English

Författare: Marika Wernström

  • Behovet av testamente

    I dag är det allt vanligare att även yngre människor funderar över och frågar sig om de har behov av att upprätta ett testamente.

    Lagens regler säger att om man är gift och har gemensamma barn så ärver den sist avlidne makan/maken den först avlidne. De gemensamma bröstarvingarna får vänta med att få ut sitt arv tills båda makarna har avlidit. Det är en trygghet för makar med gemensamma barn. Många par som lever i ett äktenskap med endast gemensamma barn anser av den anledningen att de inte behöver upprätta något testamente.

    Det kan dock finnas anledning för makar i dylika traditionella relationer, utan särkullbarn (barn utom äktenskapet), att trots lagens regler som skyddar efterlevande maka/make ändå upprätta testamente.

    En sådan anledning kan vara en vilja att skydda vad bröstarvingarna slutligen ärver efter makarna, så att det barnen ärver inte kan komma att ingå i bröstarvingarnas ev. bodelning i anledning av äktenskapsskillnad eller samboseparation. Makar kan i testamente förordna att allt vad som bröstarvingarna kommer att ärva efter föräldrarna skall vara bröstarvingarnas ”enskilda egendom”. Med förordnandet om enskild egendom följer att om bröstarvingarna är gifta eller sambo, och sedan skiljer sig eller separerar, hålls det som bröstarvingarna ärvt med föreskrift om enskild egendom utanför bodelningen mellan dem och deras respektive. Föreskrift om att arv skall utgöra enskild egendom måste ske via upprättande av testamente.

    Det kan också finnas anledning att upprätta testamente i ovannämnda fall, om man som makar är oroade för vad som kan komma att hända med arvet efter dem om båda makar avlider när bröstarvingarna är underåriga. Det finns en möjlighet för föräldrar att då förordna om ”särskild förvaltning” vilket sker genom föreskrift i testamente. Föräldrarna kan förordna att någon person som de litar på skall förvalta barnens arv, tills de uppnått en viss ålder. Man kan via testamentet föreskriva hur den som utses till särskild förvaltare skall hantera arvet till bröstarvingens bästa.

    Om en maka/make som lever i äktenskap med endast gemensamma barn har fått ett arv eller en gåva såsom enskild egendom (tex en släktgård) kan också testamente behövas. Om den maka/make som äger släktgården vill vara helt säker på att den kommer att gå i arv till kommande generationer, bröstarvingar, måste testamente skrivas. Om inget testamente upprättas så kommer efterlevande maka/make att ärva även den enskilda egendomen med fri förfoganderätt, vilket innebär att efterlevande maka/make kan sälja eller ge bort egendomen.

    I och med de nya familjekonstellationer som blir allt vanligare, där barn utom äktenskapet finns, bör man också fundera över behovet av testamente.

    Om två parter med barn från tidigare relationer gifter sig med varandra, och de varken har eller får gemensamma barn, då går inte någon del i arvet efter den först avlidne makan/maken till den sist avlidne. Kvarlåtenskapen efter den maka/make som avlider först fördelas då direkt mellan den först avlidnes bröstarvingar. Om makar i detta fall vill tillförsäkra varandra arvsrätt måste testamente upprättas. Om makar med särkullbarn har gemensamma barn så ärver efterlevande maka/make det gemensamma barnets andel i arvet efter den först avlidne. På så sätt kommer en viss del av arvet efter den först avlidne den efterlevande till godo. Genom testamente kan man dock tillförsäkra den efterlevande en större del i arvet.

    Det kan alltid vara av värde att konsultera advokat för att ta reda på om man är betjänt av att skriva ett testamente eller om man kan vara lugn för att det blir som man vill utan att sådan handling upprättas.

  • Skillnad i arvsrätten för sambor respektive makar

    Dagens familjekonstellationer skiljer sig väsentligt från hur familjen såg ut för bara hundra år sedan. Vår tids familjeformer består i allt större omfattning av ”ombildade familjer”. Samboförhållanden är vanligt förekommande och inte sällan finns i äktenskap särkullbarn, d.v.s. barn från tidigare relationer. Att det förekommer skillnader i arvsrättsligt hänseende mellan gemensamma barn respektive särkullbarn är kanske ingen nyhet. Att det därutöver föreligger en skillnad mellan gemensamma barn till gifta makar och gemensamma barn till sambor är det dock inte lika många som känner till. Vilken ”familj” är det lagen skyddar och spelar det någon roll i arvsrättsligt hänseende om man är sambo eller gift?


    Arvsrätt i samboförhållanden

    Samborelationer är vanligt förekommande i vår tid. Uppskattningsvis finns mer än 1 miljon samboförhållanden i Sverige. Detta motsvarar ca en tredjedel av alla par som lever tillsammans. Det är inte alls ovanligt att samboförhållanden upphör till följd av att den ena sambon avlider.

    Många sambor med gemensamma barn lever felaktigt med föreställningen att de har samma ekonomiska skydd vid den enes död som det skydd som tillkommer gifta makar med endast gemensamma barn. Med tanke på att det finns en ”sambolag” är det inte förvånande att gemene man ofta lever i villfarelsen att efterlevande sambo har ett lika gott ekonomiskt skydd som efterlevande make/maka. Så är dock inte fallet. Enligt svensk rätt föreligger ingen arvsrätt för sambor.

    Den dagen den ena sambon avlider sker (om samboavtal ej träffats genom vilken sambolagens bodelningsregler avtalats bort) en bodelning av samboegendomen. Med samboegendom avses endast bostad och bohag som införskaffats för gemensam användning. För det fall samborna har gemensamma barn, eller barn från tidigare relation, har barnen rätt att få ut hela sitt arv direkt efter den först avlidne föräldern. Sambon ärver alltså ingenting.

