English

Kategori: Skadeståndsrätt

  • Arbetsgivarens principalansvar

    I samband med att skadeståndslagen tillkom på 1970-talet, infördes regler om principalansvar vilka innebär att arbetsgivaren ska ansvara för skador orsakade av arbetstagaren. Införandet av reglerna är en följd av att arbetsgivaren och arbetstagaren sedermera betraktas som en enhet gentemot den skadelidande. Genom detta synsätt kan alla kostnader som uppstår runt verksamheten, till följd av skador vållade av arbetstagare, internaliseras vilket anses vara önskvärt ur ett rättsekonomiskt perspektiv.

    Skadeståndslagen föreskriver att arbetsgivaren ska ersätta person eller sakskada [1] som arbetstagaren vållar genom fel eller försummelse i tjänsten, ren förmögenhetsskada [2] som arbetstagaren i tjänsten vållar genom brott, och skada på grund av att arbetstagaren kränker någon som innefattar ett angrepp mot dennes person, frihet, frid eller ära, genom fel eller försummelse i tjänsten. Principalansvaret gäller i såväl utomobligatoriska- som avtalsförhållanden.

    Således förutsätter principalansvaret inledningsvis att skadevållaren är arbetstagare hos arbetsgivaren. Utöver de som anses vara anställda av arbetsgivaren (oavsett vilken anställningsform de innehar) omfattas även personer som utför liknande uppgifter som en arbetstagare skulle kunna utföra i verksamheten i begreppet ”arbetstagare”. Följaktligen omfattas bl.a. personer som tillfälligt utför en uppgift för en arbetsgivare såsom tillfällig städhjälp. Principalansvaret gäller dock inte när en företagare anlitar en annan självständig företagare att utföra arbete. För det fall det inträffar en situation där flera olika arbetsgivare skulle kunna bli ansvariga, torde arbetsgivaren som närmast leder och ger arbetstagaren arbetsinstruktioner svara för den inträffade skadan.

    Det krävs vidare att den skadevållande handlingen sker i tjänsten för att arbetsgivarens ansvar ska kunna aktualiseras. Detta innebär att skadan ska ske vid arbetstagarens utförande av själva arbetet, på arbetsplatsen eller i visst samband med arbetsuppgifterna t.ex. om arbetstagaren i samband med arbete i en lägenhet begår stöld.

    Dessutom fordras en s.k. subjektiv täckning för ansvar. Vid person- eller sakskador krävs för ansvar att skadan har vållats genom arbetstagarens fel eller försummelse s.k. culpaansvar, vilket i objektiv mening innebär att handlandet i sig inte är så aktsam som man kan begära. Ansvar för ren förmögenhetsskada kräver, för att ersättningsskyldighet ska inträda, vid utomobligatoriska förhållanden att den skadevållande handlingen är brottslig medan det i ett kontraktsförhållande kan vara tillräckligt med culpaansvar. För ansvar för kränkning fordras för ersättning att kränkningen har riktats mot en specifik individ som har varit särskilt berörd av brottet. Emellertid krävs inte att skadevållaren har fällts för brottet och dömts till straff för att skadestånd ska utgå.

    Följaktligen kan arbetsgivarens ansvar endast aktualiseras såvida ovan förutsättningar är uppfyllda. Det ska understrykas att ansvar infaller även för det fall man inte kan peka ut vem den skadevållande arbetstagaren är, eftersom arbetsgivaren även svarar för skador vid s.k. anonyma fel. Här åsyftas fall då det står klart att någon, okänt vem, i företaget har brustit i aktsamhet. Principen om anonym culpa gör att det då inte behövs någon närmare undersökning om vem i en arbetsgivares verksamhet som genom vårdslöshet har givit upphov till skadan. Det räcker med att det endast går att påvisa att sådan vårdslöshet förekommit i verksamheten för att kunna rikta ett skadeståndskrav gentemot arbetsgivaren.

