English

Kategori: Avtalsjuridik

  • Skydd av affärsidéer och koncept

    En fråga som ofta dyker upp är hur man skyddar affärsidéer och koncept.

    För många kan det kanske tyckas självklart att en idé eller ett koncept borde vara skyddat, men idéer är sällan skyddade av lagen.

    Det enda egentliga idéskyddet är patent. Till skillnad från vad många tror skyddar dock patenträtten inte alla typer av idéer, utan enbart sådana som kan tillgodogöras industriellt. Det kan t.ex. röra sig om nya tillverkningsmetoder eller tekniska uppfinningar. Det finns sålunda inte några möjligheter att skydda t.ex. affärsidéer genom ett patent.

    Upphovsrätten erbjuder inte heller det något skydd för affärsidéer och koncept, då den enbart skyddar konkreta utformningar av idéer t.ex. konstverk, böcker och hemsidor. Även om det material och den design som kan tänkas vara kopplad till en affärsidé kan komma att omfattas av Upphovsrättslagens skydd, finns sålunda inte något skydd för den bakomliggande idén. Idén att skriva en bok om en björn som blir dunderstark av att äta farmors honung och som är kompis med en kanin och en sköldpadda, skyddas sålunda inte av Upphovsrättslagen. Däremot är de konkreta texter Rune Andréasson skrivit om björnen Bamse skyddade. Det innebär att man inte har rätt att kopiera dessa texter när man skriver en bok om en annan björn som också blir dunderstark av farmors honung (beaktas i sammanhanget bör dock att namnet ”Bamse” och de grafiska framställningarna i boken är registrerade som varumärken).

    Om affärsidén eller konceptet har namngivits och det finns tilltänkta varumärken eller logotyper kan varumärkesregistrering ske, givet att varumärkena uppfyller vissa grundläggande förutsättningar för skydd. En varumärkesregistrering kan ske såväl nationellt som internationellt och andra aktörer hindras då från att använda sig av varumärkena i de länder som registreringen omfattar. En varumärkesregistrering leder emellertid inte till att några bakomliggande idéer eller koncept skyddas utan skyddet omfattar endast varumärkena i sig.

    Möjligheterna att skydda affärsidéer eller koncept är sålunda relativt begränsade. Idéer och koncept kan fritt utnyttjas av var och en som får del av dem, helt utan rättsliga efterverkningar.

    Skydd måste därför istället sökas via avtalsvägen. Detta kan t.ex. ske genom att de personer som en idé presenteras för får underteckna en sekretessförbindelse, innebärande t.ex. att de inte får sprida informationen vidare till andra. En vanlig del i en sådan sekretessförbindelse är även att den som skriver under förbinder sig att inte heller själv utnyttja idén.

  • Sekretessklausuler i affärslivet

    Det förekommer sekretessklausuler i en uppsjö av olika typer av avtal inom affärslivet. Det är även vanligt att sekretessåtaganden upprättas i fristående form. Korrekt utformad sekretessklausul kan ofta vara en av de viktigaste komponenterna i ett mellanhavande mellan två affärsparter.

    Allmänt

    Sekretessklausuler figurerar både i ömsesidigt bindande avtal och i ensidiga förbindelser.

    Ömsesidiga sekretessavtal ingår i regel i ett sk letter of intent (föravtal i form av en avsiktsförklaring) som skall gälla till det att parterna förhandlat fram ett slutligt avtal. Behovet av sekretessåtagandet i detta sammanhang har sin grund i att parterna i samband med förhandlingar måste avslöja sådan information för varandra som respektive part anser utgöra sin konfidentiella information. Sådan information kan vara affärsplaner, konstruktionsidéer eller liknande know-how (se mer om begreppet nedan).

    I den mån parterna lyckas uppnå ett slutligt avtal brukar sekretessavtalets regler ersättas av en sekretessklausul i det slutliga avtalet. Skulle emellertid förhandlingarna inte leda till ett slutligt avtal skall givetvis sekretessavtalet i föravtalet fortsätta att gälla.

    När det gäller ensidiga sekretessförbindelser är dessa vanligt förekommande i relationen mellan arbetsgivare och arbetstagare. Sådana förbindelser figurerar också ofta mellan uppdragsgivare och uppdragstagare.

