English

Kategori: Tvistelösning

  • Ansvar för fel i köp av fastighet

    Ansvar för fel i köp av fastighet

    Säljarens ansvar för fel i köp av fastighet tillhör de mest komplicerade frågorna i förmögenhetsrätten. De huvudsakliga fel som kan uppstå vid köp av en fastighet är rättsliga fel enligt 4 kapitlet 17 § jordabalken, rådighetsfel enligt 4 kapitlet 18 § jordabalken och fysiska fel enligt 4 kapitlet 19 § jordabalken. I denna artikel behandlas den sista typen av fel.

    Jordabalkens definition av fysiska fel i fastighet

    Av 4 kap. 19 § jordabalken framgår att om fastigheten inte stämmer överens med vad som följer av avtalet (s.k. konkret fel) eller om den annars avviker från vad köparen med fog kunnat förutsätta vid köpet (s.k. abstrakt fel) har köparen rätt till prisavdrag eller, om skadan är av väsentlig betydelse, rätt att häva köpet.

    Om felet beror på säljarens försummelse eller om fastigheten vid köpet avvek från vad säljaren får anses ha utfäst, har köparen dessutom rätt till skadestånd.

    Om säljaren i samband med köpet lämnar en utfästelse om en viss egenskap hos fastigheten anses uppgiften följa av avtalet. För att en uppgift från en säljare ska ses som en utfästelse måste uppgiften vara preciserad, ge köparen anledning att utgå från att fastigheten har den utfästa egenskapen och ha betydelse för köpet se Grauers, se Fastighetsköp, 21 upplagan, s. 140 ff).

    En gräns dras mot uppgifter som är så allmänt hållna att de bara kan betraktas som allmänt lovprisande. Sådana uppgifter om fastigheten är inte att betrakta som en utfästelse i rättslig mening.

    Köparens undersökningsplikt

    Köparen får inte som fel åberopa en avvikelse som köparen borde ha upptäckt vid en sådan undersökning av fastigheten som varit påkallad med hänsyn till fastighetens skick, den normala beskaffenheten hos jämförliga fastigheter samt omständigheterna vid köpet (se 4 kap. 19 § andra stycket jordabalken). Det är med andra ord endast dolda fel som en köparen kan åberopa gentemot en säljare.

    Den fastighetsrättsliga undersökningsplikten är långtgående och mer omfattande än undersökningsplikten vid köp av lös egendom. Undersökningsplikten är att uppfatta som en ansvarsfördelning mellan köparen och säljaren; säljaren ansvarar för dolda fel och köparen får själv stå för upptäckbara fel.

    Undersökningspliktens omfattning varierar utifrån omständigheterna i det enskilda fallet och kan vara normal, utökad eller reducerad.

    Bedömningen av om köparen uppfyllt sin undersökningsplikt görs som utgångspunkt utifrån vad en normalt erfaren och på området normalt bevandrad lekman skulle ha kunnat upptäcka vid en tillräckligt noggrann undersökning. Köparen har i allmänhet att själv bära risken för fel som denne inte känt till men bort upptäcka vid en med tillräcklig omsorg och sakkunskap företagen undersökning av fastigheten.

    Undersökningsplikten omfattar i normalfallet allt som är möjligt att konstatera med syn, känsel, lukt och hörsel. Ett i och för sig svårtillgängligt utrymme, såsom kryputrymme under byggnad, omfattas av undersökningsplikten, se t.ex. NJA 1980 s. 555. Ingrepp i byggnad eller mark behöver dock normalt inte göras, se NJA 1975 s. 545.

    Finns symtom på fel (exempelvis lukt och fuktfläckar m.m. i en byggnad) utökas undersökningsplikten. Ofta måste då en särskilt sakkunnig anlitas. Det kan också uttryckas så att gränsen för vad som är upptäckbart förskjuts. Gränsen kan också förskjutas av att säljaren ger s.k. varnande besked, t.ex. att vattnet i en brunn kanske kan sina eller vara förorenat. Fastighetens ålder och skick samt iakttagbara förhållanden i övrigt och uttalanden av säljaren under köpeförhandlingarna som ger skäl att misstänka fel kan medföra att köparen måste gå längre i sin undersökning än vad som annars behövs. Det ligger i sakens natur att en köpare, oavsett undersökningens omfattning, ofta inte själv kan utföra en meningsfull undersökning och därför i stället bör anlita någon som har erforderliga kunskaper på området.

    Har säljaren eller köparen anlitat en besiktningsman utökas undersökningsplikten, om besiktningsmannen gjort påpekanden i besiktningsprotokollet, se NJA 1998 s. 407.

    En utfästelse från säljarens sida medför i regel att köparens undersökningsplikt gällande det utfästa reduceras eller bortfaller helt, se t.ex. NJA 1983 s. 858. Ju mer preciserad uppgift säljaren lämnat, desto större anledning har köparen att utgå från att fastigheten är sådan som säljaren uppgett.

    Särskilt om prisavdrag

    Om fastigheten är behäftad med fel har köparen som nämnts rätt till bl.a. prisavdrag. Avdraget ska, enligt 4 kap. 19 c § jordabalken, beräknas så att förhållandet mellan det nedsatta och det avtalsenliga priset svarar mot förhållandet vid tidpunkten för tillträdet mellan fastighetens värde i felaktigt och avtalsenligt skick.

    Eftersom det ofta är svårt att med säkerhet bestämma den värdeminskning ett visst fel för med sig kan kostnaden för att åtgärda felet, enligt rättspraxis, tjäna som vägledning vid en skönsmässig bedömning av prisavdragets storlek (se t.ex. NJA 1988 s. 3).

    Särskilt om reklamationsplikt

    Enligt 4 kap 19 a § första stycket jordabalken får köparen inte åberopa att fastigheten är felaktig enligt 4 kap 19 § jordabalken om köparen inte lämnar säljaren meddelande om felet inom skälig tid efter det att denne märkt eller borde ha märkt felet (reklamation).

