English

Kategori: Tvistelösning

  • Ökad endomarbehörighet i tvistemål

    För att ge tingsrätterna möjligheter till bättre och mer effektiv handläggning av tvistemål har regeringen i propositionen 2015/16:56 Ökad endomarbehörighet i tvistemål lämnat förslag till förändringar av de processbestämmelser som styr hur rättens domförhet, d.v.s. hur många domare som krävs för att döma, ska se ut vid huvudförhandling i tvistemål.

    Inledningsvis ska ett förtydligande göras avseende domare. I bestämmelserna om domförhet skiljer man på lagfarna domare och nämndemän. Lagfarna domare är domare med en juristutbildning samt en pågående eller avslutad domarutbildning. Nämndemännen är emellertid personer utan en juristutbildning som blivit utnämnda till nämndemän av sina politiska partier som har ledamöter i riksdagen.

    Processreglerna för tvistemål, d.v.s. mål där enskilda parter tvistar om t.ex. fordringar, återfinns i rättegångsbalken (RB). Enligt RBs huvudregel om rättens domförhet vid huvudförhandling i tvistemål i 1 kap. 3 a § RB föreskrivs att rätten är domför med tre lagfarna domare, men från denna regel finns en del undantag. Om huvudförhandlingen hålls i s.k. förenklad form ska rätten bestå av en lagfaren domare. Skulle huvudförhandlingen inte hållas i förenklad form får rätten bestå av en lagfaren domare om rätten anser att det är tillräckligt att en domare sitter i rätten och parterna samtycker till det eller om målet är av enkel beskaffenhet. Som exempel på mål av enkel beskaffenhet kan nämnas vardagliga mål inom avtalsrätten som inte har någon omfattande bevisning eller fall där svarandens inställning till olika ekonomiska krav har mer att göra med betalningssvårigheter än med sakliga invändningar mot kravet.

    Eftersom det dels är resurskrävande och dels innebär längre handläggningstider att tre lagfarna domare avgör ett mål anser regeringen att inget mål bör avgöras av fler domare än vad som är motiverat i det enskilda fallet. Följaktligen har regeringen i propositionen föreslagit att tingsrätten vid huvudförhandling i tvistemål oftare ska kunna vara domför med en lagfaren domare om målets svårighetsgrad och omfattning tillåter det. Förslaget innebär dock inte att huvudregeln vid huvudförhandling i tvistemål ska ändras.

    Regeringen framhåller att de svåra och omfattande målen även i fortsättningen kommer att avgöras av tre lagfarna domare (s.k. tresits). Emellertid, eftersom tresits idag ofta används trots att det inte är sakligt befogat på grund av att en part som vill fördröja processen motsätter sig att målet avgörs av en domare, ska parts bestämmande inflytande i fråga om domförhet tas bort. Följaktligen kommer rätten, dock efter den inhämtat parternas synpunkter och argumentation i domförhetsfrågan, att helt disponera över denna fråga. Därför föreslår regeringen att bestämmelsen i 1 kap. 3 a § tredje stycket RB ändras görs enligt följande.

    1 kap. 3 a § tredje stycket RB[1]
    Nuvarande lydelseFöreslagen lydelse
    Rätten är vid huvudförhandling domför med en lagfaren domare om i annat fall än som avses i andra stycket rätten anser det tillräckligt att en domare sitter i rätten och parterna samtycker till det eller målet är av enkel beskaffenhetI annat fall än som avses i andra stycket är rätten vid huvudförhandlingen domför men en lagfaren domare om det med hänsyn till målets omfattning och svårighetsgrad är tillräckligt att en domare sitter i rätten.

    Lagändringarna som föreslås träda i kraft den 1 juli 2016 skulle således enligt regeringen innebära att domstolarnas resurser utnyttjades på ett bättre sätt och att handläggningstiderna förkortades.