    Företagshemligheter

    I lagen (1990:409) om skydd för företagshemligheter som trädde i kraft den 1 juli 1990 erhålls ett allmänt skydd för know-how. Med know-how menas i regel tekniska och kommersiella erfarenheter och kunskaper oavsett om de har dokumenterats eller inte.

    Med företagshemligheter avses i den nämnda lagen både dokumenterad och erfarenhetsbaserad information. Begreppet information är avsett att ha en vidsträckt innebörd och har i detta sammanhang samma betydelse som i vanligt språkbruk. Informationen skall emellertid gälla affärs- eller driftförhållanden i en näringsidkares rörelse som näringsidkaren håller hemlig. I uttrycket hemlig ligger att näringsidkaren skall ha ambitionen att behålla informationen inom den krets där den är känd och att den inte är spridd utanför en identifierbar och sluten krets. En ytterliggare begränsning görs vad gäller informationens art genom att dess röjande skall vara ägnat att medföra skada för näringsidkaren i konkurrenshänseende. Lagstiftarens avsikt är att endast ge skydd för sådan information som har betydelse för en näringsidkare när han konkurrerar på marknaden med de konkurrensmedel som är förenliga med kravet på en sund konkurrens.

    Företagshemligheter skyddas i flera olika hänseenden. Lagen om företagshemligheter innehåller regler om straffrättsliga påföljder för den som utan lov skaffar sig tillgång till en företagshemlighet eller som på annat sätt olovlig tar befattning med en företagshemlighet. Andra obehöriga angrepp på företagshemligheter kan grunda skadeståndsskyldighet. Förutom skadeståndsskyldighet när röjande part gör sig skyldig till brott, finns särskilda skadeståndsregler som tar sikte på hur part fått tillgång till informationen. Har någon i en affärsförbindelse fått information i förtroende och därefter utnyttjar eller röjer en företagshemlighet med uppsåt eller oaktsamhet, kan denne enligt lagen ådra sig skadeståndsskyldighet. Det handlar här om information som mottagaren i vart fall borde ha insett att han inte fick avslöja. Bevisbördan i detta avseende vilar på näringsidkaren som sålunda måste visa att mottagaren hade eller bort ha insikt för att få skadestånd. Ett exempel på obehörigt utnyttjande kan vara att den som infordrat ett anbud men som inte antar detsamma, utnyttjar en företagshemlighet som framgår av anbudet.

    Även en arbetstagare som avslöjar företagshemligheter kan bli ersättningsskyldig. Det krävs emellertid att arbetstagaren fått del av uppgiften under sådana förhållanden att han åtminstone borde ha insett att han inte fick avslöja den. En sådan situation kan vara till hands när en arbetsgivaren särskilt upplyst om att informationen skall hållas hemlig. På motsvarande sätt kan detta följa av att den lojalitetsplikt som gäller i anställningsförhållande kan anses innefatta en tystnadsplikt. Under alla förhållanden är det av vikt för arbetsgivaren att han klargör tystnadspliktens omfattning så tydligt som möjligt. Detta sker lämpligen i ett skriftlig avtal eller särskild skriftlig förbindelse som knyts till anställningsavtalet.

    Skadeståndsansvar förutsätter även att arbetstagaren har utnyttjat eller röjt företagshemligheten uppsåtligen eller av oaktsamhet. Det finns emellertid möjligheter att avtala bort kravet på uppsåt respektive vårdslöshet.

    Vidare gäller den lagstadgade skadeståndsskyldigheten för en arbetstagare som huvudregel endast under anställningstiden. För att arbetstagaren skall bli skadeståndsskyldig efter det att anställningen upphört krävs det ”synnerliga skäl”. Även den regeln kan dock avtalas bort. Av förarbetena till lagen framgår att synnerliga skäl i allmänhet kan anses föreligga då en arbetstagare har tagit anställning hos näringsidkaren i syfte att komma över hemlig information eller då han under sin anställning förberett ett överförande av hemlig information till en konkurrerande verksamhet.