    Tidsfristen varierar med hänsyn till köparens kvalifikationer och övriga omständigheter. Vad som är ”skälig tid” får således bedömas från fall till fall. Som regel bör bedömningen vara strängare om köparen är en näringsidkare än om köparen är en privatperson. Vilket mått av sakkunskap köparen har är också en omständighet som normalt beaktas. En köpare kan behöva anlita en sakkunnig person för att bedöma huruvida det föreligger fel som kan göras gällande mot säljaren. Det kan vidare vara nödvändigt att göra en särskild undersökning av fastigheten. Högsta domstolen har i rättsfallet NJA 2008 s. 1158 godtagit att en köpare reklamerade 4,5 månader efter det att denne bort märka felet (fuktskador).

    I 4 kap 19 a § andra stycket jordabalken anges att köparen, utan hinder av tidsfristen i första stycket samma paragraf, får åberopa att fastigheten är felaktig, om säljaren har handlat grovt vårdslöst eller i strid mot tro och heder.

    Har säljaren handlat illojalt kan säljaren sålunda inte åberopa reklamationsreglerna för att undvika köparens anspråk på grund av fel. Detta innebär dock inte att köparen kan vänta i obegränsad tid med att reklamera felet efter det att köparen märkt det. En sådan passivitet kan enligt allmänna avtalsrättsliga principer medföra att man förlorar rätten att åberopa felet. Vidare gäller även här de allmänna reglerna om preskription av fordringar.

    INTER:s advokater är specialister inom fastighetsrelaterad juridik och har stor erfarenhet av att upprätta och tolka avtal om köp av fastighet och andra avtal med anknytning till fastigheter. INTER:s advokater företräder regelbundet såväl köpare som säljare i tvister gällande fel i köp av fastighet.

  • Fast pris eller löpande räkning

    Fast pris eller löpande räkning

    Enligt svensk rätt kan ett bindande avtal föreligga även om priset för varan eller leveransen inte har avtalats. Köparen ska då enligt 45 § köplagen betala ett skäligt pris för varan. Bestämmelsen gäller endast när priset inte “följer av avtalet”. Det är dock vanligt förekommande att parterna i ett avtal har olika uppfattningar om vad som avtalats om priset. Entreprenören är ofta av uppfattningen att leveransen ska ske till pris enligt löpande räkning, medan köparen menar att fast pris avtalats. Vem av parterna har bevisbördan för vad som avtalats i fråga om priset?

    Bevisningen i en rättegång handlar ytterst om att bevisa de omständigheter som är av omedelbar betydelse för utgången av målet, sk rättsfakta. Det blir i regel avgörande för målets utgång vem av parterna som åläggs den så kallade bevisbördan. De regler som fastställer hur bevisbördan ska fördelas är normalt av komplicerad natur. En princip är att den som påstår att ett avtal har ingåtts med visst innehåll oftast också har bevisbördan härför. En annan viktigt princip är att den av parterna som har bäst möjlighet eller störst anledning att säkra bevisning för ett visst rättsfakta har bevisbördan för detta.

    I ett avgörande från Högsta domstolen NJA 1951 s 1 (pleniavgörande)[1] ansågs en byggentreprenör som åtagit sig att uppföra ett hus för en privatperson, ha bevisbördan för sitt påstående om att avtal träffats med innebörden att arbetet skedde på löpande räkning och inte till fast pris. Högsta domstolen betonade att speciell hänsyn tagits till konsumentskyddet och att det på konsumentområdet kan anses lämpligt och möjligt att entreprenören säkerställer bevisning i prisfrågan. Liknande bedömning har gjorts av Högsta domstolen i målet NJA 1975 s 280 som gällde en konsumententreprenad. Här ansågs entreprenören ha bevisbördan för sina uppgifter om avtalets innehåll beträffande priset.  Konsumentskyddsintresset ansågs sålunda motivera att bevisbördan placerades på samma sätt som i pleniavgörandet.

    I ett senare avgörande mellan två näringsidkare – NJA 1989 s 215 – som avsåg bokföringstjänster ålades emellertid beställaren av tjänsterna bevisbördan för sitt påstående om att fast pris avtalats. Avgörande för Högsta domstolens bedömning i detta fall var att köpet avsåg en prestation inom ett område där avtal om fast pris normalt inte ingås. Högsta domstolen framhöll att det vid uppdrag av detta slag ofta sakandes ofta möjligheter att i förväg bedöma hur omfattande och komplicerat arbetet skulle komma att bli. Högsta domstolen fäste också vikt vid att, enligt vad Kommerskollegium hade upplyst i målet, det endast i undantagsfall förekom att ett fast pris avtalades för bokföringsuppdrag Högsta domstolen menade att det under sådana förhållanden borde ankomma på en beställare som gör gällande avtal om fast pris att även bevisa detta.

    Efter 1989 års rättsfall har en ny köplag införts. Om köparen åläggs bevisbördan men inte förmår styrka sitt påstående att bestämt pris eller vissa beräkningsgrunder för priset avtalats, riskerar köparen numera inte att tvingas erlägga vad säljaren begär utan denne behöver enligt 45 § i 1990 års köplag betala endast vad som är skäligt. Genom införandet av denna bestämmelse, som får anses analogt tillämplig i bl.a. entreprenadförhållanden, har ett viktigt argument för 1951 års avgörande fallit bort.

    I ett hovrättsavgörande RH 1996:116 var domstolen av uppfattningen att bevisbördan bör placeras hos den part som kan anses ha gjort ”påståenden om särskilt ovanliga eller gynnande inslag i ett avtal som normalt har annan karaktär”. Av domskälen framgår att en annan viktig faktor för hovrättens bedömning var övervägandet om vilken av parterna som haft störst möjlighet att säkra bevisning i avtalsfrågan. Hovrätten kom med detta resonemang till slutsatsen att det var beställaren som skulle åläggas bevisbördan för påståendet om fast pris.

