten hos jämförliga fastigheter samt omständigheterna vid köpet. Innebörden av bestämmelsen om köparens undersökningsplikt är att säljaren ansvarar för sådana fel som inte är upptäckbara (s.k. dolda fel), medan köparen själv får stå för fel som kunnat upptäckas. Undersökningsplikten omfattar allt som är möjligt att konstatera med syn, känsel, lukt och hörsel.

    Även svårtillgängligt utrymme – såsom kryputrymme under byggnad – omfattas av undersökningsplikten, se t.ex. NJA 1980 s. 555. Ingrepp i byggnad eller mark behöver dock normalt inte göras för att undersökningsplikten skall anses vara fullgjord, se NJA 1975 s. 545 (diffusionsspärr), NJA 1979 s. 790 (sjunkbrunn), NJA 1983 s. 858 (golvbjälklag) och NJA 1984 s. 3 (slutet vindsutrymme). Om köparen anlitat besiktningsman som inte upptäcker visst fel är detta något som köparen själv ansvarar för såvida felet är sådant att en tillräckligt kunnig lekman bort upptäcka det.

    I ett meddelat domstolsavgörande missade en besiktningsman att det förelåg fukt i en krypgrund. Köparen menade emellertid att det var fråga om ett dolt fel och väckte talan om köpets återgång alternativt prisavdrag. Visserligen var utrymmet svårtillgängligt men så länge det inte krävdes ingrepp i byggnaden för att kunna inspektera ansåg tingsrätten att felet omfattades av undersökningsplikten. Av betydelse för bedömningen av omfattningen av undersökningsplikten var även att byggnaden var över 30 år gammal, att det var fråga om ett fritidshus och att plintgrunden var igentäckt med skivor. Det förhållandet att köparen anlitat en besiktningsman för att utföra överlåtelsebesiktningen befriade inte köparen från sin undersökningsplikt. För det fall besiktningsmannen brustit i sin undersökning är det något som köparen – i förhållande till säljaren – själv får bara ansvaret för konstaterade tingsrätten. Köparen ansågs sammantaget inte ha fullgjort sin undersökningsplikt och yrkandena om köpets återgång alternativt prisavdrag ogillades. Domen har inte överklagats.

  • Distribution i egen eller annans regi

    Distribution i egen eller annans regi

    Vid en marknadslansering av en produkt är valet av exploateringsform en av de viktigaste frågorna som företaget har att ta ställning till. Ska en ny produkt lanseras av ett nystartat företag måste i regel tillverkning och försäljning ske genom den egna organisationen. Skälet till detta är att det vanligtvis är svårt att hitta intresserade samarbetspartners innan produkten blivit inarbetat och etablerad.

    Exploatering i egen regi

    Det ska dock framhållas att många företag ser fördelar med att exploatera sin produkt i egen regi. Den främsta fördelen är att ha kontroll över hela processen allt ifrån produktens utseende, funktion och kvalitet till marknadsföringskoncept. Därtill kan all know-how som byggs upp inom såväl tillverkning som försäljning stanna inom företaget.  Exploatering i egen regi är dock resurskrävande och fordrar kompetent personal och tillgång till ett betydande kapital. Denna exploateringsform är därför förenad med större risker jämfört med många andra former.

    Licensiering och liknande former för exploateringen

    Att låta annan tillverka produkten är mindre riskbetonat. Exempel på sådana samarbetsformer är licensiering, legotillverkning eller underleveranser med egen slutmontering.

    En licensering innebär i regel att produktbolaget (licensgivaren) licenserar ut en rättighet till annan att tillverka och sälja produkten på viss marknad. Ersättning kan utgå med en engångsroyalty vid avtalets ingående som ersättning för tillgången till know-how, samt en löpande royalty beräknad på nettoförsäljningsvärdet av alla exemplar av produkten som licenstagaren säljer under avtalet. Licensgivning ger produktbolaget (licensgivaren) stora fördelar i form av kapitalbindning. Dessutom är den ekonomiska risken låg. Skulle licenstagaren vara framgångsrik finns stora möjligheterna till vinst. Vid en felsatsning blir förlusterna begränsade eftersom kostnaderna för produktionen och marknadsinsatserna tas av licenstagaren. Licensavtal innehåller normalt också en exitmöjlighet om licenstagaren inte uppnår viss minimiförsäljning.