    Vid skadeståndsberäkningen är utgångspunkten att den skada som uppkommit genom angreppet skall ersättas. Det är i regel förenat med stora svårigheter att bevisa den verkliga skadan när ett angrepp sker på en företagshemlighet. Finns det inte några direkta hållpunkter för bedömningen kan skadeståndet bestämmas med hänsyn till den skadelidandes intresse generellt sett av att uppgiften inte blir allmänt känd. Det har uttalats att en riktpunkt bör vara att skadeståndet inte skall vara så lågt att det blir ekonomiskt lukrativare att utnyttja någon annans företagshemlighet än att förvärva den lagligt.

    Sekretessklausulen och vite

    Som framgår av ovan angiven redovisning kan det i många sammanhang, utöver det skydd som finns i lagen, finnas behov av ytterligare avtalsförstärkning genom sekretessklausuler. Det är utomordentligt viktigt att det område som skall skyddas genom sekretess definieras noggrant. Detta görs vanligtvis genom att man i katalogform anger vad som skall anses utgöra ”konfidentiell information”. Vidare bör sekretessåtagandet ange på vilket sätt mottagaren äger använda konfidentiell information.

    Eftersom det ofta är svårt att visa att brott mot sekretessåtagandet orsakat skada samt att fastställa den verkliga skadans storlek, är det att rekommendera att sekretessklausuler sanktioneras med ett vite. Vitesklausulen innebär att man i avtal bestämmer ett fixerat belopp som skall betalas på grund av brott mot sekretessåtagandet. Vitesklausulen ger därigenom ett bestämt besked om påföljd för kontraktsbrottet och part får redan från början klart för sig vad konsekvensen av ett kontraktsbrott innebär.

     

  • Återkallelse av accept

    Den svenska avtalslagens modell för att ingå avtal bygger på anbud och accept. Den ena parten lämnar ett anbud som den andre parten kan anta genom en sk accept. Anbud kan sägas vara ett erbjudande att under vissa villkor sluta avtal. Accept i sin tur är att säga ja till anbudet.

    Exempelvis kan en bilägare anvisa till en intresserad köpare att han vill sälja sin bil för 100.000 konor. Säger köparen till säljaren att han accepterar att köpa bilen för 100.000 kronor föreligger i praktiken ett bindande avtal. Ett avtal uppkommer så snart parterna meddelat två överensstämmande viljeförklaringar till varandra. Ett anbud föreligger när det är bindande i den meningen att det inte kan återkallas. Detsamma gäller med en accept. Återkallelse av anbud respektive accept kan dock göras om det sker innan mottagaren tagit del av det/den eller senast samtidigt därmed.

    I ett mål som prövades av såväl tingsrätt som hovrätt har frågan varit om en säljare kunde återkalla sin accept. I målet var det två kvinnor som tillsammans hade köpt en egendom. Efter ett tag kunde de inte längre enas om hur egendomen skulle skötas. Kvinnorna började då diskutera att den ena av dem skulle lösa ut den andres del i den gemensamt ägda egendomen. Den ena kvinnan (köparen) upprättade ett köpeavtal som hon undertecknade och överlämnade till den andra kvinnan (säljaren). I köpeavtalet framgick att kvinnan köpte den andre kvinnans hälftenandel i egendomen. Kort efter att säljaren undertecknat köpeavtalet ångrade hon sig och rev sönder avtalet. Frågan var då om avtalet gällde eller om köparen kunde hävda att hon nu ägde egendomen ensam.

    Tingsrätten var av uppfattningen att eftersom båda parterna hade undertecknat köpeavtalet hade ett bindande avtal ingåtts (samstämmiga viljor). Den omständigheten att säljaren kort därpå ångrade sig och rev sönder avtalet medförde enligt tingsrätten inte att avtalet hade upphört att gälla. Köparen var därför genom avtalet ensam ägare till egendomen.

    Målet överklagades till hovrätten av säljaren. Hovrätten gjorde en annan bedömning än tingsrätten. Genom att köparen lagt fram köpeavtalet till säljaren ansåg hovrätten att detta måste uppfattas som ett bindande anbud att få köpa säjarens andel i egendomen på de villkor som framgår av avtalet. Att säljaren därefter undertecknat avtalet kan inte ses på annat sätt än att hon därigenom lämnat en accept till att sälja egendomen. Så långt var alltså hovrätten enig med tingsrätten.

