English

Författare: Marika Wernström

  • Äktenskap tryggar inte alltid

    Trots att det i dag lämnas mycket information i tidskrifter och på nätet kring den juridiska innebörden av att ingå äktenskap står det ändå klart att det inte är alltför ovanligt att parter lever i villfarelsen att om de bara ingår äktenskap tryggar de alltid varandra ekonomiskt. Man utgår ifrån att efter ingående av äktenskap blir andra handlingar, såsom testamente, överflödigt. Så är inte alltid fallet.

    Att ett par som lever som sambos inte ärver varandra automatiskt utan att testamente måste upprättas för att trygga varandra, synes allmänt känt. Om dessa samboende får gemensamma barn eller har barn sedan tidigare är förhållandet likadant. Man måste skriva ett testamente till förmån för efterlevande sambo för att undvika att barnen ärver den först avlidne omgående efter dennes bortgång.  Jag upplever att detta är en kunskap som de flesta besitter.

    Det finns dock fortfarande parter som tror att bara de gifter sig så blir det alltid automatiskt så att efterlevande make ärver dem efter deras bortgång. Så är det i vissa fall, men i vissa fall inte.

    I de familjer, som idag blir mer och mer sällsynta, där två makar lever som gifta och endast har gemensamma barn, är förhållandet sådant att den sist avlidne ärver hela den först avlidnes kvarlåtenskap efter dennes bortgång. Där är det inte nödvändigt att upprätta testamente för att tillförsäkra den efterlevande maken hela arvet efter den först avlidne. Lagen tillförsäkrar efterlevande maken kvarlåtenskapen. Barnen får vänta och erhåller arvet efter båda föräldrarna först efter den sist avlidnes bortgång.

    Det finns dock i dag en mängd familjer som ser ut på ett annat sätt. Nya familjebildningar med två parter som hittar varandra senare i livet och som väljer att gifta sig – för att trygga varandra. Om dessa parter har barn från tidigare relationer och inte får några gemensamma barn, utgör äktenskapet i sig inte något skydd för att trygga den efterlevande maken ekonomiskt.

    I ett äktenskap där det på båda håll finns s k ”särkullbarn”, barn från tidigare relationer och inga gemensamma barn gäller följande efter den först avlidne. Efter att bodelning skett (en hälftendelning av dödsboets och efterlevande maken/makans tillgångar efter avdrag för respektive parts skulder) skall den avlidnes kvarlåtenskap omgående tillfalla särkullbarnen. Efterlevande makan/maken ärver ingenting automatiskt.

    I de fall där man, vilket är vanligt vid äktenskap på ålderns höst, har skrivit äktenskapsförord med innebörden att var och ens tillgångar skall utgöra enskild egendom (d v s att bodelning ej skall ske vid skilsmässa eller dödsfall) kan en makes dödsfall vid avsaknad av testamente i en relation där endast  särkullbarn finns efter den först avlidne, få förödande konsekvenser för den efterlevande. Det kan innebära att efterlevande maka/make (som kanske inte har några direkta tillgångar) inte får något arv alls efter sin avlidne maka/make. De får lämna hus/lägenhet etc. Det finns visserligen en regel som tillförsäkrar efterlevande make/maka 4 gånger basbeloppet tillsammans med dennes egna tillgångar, vilket dock är marginellt och kanske inte alls var vad den först avlidne önskade.

    Att man som parter gifter sig innebär sålunda inte alltid en garanti för att den efterlevande maken/makan skall erhålla ekonomisk trygghet vid den först avlidnes bortgång.

    Det är av vikt att man ligger steget före och i alla situationer ser över vad lagen säger vid dödsfall eller separation så att man själv kan styra över konsekvenserna så långt möjligt.

  • Vad man bör tänka på när man skall upprätta testamente

    När man funderar på att upprätta testamente är det av vikt att dessförinnan informera sig om vilka lagregler som gäller i den familjesituation man befinner sig. Detta särskilt som det i dag är mycket vanligt med samboförhållanden samt nya familjebildningar i form av äktenskap där barn från tidigare förhållanden ingår – s.k. särkullbarn.