    För att tillförsäkra efterlevande sambon arv kan testamente upprättas.

    Många sambor kontaktar oss på INTER i syfte att åstadkomma ekonomiskt skydd genom testamente till förmån för den efterlevande sambon. Det är fullt möjligt att upprätta ett inbördes testamente men man bör känna till att det finns begränsningar i testamentsrätten. Begränsningen beror på att bröstarvingar till sambor alltid har rätt att utfå laglotten direkt, oavsett vad det står i testamentet. Laglotten motsvarar hälften av arvslotten (den avlidnes kvarlåtenskap). Resultatet av denna ordning blir att sambor utan barn kan tillförsäkra varandra ett fullgott ekonomiskt skydd genom testamente medan sambor med gemensamma barn, eller barn från tidigare relationer, inte kan åstadkomma samma skydd.

    Arvsrätt mellan makar

    Genom 1987 års reform av ärvdabalken gavs efterlevande make/maka rätt till arv framför gemensamma barn. Gemensamma barn till gifta föräldrar får alltså vänta på sitt arv tills båda föräldrarna har gått bort.

    Tidigare hade även gemensamma barn till gifta föräldrar rätt att vid den först avlidne förälderns bortgång få ut sin laglott. Syftet med ändringen var att tillförsäkra den efterlevande maken/makan ett skydd mot att det gemensamma hemmet splittrades. Särkullbarnens rätt att få ut sitt arv direkt kvarstod dock och kvarstår än idag.

    Det som är enormt viktigt att uppmärksamma sambor, utan gemensamma barn men med särkullbarn, på är att de inte genom att ingå äktenskap kan tillförsäkra den efterlevande arvsrätt. Trots att parter, som har barn från tidigare förhållande, ingår äktenskap har deras barn från tidigare relationer rätt att få ut hela sitt arv vid förälderns bortgång. Att parter utan gemensamma barn ingår äktenskap innebär alltså inte att efterlevande make/maka skyddas. Testamente måste ändå upprättas för att tillförsäkra efterlevande maka/make arvsrätt, dock med förbehåll för att bröstarvinge alltid har rätt till laglott.

    Om sambor, med endast gemensamma barn, ingår äktenskap kommer de dock att kunna tillförsäkra varandra rätt till hela kvarlåtenskapen. De gemensamma barnen till makar ärver ju först när båda makarna har gått bort. Allt enligt lag.

    Sammanfattning

    Det finns flera argument för och emot en arvsrätt för sambor. Med tanke på att normerna för vad ”en familj” är har ändrats kan man ifrågasätta om dagens svenska system inte blivit föråldrat. Huruvida det är rimligt att efterlevande sambo tillförsäkras ett sämre arvsrättsligt skydd än efterlevande make/maka (även när det endast förekommer gemensamma barn) kan diskuteras

    Genom denna artikel har vi önskat belysa skillnaderna i arvsrättsligt hänseende för gifta makar respektive sambor. Sammanfattningsvis ärver alltså gemensamma barn till gifta par först vid båda föräldrarnas frånfälle. Barn till sambor ärver den först avlidne föräldern direkt.  Barn från tidigare relationer, särkullbarn, ärver sina föräldrar omgående trots att föräldrarna är gifta.

    Det är alltid bra att i god tid kontakta en advokat för att diskutera konsekvenserna av dödsfall i familjen för att därefter kunna utforma avtal som gör att man så långt möjligt får det skydd man önskar vid den först avlidnes frånfälle.

  • Juridiska tjänster på nätet är ett hazardspel

    Upprättande av handlingar mellan två avtalsparter inom familjerättens område, såsom äktenskapsförord, bodelningshandlingar, samboavtal samt inbördes testamenten är viktiga handlingar med långtgående konsekvenser för avtalsparterna. Det följer ett ansvar med dess upprättande.

    Det ansvar som vi advokater och jurister på advokatbyråer har i dessa sammanhang är att i enlighet med Advokatsamfundets etiska regler försäkra oss om att de två avtalskontrahenterna (de personer som ingår dylika avtal) är fullt införstådda i avtalens innebörd. Det åvilar oss att i deras samtidiga närvaro gå igenom avtalets samtliga juridiska konsekvenser.

    Det händer, inte alltför sällan, att en part kontaktar oss på byrån och ber oss att översända ett äktenskapsförord som han/hon vill upprätta. Detta accepterar vi inte mot bakgrund av att det åvilar oss, som ansvariga för handlingen, att försäkra oss om att även den andre avtalsparten äger kännedom om handlingens rättsliga konsekvenser. Gör den andre parten inte det finns risk att den som ingått handlingen under felaktiga förutsättningar kan få den ogiltigförklarad. I vart fall kan detta ge upphov till rättsliga tvister, vilka tvister man velat undvika genom upprättande av dylik handling.

    I dag marknadsförs juridiska tjänster på nätet, bland annat av Avtal 24. Det är företag som tillhandahåller juridiska dokument och avtal via nätet. Via nättjänsten kan en person, som t.ex. vill ha ett äktenskapsförord, fylla i uppgifter och få ett sådant ”on line”. Det är alltså möjligt för den person som vill ha ett äktenskapsförord att själv ordna sådant och därefter be om sin maka/makes underskrift utan att denne får information från juridiskt skolad person om vad detta verkligen innebär. Dessa företag som tillhandahåller avtalen har inte någon aning om vad den part som får handlingen säger till den andre parten angående dess rättsliga konsekvenser. De har inte någon aning om huruvida den som beställer handlingen har insikt i samtliga rättsliga konsekvenser av denna handling, har ärliga avsikter överhuvudtaget eller med ärligt uppsåt förklarar innebörden fel.