    Hovrätten ansåg emellertid att säljarens accept måste ses i ljuset av de handlingar hon gjorde omedelbart därefter. Hovrätten pekar på att en accept inte gäller enligt avtalslagen om den återkallas och återkallelsen sker innan mottagaren tar del av accepten eller i vart fall samtidigt härmed.

    Genom att riva sönder avtalet tydigt framför köparen har säljaren enligt hovrätten visat att hon återkallat accepten och inte ville fullfölja avtalet. Detta har skett i omedelbar anslutning till undertecknandet och innan köparen hunnit vidta någon anpassningsåtgärd med anledning av överlåtelsen. Mot den bakgrunden menar hovrätten att säljarens accept inte är gällande och att säljaren därmed inte hade överlåtit sin andel i egendomen till köparen. Hovrättens slutsat blev att alltså att båda ägde egendomen gemensamt även i fortsättningen.

  • För sen reklamation

    Genom köpekontrakt den 22 februari sålde en säljare till en köpare en bostadsrätt på Valhallavägen i Stockholm (lägenheten). Av objektsbeskrivningen, vilken utgjorde avtalsinnehåll, framgick bl.a. att lägenheten var utrustad med ”ett luftigt ljust sällskapsrum med fungerande öppen spis”. Köparen tillträdde lägenheten den 20 april. Den 28 augusti provtrycktes den öppna spisen. Den 13 september  meddelade bostadsrättsföreningens styrelse Köparen att han tills vidare inte fick elda i den öppna spisen eftersom det vid provtryckningen konstaterats otätheter i lägenhetens rökkanal samt att styrelsen skulle återkomma i ärendet. Styrelsen återkom den 2 december med närmare besked om kostnaderna för att göra den öppna spisen funktionell samt med beskedet att innehavaren av lägenheten, dvs. Köparen, enligt föreningens regelverk, skulle bära kostnaden för reparationen. Den 3 december reklamerade Köparen otätheterna i rökkanalen till Säljaren. Köparen har bekostat reparation av rökkanalen och väckte talan vid tingsrätt om att Säljaren skulle förpliktas ersätta honom reparationskostnaden. Säljaren bestred käromålet på ett antal grunder och åberopade i sista hand att Köparen reklamerat för sent.

    Såväl tingsrätten som hovrätten ansåg att uppgiften ”fungerande öppen spis” innebar en utfästelse från Säljaren sida om att spisen, inklusive rökkanal, var fungerar för sitt ändamål, dvs. att den är säker att elda i och fri från sprickor och otätheter.  Domstolarna ansåg också att utfästelsen befriade Köparen från dennes undersökningsplikt och att den innebär att Säljaren hade bevisbördan för att spisen var funktionsduglig på tillträdesdagen. Domstolarna ansåg att Säljaren inte hade förmått att göra det övervägande sannolikt att spisen var funktionsduglig på tillträdesdagen.  Härvid förelåg fel i köprättslig bemärkelse.

    Emellertid ansåg såväl tingsrätt som hovrätt att Köparen reklamerat felet för sent och att han därför förlorat rätten att åberopa det.  Käromålet mot Säljaren ogillades såväl av tingsrätten som hovrätten.

    Hovrätten gjorde följande uttalande:

    ” Enligt 32 § köplagen (1990:931) får köparen inte åberopa att en vara är felaktig om han inte reklamerar inom skälig tid (kursivt här) efter det att han märkt eller borde ha märkt felet. Samma sak gäller enligt 4 kap. 19 a § jordabalken vid fastighetsköp. I 23 § konsumentköplagen (1990:932) anges att reklamation som görs inom två månader efter att köparen märkt felet alltid ska anses ha lämnats i rätt tid. Den tid inom vilken reklamation bör ske kan enligt förarbetena variera beroende på bl.a. vem som är köpare och vilken vara försäljningen avser. Bedömningen bör som regel vara strängare om köparen är en näringsidkare än om köparen är en privatperson.