    I NJA 2001 s. 177 ansåg Högsta domstolen att övervägande skäl talade för att man lämnat den princip som innebar att den part som påstår att något bestämt pris inte har avtalats har bevisbördan för sitt påstående, som slagits fast i NJA 1951 års plenieavgörande . Högsta domstolen uttalade att huvudregeln, vid köp och arbetsbeting som direkt eller analogivis omfattades av 1990 års köplag, borde vara att den part som hävdar att avtal har träffats om priset eller om beräkningsgrunden för detta har bevisbördan för sitt påstående.

    2001 års avgörande gällde en tvist mellan två näringsidkare och ger inte direkt svar på frågan vad som bör gälla i motsvarande situation mellan en näringsidkare och en konsument. I NJA 2005 s. 205 slog emellertid Högsta domstolen fast att de skäl som enligt 2001 års avgörande ansågs tala till förmån för att bevisbördan för ett avtal om pris som avviker från lagens utfyllande bestämmelser borde läggas på den som framför påståendet även gäller i fall där avtalet är mellan en näringsidkare och en konsument. Detta har bekräftats i NJA 2016 s. 1011.

    Av praxis följer således att det är den som påstår att fast pris har avtalats som har bevisbördan för detta påstående.

    INTER:s advokater är specialister inom tvistelösning och har stor erfarenhet av att vara ombud för företag och andra personer i förhandlingar, rättegångar och skiljeförfaranden.

    [1] Ett avgörande där samtliga Högsta domstolens ledamöter deltar.

  • Rättsverkan av passivitet i samband med mottagande av en avtalsbekräftelse

    Rättsverkan av passivitet i samband med mottagande av en avtalsbekräftelse

    Det är vanligt vid försäljning att en part bekräftar uppgörelsen med en orderbekräftelse eller annan liknande avtalsbekräftelse. Om mottagaren av en sådan bekräftelsehandling förhåller sig passiv kan detta leda till rättsverkningar av olika slag.

    Passivitet kan under viss förhållanden medföra avtalsverkan, bevisverkan  eller presumtionsverkan.  Presumtionsverkan kan vara förmånligare än avtalsverkan eftersom presumtionsverkan ger utrymme för att föra motbevisning om handlingens riktighet. I anledning av svårigheter att föra bevisning kan emellertid resultatet av en presumtionsverkan ofta bli densamma som vid avtalsverkan.

    Rättsverkan av passivitet i samband med mottagande av en avtalsbekräftelse har i modernare tid prövats av Högsta domstolen i det sk landstingsfallet, NJA 2006 s. 638.

    Ett landsting hade efter förhandlingar med en motpart mottagit ett dokument från densamme som var benämnt som en ”slutlig överenskommelse”. Högsta domstolen konstaterade att dokumentet som översändes var en bekräftelse av ett påstått ingånget avtal och att Landstinget därefter inte hörde av sig utan oskäligt uppehåll. Under sådana förhållanden ansåg Högsta domstolen att ett avtal får ansetts ha kommit till stånd i enlighet med dokumentets innehåll, om Landstinget inte kan visa att sådant avtal inte ingåtts. Eftersom Landstinget inte hade lyckats uppfylla sin bevisbörda att avtal inte hade ingåtts ansåg Högsta domstolen att Landstinget var bunden till dokumentets innehåll.

    I ett särskilt tillägg i domen utvecklade dåvarande justitierådet Torgny Håstad [1] sin syn på verkan av passivitet vid påstådda bekräftelser av ingångna avtal. Diskussionen har sin grund i huruvida 21 § lag om handelsagentur ska anses vara en allmän rättsgrundsats. I den aktuella bestämmelsen åläggs tredje man som har förhandlat med en handelsagent en reklamationsplikt mot en bekräftelse av ett påstått avtal från agentens huvudman för att inte åläggas bevisbördan för att bekräftelsen är felaktig.

    Enligt Håstad ”synes det lämpligt” att betrakta 21 § lagen om handelsagentur som uttryck för en allmän rättsgrundsats om man upprätthåller restriktionen, att en passiv mottagare har rätt att styrka att en bekräftelses innehåll var felaktigt. Härigenom skapas enligt Håstad ett instrument för åstadkommande av klarhet samtidigt som man ger en spärr mot missbruk. Stödet för en regel med anförd omkastning av bevisbördan finner Håstad i NJA 1930 s. 131.

    Rättsfallet har kommenterats av Johnny Herre [2] i Juridisk Tidskrift, Rättsverkan av passivitet vid mottagande av avtalsbekräftelse, JT 2006-07 s. 687 f. Herre har renodlat den princip som kommit till utryck i avgörandet NJA 2006 s 638 enligt följande.

    Det krävs följande för att avtalsbundenhet ska uppkomma:

    1. mottagaren av meddelandet ska vara en näringsidkare,
    2. mottagaren ska ha förhandlat med avsändaren,
    3. det mottagna dokumentet ska innehålla en bekräftelse av ett påstått avtal,
    4. mottagaren har inte utan oskäligt uppehåll reklamerat innehållet i meddelandet,
      samt
    5. mottagaren kan inte visa att avtal med annat innehåll har ingåtts.

    Den anförda principen får anses vara en vidareutveckling av tidigare praxis där passivitet inte har tillmätts lika stor betydelse. Underlåtenhet att reklamera mot en orderbekräftelse får vidare i regel större betydelse i kommersiella förhållanden än i konsumentförhållanden. Mellan privatpersoner, eller i avtalsförhållanden där i vart fall en av parterna är privatperson, har domstolarna tillämpat en försiktigare bedömning och uppställer inte någon generell aktivitetsplikt mot bekräftelsehandlingar.

    [1] Torgny Håstad var justitieråd i Högsta domstolen 1998–2011.

    [2] Johnny Herre var justitieråd i Högsta domstolen 2010–2023.

  • Skiljeförfarandet som tvistelösningsform

    Skiljeförfarandet som tvistelösningsform

    Ett vanligt inslag i kommersiella avtal är s.k. skiljeklausuler där parterna avtalar om att eventuella framtida tvister mellan parterna ska lösas på annat sätt än genom prövning vid allmän domstol. En skiljeklausul kan exempelvis innebära att parterna avtalar om att tvisten ska lösas genom medling eller någon annan alternativ tvistelösningsform. I internationella sammanhang kombineras oftast en bestämmelse om skiljedom med bestämmelser om tillämplig lag eller tillämpliga rättsregler. Denna artikel avser att ge en summarisk överblick över skiljeförfarandet som tvistelösningsform.