    Jag ser en fara i att anlita sådan tjänst.

    Det är enligt min uppfattning av stor vikt att i samband med upprättande av juridiska handlingar sitta ned och tala med båda parter om vad de avser, vad de vill uppnå och vad de har för avsikter med avtalet. I många fall möter jag en person som uppger att denne och dennes respektive vill ha ett avtal. Vid samtal med båda parter framgår dock att dessa behöver något helt annat, kanske något eller några ytterligare kompletterande avtal eller åtgärder just i sin relation. Det händer också att endast en part vill ha handlingen varvid sådan ej kan upprättas. Med den erfarenhet som advokat besitter kan parterna erhålla information om fallgropar och omständigheter som kräver ytterligare förebyggande åtgärder just i deras fall. Advokat kan också lämna upplysningar som den som söker biträde inte själv känner till eller har någon möjlighet att finna vetskap om på nätet.

    Min uppfattning är att det är mycket vanskligt att via nätet, genom att ”klicka” sig fram genom olika alternativ, på egen hand skapa en handling, utan någon personlig guidning eller kommunikation med person som tillhandahåller densamma. En handling som man sedan ber sin make/maka/sambo att underteckna, alternativt kräver av make/maka/sambo att underteckna, utan att själv ha kompetens eller önskan att förklara handlingens alla rättsliga konsekvenser.

    Det finns enligt min mening en stor risk att denna hantering av avtalsskrivande, av så viktiga dokument, kan komma att leda till just de tvister man önskat undvika genom upprättande av handlingen.

  • Ensam eller gemensam vårdnad om barn

    Min uppfattning är att många föräldrar som har separerat har svårt att skilja på begreppen ”ensam vårdnad” och ”gemensam vårdnad” och barnens boende.

    En hel del föräldrar uppger vid vårt inledande möte i anledning av separation, att de önskar ha ensam vårdnad om barnen. Detta motiverar de med att barnen är så små att de inte kan bo varannan vecka hos respektive förälder. De utgår ifrån att gemensam vårdnad automatiskt innebär att barnen skall bo växelvis en vecka i taget hos respektive förälder. I anledning av detta får jag klargöra förhållandena kring vårdnad och boende i korthet nedan.

    Den juridiska vårdnaden om ett barn har egentligen ingenting direkt att göra med hur barnen skall vistas hos respektive förälder.

    Det vanliga är att föräldrar efter separation har fortsatt juridisk gemensam vårdnad om sina barn. Det innebär att båda föräldrar skall vara med och fatta beslut kring barnen. Detta skall ske gemensamt. Det är främst vid större beslut där detta aktualiseras, såsom beslut om var barnen skall gå i dagis/skola, underskrift på införskaffande av passhandlingar, överenskommelse om flytt.

    Att ha juridisk gemensam vårdnad innebär dock ej att barnen automatiskt skall bo lika mycket hos båda föräldrar.

    Vid gemensam vårdnad kan föräldrar avtala om, eller få domstolsbeslut på, hur barnen skall bo. Det kan vara så att barnet bor varannan vecka hos respektive förälder, d v s att barnet är fast bosatt hos båda föräldrar. Det kan också vara så att barnet bor stadigvarande hos en förälder och har ett umgänge under vissa längre eller kortare perioder, dagar eller ibland under vissa timmar med den andre föräldern.

    I fall där det föreligger djupa samarbetsproblem mellan föräldrar, alternativt där våld mellan föräldrarna förekommit eller i fall där en förälder är olämplig som vårdnadshavare (t e x p g a missbruksproblematik) kan ensam vårdnad för den andra föräldern anses vara bäst för barnet.

    Den förälder som har ensam vårdnad kan ensam fatta beslut i alla angelägenheter som rör barnet utan att inhämta godkännande från den andre föräldern.

    Om en förälder har ensam vårdnad om barnet är det vanligen inte möjligt med växelvis boende. Då är boendet hos vårdnadshavaren och den andre föräldern är umgängesförälder. Umgänget avtalas om i avtal som godkännes av socialnämnden eller meddelas i dom.

  • Skillnaden mellan advokat och jurist

    Många klienter är frågande till vad som egentligen är skillnaden mellan jurist och advokat.

    Jurist är inte någon skyddad titel. Det innebär att en person som arbetar med juridiskt arbete kan kalla sig för jurist utan att för den skull ha genomgått juristutbildningen. De flesta så kallade jurister har dock gått igenom juristutbildningen.

    Titeln advokat är dock skyddad enligt lag. En advokat måste ha genomgått juristutbildningen. Därutöver krävs att advokaten har viss arbetslivserfarenhet för att kunna ansöka om att bli medlem i Sveriges Advokatsamfund och erhålla titeln advokat.

    För att upptas som medlem av Sveriges Advokatsamfund krävs att man ska:

    • ha sin hemvist i Sverige eller ett annat land inom EU och EES eller i Schweiz.
    • ha avlagt de kunskapsprov som krävs för domarbehörighet, d.v.s. i Sverige ha en jur. kand.- eller juristexamen
    • i minst tre år ha ägnat sig åt praktisk kvalificerad juridisk verksamhet, och även göra det vid tiden för ansökan
    • ha genomgått Advokatsamfundets utbildning för advokatexamen, och därefter godkänts i examen
    • ha gjort sig känd för redbarhet, och i övrigt anses lämplig att verka som advokat.