    Den största nackdelen med licensgivning är förlorad kontroll över tillverkning och försäljning. Risken är också att licenstagaren på sikt försöker göra produkten till ”sin egen”.

    Ett ytterligare alternativ kan vara att låta ett eller flera företag tillverka produkten som legotillverkare. Arrangemanget har i stort sett samma fördelar och nackdelar som licensering, dock med skillnaden att produktbolaget själv tar hand om försäljningen. Vanliga nackdelar med detta arrangemang är svårigheter att hitta leverantörer som upprätthåller rätt pris och är pålitliga när det gäller leveranser och kvalitet. Det krävs också ofta stora resurser för administration och övervakning av underleverantörerna.

    Försäljning genom annan

    Försäljning av produkter genom annan kan ske i många olika former. Det finns en rad olika avtalsmodeller för hur ett sådant samarbete kan vara reglerat. De vanligaste formerna för sådana distributionsmodeller i Sverige är:

    • Agentavtalet
    • Återförsäljaravtalet
    • Kommissionsavtalet
    • Franchiseavtalet

    Såväl i dagligt tal som i skriftliga avtal är det vanligt att man använder begreppen ”agent” och ”agentur” utan att det klart framgår om man avser ett agent-, ett återförsäljar- eller ett kommissionsförhållande. Det kan därför vara lämpligt att reda ut begreppen.

    Enligt svensk rätt är en handelsagent en näringsidkare som avtalat med en annan (huvudmannen) att inhämta anbud till huvudmannen eller att ingå avtal i huvudmannens namn (1 § lagen om handelsagentur). I regel erhåller agenten ersättning i form av provision på försäljningen.

    En återförsäljare köper huvudmannens produkter och säljer dessa vidare i eget namn och för egen räkning. Förtjänsten som återförsäljaren kan tillgodogöra sig är marginalen mellan inköpspriset och försäljningsintäkten.

    För att kommission i kommissionslagens mening ska föreligga krävs att fem rekvisit är uppfyllda. Det ska föreligga (i) ett uppdrag (ii) att för en annan persons räkning (iii) men i eget namn (iv) sälja eller köpa (v) lös egendom. Den som har åtagit sig uppdraget kallas kommissionär. Ersättning till kommissionären utgår i form av provision på avtalen.

    Franchising i sin tur är en blandning av olika distributionsmodeller. Liksom återförsäljaren säljer franchisetagaren produkterna i eget namn och för egen räkning. Den största olikheten i förhållande till återförsäljararrangemanget är att franchisetagaren knyts närmare leverantören (franchisegivaren) genom detaljerade föreskrifter om hur marknadsföringen ska ske. Franchiseavtalet kan sägas var en kombination av ett återförsäljaravtal och ett licensavtal avseende användningen av franchisegivarens varumärken och andra kännetecken samt know-how.  Försäljningen sker i ett enhetligt affärskoncept som tillämpas av alla franchisetagare som ingår i systemet.

    Val av försäljningsform

    Vid val av försäljningsform bör man hålla i minnet att lagstiftningen mellan agenter och kommissionärer å ena sidan skiljer sig från vad som gäller för återförsäljare, licenstagare eller franchisetagare å andra sidan. Inom svensk rätt, och även inom de övriga EU-ländernas lagstiftningar, finns tvingande lagstiftning till förmån för agenter och kommissionärer. Bl a finns tvingande lagstiftning om ersättning till agenter eller kommissionärer vid avtalets upphörande. Sådan lagstiftning saknas för återförsäljare, licenstagare och franchisetagare. Inom konkurrenslagstiftningen är det emellertid tvärtom. Agenter och kommissionärer omfattas normalt inte av konkurrenslagstiftningen. För återförsäljar-, licens- och franchiseförhållanden finns däremot restriktiva regler.

    INTER, och framförallt advokaten Andreas Hagen, biträder regelbundet företag vid avtalsskrivning och övriga frågor relaterade till distributionsrätten.