    Mot bakgrund av ovan ansvarar således arbetsgivaren enligt principalansvarsreglerna när en arbetstagare orsakar skador genom vårdslös och viss brottslig handling. Eftersom principalansvaret är ett ansvar som inte förutsätter arbetsgivarens egen vårdslöshet utan endast arbetstagarens oaktsamhet är det i en mening ett strikt ansvar för arbetsgivaren, vilket kan anses vara mycket betungande för vissa arbetsgivare. Det är därför viktigt att som arbetsgivare veta att principalansvaret inte är tvingande och följaktligen kan ansvaret avtalas bort i t.ex. anställningsavtal.

    Advokatfirman INTER har bred och mångårig erfarenhet av avtalsrätt och kan bistå dig i dina avtalsrättsliga ärenden.

    [1] Personskada avser fysiska och psykiska skador som kan uppkomma på människokroppen medan sakskador avser bl.a. fysiska skador och förändringar på fast egendom och lösa saker.

    [2] Ren förmögenhetsskada avser skada av ekonomisk natur som inte har samband med person-eller sakskador såsom försämrat rörelseresultat.

  • Styrelsens personliga ansvar för aktiebolagets skulder

    Ett aktiebolag är en självständig juridisk person som kan förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter. I svensk rätt regleras aktiebolag i 2005 års aktiebolagslag (2005:551) (”ABL”). Trots att lagen inte innehåller någon definition av vad ett aktiebolag är, åsyftas bolag som har bildats i enlighet med lagens regler.

    Ett kännetecken som anses definierande för aktiebolag, i jämförelse med t.ex. enkla bolag eller handelsbolag, är en av aktiebolagslagens huvudregler som stadgas i 1 kap. 3 § ABL, nämligen att aktieägarna inte har något personligt betalningsansvar för bolagets förpliktelser, t.ex. bolagets skulder. En borgenär som har en fordran gentemot ett aktiebolag är följaktligen hänvisad till att försöka få betalt ur aktiebolagets tillgångar. För det fall aktiebolaget går i konkurs, får borgenären en fordran i konkursen.

    Lagstiftaren har ansett att avsaknaden av personligt betalningsansvar för bolagets förpliktelser, nödgats balanseras genom regler som garanterar att bolaget alltid har tillgångar som svarar mot bolagets förpliktelser. Av grundläggande betydelse i det sammanhanget är aktiebolagslagens krav på att ett aktiebolag ska ha ett visst aktiekapital. Aktiekapitalet ska vara i antingen svenska kronor eller euro, vilka är de tillåtna redovisningsvalutorna. Om aktiekapitalet är bestämt i kronor, ska det uppgå till minst 50 000 kr. Om aktiekapitalet är bestämt i euro och har varit bestämt i euro sedan bolaget bildades, ska det uppgå till minst det belopp i euro som motsvarade 50 000 kr enligt Europeiska centralbankens fastställda växelkurs vid tiden för bolagets bildande. Har aktiekapitalet tidigare varit bestämt i kronor, ska det uppgå till minst det belopp i euro som vid bytet av redovisningsvaluta (från kronor till euro) motsvarade 50 000 kr, 1 kap. 5 § ABL.

    Men ingen huvudregel utan undantag. Trots huvudregeln om frihet från personligt betalningsansvar kan ett aktiebolags aktieägare och styrelse, i undantagsfall, bli personligt betalningsansvariga för bolagets skulder. I det följande kommer endast undantagen enligt kapitalskyddsreglerna i aktiebolagslagen, 25 kap. 13-20a §§ ABL, att redovisas utifrån styrelsens perspektiv.

    Det ska dock kort nämnas att det även finns undantagsregler i de s.k. principerna för ansvarsgenombrott. Dessa principer, som inte har stöd i lag, innebär förenklat att en domstol kan ålägga ett aktiebolags ägare eller annan med bestämmande inflytande i bolaget ett betalningsansvar för bolagets förpliktelser p.g.a. att motsatsen skulle leda till ett ”icke godtagbart resultat”. Med det menas att verksamheten i bolaget har bedrivits på ett, mot borgenärerna, så stötande eller illojalt sätt att reglerna om frihet från personligt ansvar ska brytas igenom.