    Den sista punkten blir uppfylld genom att kollegor och domstolar som den sökande kommit i kontakt med under sin yrkesutövning får en möjlighet att yttra sig över den sökandes ansökan om medlemskap i Advokatsamfundet.

    Är man advokat måste man också efterleva de etiska regler om god advokatsed, som är ett viktigt regelverk för advokaternas yrkesetik. Där finns bland annat regler om advokaternas arvode, deras förhållande till och agerande gentemot kollegor, klienter, motparter och domstolar.

    Den som är missnöjd med en advokats sätt att agera eller sköta sitt uppdrag kan göra en anmälan till Advokatsamfundets disciplinnämnd. Om anmälan är befogad kan disciplinnämnden tilldela advokaten en erinran, en varning och t o m utesluta advokaten från Advokatsamfundet.

    Är det skillnad i arvode att anlita advokat eller jurist? Det bör man naturligtvis undersöka när man anlitar sitt ombud. Om advokat eller jurist arbetar utifrån ett uppdrag där klienten beviljats rättshjälp är det inte någon skillnad i arvode. Då arbetar såväl advokaten som juristen utifrån rättshjälpstaxan.

    Många gånger, i vart fall när det gäller familjerättsliga mål, upplever jag att det inte är någon större skillnad i taxa mellan jurister på juristfirmor och advokater/jurister på advokatbyråer.

  • HD öppnar för domstolsavgörande om underhållsbidrag vid växelvis boende

    Jag har i tidigare artikel skrivit om det orättvisa i att förälder med en oförmånlig ekonomisk situation som lever på en lägre ekonomisk standard än den andre föräldern, efter separation/äktenskaps-skillnad, inte i domstol kunnat kräva underhållsbidrag från den andre föräldern för gemensamma barn vid växelvis boende.

    Detta har mot bakgrund av lagens regler om underhåll varit svårbegripligt. Av föräldrabalkens 7 kap 1 § framgår nämligen att ”Föräldrarna ska svara för underhåll åt barnet efter vad som är skäligt med hänsyn till barnets behov och föräldrarnas samlade ekonomiska förmåga.”

    Med detta lagstadgande kan anses tämligen självklart att båda föräldrar, utifrån sin ekonomiska förmåga, ska betala – och kunna åläggas att betala – bidrag till barnets ekonomiska behov.

    Efter separation mellan föräldrar finns ofta en mängd frågor där föräldrar inte är har samsyn. En av dessa är vanligen osämja kring barnens ekonomiska behov, vilka aktiviteter ett barn ska ägna sig åt, kort sagt vad ett barn bör kosta varje månad. I många fall finns inte någon möjlighet för föräldrar att finna enighet kring detta. Även om föräldrar är överens om vilka aktiviteter ett barn ska utöva, är det vanligt att man är oense om fördelningen av kostnaden för denna aktivitet.

    Det alternativ den förälder med sämre ekonomiska förutsättningar har att ta till är då att vända sig till domstol och för barnens räkning yrka på att den andre föräldern förpliktas att erlägga ett månatligt underhållsbidrag för barnet. Underhållsbidraget är beräknat utifrån barnets behov med hänsyn till respektive förälders ekonomiska förmåga. Om en förälders har ett dubbelt så högt ekonomiskt överskott som den andre föräldern, ska denne bidra med dubbelt så mycket till barnets behov i jämförelse med den andre föräldern.

    I de fall där barnen efter en separation bor växelvis, varannan vecka, hos respektive förälder har dock tingsrätterna ansett sig förhindrade att pröva yrkandet om underhållsbidrag från den ena föräldern, mot bakgrund av lagens regler på området. Av föräldrabalkens 7 kap. 2 § framgår nämligen att: ”En förälder ska fullgöra sin underhållsskyldighet genom att betala underhållsbidrag till barnet om föräldern:

    1) ”Inte har vårdnaden om barnet och inte heller varaktigt bor tillsammans med barnet,”

    eller

    2) ”har vårdnaden om barnet gemensamt med den andre föräldern men barnet varaktigt bor tillsammans med endast den andre föräldern”.

    Därefter framhålles att underhållsbidrag kan fastställas via dom eller avtal.

    Av detta stadgande har man dragit slutsatsen att så länge barnet bor varaktigt med båda föräldrar – d v s växelvis hos respektive förälder – kan inte domstolen fastställa att en förälder ska betala underhållsbidrag till den andre. Tingsrätterna har med stöd av lagens regler jämkat ingångna underhållsbidragsavtal till 0 kr så snart barnets boende blivit ett växelvis boende. Allt med hänvisning till lagens regler.

    Som jag nämnt i tidigare artikel har detta enligt min uppfattning i många fall lett till tvist om barnen efter föräldrars separation. Part som inte önskat betala underhåll har yrkat på ett växelvis boende, medan part med sämre ekonomiska förutsättningar har hävdat att det bästa för barnen är att bo mer hos denne så att underhållsbidrag ska utgå.

    Högsta domstolen har nu genom meddelande av dom den 19 november 2013 i mål T 3506-12 öppnat vägen för att domstolarna nu ska kunna döma till underhållsbidrag för barn även vid växelvis boende. Det är ett viktigt avgörande som säkert kommer att få stor betydelse i framtiden.

    Högsta domstolen meddelade prövningstillstånd i frågan om huruvida 7 kap 6§ föräldrabalken ska kunna tillämpas i förhållande till föräldrarna när barnen bor växelvis hos dem och den ene föräldern har ett större ekonomiskt utrymme än den andre.