  • Köprättsliga garantier

    Som advokat får jag tillfällen att diskutera garantier med entreprenörer. Jag har då upptäckt att begreppet garanti ges olika innebörd beroende på vem man talar med. Det finns därför anledning att beröra garantifrågan i en artikel.

    Den enklaste formen av garanti är en utfästelse om att exempelvis ett föremål är gjort för hand, tillverkat av visst material eller kommer från visst land. Av större intresse är de garantier som innebär att en prestation garanteras under viss tidsperiod. En tidsbestämd garanti är av två olika huvudtyper. Den svagare typen av dessa är en garanti från entreprenören om att prestationen är felfri vid leveransen. En sådan garanti kallas Almén-garanti och innebär egentligen inget längre åtagande än vad som följer av allmänna felregler, dvs att entreprenören svarar för ursprungliga fel och åtar sig att avhjälpa dessa om  sådana upptäcks under viss tid. Den starkare typen av tidsbestämd garanti är en utfästelse om funktionen under viss tid. En sk funktionsgaranti innebär att  entreprenören svarar för att entreprenaden uppfyller åsyftad användbarhet och  egenskap under garantitiden och blir i praktiken ett strikt ansvar för en  försämring.

    För konsumenter är skillnaden mellan den ena eller den andra typen av garanti i regel helt obegriplig. För att skydda konsumenten har man därför i konsumenttjänstlagen föreskrivit att det i konsumentsammanhang inte är tillåtet för en näringsidkare att lämna en tidsbestämd garanti i annan form än som en funktionsgaranti. Varje form av tidsbestämd garanti ska enligt konsumenttjänstlagen därför anses utgöra en funktionsgaranti. Skulle resultatet försämras under tiden ska tjänsten enligt huvudregeln anses som felaktig oavsett om felet funnits innan avlämnandet eller uppstått först senare.

    En garanti har även betydelse för hur man ska placera bevisbördan. Har en garanti lämnats av entreprenören antas det att ett fel som uppkommer under garantitiden omfattas av garantin om inte entreprenören kan bevisa att felet istället beror på beställaren. För att fullgöra sin bevisbörda är det dock tillräckligt att entreprenören gör sannolikt att felet härrör till beställaren. Genom att bevisbördan läggs på entreprenören på detta sätt fungerar även de svagare typerna av garantier i praktiken som en garanti för leveransens funktionsduglighet.

  • Passivitet vid avtalsbekräftelse

    Det är vanligt vid försäljning att en part bekräftar uppgörelsen med en orderbekräftelse eller annan liknande avtalsbekräftelse. Om mottagaren av en sådan bekräftelsehandling förhåller sig passiv kan detta leda till rättsverkningar av olika slag. Passivitet kan medföra avtalsverkan, presumtionsverkan eller bevisverkan. Presumtionsverkan kan te sig förmånligare än avtalsverkan eftersom presumtionsverkan ger utrymme för att föra motbevisning om handlingens riktighet. I anledning av svårigheter att föra bevisning kan emellertid resultatet av en presumtionsverkan ofta bli densamma som vid avtalsverkan.

    Rättsverkan av passivitet i samband med mottagande av en avtalsbekräftelse har i modernare tid prövats av Högsta domstolen i det sk landstingsfallet, NJA 2006 s. 638.

    Ett landsting hade efter förhandlingar med en motpart mottagit ett dokument från densamme som var benämnt som en ”slutlig överenskommelse”. Högsta domstolen konstaterade att dokumentet som översändes var en bekräftelse av ett påstått ingånget avtal och att landstinget därefter inte hörde av sig utan oskäligt uppehåll. Under sådana förhållanden ansåg Högsta domstolen att ett avtal får ansetts ha kommit till stånd i enlighet med dokumentets innehåll, när landstinget inte förmått visa att dokumentet inte korrekt sammanfattade ett träffat avtal.
    I ett särskilt tillägg i domen utvecklar Håstad sin syn på verkan av passivitet vid påstådda bekräftelser av ingångna avtal. Diskussionen har sin grund i huruvida 21 § lag om handelsagentur ska anses vara en allmän rättsgrundsats. I den aktuella bestämmelsen åläggs tredje man som har förhandlat med en handelsagent en reklamationsplikt mot en bekräftelse av ett påstått avtal från agentens huvudman för att inte åläggas bevisbördan för att bekräftelsen är felaktig. Enligt Håstad ”synes det lämpligt” att betrakta 21 § lagen om handelsagentur som uttryck för en allmän rättsgrundsats om man upprätthåller restriktionen, att en passiv mottagare har rätt att styrka att en bekräftelses innehåll var felaktigt. Härigenom skapas enligt Håstad ett instrument för åstadkommande av klarhet samtidigt som man ger en spärr mot missbruk. Stödet för en regel med anförd bevisbördeomkastning finner Håstad i NJA 1930 s. 131.