    Kapitalskyddsreglerna har till syfte att skydda bolagets borgenärer genom att sätta press på bolagets funktionärer att skydda bolagets eget kapital med risk för att annars bli personligt betalningsansvariga.

    Enligt reglerna har aktiebolagets styrelse en skyldighet att genast upprätta och låta bolagets revisor granska en kontrollbalansräkning (”KBR 1”) när:

    (a) Det finns skäl att anta att bolagets eget kapital understiger hälften av det registrerade aktiekapitalet, den s.k. kritiska gränsen, eller

    (b) det vid utmätningsförsök hos ett aktiebolag visar sig att bolaget saknar utmätningsbara tillgångar till full betalning av utmätningsfordringen.

    Vad som menas med att KBR 1 ska upprättas ”genast” ska enligt praxis bedömas från fall till fall. Emellertid kan konstateras att för ett bolag som bedriver en mer omfattande rörelse torde en tidsfrist om minst två månader vara rimlig tid för upprättandet. Som riktmärke gäller att styrelsen ska upprätta en KBR 1 så snart misstanke uppkommit om att bolagets aktiekapital passerat den kritiska gränsen.

    Om KBR 1 visar att bolagets eget kapital understiger hälften av det registrerade aktiekapitalet, ska styrelsen enligt 25 kap. 15 § ABL snarast möjligt utfärda kallelse till en bolagsstämma (”Bolagsstämma 1”) som skall pröva om bolaget skall gå i likvidation. På Bolagsstämma 1 ska KBR 1 samt ett yttrande av revisorn läggas fram och tjäna som underlag för stämmans prövning om likvidation.

    Om KBR 1, vid tiden för Bolagsstämma 1, inte visar att det egna kapitalet uppgår till minst det registrerade aktiekapitalet, har stämman att besluta antingen att bolaget ska träda i likvidation eller att bolaget ska fortsätta att bedriva verksamhet.

    För det fall stämman beslutar att bolaget ska bedriva fortsatt verksamhet, ska bolagsstämman enligt 25 kap. 16 § ABL inom åtta månader från Bolagsstämma 1 på kontrollstämma pröva frågan om bolaget skall gå i likvidation (”Bolagsstämma 2”). Inför Bolagsstämma 2 ska styrelsen upprätta en ny kontrollbalansräkning (”KBR 2”), vilken också ska granskas av revisorn. På Bolagsstämma 2 ska KBR 2 och revisorns yttrande läggas fram.

    För det fall KBR 2 visar att det finns full täckning för det egna kapitalet, behöver bolagsstämman inte vidta några ytterligare åtgärder, varvid bolagets verksamhet kan drivas vidare. Skulle emellertid KBR 2 visa att det inte finns full täckning för det registrerade aktiekapitalet, är bolagsstämman skyldig att besluta att bolaget ska träda i likvidation. Det är här fråga om frivillig likvidation inte en tvångslikvidation som beslutas av domstolen enligt 25 kap. 17 § ABL.

    Styrelsen ska då hos tingsrätten ansöka om beslut om likvidation. Ansökan ska göras inom två veckor från Bolagsstämma 2 eller, om en sådan inte har hållits, från den tidpunkt då stämman senast skulle ha hållits inom åttamånadersfristen. Frågan om likvidation kan även prövas på ansökan av en styrelseledamot, VD, revisor eller aktieägare i bolaget.

    Styrelsen har alltså, mot bakgrund av vad som har framkommit ovan, följande skyldigheter:

    (c) att upprätta och låta bolagets revisor granska en kontrollbalansräkning (25 kap. 13-14 §§ ABL),

    (d) att sammankalla en första kontrollstämma (25 kap. 15 § ABL), eller

    (e) att ansöka hos tingsrätten om att bolaget skall gå i likvidation (25 kap. 17 § ABL).