    Vi får avvakta och se om sommaren inleds med en begränsad möjlighet för parter att begära tresits och vilka konsekvenser detta för med sig. Jag förutspår att vi kommer att se fler överklaganden och/eller fler avtal med skiljeklausuler. Eftersom det krävs prövningstillstånd för att hovrätten ska pröva målet på nytt i dess helhet kan man dessutom starkt ifrågasätta rättssäkerheten i att utesluta parts bestämmande inflytande i fråga om tingsrättens domförhet.

    [1] Bestämmelsen är även tillämplig i domförheten i familjemål, se 14 kap. 17 § äktenskapsbalken (ÄktB). Regeringen anser dock att domförheten i dessa mål fungerar väl och har således föreslagit att domförheten endast ska regleras i ÄktB utan någon hänvisning till RB:s bestämmelser. För att se regeringens förslag på lag om ändring i ÄktB se https://data.riksdagen.se/fil/814AF451-FF14-4E67-9693-AB4188A40A44

  • Klartecken för Advokatsamfundets konsumenttvistnämnd

    Fram till 2001 kunde advokaters klienter få advokaträkningar prövade genom ett särskilt skiljeförfarande som Advokatsamfundet ordnade. Denna möjlighet upphörde emellertid därefter och man blev hänvisad till att låta domstol pröva saken om man inte kunde lösa den i godo.

    Den 11 januari 2016 godkände Kammarkollegiet Advokatsamfundets konsumenttvistnämnd som nämnd för alternativ tvistlösning vid konsumenttvister. Genom konsumenttvistnämnden (som bygger på ett EU-direktiv) ska konsumenter få tillgång till ett enkelt, billigt och snabbt sätt att pröva tvister med advokater om exempelvis arvoden. Ansökningsavgiften för prövning hos konsumenttvistnämnden blir 100 kronor och enligt huvudregeln ska en tvist avgöras inom 90 dagar från det att ärendet är färdigt för beslut. Advokater är skyldig att medverka till att tvisten kan prövas hos konsumenttvistnämnden. Vidare är nämndens beslut bindande för advokaten.

     

  • Vad är en notarietjänstgöring?

    Efter avlagd jur. kand. eller juristexamen som det numera kallas- en utbildning om fyra och ett halvt år – vid någon av Sveriges universitet har man möjlighet att tjänstgöra på en tingsrätt eller förvaltningsrätt. Om man tjänstgör vid en tingsrätt, s.k. allmän domstol, kommer man i kontakt med bl.a. brottmål, familjerelaterade mål och tvistemål mellan företag eller enskilda individer. En tjänstgöring vid en förvaltningsrätt, s.k. allmän förvaltningsdomstol, innebär i stället handläggning av tvister främst mellan enskilda och myndigheter såsom skattemål, medborgarskapsmål samt överklagande från Försäkringskassan, Länsstyrelsen eller Skatteverket. Syftet med notarietjänstgöringen är att blanda praktiskt arbete med interna utbildningar, en s.k. utbildningspraktik som kan liknas med läkarnas allmäntjänstgöring efter läkarexamen. Domstolsverket tillsätter notarier på grundval av bl.a. betygen från juristprogrammet. I det följande behandlas notarietjänstgöringen ur det allmänna domstolar perspektivet.

    Notarietjänstgöringen, eller att sitta tinga som det vanligtvis kallas, innebär vanligen två års tjänstgöring under ledning av domare. Arbetet består i att utföra rättsutredningar, upprätta förslag till domar och beslut samt se till att allt är i ordning inför förhandlingen, t.ex. att alla som ska delta i rättegången är kallade. Notariens arbete innebär även att föra protokoll under domstolsförhandlingar samt biträda domaren och fungera som bollplank. Domaren kan dessutom ibland be notarien att votera under överläggningen[1], d.v.s. ange hur man tycker att rätten ska döma t.ex. ifall den åtalade ska dömas eller ej och till vilken påföljd.