    Av föräldrabalkens 7 kap 6 § framgår följande:

    ”Om annan än den som enligt 2 § har att betala underhållsbidrag försummar sin underhållsskyldighet kan rätten ålägga den försumlige att betala underhållsbidrag till barnet”.

    Högsta domstolen har i nämnda dom förklarat att när ett barn bor växelvis hos båda föräldrar ska 7 kap 6 § föräldrabalken tillämpas i förhållande till den förälder som har ett större ekonomiskt utrymme än den andre, om barnet inte får det underhåll från föräldern som det har rätt till enligt 7 kap 1 § föräldrabalken.

    Högsta domstolen säger att ”även om 7 kap 6 § föräldrabalken ursprungligen inte var avsedd för den situationen att föräldrarna har gemensam vårdnad om barnen och dessa bor växelvis hos föräldrarna, hindrar lydelsen inte att den kan tillämpas på sådana situationer. Högsta domstolen säger också i fråga om innebörden av betydelsen ”försumma” att även en försummelse som är helt klanderfri torde numera kunna omfattas.

    Högsta domstolen betonar att ett barn kan göra anspråk på större underhåll ju bättre föräldrarnas ekonomiska förhållanden är samt att barnet ska ha likartad ekonomisk standard som föräldrarna även om dessa inte lever tillsammans. Barnet ska därför ha rätt att leva på en nivå som inte alltför mycket avviker från den standard som den bäst ekonomiskt ställde föräldern har och, vid växelvis boende, inte endast under den tid barnet bor med föräldern.

    Att en förälder vid växelvis boende fullgör sin underhållsskyldighet under den tid barnet bor med föräldern utesluter därför inte att föräldern kan anses försumlig i den mening som avses i 7 kap 6 § föräldrabalken, om barnet under den tid det bor hos den andre inte får det underhåll från föräldern som det är berättigat till.

    Sammanfattningsvis framgår av Högsta domstolens dom följande:

    När ett barn bor växelvis hos båda föräldrar ska den förälder som har ett större ekonomiskt utrymme än den andre, åläggas att betala underhållsbidrag till barnet enligt 7 kap 6 § föräldrabalken, om barnet inte får det underhåll från föräldern som det har rätt till enligt 7 kap 1 § föräldrabalken.

    Högsta domstolens dom är banbrytande för den ekonomiska situationen för föräldrar vid växelvis boende. Detta särskilt om barnbidraget i framtiden automatiskt kommer att delas lika vid ett växelvis boende.

  • Vad händer om min sambo dör?

    Valet att leva som sambo är i dagens samhälle en vanligt förekommande och en accepterad levnadsform såväl som familjerelation. För att i lagens mening räknas som sambo ska två personer stadigvarande bo tillsammans i ett parförhållande och ha ett gemensamt hushåll. Det antas att det finns över en miljon samboförhållanden i Sverige vilket betyder att det finns två miljoner personer som lever i en samborelation. Vad många inte är medvetna om är att reglerna för sambor på flera plan skiljer sig från reglerna för makar. En av de mest påtagliga skillnaderna är att makar ärver varandra vilket inte är fallet för sambor. Många av oss minns säkerligen den nu avlidne författaren Stieg Larsson och hans efterlevande sambo Eva Gabrielsson. Eva lämnades efter 30 års samlevnad arvlös och fick kämpa hårt för att behålla det gemensamma hemmet. Den här artikeln redogör kortfattat för vilka regler som gäller för sambor och vad man som sambo kan göra för att säkra varandras framtid om någonting mot all förmodan skulle hända.

    Arvsrätt

    Rätten till arv har genom tiderna främst baserats på blodsband men även senare motiverats av sociala och ekonomiska band mellan en avliden och dess arvingar. I slutet av 1980-talet ändrades lagstiftningen på så sätt att efterlevande make gavs rätten att ärva framför gemensamma barn och andra arvingar. En av anledningarna bakom ändringen var att en efterlevande make ansågs ha en mer skyddsvärd ställning i förhållande till gemensamma barn. Som exempel på vad som anses vara skyddsvärt kan nämnas möjligheten att bo kvar i det gemensamma hemmet. Ett annat motiv var att det skapats starka sociala och ekonomiska band mellan makarna under deras samlevnad vilka inte helt ska brytas vid en av makarnas bortgång.

    Reglerna som gäller idag

    I Sverige finns det inga regler som ger en sambo rätt att ärva den andre sambon efter dennes bortgång. Kvarlåtenskapen tillfaller istället den avlidnes barn eller andra släktningar. En efterlevande sambo kan varken skydda sig emot gemensamma barns eller särkullbarns anspråk på kvarlåtenskapen. Att lämnas utan arv kan vara och är i de flesta fall en stor ekonomisk påfrestning för den efterlevande. Om man som sambo äger minst samboegendom vid tiden för dödsfallet kan en bodelning vara den enda möjligheten att jämna ut egendomsförhållandena.  För att en bodelning ska komma till stånd efter en sambos bortfall måste den efterlevande begära att en bodelning görs. Vad som ingår i en sambobodelning är sambors gemensamma bostad och bohag som skaffats för att användas gemensamt, detta kallas samboegendom. Reglerna för bodelning ser annorlunda ut för gifta eftersom all egendom som inte gjorts till enskild egendom genom testamente, gåva eller äktenskapsförord ska ingå. När en efterlevande sambo begär bodelning kommer denne att undanta hälften av värdet på bostad och bohag innan resterande kvarlåtenskap fördelas till barnen.