    Man måste ställa sig frågan om behov av testamente finns, och hur detta skall utformas på bästa sätt mot bakgrund av vad lagen säger och den situation man befinner sig i.

    När det gäller samboförhållanden finns det i dag ej någon bestämmelse i sambolagen som ger rätt för efterlevande sambo att ärva den först avlidne. Jag upplever att många tror att så är fallet, mot bakgrund av deras kännedom om sambolagens existens. För att parter i samboförhållande skall ärva varandra måste testamente upprättas dem emellan.

    När det gäller makar som ej har några barn gemensamt men var och en har barn från tidigare förhållanden, sk. särkullbarn, innebär lagens regler i dag att efterlevande make i princip ej har någon legal arvsrätt. Den avlidne makens bröstarvingar ärver den avlidne maken omgående.

    Ovanstående är högst översiktliga exempel på när det kan finnas orsak att skriva testamente för att tillförsäkra efterlevande make/sambo rätt till del i kvarlåtenskapen efter den först avlidne.

    När det gäller upprättande av testamente är själva testamentshandlingen strikt formbunden. Det innebär att en testamentshandling måste upprättas på visst sätt för att den skall kunna göras gällande.

    De formella kraven på en testamentshandling är följande:

    1. Testamentet skall vara skriftligt och egenhändigt undertecknat av testator.
    2. Testamentshandlingen skall vara bevittnad av två vittnen.
    3. Vittnena måste vara samtidigt närvarande.
    4. Vittnena skall känna till att de bevittnar ett testamente, men behöver inte veta vad som står i handlingen. Om vittnena inte ser att testator skrivit under handlingen räcker det att testator talar om för vittnena att det är han/hon som har skrivit sitt namn.

    När det gäller testamentsvittnena måste de vara fyllda 15 år. Nära släktingar (föräldrar, barn, barns makar, testators make och syskon kan inte vara testamentsvittnen. Inte heller kan någon som nämns i testamentet vara vittne.

    Den som upprättar testamente – testator – måste vara fyllda 18 år. Det krävs att testator förstår innebörden i det han gör. Det finns dock undantag från regeln om 18-års gräns och det är följande.

    1. Den som fyllt 16 år får testamentera över den arbetsinkomst han haft.
    2. Den som är eller har varit gift får också upprätta testamente.

    Om man senare vill ändra något i ett testamente bör man upprätta ett nytt och för att undvika framtida tvister även förstöra det gamla testamentet. Vill man göra ett tillägg till ett redan befintligt testamente är det viktigt att känna till att samma formella krav på tilläggshandlingen krävs – d v s ny underskrift och ny bevittning enligt vad ovan anförts.

    När testamentet skall åberopas, vid testators bortgång, är det av vikt att originalet kan uppvisas. Detta bör därför förvaras på ett säkert ställe.

  • Automatisk likadelning av barnbidrag

    En högaktuell fråga är om man automatiskt ska dela barnbidraget lika mellan föräldrarna vid ett växelvis boende. Mot bakgrund av hur lagens regler ser ut vad gäller möjligheter till att kräva underhållsbidrag vid växelvis boende, finns det anledning att starkt ifrågasätta om automatisk likadelning är till barnets bästa.

    I en tidigare artikel har jag ifrågasatt det faktum att man som förälder vid växelvis boende inte lagligen kan kräva underhållsbidrag från den andre föräldern. Detta oavsett hur respektive förälders ekonomiska situation ser ut.

    Lagen säger att varje förälder ska ta del i kostnaderna för barnets behov efter sin respektive förmåga. Att ha denna grundregel införd i lagen, samtidigt som en förälder i praktiken inte kan begära underhåll vid växelvis boende, är enligt min mening inte rimligt. Det är inte heller till barnets bästa. Det faktum att en förälder inte kan kräva underhållsbidrag av den andre vid växelvis boende kan i vissa fall leda till orimliga konsekvenser för barnen.