    Om styrelsen försummar någon av de nämnda skyldigheterna, ansvarar styrelseledamöterna personligen och solidariskt för de förpliktelser som uppkommer för aktiebolaget efter det att styrelsen senast skulle ha vidtagit den åtgärd som den inte har vidtagit, 25 kap. 18 § ABL. Därefter löper ansvaret så länge som underlåtenheten består. Denna period benämns ”medansvarsperioden”.

    Andra verksamma personer inom bolaget svarar solidariskt med styrelsens ledamöter om de trots vetskap om styrelsens underlåtenhet handlar för bolagets räkning. Uttrycket ”handlar för bolagets räkning” innebär främst att vederbörande företräder bolaget utåt i samband med att en rättshandling företas.

    Det personliga betalningsansvaret gäller endast den som har varit försumlig. Bevisbördan ligger hos den som det personliga betalningsansvaret görs gällande mot. För att undgå ansvar måste denne visa att någon försummelse inte förelegat.

    Frågan om huruvida försumlighet förelegat bedöms utifrån företrädarens roll i bolaget och den information som han eller hon har haft tillgång till. Vid bedömningen av styrelseledamöternas ansvar är utgångspunkten att varje styrelseledamot bl.a. är skyldig att hålla sig underrättad om förhållandena i bolaget. Den verkställande direktörens ansvar bedöms på liknande sätt. Den som enbart har en underordnad befattning i bolaget och har blivit ålagd att rättshandla på bolagets vägnar kan däremot normalt inte anses ha varit försumlig, inte ens om han eller hon har varit medveten om att styrelsen har försummat sina skyldigheter.

    Talan om personligt betalningsansvar ska väckas inom tre år från uppkomsten av den förpliktelse som betalningsansvaret avser eller inom ett år från det att förpliktelsen senast skulle ha fullgjorts. Om talan inte väcks inom dessa tidsfrister, upphör det personliga betalningsansvaret för förpliktelsen, 25 kap. 20 § ABL. Preskriptionslagen (1981:130) gäller inte för denna typ av förpliktelse, varför det inte är möjligt att vidta preskriptionsbrytande åtgärder, såsom att framställa krav om betalning, och därigenom hålla en förpliktelse vid liv på obestämd tid.

    Det personliga betalningsansvaret kan åvila flera personer, som då svarar solidariskt för de förpliktelser för bolaget som ansvaret omfattar. En medansvarig som har uppfyllt en sådan förpliktelse kan i sin tur vända sig mot övriga medansvariga och rikta regresskrav mot dem. Vanliga principer för preskription gäller för sådana krav.

     

  • Skadeståndsberäkning vid olovlig trädfällning

    Skadestånd med anledning av sakskada omfattar enligt 5 kap 7 § skadeståndslagen bl a ersättning för sakens värde eller reparationskostnad och värdeminskning samt annan kostnad till följd av skadan. Hur sakens värde ska beräknas framgår inte av bestämmelsen.  Av rättspraxis framgår att ledning istället kan hämtas från försäkringsavtalslagen där värdet av skadad egendom enligt 6 kap 2 § försäkringsavtalslagen (vilken motsvaras av 37 § i gamla försäkringsavtalslagen) i princip beräknas till kostnaden för återanskaffning av ny egendom av samma slag som den skadade vid tiden för skadan med avdrag för ålder och bruk.

    Domstolarna har i ett stort antal avgöranden som omfattat olovlig avverkning av träd funnit att utgångspunkten för skadeståndets beräkning ska vara att den skadelidande ska kompenseras för kostnaderna att återställa tomten i det skick den var före den skadegörande handlingen och att skadeståndet ska beräknas med utgångspunkt från återanskaffningskostnaden. Skadan ska därvid beräknas på sådant sätt att den skadelidande kompenseras för kostnaderna för att så långt som möjligt återställa fastigheten i det skick den hade före den olovliga avverkningen. I detta ligger att skadeståndet ska innefatta ersättning för förberedelse för nyplantering, inköp av nya träd samt plantering och erforderlig efterskötsel.