    Vad är ett skiljeförfarande?

    Ett skiljeförfarande innebär att parterna, istället för att gå till allmän domstol, utser ett antal skiljemän som avgör tvisten i en privat process. Detta kan ske inom ramen för en helt privat process eller vid ett specifikt skiljedomsinstitut. Det finns idag flera olika skiljedomsinstitut runtom i världen som handlägger skiljeförfaranden av olika slag. I Sverige har vi Stockholms Handelskammares Skiljedomsinstitut (Arbitration Institute of the Stockholm Chamber of Commerce) som är ett av de mest välrenommerade skiljedomsinstituten i världen.

    Det vanliga förfarandet vid ett skiljeförfarande är att tre skiljemän utses att avgöra tvisten. Dessa tre skiljemän utses i regel genom att parterna väljer varsin skiljeman som i sin tur tillsammans utser en tredje skiljeman.
    Det är också vanligt att parterna själva kommer överens om en tredje skiljeman. Det finns normalt inga krav på vem som kan vara skiljeman utan det står parterna fritt att välja vilka olika typer av experter eller andra personer som kan anses lämpliga att utföra uppdraget.  Om tvisten prövas vid ett visst skiljedomsinstitut kan även institutionen utse lämpliga skiljemän.

    Vid ett skiljeförfarande uppgår ersättningen till skiljemännen till betydande belopp. Skiljemännen har rätt att, i samband med att skiljeförfarandet inleds, begära säkerhet för den kommande ersättningen. Säkerheten består oftast i att vardera parten föreläggs att betala ett ansenligt förskott till skiljemännen.

    För en mindre företagare kan ett skiljeförfarande därför ekonomiskt vara mycket kännbart och det är inte ovanligt att en småföretagare beslutar sig för att inte driva sitt krav vidare, trots att utsikterna till framgång bedöms som goda. En skiljeklausul kan endast i undantagsfall angripas som oskälig.

    Fördelar med skiljeförfarande

    En tvist som prövas av allmän domstol drar ofta ut på tiden och det tar inte sällan flera år innan tvisten är slutligt avgjord. Ett skiljeförfarande å andra sidan erbjuder parterna en möjlighet att få tvisten avgjord snabbare. Skiljeförfarandet är, till skillnad från prövningen vid allmän domstol, inte heller offentligt. Alla inblandade parter kan sålunda underkastas en sekretessförbindelse och parterna säkerställer på så vis att ingen känslig information blir offentlig.

    En annan fördel med ett skiljeförfarande är att skiljemän med viss expertkunskap kan utses och tvisten prövas därmed av personer som är väl insatta inom det område som tvisten avser. Detta är framförallt fördelaktigt för parterna om viss teknisk kunskap är nödvändig för att förstå tvisten. De domare som avgör tvister vid allmän domstol har visserligen stor kunskap inom de flesta rättsområdena men det kan t.ex. vara önskvärt att den person som avgör tvisten är väl insatt i en viss typ av bransch och har viss erfarenhet av den typ av avtalsförhållande som tvisten avser.

    Skiljeförfarande är även attraktivt för aktörer som agerar på den internationella marknaden då det erbjuder en möjlighet att avtala om vilka lagar och regler som ska tillämpas och vilket/vilka språk som ska användas i processen. På detta sätt undviker parterna inblandning av flera olika, och ibland främmande, rättsordningar.

    Nackdelar med skiljeförfarande

    Den främsta nackdelen med ett skiljeförfarande är de höga kostnader som är förenade med denna typ av tvistelösning. Skiljemännen, som ofta är experter inom sina områden, tar höga arvoden och parterna måste själva stå för kostnaderna för processen. Dessa kan dock i viss mån undvikas genom att parterna hänvisar tvister till ett s.k. förenklat skiljedomsförfarande där endast en skiljeman avgör tvisten. Detta leder till att kostnaderna sjunker betydligt. Även handläggningstiden förkortas ofta (ett förenklat skiljedomsförfarande vid Stockholms Handelskammares Skiljedomsinstitut tar exempelvis runt 6 månader i förhållande till handläggningen vid allmän domstol som ofta kan ta 2-3 år). Vid ett förenklat skiljedomsförfarande vid Stockholms Handelskammares Skiljedomsinstitut bestäms även kostnaderna för processen med utgångspunkt från processbeloppet, vilket ökar förutsebarheten i kostnadsfrågan.

    Överklagandemöjligheten är mycket begränsad. Detta innebär att parterna i princip inte kan överklaga ett skiljeavgörande som de anser felaktigt i sak. Skiljemännens ansvar för ett felaktigt domslut är även mycket begränsat.

    Sammanfattning

    Skiljeklausuler som hänvisar till en annan typ av tvistelösning än prövning vid allmän domstol är idag mer regel än undantag vid avtal mellan internationella aktörer. Behovet av snabba avgöranden och förutsebara regler och processer är ofta stort i denna typ av avtalsförhållanden, vilket ofta väger upp de höga kostnader som ett skiljeförfarande är förenat med. Av denna anledning är skiljeförfarandet inte bara att rekommendera i internationella avtalsförhållanden utan även inhemska avtal kan förses med en skiljeklausul om det finns behov av att tvisten prövas av personer med viss expertkunskap och handläggningstiden är av avgörande betydelseför parterna. Ett skiljeförfarande är även en lämplig tvistelösningsform om det finns ett behov av sekretess.

    INTER:s advokater är specialister inom tvistelösning och har stor erfarenhet av att vara ombud för företag och andra personer i förhandlingar, rättegångar och skiljeförfaranden.