    Rättsfallet har kommenteras av Johnny Herre i Juridisk Tidskrift, Rättsverkan av passivitet vid mottagande av avtalsbekräftelse, JT 2006-07 s. 687 f. Herre har renodlat den princip som kommit till utryck i avgörandet NJA 2006 s 638 enligt följande.

    Det krävs följande för att bundenhet ska uppkomma:

    (i) mottagaren av meddelandet ska vara en näringsidkare,
    (ii) mottagaren ska ha förhandlat med avsändaren,
    (iii) det mottagna dokumentet ska innehålla en bekräftelse av ett påstått avtal,
    (iv) mottagaren har inte utan oskäligt uppehåll reklamerat innehållet i meddelandet, samt
    (v) mottagaren kan inte visa att avtal med annat innehåll har ingåtts.

    Den anförda principen får anses vara en vidareutveckling av tidigare praxis där passivitet inte har tillmätts lika stor betydelse. Underlåtenhet att reklamera mot en orderbekräftelser får vidare i regel större betydelse i kommersiella förhållanden än i konsumentförhållanden. Mellan privatpersoner, eller i avtalsförhållanden där i vart fall en av parterna är privatperson, har domstolarna tillämpat en försiktigare bedömning och uppställer inte någon generell aktivitetsplikt mot bekräftelsehandlingar.

  • Reklamera rätt

    I min yrkesutövning som advokat kommer jag ofta i kontakt med köpare som är missnöjda med ett köp efter att de upptäckt fel av ett eller annat slag på den köpta varan. I dessa sammanhang är det tyvärr inte ovanligt att köparen inte har fullgjort vad vi jurister benämner som köparens reklamationsplikt. Följden av detta är att köparen inte kan åberopa felet gentemot säljaren. I denna artikel ska jag redovisa vad som i huvudsak ingår i köparens reklamationsplikt. 

    En köpare får enligt köplagens bestämmelser inte åberopa att varan är felaktig om han inte lämnar meddelande till säljaren om felet (reklamation) inom skälig tid. Med uttrycket ”inom skälig tid” avses att ge köparen ett visst rådrum för att kunna överväga situationen. Vad som är en skälig tid får dock avgöras från fall till fall. Exempelvis ställs strängare krav på en näringsidkare än en privatperson när det gäller att reklamera snabbt. När köparen är en näringsidkare finns det nästan inte något utrymme för att ta hänsyn till personliga svårigheter såsom sjukdom mm, utan reklamation ska i regel ske omgående. Även den speciella situationen kan motivera omgående reklamation – t ex om varan utsätts för risk att förstöras helt eller kraftigt gå ned i värde om felet inte åtgärdas omedelbart.

    Tidsfristen inom skälig tid börjar räknas från det att köparen faktiskt upptäcker felet eller när han borde ha upptäckt felet. Den tidpunkt då köparen ”borde ha upptäck” felet följer oftast av köparens undersökningsplikt efter köpet. Köparen har att, så snart omständigheterna medger det, undersöka varan efter att den avlämnats. Undersökningen ska ske enligt ”god affärssed”. Omfattningen av den undersökning som bör vidtas får bland annat bedömas mot bakgrund av köparens förutsättningar. Kraven på en köpare av en maskinvara som har särskild kunskap och erfarenhet inom området blir strängare än de som kan ställas på en novis.

