Kategori: Entreprenadjuridik

Denna artikel rör några noteringar avseende preskriptionstid, d.v.s. tidsfristen för upphörande av rätt till betalning, som gäller för en fordran inom ett entreprenadförhållande. Den generella preskriptionstiden är enligt preskriptionslagen tio år. Förenklat innebär detta att man senast inom tio år från det att fordran tillkom måste framställa krav på betalning eller på annat sätt göra sin rätt gällande mot den som har en skuld.

Ett lagstadgat undantag från detta är den treåriga preskriptionstid som gäller för en konsumentfordran. Detta innebär att ett krav som en näringsidkare har på en konsument, om kravet avser en vara, en tjänst eller annan nyttighet som näringsidkaren tillhandahållit konsumenten i sin yrkesmässiga verksamhet, måste framställas senast inom tre år.

Utöver dessa lagstadgade preskriptionstider så innehåller byggsektorns standardavtal ett antal regler avseende preskription som avviker från preskriptionslagen.

Av AB 04 och ABT 06 kap. 6 § 19 följer att för entreprenörens fordringar avseende entreprenaden gäller en preskriptionstid om sex månader, räknat från entreprenadens godkännande. För den del av entreprenörens fordringar som avser kontraktssumman eller mervärdesskatt gäller dock en preskriptionstid om två år från entreprenadens godkännande. Även för arbeten utförda efter entreprenaden gäller en preskriptionstid om två år.

Reglerna i AB 04 kap. 6 § 19 om tvåårig preskription är nya i förhållande till AB 92, enligt vilket preskriptionslagens tioåriga preskription gällde för fordringar som avsåg kontraktssumman, mervärdesskatt och arbeten utförda efter entreprenaden.

Här skall också nämnas att enligt AB 04 och ABT 06 kap. 6 § 20, även beställarens fordringar på entreprenören, för arbete som beställaren tillhandahållit under entreprenaden, samt beställarens krav på kreditering för avgående arbete preskriberas sex månader efter entreprenadens godkännande.

Efter ett korrekt preskriptionsavbrott gäller en preskriptionstid om två år. Preskriptionsavbrott innebär att man inom den reglerade tiden exempelvis fakturerar eller på annat sätt anmäler och meddelar sitt krav, alternativt väcker talan eller åberopar skulden exempelvis vid domstol eller hos Kronofogden.

AB 04 och ABT 06 hänvisar i övriga fall till preskriptionslagens regler. Detta får bland annat till följd att om entreprenaden inte blir godkänd på sådant sätt som föreskrivs i AB 04 och ABT 06, så gäller istället preskriptionslagens regler om tioårig preskription.

För underentreprenader enligt AB-U och ABT-U gäller att preskriptionstiderna enligt AB 04 och ABT 06 kap. 6 § 19 skall vara fyra månader (istället för sex månader) respektive 22 månader (istället för två år). Preskriptionstiden för beställarens fordringar motsvarande kap. 6 § 20 skall enligt dessa avtal vara åtta månader.

I AB 04, och dess föregångare, finns bestämmelser som avviker från exempelvis avtalslagen och köplagen. Det är inte ovanligt att AB-bestämmelserna åberopas av en part i ett entreprenadavtal, även fast avtalet inte hänvisar till dem. Frågan är då om AB-bestämmelserna skall vara tillämpliga mellan parterna.

I många entreprenadavtal saknas en sk referensklausul, dvs bestämmelse i avtalet som uttryckligen hänvisar till bestämmelserna i AB 04 och som anger att AB 04 skall utgöra avtalsinnehåll för den aktuella entreprenaden.

Normalt gäller dispositiv lag som komplettering av sådant som inte är reglerat i avtalet. Är det exempelvis inte reglerat hur en reklamation skall ske, får man hitta ledning i köplagen om detta. I avtalslagen och köplagen anges även att handelsbruk eller annan sedvänja kan bli avtalsinnehåll mellan parterna. Ett etablerat handelsbruk eller en sedvänja utgör emellertid inte automatiskt avtalsinnehåll, utan det krävs att handelsbruket eller sedvänjan i det enskilda fallet måste anses vara bindande för parterna.

Avtalsparter i entreprenadkontrakt menar härvid ofta att AB-bestämmelserna utgör handelsbruk eller annan allmänt utbredd praxis inom byggbranschen, så att de därigenom utgör avtalsinnehåll eller i övrigt får anses vara bindande för parterna.