  • Tvångsinlösen av aktier

    Tvångsinlösen av aktier

    Förutsättningar för inlösen

    När en aktieägare i svenskt aktiebolag har ett ägande som överstiger 9/10 (90 procent) av aktierna i bolaget, har denna majoritetsaktieägare enligt bestämmelserna i 22 kapitlet 1 § aktiebolagslagen en rätt att lösa in minoritetsaktierna. Samtidigt föreligger en skyldighet för majoritetsaktieägaren att, på uppmaning av minoritetsaktieägarna, lösa in minoritetsaktierna. Det är alltså fråga om en ömsesidig rättighet och skyldighet. Majoritetsaktieägaren har också en rätt att välja vilka minoritetsaktier som ska inlösas. Det föreligger följaktligen ingen skyldighet att lösa in samtliga minoritetsaktier.

    Bestämmelsen om rätt eller skyldighet till inlösen är tvingande i den bemärkelse att det inte är möjligt att i bolagsordningen inta bestämmelser som begränsar rätten eller skyldigheten. Enligt Högsta domstolens avgörande NJA 2011 s. 429 saknas det också möjligheter att i ett aktieägaravtal inskränka tillämpningen av inlösenbestämmelserna.

    En Majoritetsaktieägare är enligt bestämmelserna i aktiebolagslagen i första hand den som innehar mer än 9/10 (90 procent) av aktierna i ett svenskt aktiebolag. Av bestämmelserna framgår att innehavet kan vara såväl direkt som indirekt. En majoritetsaktieägare som exempelvis innehar 70 procent av aktierna i ett bolag omfattas av inlösenbestämmelserna om denne även har ett eller flera dotterföretag som tillsammans innehar mer än 20 procent av aktierna i bolaget. Likaså omfattas ett moderbolag som har tre dotterföretag, som tillsammans äger mer än 90 procent av aktierna i ett aktiebolag, av inlösenbestämmelserna även om moderbolaget inte själv innehar några aktier i det aktuella aktiebolaget.

    Lösenbeloppet

    Det står parterna fritt att träffa överenskommelse om lösenbeloppets storlek.  Uppkommer det emellertid en tvist om lösenbeloppets storlek ska lösenbeloppet fastställas i enlighet med de värderingsbestämmelser som återfinns i 22 kapitlet aktiebolagslagen. Huvudregeln för värderingen är att lösenbeloppet för en aktie i icke börsnoterade bolag ska bestämmas till ett belopp som motsvarar det pris för aktien som kan påräknas vid en försäljning under normala förhållanden.

    Tvist

    Uppkommer det en tvist om en rätt eller skyldighet till inlösen, eller om lösenbeloppets storlek, ska tvisten enligt 22 kapitlet aktiebolagslagen prövas av tre skiljemän. Bestämmelsen är tvingande. Det är därför inte möjligt att bolagsordningen ange att prövningen ska ske i annan ordning som t ex en prövning av en skiljeman eller prövning i allmän domstol.

    Prövning av skiljemän

    Vill en majoritetsaktieägare lösa in aktier i ett bolag, och kan inte frågan lösas på frivillig väg, måste majoritetsaktieägaren skriftligen begära skiljeförfarande hos bolagets styrelse. I begäran ska majoritetsaktieägaren också uppge sin skiljeman. Genast efter att styrelsen har mottagit en sådan begäran ska styrelsen genom kungörelseförfarande underrätta minoritetsaktieägarna om att inlösen har begärts och bereda dem tillfälle att senast två veckor från kungörelsen skriftligen uppge en gemensam skiljeman.

    Har inte berörda aktieägare anmält en gemensam skiljeman i tid ska styrelsen hos Bolagsverket ansöka om att en god man utses. Den gode mannens första uppgift är att utse en gemensam skiljeman för minoritetsaktieägarna. Vidare ska den gode mannen i inlösenprocessen bevaka frånvarande aktieägares rätt. I förhållande till dessa aktieägare intar den gode mannen i princip samma ställning som ett rättegångsombud. Den gode mannen har behörighet att på aktieägarnas vägnar bl.a. mottaga delgivning av inlagor, medge majoritetsaktieägarens yrkanden, ingå förlikning och begära verkställighet av skiljemännens avgörande.

    De partsutsedda skiljemännen ska utse en tredje skiljeman. Sedan skiljemännen har utsetts, ska de uppmana de aktieägare som själva önskar föra sin talan att inom två veckor anmäla detta till skiljenämndens ordförande. Vid utebliven anmälan kommer de att företrädas av den gode mannen.

    Det är majoritetsaktieägaren som normalt ska stå för kostnaderna för skiljeförfarandet. Endast om det föreligger särskilda skäl kan skiljenämnden ålägga minoritetsaktieägare att helt eller delvis svara för kostnaderna. Sådana särskilda skäl kan vara när en minoritetsaktieägare avsevärt har fördröjt förfarandet genom att framställa helt obefogade invändningar eller när minoritetsaktieägare har begärt skiljeförfarande helt utan grund.

    En skiljedom i en inlösentvist kan, till skillnad från vad som gäller i fråga om andra skiljedomar, överprövas. Överprövningen sker av Stockholms tingsrätt. Talan ska väckas inom 60 dagar från det att aktieägaren respektive gode mannen fick del av domen. Talan kan väckas av en part eller av den gode mannen. Tingsrättens avgörande kan i sin tur överklagas till Svea hovrätt. Det krävs emellertid prövningstillstånd för att hovrätten ska ta upp överklagandet.

    INTER:s affärsadvokater är specialister inom bolagsrelaterad juridik och har stor erfarenhet av att upprätta och tolka avtal som reglerar förhållandena i ett aktiebolag. INTER:s affärsadvokater företräder regelbundet klienter i aktiebolagsrättsliga spörsmål.

     

  • Vilka faktorer avgör en tvist i domstol?

    Vilka faktorer avgör en tvist i domstol?

    För det fall en part förlorar en tvist vid domstol kan de ekonomiska konsekvenserna bli kännbara. Innan beslut tas om att inleda en domstolsprocess är det därför viktigt att hos en advokat med särskild kunskap om tvistemålshantering få rådgivning avseende riskerna.