    I köplagen finns en yttersta frist inom vilken reklamation måste ske. Har mer än två år passerat efter det att köparen tagit emot varan är hans möjlighet att åberopa fel preskriberad och innebär att köparen inte längre kan åberopa fel i köpet. Huvudmotiveringen till den regeln är att säljaren inte ska behöva ansvara hur länge som helst för en vara som sålts.

    En reklamation kan vara muntlig eller skriftlig. Det är dock att rekommendera att man omgående följer upp och bekräftar en muntlig reklamation med en skriftlig reklamation för att förebygga invändningar från säljaren att reklamation ej framställts på ett korrekt sätt eller överhuvudtaget.

    Det är inte tillräckligt att köparen i allmänna ordalag ger till känna att han är missnöjd med en vara. Det måste klart framgå att det är ”fel” han vill göra gällande. Det krävs naturligtvis ingen teknisk eller liknande redogörelse för felet, utan det är tillräckligt att köparen beskriver hur felet yttrar sig. Detta kan exempelvis ske vid en maskinleverans genom en uppgift om att maskinen inte fungerar för det avsedda ändamålet. Skälet till kravet på viss precision är främst säljarens befogade intresse av att få närmare kunskap om de åtgärder som kan komma att bli aktuella för att undersöka felet och eventuellt få det åtgärdat.

    Av reklamationsbestämmelserna i köplagen följer också att köparen måste reklamera varje fel för sig. Det räcker alltså inte med att han reklamerar ett fel för att bevara rätten att senare göra felpåföljder gällande avseende andra fel. Köparen behöver dock inte vid reklamationstillfället precisera den eller de påföljder som han vill göra gällande. Det kan göras senare, dock inom skälig tid efter att man påtalat felet.

    Rättsföljden av att köparen inte fullgjort sin reklamationsplikt är att köparen förlorar rätten att överhuvudtaget göra gällande felet på varan gentemot säljaren. Detta innebär inte bara att köparen förlorar rätten att framföra egna anspråk mot säljaren i anledning av felet. Köparen kan inte heller åberopa felet som grund för att inte betala köpeskillingen för varan.

    Det är i sin tur viktigt för en säljare att genast göra klart för köparen om han anser att köparen reklamerat för sent. Det händer ibland att en köpare reklamerar för sent och säljaren efter att ha mottagit reklamationen ger sig in i förhandlingar med köparen om det påstådda felet utan att anmärka något om att reklamationen skett för sent. Om säljaren därvid med sitt uppträdande ger köparen anledning att tro att han har avstått från att göra gällande en invändning om för sen reklamation, kan säljarens rätt till en sådan invändning gå förlorad.

    Slutligen måste påpekas att köparens reklamation av fel går på säljarens risk. Det innebär att det är säljaren som står risken för att reklamationen försenas, förvanskas eller inte alls kommer fram till säljaren. En förutsättning för detta är emellertid att köparen kan visa att meddelandet har avsänts på ett “ändamålsenligt” sätt. Häri ligger bland annat att reklamationen ska ha avsänts inom sådan tid att meddelandet under normala förhållanden kommer till säljaren inom den tid reklamation ska ske.

  • Återtagandeförbehåll i praktiken

    Om köparen vid ett kreditköp av en vara inte betalar i rätt tid eller med rätt belopp föreligger det en dröjsmålssituation. Är dröjsmålet dessutom väsentligt har säljaren rätt att häva köpet med stöd av köplagen. Vid bedömning av vad som utgör ett väsentligt dröjsmål tar man i första hand hänsyn till köpets karaktär samt om betalningsdröjsmålet avser hela eller bara en del av betalningen.

    Har köparen emellertid fått godset i sin besittning har säljaren inte längre någon rätt att häva köpet om han inte förbehållit sig rätten till detta, jfr 54 § 4 st köplagen. Ett sådant förbehåll kan göras i form av ett s k återtagandeförbehåll (säljaren förbehåller sig en rätt att ta tillbaka godset till dess hela köpeskillingen är betald) eller ett s k äganderättsförbehåll (säljaren förbehåller sig äganderätten tills det sålda godset till dess det är fullt betald). Skulle säljaren inte ha ett giltigt förbehåll kan han enbart kräva dröjsmålsränta vid köparens dröjsmål med betalningen.