    När köparen är näringsidkare kan man oftast kräva att meddelande om felet lämnas inom kort tid, i regel någon eller några dagar efter det att felet har observerats. Vilket mått av sakkunskap som köparen har är också en omständighet söm bör beaktas. I vissa fall kan köparen behöva biträde av en sakkunnig person för att bedöma huruvida ett fel föreligger som kan göras gällande mot säljaren. Vidare kan varuslaget inverka på vilket mått av skyndsamhet som kan begäras. Beträffande färskvaror måste köparen reagera mycket snabbt. (Prop. 1988/89:76 s. 124, jfr även förarbetena till jordabalken, prop. 1989/90:77s.62.)   Högsta domstolen har i ett mål om fastighetsköp ansett att en reklamation som skedde ca 4,5 månad efter att reklamationsfristen började löpa, skett i rätt tid (NJA 2008 s. 1158). Enligt Högsta domstolen fick det godtas att köparna, som var privatpersoner utan särskilda sakkunskaper i byggnadstekniska frågor, efter en besiktning anlitade ytterligare tekniskt biträde för att bedöma felen innan de reklamerade. Det var vidare, enligt Högsta domstolen, rimligt att köparna gjorde vissa undersökningar av möjligheten att kräva besiktningsmannen, som de anlitat före köpet. Köparna hade vidtagit åtgärderna utan dröjsmål och det förhållandet att det på grund av semester tagit längre tid att få svar från företaget som utfört överlåtelsebesiktningen, borde enligt Högsta domstolen inte läggas dem till last.

    Köparen har väntat med att reklamera felet under närmare tolv veckor. Denna tid är även enligt hovrättens bedömning för lång och några omständigheter som gör att en så lång tid trots detta kan godtas har inte åberopats. Hovrätten instämmer således i tingsrättens bedömning att Köparen inte reklamerat felet i tid. Tingsrättens dom ska fastställas.”

    Säljaren företräddes av jur kand Krister Axner på Advokatfirman INTER.

  • Konsultavtal inom informationsteknologin

    Det finns en mängd olika typer av konsultuppdrag inom informationsteknologiområdet (IT-området). Uppdragen handlar i stor utsträckning om att utveckla eller förändra funktioner i beställarens verksamhet. Kundanpassade systemlösningar representerar i regel stora ekonomiska värden.

    De tjänster som tillhandahålles inom IT-området ställer speciella krav på utformning av avtal som skall reglera förhållandet mellan konsult och beställare. Som advokat och affärsjurist, och verksam med utformning av avtal inom detta område, vill jag peka på några förhållanden som bör uppmärksammas.

    Ett konsultuppdrag fordrar naturligtvis att konsulten och beställaren samarbetar – inte minst i IT-branschen. Konsulten kan vara beroende av att beställaren deltar i projektledningen eller tillhandahåller olika typer av underlag som är nödvändiga för uppdragets genomförande. Det är därför viktigt i dessa avseenden att avtalet tydligt reglerar ansvarsfördelningen mellan parterna.

    Ett konsultavtal bör också klart ange avgränsningen av uppdragets innehåll och omfattning. Detta sker lämpligen i en särskilt upprättad uppdragsbeskrivning samt en kravspecifikation som infogas som en del av själva avtalet. Uppdragsbeskrivningen och kravspecifikationen kan därvid utgöra grunden för bedömningen av vilka berättigade krav som kan ställas på konsulten samt i vilket avseende fel föreligger i den utförda tjänsten.

    Av allmänna regler följer att en datakonsult förväntas inneha en sådan yrkesskicklighet som normalt kan krävas av honom inom den aktuella branschen. Konsulten skall också utföra sitt uppdrag med omsorg. Vad som innefattas i dessa krav får avgöras från fall till fall. Om konsulten emellertid brister i skicklighet och omsorg kan han bli skadeståndsskyldig. För sådan skadeståndsskyldighet krävs vanligen att konsulten har varit vårdslös. Det är beställaren som skall visa att vårdslöshet ligger konsulten till last. Emellertid är det vanligt inom IT-området, särskilt i förhållanden som avser systemutveckling, att beställaren kräver att konsultens arbete skall motsvara de krav som anges i en kravspecifikation. Konsulten bör därvid vara medveten om att i den mån han uttryckligen lämnar garantier om visst resultat eller viss standard, så bortfaller oaktsamhetskravet och istället råder ett strikt skadeståndsansvar för konsulten.