Frågan har flera gånger prövats i domstol. Dock har den aldrig riktigt ställts på sin spets. Domstolarna har emellertid uttalat att bestämmelserna i AB-avtalen får anses vara det mest använda standardavtalet på entreprenadområdet. Det är så inarbetat i branschen att man ibland kan tillämpa dess bestämmelser även om parterna inte uttryckligen hänvisat till dem.

Är det emellertid fråga om tyngande klausuler, har domstolarna en benägenhet att vara mer försiktiga med att tolka in AB-bestämmelserna som en del av avtalet. Sådana klausuler kan vara skiljeklausuler, reklamations- och preskriptionsbestämmelser som i regel har långtgående verkan för en avtalspart.

I ett avgörande som avsåg om reklamation skulle ske i skriftform för att vara gällande, menade den som mottagit en reklamation muntligen att kravet på skriftlig reklamation i AB 04 inte uppfyllts. Någon direkt hänvisning till AB-bestämmelserna fanns emellertid inte i parternas avtal. Domstolarna uppfattning var att ”stadgandena i de s.k. AB-avtalen om skriftlig reklamation inom tre månader ännu inte fått sådan utbredning och stadga att de däri intagna reglerna skall anses tillämpliga även i entreprenadförhållanden där särskild avtalsbestämmelse i ämnet saknas”.

Sammantaget kan konstateras att det fortfarande inte är helt klart om AB-bestämmelserna, utan referens till dessa, kan komma att fylla ut entreprenadavtalet. Man kan dock enkelt undvika oklarheter genom att antingen hänvisa direkt till AB-bestämmelserna i avtalet, eller genom att särskild föreskriva i avtalet att AB-bestämmelserna inte skall tillämpas mellan parterna.

Skada på elkabel kan uppkomma i samband med maskinarbeten. De personer som är beroende av ström är ofta benägna att framföra skadeståndsanspråk på grund av strömavbrott. Det kan i dessa sammanhang vara av intresse att bedöma vilka som har rätt till ersättning.

Av skadeståndslagen framgår inte vilken krets av skadelidande som är berättigad till ersättning i anledning av en sakskada. Enligt motiven till skadeståndslagen ankommer det istället på domstolarna att avgränsa denna krets. I praxis anses huvudregeln vara att de som lidit en ekonomisk förlust som en följd av att någon annan har drabbats av en skada (exempelvis kabelbrott) inte har rätt till ersättning. Ersättning utgår bara till den person som har lidit den primära egendomsskadan, exempelvis ägaren av kabeln. Domstolarna har dock i vissa ”kabelfall” modifierat huvudregeln.

I rättsfallet NJA 1966 s. 210 skadades en elektrisk kraftledning vid trädfällning. Genom det strömavbrottet led tre bolag förlust genom driftsstörningar. Bolagen tillhörde samma koncern som det bolag som ägde kraftledningen. Högsta domstolen dömde ut ersättning till alla de tre bolagen med motiveringen att de hade ”konkreta och närliggande intressen knutna till kraftledningen”.

I rättsfallet NJA 1972 s. 598 hyrde en person ett torp där han bedrev hönseri. Försvarsmakten välte en björk som föll över den elledning som ledde till torpet och strömmen bröts. Skada uppkom genom att hönsen frös ihjäl. Högsta domstolen uttalade att den förlust som uppkommit inte var avvikande från vad typiskt sett kan inträffa i industriell och liknande rörelse. Torparen tilldömdes ersättning. Högsta domstolen har troligen ansett att torparen innehade ledningen på ett sådant sätt att han var att jämställa med ägare.

I rättsfallet NJA 1988 s. 62 hade en grävmaskinist skadat en elkabel som försåg ett företag med ström. Företaget krävde skadestånd av maskinisten för förmögenhetsförlust (stillestånd i fabrik) och för kasserat material. Högsta domstolen ogillade yrkandet ersättning för förmögenhetsförlusten men dömde ut ersättning för kasserat material. Motiveringen var att förmögenhetsförlusten – till skillnad mot det kasserade materialet – var sådan följdskada som enlighet med huvudregeln inte var ersättningsgill.

Av rättsfallen får anses framgå att ersättning för följdskador i vissa undantagsfall kan utgå till den tredje man som har konkreta och närliggande intressen knutna till den skadade kabeln. Om kabeln däremot betjänar ett stort antal intressenter är skadan i regel inte ersättningsgill, även om skada normalt uppkommer i dessa sammanhang.