    Rättsverkningarna av ett återtagandeförbehåll är de samma som vid äganderättsförbehåll. Förbehållen ger säljaren möjlighet att återta godset efter att det kommit i köparens besittning. Förbehållet ger därmed säljaren en säkerhet utan besittning av det gods som utgör föremål för säkerheten.

    För att ett återtagande- eller äganderättsförbehåll ska anses vara giltigt mot köparens borgenärer krävs det att förbehållet har ställts upp före eller senast samtidigt med att egendomen överlämnas till köparen. Skulle förbehållet avtalats först efter det att säljaren låtit godset komma i köparens besittning är det inte giltigt. En skrivning på faktura om att säljaren förbehåller sig äganderätten till egendomen till dess den är fullt betald, förekommer ofta i affärslivet. Förbehållet är emellertid inte giltig om det inte ställts upp före eller senast samtidigt med leveransen.

    Förbehållet anses inte heller vara giltigt om det av omständigheterna framgår att köparen trots förbehållet har rätt att sälja godset vidare eller konsumera det innan det är slutbetalt. Exempelvis är ett återtagande- eller äganderättsförbehåll i ett avtal mellan en grossist och en detaljhandlare vanligtvis ogiltigt, eftersom avsikten i ett sådant avtalsförhållande normalt är att detaljhandlaren ska ha rätt att sälja varorna vidare innan han betalat desamma. Även i de fall köparen äger rätt att förbruka (konsumera) varan innan den är slutbetald kan förbehållet inte anses vara giltigt. Man brukar säga att ett förbehållet i sådana situationer ”inte är allvarligt menat”.

    Det vanliga är att ett återtagande- eller äganderättsförbehåll ingår i de avtalsformulär som säljare och köpare undertecknar i samband med ett kreditköp – särskilt i samband med köp av fordon och maskiner mm. Här är i regel avsikten att köparen varken ska sälja varan eller förbruka den innan den är slutbetald. Utför köparen en åtgärd som medför att säljarens rättigheter kränks – exempelvis säljer varan innan den är slutbetald – riskerar köparen att göra sig skyldig till brott (olovligt förfogande).

  • Formella krav vid köp av fastighet

    Avtalet om köp av fast egendom är ett sk formalavtal. Det innebär att avtalet måste upprättas i viss form för att bli giltigt. De grundläggande formkraven som måste iakttas, dvs minimikraven, är följande:

    1) Avtalet ska upprättas i en skriftlig köpehandling.
    2) Köpehandlingen ska undertecknas av både säljaren och köparen.
    3) Handlingen ska innehålla uppgift om (i) köpeobjektet (lämpligen fastighetens registerbeteckning) och (ii) köpeskillingen.
    4) Det ska finnas en sk överlåtelseförklaring i köpehandlingen.

    Saknas något av minimikraven är hela avtalet ogiltigt.

    Köpeavtalet blir inte bindande innan samtliga parter undertecknat köpehandlingen. Har exempelvis endast säljaren undertecknat avtalet är det inte bindande för varken säljaren eller köparen och såväl säljaren som köparen kan frånträda köpet. Bundenhet inträder samtidigt för bägge parter först när samtliga parter undertecknat. Detta ger utryck för vad som i doktrinen kallas ömsesidighetsprincipen.

    Oftast undertecknas köpeavtalet av säljaren och köparen vid ett och samma tillfälle. Undertecknas emellertid avtalet vid olika tillfällen, uppstår bindande avtal först när den först undertecknande parten fått del av köpehandlingen som är undertecknat av den sist undertecknande parten. I den aktuella situationen krävs det följaktligen att den sist undertecknande parten utgivit sin rättshandling. Högsta domstolen har ansett att detta formkrav även är uppfyllt om den sist undertecknande parten utgivit avtalet till en ”fristående person, hos vilken den andre parten kan inhämta upplysning om att köpet är avslutat”. Det kan exempelvis vara en mäklare som anlitats för köpet. Emellertid har Högsta domstolen inte ansett det vara tillräckligt att den sist undertecknande parten utgivit handlingen till sitt juridiska ombud. Part kan naturligtvis anlita ombud för att ingå köpeavtalet. Fullmakten för ombudet måste emellertid vara skriftlig för att vara gällande.