    Det finns en regel som i vissa fall ger efterlevande sambo möjligheten att överta bostaden oavsett om den är att anse som samboegendom eller inte. Ett problem som ofta uppstår är att den efterlevande sambon för att få överta den gemensamma bostaden måste kunna ersätta dödsboet för värdet av bostaden. Det är vanligt att bostaden är den största tillgången man äger vilket medför att det är mycket pengar ska lösas ut och att det i realiteten inte kan ske endast med värdet av bohaget. Det skydd som finns tillhands är lilla basbeloppsregeln. En sambo är garanterad ett minimiskydd för att hålla sambornas gemensamma hem intakt vid ett eventuellt dödsfall. Lilla basbeloppsregeln ger efterlevande sambo rätt att, i den mån det räcker, erhålla värden motsvarande 89 000 kronor ur samboegendomen. Motsvarade skyddsregel för makar ger efterlevade make rätt till dubbelt så mycket, det vill säga fyra prisbasbelopp. Skillnaderna mellan skyddsreglerna för gifta och sambor har motiverats av att regeln omfattar alla samboförhållanden, även de kortvariga. Den blygsamma summan 89 000 kronor är i många fall långt ifrån ett tillräckligt skydd för efterlevande sambo, så vad kan man som sambor göra för att undvika att försätta varandra i den här typen av situation?

    Vad kan man som sambo göra?

    Ett alternativ som bör övervägas när man planerar att leva tillsammans som sambor är att få hjälp med att upprätta ett inbördes testamente med fri förfoganderätt dock det finns flera aspekter att ta hänsyn till vid upprättandet av ett testamente. Vad man ska tänka på är att det inte genom ett inbördes testamente går att skapa samma rättigheter som för makar eftersom efterlevande sambo inte ärver framför gemensamma bröstarvingar. Ett annat förslag är att trygga den andres framtid genom förmånstagarförordnanden i pensioner och försäkringar. Ytterligare en lösning är att ett avtal träffas mellan efterlevande sambo och övriga dödsbodelägare om sammanlevnad i oskiftat bo.

    Avslutning

    Många delar en föreställning om att sambolagen erbjuder ett mer omfattande skydd i situationer som uppstår när ett samboförhållande tar slut. Det innebär att sambolagen inger en form av falsk trygghet. Det synes finnas ett stort motstånd inom svensk rätt för att få till stånd en lagändring som ger sambor rätten att ärva varandra eller på annat sätt stärker efterlevandeskyddet. Jag är av uppfattningen att det skydd som finns för efterlevande sambo inte är tillfredställande. Jag menar att det finns anledning att tänka till både en och två gånger om vad man ska göra när man lever som sambo. Än viktigare är det om man har underåriga barn tillsammans.

  • Vård för barn utan båda vårdnadshavarnas samtycke

    Huvudregeln i dag är att föräldrar skall ha gemensam vårdnad om sina barn. Gemensam vårdnad innebär inte automatiskt ett hälftenboende. Gemensam vårdnad innebär att föräldrar tillsammans skall fatta avgörande beslut till sitt barns bästa.

    Att ha gemensam vårdnad om barn innebär att föräldrarna gemensamt skall fatta avgörande beslut och vara överens om vilka beslut som behövs för barnet. Som exempel skall nämnas att båda föräldrar skall medverka till att barnet får pass, att barnet får skolplats, att barnet är skrivet i den kommun barnet faktiskt är bosatt etc etc.

    I många tvister om vårdnad om barn i domstol har, som ett tungt vägande argument för ensam vårdnad, anförts att det gemensamma barnet mår dåligt vilket den andre föräldern inte inser. Det drabbade barnet kan då inte få relevant hjälp och stöd via exempelvis Barn och Ungdoms Psyk (BUP). För detta har krävts att föräldrarna gemensamt begär denna hjälp. Alternativet är att den förälder som inser att barnet mår dåligt får söka och erhålla ensam vårdnad och därmed själv kan se till att barnet får hjälp.

    Det har också hänt vid flertalet tillfällen att en förälder önskat avlastning i form av kontaktfamilj då den andre föräldern inte är närvarande i en omfattning som den sökande föräldern anser önskvärt. Då motparten varit av annan uppfattning, eller inte önskat vidgå att han/hon inte tar del i omsorgen om barnet som denne ”borde”, har en ändring i vårdnaden om barnet krävts för att boendeföräldern skall få den avlastning som behövs.

    I familjer där den ena föräldern påstår att den andre föräldern utsatt denne för våld och att barnet bevittnat detta vilket fått barnet att må dåligt är det inte ovanligt att den andre föräldern, som förnekar våld, inte vill medverka till BUP-kontakt för barnet. Den förälder som utsatt den andre föräldern för våld är rädd för vad som skall komma upp till ytan i de samtal som barnet har med psykologer på BUP.

    Vid muntliga förberedelser (inledande förhandlingar) i domstol där en förälder framfört barnets behov av stöd på BUP som grund för att få ett snabbt beslut om ensam vårdnad är det inte sällan så att det inte finns någon direkt utredning att presentera kring barnets mående. Domstolar skall också vara restriktiva med att göra någon bevisprövning vid inledande förhandling. Detta har inneburit att barn som i många fall verkligen varit i behov av stöd och hjälp blivit utan sådan.