    Som jag skrev om i min tidigare artikel i ämnet kan det innebära att en förälder som inte har någon inkomst, som tvingas leva på socialbidrag, inte har råd att låta barnen gå på de aktiviteter som de har hos den andre föräldern som kanske har ett överflöd av tillgångar och en diger inkomst. Trots att föräldrarna är överens om att barnen har behov av vissa aktiviteter, kan en förälder alltså undgå sin lagliga skyldighet att bidra till barnets behov hos den andre föräldern, vid ett växelvis boende.

    Denna rådande situation gör, tyvärr, att frågan om barnens rätt till båda föräldrar ytterst kan komma att bli en fråga om ekonomi. Den förälder som har det dåligt ställt ekonomiskt har inte ”råd” att låta den andre föräldern få vara delaktig i barnens vardag på lika villkor. Tvister om barnens boende blir ett faktum. Den förälder som har lägst inkomst kan driva en tvist om barns boende för att få ett bidrag till barnens behov, som denne förälder inte kan tillgodose ensam. Ett bidrag som lagen säger att denne förälder ska ha rätt till, men som föräldern vid växelvis boende inte kan driva igenom lagligen.

    Vad nu gäller frågan om barnbidrag kommer detta enligt min mening att i vissa fall ytterligare späda på orättvisorna och leda till ytterligare tvist om barnen och deras boende.

    Som det ser ut i dag är det alltid modern som har rätt att uppbära barnbidraget. Om föräldrar är överens om annat kan bidraget delas. Tidigare har det i stor omfattning varit modern som varit hemma med barnen och som under barnens uppväxt dragit det kortaste strået vad gäller pensionspoäng, lön och besparingar. Denna bild börjar dock alltmer att förändras. Även fäder tar i dag i stor omfattning ansvar för barnen och tar ut pappaledighet. Det är en förändring till det bättre, och en förändring mot lika villkor som är gynnsamma för barnen.

    Det är i dag också mer och mer vanligt att föräldrar efter en separation har barnen hos sig i lika stor omfattning. Även domstolar anser i allt större omfattning, när omständigheterna är sådana att växelvis boende är möjligt, att så ska ske även om en förälder motsätter sig detta. Allt till barnens bästa.

    Det är i denna anda, rättvisa och likvärdig ansvarsfördelning avseende barnen mellan föräldrarna, som frågan om barnbiragets fördelning blivit aktuell. En mängd förespråkare för rättvisan har ansett att det inte är rimligt att barnbidraget automatiskt ska gå till modern vid växelvis boende, när fäderna ofta tar eller vill ta ett lika stort ansvar för barnen.

    Jag kan hålla med om att det mest rättvisa är att vid separation och ett växelvis boende dela barnbidraget mellan föräldrarna. I de flesta fall skulle detta också vara till barnets bästa. Allt emellertid under förutsättning av att det fanns möjlighet för en förälder att vid växelvis boende kräva underhåll av den andre föräldern där så var befogat.

    Eftersom jag jobbar med familjerätt, och främst tvister till följd av separationer, ser jag dock tyvärr att en bestämmelse om automatisk likadelning av barnbidrag vid växelvis boende i många fall kommer att ge upphov till ytterligare tvister om barns boende. Något som är direkt negativt för barnet. Allt i anledning av hur lagens regler kring underhåll för barn ser ut.

    Trots att lagen talar om föräldrars ansvar att ta del av kostnaderna för barnens behov efter sin förmåga är det, som jag redogjort för, omöjligt för en förälder att vid växelvis boende kräva underhåll för barnet från den andre föräldern. I de fall där det är en mycket stor skillnad mellan föräldrars ekonomiska överskott och modern, som fortfarande i många fall, har den lägsta inkomsten och det minsta ekonomiska överskottet, blir en regel om automatisk delning av barnbidraget vid växelvis boende oskälig.

    I många fall ser föräldrar rimligt på situationen, vill sina barns bästa och den förälder som har ekonomiska förutsättningar vill lämna bidrag till den andre för barnets behov vid växelvis boende trots att denne ej har skyldighet till detta. I de fall där jag blir inkopplad är dock situationen annorlunda. Det är en konflikt mellan föräldrarna, om än ej djup nog för att växelvis boende ej ska kunna ske. Då kommer det att ligga nära till hands att frågan om barnbidraget bli en principfråga där en förälder kan komma att använda sig av rätten till hälften av bidraget för att ställa krav som annars är orimliga på den andre föräldern. Alternativet är att föräldern som har god ekonomi kräver hälften av barnbidraget för att denne vill motarbeta för den andre föräldern.