    Ersättning utifrån återanskaffningskostnaden är en beräkningsgrund som kan framstå som mer relevant än en beräkning utifrån förändringar av fastighetens marknadsvärde när det gäller att bestämma värdet av ett borttaget träd på en villafastighet. Det är därmed inte sagt att ersättningen måste motsvara kostnaden för återplantering av ”likvärdiga träd”. I flera av domstolsavgörandena har skadeståndet bestämts till återanskaffningskostnaden motsvarande mindre träd som får växa till sig efter hand. Endast i mycket speciella fall har ersättning utgetts för fullvuxna träd. Det har då varit fråga om träd som har haft en mycket framträdande roll ur ett estetiskt eller funktionellt syfte, exempelvis alléträd.

    I en dom av den 2 april 2015 (NJA 2015 s 199) har Högsta domstolen uttalat sig om beräkningen av skadestånd vid olovlig avverkning av träd på annans fastighet. Högsta domstolen har angett att när skadeståndet inte kan beräknas med ledning av återanskaffning på grund av att de avverkade träden inte är möjliga att ersätta med ”likvärdiga träd”, får beräkningen i stället grundas på fastighetens minskade försäljningsvärde. Eftersom det kan vara svårt att visa en mätbar förändring av fastighetens försäljningsvärde när ett mindre antal träd har avverkats olovligen måste det enligt Högsta domstolen finnas utrymme för en uppskattning av skadan efter skälighet för att undvika materiellt otillfredsställande resultat. Bedömningen ska göras på objektiva grunder och med utgångspunkt i vad som allmänt sett kan antas påverka fastighetsvärdet i ett särskilt fall.

    Det kan emellertid enligt Högsta domstolen inte krävas att den nya egendomen helt svarar mot den skadade egendomen för att återanskaffningskostnaden ska ersättas. Ett sådant krav skulle i praktiken inte vara möjligt att uppfylla i fråga om växande träd och skulle därmed alltför mycket inskränka det skydd som för den skadelidande ligger i att återanskaffningskostnaden läggs till grund för ersättningen. Det får därmed enligt Högsta domstolen anses vara tillräckligt att ”likvärdiga träd” kan anskaffas. Längre än så är det emellertid enligt Högsta domstolen inte möjligt att utsträcka principen om att värdet ska beräknas efter återanskaffningskostnaden.

    Att ersättningsträden i vissa avseenden påminner om de avverkade träden (att de är så lika som möjligt) innebär inte enligt Högsta domstolen i och för sig att det är fråga om likvärdig egendom. Om träden inte är likvärdiga, måste synsättet istället vara att de avverkade träden inte kan ersättas genom återanskaffning av några andra träd. Ersättningen får då beräknas på grundval av ett minskat försäljningsvärde. I normalfallet blir det fråga om fastighetens, inte trädens, minskade värde. Värderingen av skador på växande träd kommer därmed att i hög grad bli beroende av förhållandena i det särskilda fallet. Det blir aktuellt att tala om ersättningsträd främst när de skadade träden är planterade, kanske just i syfte att pryda fastigheten och förhöja platsens skönhet eller för att avskärma fastigheten från omgivningen. Normalt torde det också krävas att det är fråga om skada på relativt unga träd, så att nya plantor av ungefär samma storlek kan skaffas.

    Justitierådet Marianne Lundius var skiljaktig i frågan om beräkning av skadeståndet och anförde att en beräkning av ersättning för skadad egendom med utgångspunkt i en förändring av försäljningsvärdet på en fastighet torde leda till att den skadelidande inte erhåller någon ersättning för skadad egendom eftersom minskningen av marknadsvärdet på den större egendomen till följd av avverkningen ofta blir liten eller obefintlig. En ersättningsprincip där begreppet ”likvärdig egendom” – i detta fall ”likvärdiga träd” – tolkas så snävt att endast träd med samma höjd och ålder som de olovligen avverkade ska anses som likvärdiga leder till godtyckliga resultat beträffande vilken värderingsmetod som ska tillämpas och därmed till vilken ersättning som ska utgå till den skadelidande. Justitierådet Marianne Lundius ansåg istället att den skada som uppkommit vid olovlig avverkning av träd ska värderas med utgångspunkt i en återanskaffningsmetod med beaktande av faktiska eller uppskattade kostnader för att anskaffa likvärdig egendom i ett återställande syfte. Begränsningar i rätten till ersättning får bestämmas efter vad som är rimligt med hänsyn till vilken typ av träd som avverkats såsom exempelvis självsådda eller planterade samt efter en avstämning av återanskaffningsvärdet mot förändringen av fastighetsvärdet.