    Processadvokaterna hos INTER utgår i sin analys och rådgivning alltid från tre huvudfaktorer enligt följande frågeställningar.

    1. Vilken av parterna har bevisbördan för existensen av en omständighet (händelse) som är av avgörande betydelse för målets utgång?

    Bevisbördans placering mellan parterna i en tvist vid domstol har mycket stor betydelse för vilken av parterna som kommer att vinna tvisten. När det t.ex. gäller avtal har den part som påstår att ett avtal har ingåtts med motparten att bevisa detta om motparten förnekar att det påstådda avtalet har ingåtts. Om parten lyckas bevisa att avtal har ingåtts och det medför skyldighet för motparten att t.ex. betala ett belopp har motparten att bevisa att betalning har skett eller att det inte föreligger skyldighet att betala.

    2. Vilket krav ställs på det sammanlagda värdet av den bevisning som åberopas (presenteras) av den part som har bevisbördan?

    I tvistemål är det normala beviskravet att det genom det sammanlagda värdet av bevisningen ska vara styrkt att en omständighet existerar. Med styrkt avses inte att det ska vara helt klarlagt (100 %) att den aktuella omständigheten existerar. Kravet innebär emellertid att det ska vara betydligt mer sannolikt att omständigheten existerar än att den inte existerar. Inom vissa rättsområden är beviskravet lägre för vissa typer av omständigheter, t.ex. i en tvist mellan försäkringstagare och försäkringsbolag.

    3. Hur högt är värdet av den bevisning som åberopas av den part som har bevisbördan efter det att värdet av motpartens bevisning har beaktats?

    När en domstol avgör en tvist sker en värdering av parternas bevisning. All bevisning ska beaktas och ges ett bevisvärde. Även bevis som har ett lågt bevisvärde ska beaktas av domstolen. Genom en sammanvägning av parternas bevisning utifrån bevisvärdet kommer domstolen fram till att den part som har bevisbördan för en omständighet enligt punkten 1 antingen har uppfyllt det beviskrav som gäller enligt punkten 2 eller att parten inte har uppfyllt beviskravet.

     

  • Avtalspart i konkurs

    Vid en konkurs beslutar tingsrätten om att en advokat ska erhålla uppdraget som konkursförvaltare. Konkursförvaltarens uppdrag går i huvudsak ut på att ta till vara borgenärernas gemensamma rätt och bästa samt att vidta alla åtgärder som behövs för att främja en förmånlig och snabb avveckling av konkursboet.

    Om du vid din avtalsparts konkurs har en kvarstående fordran är det bra om du kontaktar konkursförvaltaren för att kontrollera att han eller hon har fått uppgifter om din fordran. Uppgifter om konkursförvaltaren kan du få från den tingsrätt som har utsett honom eller henne. För det fall att konkursförvaltaren inte har några invändningar mot din fordran kommer den att tas upp i en konkursbouppteckning.

    Skulle en konkursförvaltare höra av sig till dig och påstå att du har en skuld till din avtalspart är det viktigt att du går igenom de rättsliga följderna av att avtalsparten har försatts i konkurs och därmed inte kommer att fullgöra åtaganden som enligt avtalet eventuellt kvarstår. Konkursboet är tvunget att acceptera de invändningar som du med framgång hade kunnat göra om din avtalspart inte hade försatts i konkurs. Om avtalsparten inte har fullgjort samtliga åtaganden enligt avtalet har du rätt att motsätta dig konkursboets krav till ett belopp som motsvarar din kostnad för att samtliga åtaganden ska kunna fullgöras.

    Efter det att konkursförvaltaren har vidtagit samtliga åtgärder och kostnaderna för åtgärderna har betalats med de pengar som konkursboet hade vid konkursbeslutet eller som boet har erhållit efter försäljning av tillgångar ska de pengar som därefter eventuellt finns kvar delas ut till borgenärerna. Konkursförvaltaren ska lämna ett förslag på utdelning som ska följa en viss ordning. Vissa borgenärer har ”prioriterade” fordringar och därmed rätt till utdelning före de borgenärer som har ”oprioriterade” fordringar. Exempel på prioriterade fordringar är fordringar som har panträtt i lös eller fast egendom samt fordringar som omfattas av säkerhet i form av företagshypotek. Om din fordran är oprioriterad är dina chanser att få utdelning tyvärr mycket små.

  • Förbehåll om äganderätt till varan

    Om köparen vid ett kreditköp av en vara inte betalar i rätt tid eller med rätt belopp föreligger det en dröjsmålssituation. Är dröjsmålet dessutom väsentligt har säljaren rätt att häva köpet med stöd av köplagen. Vid bedömning av vad som utgör ett väsentligt dröjsmål tar man i första hand hänsyn till köpets karaktär samt om betalningsdröjsmålet avser hela eller bara en del av betalningen.

    Har köparen emellertid fått godset i sin besittning har säljaren inte längre någon rätt att häva köpet om han inte förbehållit sig rätten till detta, jfr 54 § 4 st köplagen. Ett sådant förbehåll kan göras i form av ett s k återtagandeförbehåll (säljaren förbehåller sig en rätt att ta tillbaka godset till dess hela köpeskillingen är betald) eller ett s k äganderättsförbehåll (säljaren förbehåller sig äganderätten tills det sålda godset till dess det är fullt betald). Skulle säljaren inte ha ett giltigt förbehåll kan han enbart kräva dröjsmålsränta vid köparens dröjsmål med betalningen.

    Rättsverkningarna av ett återtagandeförbehåll är de samma som vid äganderättsförbehåll. Förbehållen ger säljaren möjlighet att återta godset efter att det kommit i köparens besittning. Förbehållet ger därmed säljaren en säkerhet utan att ha besittning av det gods som utgör föremål för säkerheten.