    Bevittning av namnteckningarna på köpehandlingen är inte nödvändig för att köpet ska vara giltigt. Däremot krävs bevittning av säljarens underskrift på fångeshandlingen av två vittnen om köparen ska få lagfart. Är säljaren gift och fastigheten makarnas gemensamma bostad eller om fastigheten är säljarens giftorättsgods, krävs även makens skriftliga samtycke till överlåtelsen i avtalet.

    Köpeobjektet, dvs den fasta egendom (fastigheten) som ska överlåtas, ska anges så att det är identifierbar. Därför bör fastighetens officiella registerbeteckning användas i avtalet.

    Jordabalken innehåller ett krav på att en bestämd köpeskillingsuppgift ska finnas i köpehandlingen. Det är dock inte nödvändigt att den anges med visst bestämt belopp. Det är tillräckligt att det i handlingen anges grunderna för beräkningen av köpeskillingen, t ex genom angivande av visst pris per kvadratmeter. Priset kan även göras beroende av en framtida omständighet, så att priset således inte direkt kan utläsas ur avtalet. En förutsättning är dock att de i avtalet angivna grunderna för hur priset ska bestämmas är tillräckligt precisa, så att priset, när den i avtalet angivna omständigheten inträffat, kan fastställas utan större svårighet med ledning av avtalet. Om prisfrågan inte berörs alls i köpehandlingen är köpet ogiltigt.

    Det förekommer att parterna vid ett fastighetsköp vid sidan av köpehandlingen (sidoöverenskommelse) kommer överens om en annan köpeskilling än den som anges i köpeavtalet – exempelvis en ”svart köpeskilling”. För köp som är ingångna innan den 1 juli 1992 medför en oriktig köpeskilling i köpeavtalet att själva köpet i sig är ogiltigt. Numera, och för köp ingångna efter den 1 juli 1992, blir konsekvensen av sådan sidoöverenskommelse istället att sidoöverenskommelsen inte är giltig. Köparen blir med andra ord endast skyldig att betala den köpeskilling som angivits i köpehandlingen och kan även kräva tillbaka vad som betalats enligt sidoöverenskommelsen. Köpeskillingen som angetts i köpehandlingen kan dock jämkas om det skulle leda till oskäliga eller stötande effekter om prisuppgiften i köpehandlingen skulle vara bindande. En jämkning bör i regel leda till att den i verkligheten avtalade köpeskillingen ska gälla mellan parterna.

    Själva överlåtelseförklaringen behöver inte vara omfattande. Det räcker med följande formulering: ”Hans Hansson försäljer härmed till Sven Svensson ……..”. Något av ordvalen ”försäljer”, ”avyttrar” eller ”överlåter” i avtalet torde vara tillräckliga för att kravet på en överlåtelseförklaring får anses vara uppfyllt vid ett fastighetsköp. Syftet med överlåtelseförklaringen är just att det klart ska framgå att avtalet syftar till en omedelbar överföring av äganderätten.

    I jordabalken finns också krav på att särskilt viktiga avtalsklausuler skriftligen ska tas med i köpehandlingen för att de ska bli giltiga. Dessa klausuler är av följande slag:

    1) Återgångsklausuler, dvs klausuler med villkor som gör köpets fullbordan eller bestånd beroende av en framtida händelse.
    2) Klausuler som innebär att säljaren friskriver sig från ansvar för att han är rätt ägare (hemulansvaret).
    3) Klausuler som innebär att köparens rätt att förfoga över fastigheten begränsas.

    Har ett sådant villkor avtalats muntligen är det inte giltigt.

    För återgångsklausuler gäller dessutom att om de har avtalats för längre tid än två år är hela köpet – och inte bara villkoret i sig – ogiltigt. Undantag från tvåårsregeln görs dock för villkor om gör köpets fullbordan eller bestånd beroende av att köpeskillingen erläggs, eller att avsedd fastighetsbildning vid köp av del av fastighet sker, samt att uppställa villkor som grundas på bestämmelse i lag.