  • Knäskadad hästägare får ingen ersättning

    Vid uppkommen skada är det inte ovanligt att det blir diskussion med försäkringsbolaget om huruvida skadan omfattas av försäkringen eller inte. För att avgöra om det föreligger ett försäkringsfall krävs det att man gör en bedömning av de omständigheter som ligger till grund för skadan. Det är den försäkrade som skall bevisa att ett försäkringsfall föreligger. I rättspraxis har det dock fastställt att beviskravet inte skall vara lika högt ställt som det allmänna beviskravet som föreligger i tvistemål. I ett rättsfall från 1992 har Högsta domstolen preciserat vilket beviskrav som skall gälla för den ersättningssökande. För att ersättning skall utgå skall det vid en helhetsbedömning av omständigheterna framstå som ”klart mera sannolikt” att ett försäkringsfall inträffat än att så inte är förhållandet.

    Jag har under 2004 i Hästmagazinet tagit upp ett mål med anknytning till olycka i samband med ridning där domstolen fått tillämpa den beskriva bevisregeln. Nu har det kommit ett nytt sådant avgörande som avser en kvinna som skadat sitt knä i samband med körning av häst. Kvinnan skulle ta ut hästen på ett träningspass. När hon skulle kliva upp i vagnen, en rockard, började hästen plötsligt att gå framåt och hon skadade höger knä och fick kraftig smärta. Vid en artroskopi fyra månader efter olyckan konstaterades en långsträckt broskskada i höger knäs ledkula mot lårbenets insida. Kvinnan var vid tidpunkten försäkrad av en olycksfallsförsäkring.

    Kvinnan framförde krav på ersättning mot försäkringsbolaget och hävdade att olycksfallsskadorna omfattade villkoren i försäkringen. Hon hade sedan olyckan 1998 haft en nedsatt arbetsförmåga som var bestående och blev förtidspensionerad 2001. Försäkringsbolaget godtog att kvinnan varit med om en händelse den aktuella skadedagen. Dock menade försäkringsbolaget att olyckan inte gick till på det sätt hon redogjort för. Vidare var det enligt försäkringsbolaget inte visat att de objektiva skador som kunnat påvisas, broskskadorna, var orsakade av olyckan.

    Kvinnan stämde försäkringsbolaget och målet prövades av tingsrätt och hovrätt. Tvisten gällde således vad som var orsaken till broskskadorna. Domstolarna – som i stort sett gjorde samma bedömning – godtog kvinnans beskrivning av händelseförloppet vid olyckan. Kvinnan hade uppgivit att hon vred högre knä i samband med att vagnen kom i rullning. I samband med detta slog hon även knäet i ett järnstag.

    I målet hördes ett antal läkare. De hade olika uppfattningar om broskskadorna hade kunnat uppkomma genom trauma (yttre påverkan) eller om de skulle ha kunnat uppkomma ändå – dvs om olyckan var en nödvändig betingelse för skadorna. Läkarna hade därvid olika synpunkter på om hela eller endast delar av kvinnans skador kan vara orsakade av olyckan eller om de haft helt eller delvis andra orsaker. Vidare var läkarna oeniga om ett sådant händelseförlopp som kvinnan beskrivit överhuvudtaget kan orsaka de objektivt iakttagbara skador som konstaterats i kvinnans knä vid artroskopi fyra månader efter olyckan. Samtliga läkare hade även redogjort för svårigheterna med att utreda vilka typ av broskskador som är uppkomma genom trauma.