    För att ett återtagande- eller äganderättsförbehåll ska anses vara giltigt mot köparens borgenärer krävs det att förbehållet har ställts upp före eller senast samtidigt med att egendomen överlämnas till köparen. Skulle förbehållet avtalats först efter det att säljaren låtit godset komma i köparens besittning är det inte giltigt. En skrivning på faktura om att säljaren förbehåller sig äganderätten till egendomen till dess den är fullt betald, förekommer ofta i affärslivet. Förbehållet är emellertid inte giltig om det inte ställts upp före eller senast samtidigt med leveransen.

    Förbehållet anses inte heller vara giltigt om det av omständigheterna framgår att köparen trots förbehållet har rätt att sälja godset vidare eller konsumera det innan det är slutbetalt. Exempelvis är ett återtagande- eller äganderättsförbehåll i ett avtal mellan en grossist och en detaljhandlare vanligtvis ogiltigt, eftersom avsikten i ett sådant avtalsförhållande normalt är att detaljhandlaren ska ha rätt att sälja varorna vidare innan han betalat desamma. Även i de fall köparen äger rätt att förbruka (konsumera) varan innan den är slutbetald kan förbehållet inte anses vara giltigt. Man brukar säga att ett förbehållet i sådana situationer ”inte är allvarligt menat”.

    Det vanliga är att ett återtagande- eller äganderättsförbehåll ingår i de avtalsformulär som säljare och köpare undertecknar i samband med ett kreditköp – särskilt i samband med köp av fordon och maskiner mm. Här är i regel avsikten att köparen varken ska sälja varan eller förbruka den innan den är slutbetald. Utför köparen en åtgärd som medför att säljarens rättigheter kränks – exempelvis säljer varan innan den är slutbetald – riskerar köparen att göra sig skyldig till brott (olovligt förfogande).

  • Skadeståndsberäkning vid olovlig trädfällning

    Skadestånd med anledning av sakskada omfattar enligt 5 kap 7 § skadeståndslagen bl a ersättning för sakens värde eller reparationskostnad och värdeminskning samt annan kostnad till följd av skadan. Hur sakens värde ska beräknas framgår inte av bestämmelsen.  Av rättspraxis framgår att ledning istället kan hämtas från försäkringsavtalslagen där värdet av skadad egendom enligt 6 kap 2 § försäkringsavtalslagen (vilken motsvaras av 37 § i gamla försäkringsavtalslagen) i princip beräknas till kostnaden för återanskaffning av ny egendom av samma slag som den skadade vid tiden för skadan med avdrag för ålder och bruk.

    Domstolarna har i ett stort antal avgöranden som omfattat olovlig avverkning av träd funnit att utgångspunkten för skadeståndets beräkning ska vara att den skadelidande ska kompenseras för kostnaderna att återställa tomten i det skick den var före den skadegörande handlingen och att skadeståndet ska beräknas med utgångspunkt från återanskaffningskostnaden. Skadan ska därvid beräknas på sådant sätt att den skadelidande kompenseras för kostnaderna för att så långt som möjligt återställa fastigheten i det skick den hade före den olovliga avverkningen. I detta ligger att skadeståndet ska innefatta ersättning för förberedelse för nyplantering, inköp av nya träd samt plantering och erforderlig efterskötsel.

    Ersättning utifrån återanskaffningskostnaden är en beräkningsgrund som kan framstå som mer relevant än en beräkning utifrån förändringar av fastighetens marknadsvärde när det gäller att bestämma värdet av ett borttaget träd på en villafastighet. Det är därmed inte sagt att ersättningen måste motsvara kostnaden för återplantering av ”likvärdiga träd”. I flera av domstolsavgörandena har skadeståndet bestämts till återanskaffningskostnaden motsvarande mindre träd som får växa till sig efter hand. Endast i mycket speciella fall har ersättning utgetts för fullvuxna träd. Det har då varit fråga om träd som har haft en mycket framträdande roll ur ett estetiskt eller funktionellt syfte, exempelvis alléträd.

    I en dom av den 2 april 2015 (NJA 2015 s 199) har Högsta domstolen uttalat sig om beräkningen av skadestånd vid olovlig avverkning av träd på annans fastighet. Högsta domstolen har angett att när skadeståndet inte kan beräknas med ledning av återanskaffning på grund av att de avverkade träden inte är möjliga att ersätta med ”likvärdiga träd”, får beräkningen i stället grundas på fastighetens minskade försäljningsvärde. Eftersom det kan vara svårt att visa en mätbar förändring av fastighetens försäljningsvärde när ett mindre antal träd har avverkats olovligen måste det enligt Högsta domstolen finnas utrymme för en uppskattning av skadan efter skälighet för att undvika materiellt otillfredsställande resultat. Bedömningen ska göras på objektiva grunder och med utgångspunkt i vad som allmänt sett kan antas påverka fastighetsvärdet i ett särskilt fall.

    Det kan emellertid enligt Högsta domstolen inte krävas att den nya egendomen helt svarar mot den skadade egendomen för att återanskaffningskostnaden ska ersättas. Ett sådant krav skulle i praktiken inte vara möjligt att uppfylla i fråga om växande träd och skulle därmed alltför mycket inskränka det skydd som för den skadelidande ligger i att återanskaffningskostnaden läggs till grund för ersättningen. Det får därmed enligt Högsta domstolen anses vara tillräckligt att ”likvärdiga träd” kan anskaffas. Längre än så är det emellertid enligt Högsta domstolen inte möjligt att utsträcka principen om att värdet ska beräknas efter återanskaffningskostnaden.

    Att ersättningsträden i vissa avseenden påminner om de avverkade träden (att de är så lika som möjligt) innebär inte enligt Högsta domstolen i och för sig att det är fråga om likvärdig egendom. Om träden inte är likvärdiga, måste synsättet istället vara att de avverkade träden inte kan ersättas genom återanskaffning av några andra träd. Ersättningen får då beräknas på grundval av ett minskat försäljningsvärde. I normalfallet blir det fråga om fastighetens, inte trädens, minskade värde. Värderingen av skador på växande träd kommer därmed att i hög grad bli beroende av förhållandena i det särskilda fallet. Det blir aktuellt att tala om ersättningsträd främst när de skadade träden är planterade, kanske just i syfte att pryda fastigheten och förhöja platsens skönhet eller för att avskärma fastigheten från omgivningen. Normalt torde det också krävas att det är fråga om skada på relativt unga träd, så att nya plantor av ungefär samma storlek kan skaffas.