    Jag ser mot bakgrund av hur lagen är utformad i dag kring underhållsbidrag en ytterligare anledning för förälder med låg inkomst att kämpa mot ett växelvis boende. Tvisterna om barn kommer enligt min mening att öka. Var kommer då barnets bästa in?

    Portalparagrafen i Föräldrabalken talar om ”barnets bästa”. Jag anser att det finns all anledning att ifrågasätta hur barnets bästa kommer i fokus vid ett automatiskt delat barnbidrag med de regler som i dag finns kring underhåll.

    Tanken att automatiskt dela barnbidraget till båda föräldrar vid växelvis boende är god. Enligt min mening måste man dock samtidigt, för att det i slutänden ska gagna barnet, ändra lagens regler så att det finns möjlighet för den förälder som har behov av detta att rikta talan om underhållsbidrag mot den andre föräldern – även vid växelvis boende.

  • Underhållsskyldighet för barn saknar betydelse vid växelvis boende

    En fråga som efter separation eller äktenskapsskillnad ofta ger upphov till diskussioner mellan föräldrar är frågan om hur kostnaderna för barnet skall fördelas efter att föräldrarna fått två skilda hushåll. Vem skall betala för barnets fritidsaktiviteter, dagisavgifter och de övriga löpande kostnaderna för barnet?

    Föräldrarnas underhållsskyldighet gentemot barn finns reglerad i Föräldrabalkens 7 kapitel.

    I 7 kapitlets § 1 framgår huvudregeln kring föräldrarnas underhållsskyldighet. Portalparagrafen säger följande:

    ”Föräldrarna skall svara för underhåll åt barnet efter vad som är skäligt med hänsyn till barnets behov och föräldrarnas samlade ekonomiska förmåga”.

    Vidare framgår:

    ”I kostnaderna för barnets underhåll skall föräldrarna sinsemellan ta del var och en efter sin förmåga”.

    Detta är en till synes självklar och skälig bestämmelse.

    Hur skall en förälder fullgöra sin underhållsskyldighet?

    Jag vill i sammanhanget inledningsvis endast beröra att det finns en lägsta nivå för underhåll genom försäkringskassans bestämmelser om ”underhållsstöd”. Via försäkringskassan kan en boendeförälder alltid erhålla ett belopp om 1.273 kr per månad avseende underhåll för barnet. Om den andre föräldern inte har någon förmåga att bidra till underhållet, eller endast kan bidra till viss del, så betalas beloppet ut via försäkringskassan som sedan, om så är skäligt enligt kassans bestämmelser, kräver återbetalning av umgängesföräldern. Detta även om det skulle vara så att barnets framräknade behov understiger underhållsstödsnivån om 1.273 kr per månad.

    För det fall barnets behov överstiger 1.273 kr per månad och en förälder som är umgängesförälder har förmåga att bidra till detta behov så skall denne göra det enligt lagens regler (FB 7kap 1§). Om umgängesföräldern vägrar att bidra kan boendeföräldern väcka talan vid domstol för att få underhållsbidraget fastställt.

    Av FB 7 kap 2 § framgår följande:

    ”En förälder skall fullgöra sin underhållsskyldighet genom att betala underhållsbidrag till barnet, om föräldern:
    1. Inte har vårdnaden om barnet och inte heller varaktigt bor tillsammans med barnet eller
    2. Har vårdnaden om barnet gemensamt med den andra föräldern men barnet varaktigt bor tillsammans med endast den andre föräldern”.

    Bidrag då barnet bor fast hos en förälder och har umgänge med den andre föräldern

    Vid separationer där barnen bor fast hos en förälder och den andre föräldern utövar umgänge med barnet sker en beräkning av det bidrag som umgängesföräldern är skyldig att utge till den andre föräldern för barnets behov. Allt utifrån innehållet i FB 7 kap 1§.