    Domstolarna ansåg att det inte fanns skäl att låta någon av läkarnas uppfattning väga tyngre än de andras läkarnas åsikter. Vidare ansåg domstolarna utrett att vissa delar av broskskadorna var så pass gamla att det fanns där före olyckan. Mot att olyckan skulle ha orsakat skadorna talar även kvinnans uppgifter om det våld hon utsatts för och att knäet inte svullnat så kraftigt.

    Vid en samlad bedömning ansåg domstolarna att kvinnan inte visat att det var ”klart mera sannolikt” att hennes nuvarande besvär orsakats till följd av olyckan än att besvären har annan orsak. Kvinnan ansågs därmed inte ha uppfyllt beviskraven och någon ersättning ur försäkringen skulle därför inte utgå. Kvinnan förlorade målet.

  • Hundägarens ansvar

    Det är inte ovanligt när man är ute och rider i skog och mark att man träffar på hundar. Tyvärr är hundar dock ofta oklopplad. Har inte ägaren i en sådan situation god tillsyn över hunden kan det sluta med en olycka. En skällande hund som tar upp jakten på ett ridande ekipage kan skrämma såväl hästen som ryttaren och medföra skada. Vad har hundägaren för ansvar i en sådan situation?

    Som huvudregel ansvar en djurägare endast för sådan skada som orsakas genom att ägaren varit vårdslös. Orsakar exempelvis hästar, får eller kor skada ansvarar ägaren (eller den som har tillsyn över djuret) endast om det är visat att skadan beror på vårdslöshet hos den ansvarige. Skulle en häst springa ut ur hagen och orsaka skada, måste den skadedrabbade visa att hästägaren varit vårdslös för att få ersättning.

    Vad som skall anses vara vårdslöshet får bedömas från fall till fall. Den grundläggande frågan vid vårdslöshetsbedömningen är om den vållande borde ha handlat på annat sätt. Vid denna bedömning kan ett stort antal olika omständigheter beaktas. Man brukar ta hänsyn till risken för skada, den sannolika skadans storlek samt möjligheterna att undvika skada. Vårdslöshet kan exempelvis föreligga om hästägaren inte har hållit staketet runt hagen i godtagbart skick så att detta har gett upphov till att hästen lämnade hagen och orsakat skada.

    När det gäller hundar finns det dock bestämmelser om ett strängare ansvar. En hundägare har ett så kallat strikt ansvar för de skador som orsakas av hunden. Detta innebär att ägaren ansvarar för skada även fast han inte varit vårdslös. Också annan som har hand om hunden bär ett sådant ansvar. Såväl hundens ägare som den som mottagit hunden för vård skall oberoende av vårdslöshet ersätta skada som hunden orsakar. Den som exempelvis använder hunden eller fungerar som fodervärd eller liknande har – tillsammans med ägaren – ett strikt hundansvar.

    Bestämmelserna finns i en äldre lagstiftning från 1943, lagen om tillsyn över hundar och katter. Vid lagens tillkomst har förmodligen bestämmelsen avsett skador som uppstår genom att hunden biter människor eller djur. Lagtexten innehåller dock ingen sådan begränsning och skadeståndsansvar har ålagts även i andra situationer.

    Vid skada räcker det enligt rättspraxis att den skadedrabbade visar att det sammantaget är klart mer sannolikt att den utpekade hunden var förövaren än någon annan hund. Detta något lägre beviskrav innebär att en hundägare som använder sin hund utan att ha den under full och ständig kontroll i någon mån bär risken att även få ersätta en skada som en annan hund än hans egen orsakat. En sådan intresseavvägning har gjorts för att rätten att få ersättning för skador orsakade av hundar inte skall bli alltför urholkad

    Förutom att tillgodose den skadelidandes krav på ersättning är huvudsyftet med det stränga hundansvaret att betona vikten av att genom noggrann tillsyn hindra hunden från att orsaka skada. Som såväl hundägare som hästägare får jag därför passa på att påminna om hur viktigt det är att – när man är ute i skog och mark – ha sin hund under sådan uppsikt som krävs för att förebygga att annan kan skadas.