    Det har nu skett en förändring i lagtexten, som få känner till, sedan år 2012. I FB 13 a § sägs följande:

    ”Står barnet under vårdnad av två vårdnadshavare och samtycker endast den ena till en åtgärd till stöd för barnet, får socialnämnden besluta att åtgärden får vidtas utan den andra vårdnadshavarens samtycke om det krävs med hänsyn till barnets bästa och åtgärden gäller

    1. psykiatrisk eller psykologisk utredning eller behandling som omfattas av hälso- och sjukvårdslagen (1982:763),

    2. behandling i öppna former som ges med stöd av 4 kap 1 § socialtjänstlagen (2001:453),

    3. utseende av en kontaktperson eller en familj som avses i 3 kap. 6§  tredje stycket socialtjänstlagen eller

    4. en insats enligt 9 § 4,5 eller 6 lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade.”

    Även om denna bestämmelse säkert ej kommer att minska vårdnadstvisterna i någon större mån så innebär den i vart fall en mycket stor förbättring. Barnet tillförsäkras rätt till vård utifrån utomstående personers bedömning för det fall parter är oense. Det krävs inte längre lång väntan på förhandlingstider i domstol för att få frågan prövad. Det finns även möjlighet för förälder som lever som ensamstående utan något stöd från den andre föräldern att få avlastning i form av kontaktfamilj för barnet utan att behöva väcka talan om ensam vårdnad.

  • Beaktansvärda skäl att föra bort ett barn?

    I ett på vår byrå aktuellt mål ska rubricerad frågeställning prövas genom att modern har fört båda sina barn utomlands till barnens mormor och därigenom hindrat fadern att utöva sin vårdnad i om barnen i Sverige.

    Bortförandet skedde kort tid efter att modern hade blivit misshandlad av fadern inför åtminstone ett av barnen vilket nog föranleder rätten att noggrant analysera om den tilltalade har kunnat resa utomlands med barnen utan att ha begå ett brott.

    Brottet regleras i 7 kap. 4 § brottsbalken som anger:

    Den som obehörigen skiljer ett barn under femton år från någon som har vårdnaden om barnet döms för egenmäktighet med barn till böter eller fängelse i högst ett år, om gärningen inte utgör brott mot frihet. Detsamma gäller, om den som gemensamt med någon annan har vårdnaden om ett barn under femton år utan beaktansvärt skäl egenmäktigt bortför barnet eller om den som skall ha vårdnaden obehörigen bemäktigar sig barnet och därigenom själv tar sig rätt.

    I tredje stycket anges vidare:

    Är brott som avses i första eller andra stycket grovt, skall gärningsmannen dömas till fängelse, lägst sex månader och högst fyra år. Lag (1993:207).

    Åklagaren som väckte åtal påstod att modern egenmäktigt och utan beaktansvärda skäl hade fört barnen till Ryssland. Som grund för att brottet var att anse som grovt angav åklagaren att modern hade tagit barnen ur deras invanda miljö och fört dem till ett avlägset land utan möjlighet att träffa sin far. Beträffande avlägset land kan argumenteras att de endast befann sig en timmes flygresa från Sverige vilket är lika långt som att flyga till vårt lands norra delar.

    Den intressanta frågan är dock om modern kan ha haft beaktansvärda skäl för att resa bort med dem. Att hon själv har blivit utsatt för misshandelsbrott är fastställt genom faderns erkännande. Enligt tidigare praxisavgöranden är det dock i sig inte tillräckligt skäl för att föra bort barnen.

    Frågan blir då om hon själv kan ha varit övertygad om att förhållandena med att barnen har varit närvarande vid misshandeln och tidigare bråk mellan föräldrarna samt att hon inte har haft någonstans i närområdet att ta vägen för att, som hon har uppfattat uppmaningar från polis och sociala myndigheter att skydda barnen från att uppleva och bevittna sådana situationer kan ha medfört att hennes agerande kan vara straffritt som en nödåtgärd.

    Vad som i de ömtåliga fall det här gäller bör betraktas som beaktansvärda skäl kan således vara föremål för tvekan. Brottsbalkens förarbeten ger i det hänseendet föga ledning. Den ifrågavarande straffbestämmelsen tillkom på ett sent stadium i lagstiftningsarbetet, efter förslag av lagrådet. Som motiv för förslaget anförde lagrådet:

    ”Visserligen kan ena maken emellanåt ha anledning att taga makarnas barn med sig för att skydda dem mot övergrepp eller bespara dem skadliga intryck; motivet har även här betydelse och straff bör icke inträda, om skälig anledning fanns för åtgärden. Därvid bör tydligen bedömningen ske efter situationen sådan den tedde sig för maken i fråga. Det kan emellertid även inträffa, att ena maken vid en äktenskaplig kris egenmäktigt och utan rimlig anledning tar ett av makarnas barn med sig, kanske utomlands, och att det därefter blir förenat med stora svårigheter att återföra barnet, även om det är uppenbart att den här i riket kvarvarande maken bör ha vårdnaden. Dylika förfaranden kunna i hög grad inverka på barnets psykiska hälsa. Även om det så långt möjligt bör undvikas att inskrida med straff mot en make som i upprört tillstånd reser sin väg med makarnas barn, bör en sådan egenmäktighet kunna i flagranta fall beivras”.

    I lagrådets förslag till lagtext återfinns inte orden ”utan beaktansvärt skäl”; där står i stället ”utan skälig anledning”. När stadgandet fick sin slutliga utformning, angavs endast att det formulerats i huvudsaklig överensstämmelse med vad lagrådet föreslagit. Valet av uttrycket ”utan beaktansvärt skäl” motiverades alltså inte. 

    Vi avvaktar med spänning tingsrättens dom.