    En annan utomordentligt viktig del i ett datakonsultavtal är regleringen av vem som skall äga upphovsrätten till den slutliga programvara som konsulten framställer åt beställaren. Huvudregeln, vid uppdragsförhållande, är att upphovsrätten tillhör datakonsulten om inte annat har avtalats. Det är vanligt att konsulten använder en av honom utvecklad och standardiserad programvara som plattform vid arbetet med systemutvecklingar (t ex vid produktion av webblösningar). Plattformen med dess källkod utgör konsultens verktyg och egendom. Om han överlåter upphovsrätten till slutproduktionen där ”plattformen” ingår som ett element torde han vara förhindrad att använda sig av sitt verktyg vid nästa uppdrag. Detta skulle kunna sätta stopp för datakonsultens fortsatta verksamhet.

    En rimlig avtalslösning är därför att äganderätten till samtliga de immateriella rättigheterna avseende den slutliga programvaran kvarstår hos konsulten och att beställaren istället tillerkännes en i tiden obegränsad rätt att nyttja programvaran i sin verksamhet och för de ändamål som anges i uppdragsbeskrivningen. Måhända kan även de immateriella rättigheterna till den grafiska utformningen av produktionen inom ramen för uppdraget överlåtas på beställaren.

  • Vitesklausuler i avtal

    Vitesklausuler är vanligt förekommande i entreprenadkontrakt. En vitesklausul är en bestämmelse i avtalet som anger att part som gör ett kontraktsbrott skall betala ett på förhand bestämt penningbelopp till den andra parten.

    Vitesklausuler kan användas som påföljd för kontraktsbrott av många olika slag. Vid dröjsmål brukar vite utgå med ett visst belopp per påbörjad dag eller vecka som förseningen pågår. I andra sammanhang kan vitet utgå med ett visst belopp för varje enskild överträdelse. En vitesklausul kan formuleras såhär: ”Bryter part mot bestämmelserna 2 § och 3 § i detta avtal skall denne vid anfordran till den andra parten utge ett vite om 200.000 kronor i varje enskilt fall”.

    Vitet har åtskilliga fördelar. Den drabbade parten får genom avtalsvitet alltid ersättning för skada eller olägenhet till följd av kontraktsbrottet. Vidare är vitet i regel ett effektfullt påtryckningsmedel för att förmå parterna att följa vissa viktiga bestämmelser i avtalet – framför allt om vitesbeloppet är kännbart. Parterna vet också i förväg vad ett kontraktsbrott kommer att innebär ekonomiskt. Man slipper föra långdragna och oberäkneliga förhandlingar om skadans storlek.

    Det finns inget krav på att kontraktsbrottet skall ha medfört någon skada för att vite skall utgå. Däremot kan oskäligt höga vitesbelopp jämkas med stöd av 36 § avtalslagen. Vid en bedömning av vad som är oskäligt får man se till partens intresse av klausulen i sig, hur stor den faktiska ekonomiska skadan varit samt vilket kontraktsbrott som har skett. Föreligger det ett missförhållande mellan vitesbelopp och kontraktsbrott finns det utrymme för jämkning.

    Har man avtalat om visst vite för visst kontraktsbrott, kan man inte dessutom begära skadestånd om det visar sig att den faktiska skadan är högre än vitesbeloppet. Man brukar säga att en vitesklausul är en exklusiv reglering av skadeståndsskyldigheten. Skulle vitet vara lägre än den faktiska skadan kan vitet därför i praktiken bli som en ansvarsbegränsning. Jag brukar därför lägga in ett särskilt tillägg som anger att part har rätt att i stället för vite begära skadestånd motsvarande den verkliga skadan.

    Man bör noggrant fundera igenom vad man vill uppnå med vitet. Skall det enbart utgöra ett påtryckningsmedel eller skall det kompensera skada? Har man balanserat vitesklausulen korrekt är den ett effektivt medel för att undvika konflikter.

    Andreas Hagen
    Telefon:  +46 (0)8 796 90 70

    Andreas Hagen är verksam som advokat och delägare på Advokatfirman INTER i Stockholm. Advokatfirman INTER når du på adressen Box 87, 101 21 Stockholm eller via Internet på www.inter.se