    Socialförvaltningen har dragit upp riktlinjer ”normer” för hur underhållsbidragets storlek skall beräknas. Enligt dessa normer fastställer man först barnets behov – vilket sker enligt en schablon – med utgångspunkt i barnets ålder. Till detta schablonbehovsbelopp läggs ev. ytterligare kostnader för barnet, såsom kostnad för barnomsorg, fritidsaktiviteter, extra ordinära medicinkostnader etc. Från beloppet avräknas barnbidraget som boendeföräldern uppbär. Återstående belopp utgör barnets behov.

    Barnets behov skall – enligt lagtexten – föräldrarna svara för efter sin förmåga. En beräkning sker alltså därefter av respektive förälders ekonomiska överskott. Översiktligt innebär det att från varje förälders nettoinkomst avräknas kostnad för boende, ett schablonbelopp för dennes egna kostnader varje månad och därefter även ev. avdrag för betalning av studieskuld. Föräldrarnas respektive månatliga överskott ställs därefter i relation till varandra och beräkning sker av hur mycket varje förälder är ansvarig att betala av barnets framräknade behov. Om en förälder har ett överskott som är två tredjedelar av den andres överskott, ja då skall denne förälder svara för två tredjedelar av barnets framräknade behov.

    Barnet bor växelvis hos båda föräldrar

    I de fall där barnet bor växelvis hos båda föräldrar, bor barnet i lagens mening ”varaktigt” hos båda föräldrar.

    Det sagda innebär att det är omöjligt – allt enligt stadgandet i FB 7 kap 2 § – att via domstol kräva fullgörande av en förälders underhållsskyldighet. Det är endast den förälder som barnet bor ”varaktigt” hos som kan kräva fullgörande av underhållsskyldighet via domstol.

    Detta är enligt min mening inte rimligt.

    Det är inte ovanligt att föräldrar som separerar, efter separationen kommer att leva under två helt olika ekonomiska förutsättningar. Den förälder som varit hemma med barn och satt sitt yrkesverksamma liv åt sidan under en period har inte samma ekonomiska situation som den förälder som utvecklats och stigit i kurs på arbetsmarknaden.

    Det kan även – teoretiskt – se ut så att en förälder efter separationen är hänvisad att leva på en mycket låg inkomst, alt. bidrag, medan den andre föräldern har skyddat miljonbelopp, har en förmögenhet och därtill uppbär miljoninkomster årligen. Trots detta, kan inte den förälder som under sin vecka med barnen knappast har råd att unna sig och barnen någonting inte lagligen kräva av den andre föräldern att denne skall fullgöra sin plikt enligt lagen – nämligen att bidraga till barnets behov efter sin förmåga.

    Om två föräldrar inte är överens om ekonomin efter separationen – vilket inte är ovanligt – kan sålunda inte frågan avgöras i domstol om barnet bor växelvis hos båda föräldrar.

    Jag menar att detta är en mycket stor brist i lagtexten vilket också – som jag upplever tämligen frekvent – ger upphov till en mängd onödiga umgänges- och boendetvister. Frågan om underhåll vid växelvis boende borde ses över och regler för detta tas fram.

    Det skall inte vara så att den förälder som lever under existensminimum inte har ”råd” att låta barnen vistas hos den andre, mer förmögne, föräldern växelvis. Hur gagnas barnen av detta?

    Det kan väl inte ha varit lagstiftarens mening?

    Utifrån vad som stadgas i FB 7 kap 1 § borde det – enligt min mening – vara en självklarhet att en förälder som har barnet växelvis bosatt hos sig men lever på en låg ekonomisk standard, via domstol skall kunna kräva fullgörande av den andre förälderns skyldighet att svara för barnets försörjning efter sin förmåga. Om den andre föräldern har förmåga har ju denna också enligt lagens regler en skyldighet att bidraga. Det är självklart att en sådan reglering i lag skulle gagna barnen, då generositeten med umgänge med största sannolikhet skulle öka.