  • En möjlighet för efterlevande make

    Lagens regler avseende jämkning vid bodelning i 12 kap 2 § Äktenskapsbalken, är regler som i vissa fall kan vara av stor vikt att känna till då man som man och hustru planerar för hur man vill ordna det för sina efterlevande i framtiden, efter sin bortgång.

    För att klargöra vad jag menar med detta måste jag först redogöra för egendomens juridiska status i ett äktenskap.

    Makars egendom kan antingen utgöras av ”giftorättsgods” eller av ”enskild egendom”.

    Med ”giftorättsgods” avses egendom som kommer att bli föremål för bodelning i anledning av äktenskapsskillnad eller dödsfall. Från den egendom som utgör giftorättsgods avgår makan/makens skulder. Ett ev. överskott fördelas därefter i en bodelning till lika delar mellan makarna eller dödsboet och efterlevande maka.

    Med ”enskild egendom” avses egendom som hålls utanför en bodelning vid äktenskapsskillnad eller dödsfall.

    I ett äktenskap är huvudregeln att respektive make/makas tillgångar utgör s k giftorättsgods. För att ändra detta kan man gemensamt upprätta ett äktenskapsförord. Ett äktenskapsförord är en handling som båda makar undertecknar och som därefter registreras vid domstol varefter den blir gällande mellan makarna. I äktenskapsförordet avtalas att viss/eller all egendom skall utgöra sk enskild egendom. Egendom kan också bli enskild egendom genom att en maka/make tar emot en gåva eller ett arv, med föreskrift från givaren i gåvobrevet eller arvlåtaren i testamentet om att egendomen skall vara enskild.

    I ett fall där två makar inte har någon enskild egendom utan all egendom utgörs av giftorättsgods kommer bodelning av samtliga tillgångar att ske vid separation och även vid dödsfall. Detta är huvudregeln.

    Om en av makarna, av någon anledning, ensam står skriven som lagfaren ägare till makarnas gemensamma villafastighet, och till större delen av tillgångarna i övrigt, och dessa tillgångar utgör giftorättsgods, kommer tillgångarna ändå att ingå i bodelningen varvid efterlevande make trots detta vid bodelning erhåller hälften av värdet. Det kan ju finnas en mängd anledningar till varför makar ser till att tillgångar skrivs i en makes namn.

    Mot bakgrund av vetskapen om bodelningsreglerna kan den make som inte utåt står som ägare till egendom ändå känna ett lugn i att denne vid bodelning kommer att få hälften av värdet i tillgångarna. Det är vanligt att parter, trygga i denna förvissning, skriver sitt testamente och i detta förfogar över sin andel i boet efter att båda har gått bort, i tron att den kommer att vara lika stor som den först avlidnes andel.

    Det som kan komma som en obehaglig överraskning för efterlevande efter den först avlidnes bortgång är då vad som stadgas i 12 kap 2 § Äktenskapsbalken. Av denna lagregel framgår följande:

    ”Vid bodelning med anledning av en makes död skall, om den efterlevande maken begär det, vardera sidan som sin andel behålla sitt giftorättsgods”.

    Det sagda innebär att om den make som överlever den andre är den med mest tillgångar, kan denna i efterhand utan den först avlidnes samtycke, säga nej till bodelning av giftorättsgods och därigenom få giftorättsgodset behandlat som om det vore enskild egendom. Även om båda makar i livet samspråkat om tryggheten i att det inte spelar någon roll vem som står som öppen ägare till tillgångarna då allt utgör giftorättsgods och fördelning sker till hälften vardera vid bodelningen, kan alltså efterlevande maken genom att åberopa denna jämkningsregel sätta bodelningen ur spel.

    Man kan alltså säga att efterlevande maka – i efterhand – kan se till att makars giftorättsgods behandlas som enskild egendom , utan den först avlidnes samtycke. Detta kan tyckas märkligt och kan ge oanade och oönskade konsekvenser.

    Det finns en mäng scenarion som kan uppstå, men jag nämner följande som ett exempel:

    Båda makar har lagt in pengar i egendom som endast en av makarna står som ägare till. Makarna har inte gemensamma barn utan har särkullbarn (barn från tidigare relationer). Eftersom makarna, när de talar om saken i bådas livstid, känner till huvudregeln kring bodelning och är på det klara med att bodelning sker när någon går bort anser de att det är onödigt (eller i vissa fall omöjligt) att båda makar står som ägare till egendomen.

    Båda makar är helt överens om att barnen till den som går bort först skall ärva den först avlidne på en gång. Av denna anledning skriver man inte något testamente.

    Den make som inte har så stora tillgångar avlider först. Dennes barn från tidigare relation blir då kallade till bouppteckningsförrättning i deras egenskap av dödsbodelägare.

    Vid bouppteckningsförrättningen ställs den först avlidnes barn inför fakta att efterlevande maka, som äger fastighet, står för bankkonton och har en mycket starkare ekonomisk ställning än den först avlidne – och dessutom har konsulterat en advokat i anledning av dödsfallet –  åberopar 12 kap 2 § i Äktenskapsbalken. Det innebär att bodelning inte skall ske. Den efterlevandes barn blir gynnade, den först avlidnes barn ärver mycket lite, vilket ingen av makarna egentligen avsåg.

    Jag anser att det finns en fara i denna lagregel, då den i princip innebär att det man som makar måste vara två om för att ordna i livet – nämligen göra giftorättsgods till enskild egendom  – kan en make göra ensam helt utan godkännande av den andre maken när denne har avlidit.

    I vart fall är det av vikt att ha denna lagregel i åtanke. Min uppfattning är att det är få som känner till den.