    Justitierådet Marianne Lundius var skiljaktig i frågan om beräkning av skadeståndet och anförde att en beräkning av ersättning för skadad egendom med utgångspunkt i en förändring av försäljningsvärdet på en fastighet torde leda till att den skadelidande inte erhåller någon ersättning för skadad egendom eftersom minskningen av marknadsvärdet på den större egendomen till följd av avverkningen ofta blir liten eller obefintlig. En ersättningsprincip där begreppet ”likvärdig egendom” – i detta fall ”likvärdiga träd” – tolkas så snävt att endast träd med samma höjd och ålder som de olovligen avverkade ska anses som likvärdiga leder till godtyckliga resultat beträffande vilken värderingsmetod som ska tillämpas och därmed till vilken ersättning som ska utgå till den skadelidande. Justitierådet Marianne Lundius ansåg istället att den skada som uppkommit vid olovlig avverkning av träd ska värderas med utgångspunkt i en återanskaffningsmetod med beaktande av faktiska eller uppskattade kostnader för att anskaffa likvärdig egendom i ett återställande syfte. Begränsningar i rätten till ersättning får bestämmas efter vad som är rimligt med hänsyn till vilken typ av träd som avverkats såsom exempelvis självsådda eller planterade samt efter en avstämning av återanskaffningsvärdet mot förändringen av fastighetsvärdet.

  • Att förlikas eller icke att förlikas, det är frågan

    Tvistemål delas in i antingen dispositiva eller indispositiva mål. Det är dock endast i den förstnämnda måltypen, vilken oftast uppstår mellan näringsidkare eller köpare och säljare, som förlikning om saken är tillåten. I indispositiva mål såsom tvister om vårdnad av barn eller äktenskap är alltså förlikning om saken inte tillåten.

    En förlikning innebär att parterna i ett tvistemål kommer överens, vilket ger dem större frihet att bestämma över hur tvisten ska föras. Förlikningen kan ske med hjälp av domstolen eller utanför domstolen. För det fall parterna ingår förlikning med hjälp av domstolen, sker detta i anslutning till en muntlig förberedelse varvid domaren kan stadfästa förlikningen genom dom. En stadfäst förlikning innebär att domen kan användas som en exekutionstitel, vilket innebär att den kan begäras verkställd hos Kronofogdemyndigheten. Förlikning som träffas utanför domstolen innebär att parterna kommer överens utan att rättsliga åtgärder vidtas i form av att t.ex. en stämningsansökan inges till tingsrätten m.m.

    Med anledning av att en överenskommelse utanför domstolen inte per automatik garanterar att saken blir slutligt avgjord genom förlikningen, rekommenderas att en sådan förlikning sker genom att parterna undertecknar ett förlikningsavtal. Ett förlikningsavtal ska noggrant beskriva villkoren för överenskommelsen. Därför bör avtalet omfatta vad tvisten har avsett, överenskommelsen som parterna har träffat för att lösa tvisten samt i vilka avseenden parterna förbinder sig att inte tvista med varandra på nytt. Fördelen med en förlikning är att parterna själva bestämmer i förlikningsavtalet vad resultatet ska bli.

    Vid bedömning av huruvida man ska ingå en förlikning ska följande parametrar iakttas.

    1. Den rättsliga prövningens prognos – Ett mål i domstol avgörs ytterst utifrån den bevisning som förebringas i målet. Domstolen har till uppgift att pröva bevisningen och ta ställning till vad parterna har styrkt. Man brukar följaktligen säga att det inte endast gäller att ha rätt, utan man måste även få rätt. Den part som i slutändan uppfyller de gällande beviskraven vinner till slut processen i domstol. Det är dock även tänkbart att parterna ömsom vinner och förlorar processen i olika delar, vilket kan innebära att tvisten slutar oavgjort.
    2. Kostnadsrisken – Den förlorande parten får i en domstolstvist betala både sina egna såväl som motpartens rättegångskostnader[1]. Med rättegångskostnader i domstol förstås de juridiska ombudens kostnader. Att helt förlora en tvist i en domstol kan bli mycket ekonomiskt betungande för den förlorande parten.
    3. Tidsaspekten – Tvister i domstol drar ofta ut på tiden. I vissa mål med komplexa frågor kan det ta mer än ett år innan tvisten avgörs av domstolen. Ett tingsrättsavgörande kan dessutom även föranleda att målet överklagas och prövas av hovrätten och högsta domstolen. Följaktligen kan flera år ha förflutit innan en tvist slutligt avgörs.

    Ovanstående parametrar aktualiserar de riskfaktorer som föreligger i en rättegång. Förutom att en tvist som avgörs av domstol tar tid, innebär den också att parten tar en ekonomisk risk. Dessutom kan rättegången innebära att parternas relation försämras, vilket kan komma att påverka deras affärer med varandra i framtiden.

    Mot bakgrund av ovan borde riskerna som aktualiseras i en rättegång vägas mot fördelarna med att ingå en förlikning på ett relativt tidigt stadium av tvisten. Fördelen med en förlikning är bl.a. att parterna själva bestämmer i förlikningsavtalet vad resultatet ska bli, vilket är en stor fördel om parterna vill kunna göra affärer med varandra i framtiden.

    En tvist kan med hjälp av Advokatfirman INTER:s erfarenhet nå ett, utifrån omständigheterna, gott resultat och med en snabb handläggning samtidigt som kostnaderna förblir kostnadseffektiva. Kontakta oss så berättar vi mer.

     

    [1] Undantaget från denna huvudregel är rättegångar som avser mål om mindre värden, s.k. småmål eller FT-mål där saken rör ett krav under ett halvt prisbasbelopp, eftersom det bl.a. finns en begränsning på hur mycket ersättning en part kan bli skyldig att betala av motpartens rättegångskostnader.