    Under tjänstgöringen får notarien cirkulera mellan olika domare, vilket ger notarien en bred erfarenhet i olika sätt att skriva domar och leda förhandlingar. Notarien får sedan, under senare delen av sin tjänstgöring, självständigt handlägga vissa mål och ärenden[2]. Detta innefattar att inta domarrollen i enklare mål t.ex. fordringsmål, diverse brottmål samt konkursärenden.

    Som notarie får man en inblick i många olika måltyper samt daglig kontakt med människor, åklagare, advokater och myndigheter, vilket bidrar till en förståelse för hur samhället fungerar och hur människor agerar i olika situationer. Följaktligen blir notarietjänstgöringen, för många notarier, en av de bästa arbetslivserfarenheterna som man bär med sig i det fortsatta arbetslivet. En notariemeritering är vidare ett formellt krav för många befattningar inom rättsväsendet, t.ex. tjänster som domare, åklagare eller kronofogde. Man behöver dock inte ha en notariemeritering för en tjänst som advokat[3].

    Konkurrensen om att sitta ting är onekligen hög. Varje år utexamineras mellan 1 200 och 1 500 jurister i Sverige. Endast runt 450 notarier anställs vid Sveriges tingsrätter och förvaltningsrätter varje år. Oavsett vilken yrkesbana man som jurist avser att ta är en notarietjänstgöring dock alltid en meriterande avstamp som dessutom bidrar till personlig utveckling.

    [1] Efter förhandlingen diskuterar domarna målet och bestämmer hur de ska döma. Detta kallas för överläggning.

    [2] Målen i tingsrätten delas in i tre kategorier: tvistemål, brottmål och ärenden.

    [3] Läs Marika Wernströms artikel ”Skillnaden mellan advokat och jurist” av den 2015-10-09.

  • Gammalt artistavtal gällde inte för digital spridning via Spotify

    Den 21 september 2015 meddelade Solna tingsrätt dom i ett mål avseende bl.a. tolkning av ett artistavtal och upphovsrättsintrång som är av stort intresse.

    Johan Johansson, som varit medlem i punkbandet KSMB, skrev 1981 under ett artistavtal med skivbolaget MNW Music AB avseende utgivning av fonogram med KSMB. I detta avtal återfinns en bestämmelse genom vilken medlemmarna i bandet har överlåtit äganderätten till de inspelningar som omfattas av avtalet till MNW.

    Frågan i målet, som avsåg en s.k. förbudstalan, var om artistavtalet från 1981 gav MNW rätt att sälja KSMB-inspelningarna via Spotify, iTunes och andra digitala nedladdnings- och streamingtjänster eller om MNW, genom att göra så, begick upphovsrättsintrång. Vid denna bedömning kom bl.a. bestämmelsen som reglerade äganderättsöverlåtelsen att bli föremål för tolkning. Johan Johansson, som företräddes av Musikerförbundet, hävdade att MNW inte hade rätt att sälja inspelningarna digitalt, medan MNW menade att bolaget förvärvat denna rätt.

    MNW gjorde därvid bl.a. gällande att MNW, genom att Johan Johansson överlåtit äganderätten till inspelningarna, förvärvat en obegränsad rätt att nyttja KSMB-inspelningarna. MNW menade också att överlåtelser i upphovsrättsliga sammanhang, till sin karaktär, är sådana att de är obegränsade vad gäller förvärvarens rätt att exploatera överlåtet material.

    Johan Johansson å sin sida framhöll att det inte var möjligt att tolka avtalet från 1981, och särskilt bestämmelsen om äganderättsöverlåtelsen, på det sätt MNW gjorde gällande. I stället hänvisade Johan Johansson till en avtalstolkningsregel inom upphovsrätten (specifikationsprincipen) som innebär att oklara rättighetsöverlåtelser skall tolkas restriktivt och till nackdel för den som påstår sig ha förvärvat en viss rätt.

    Solna tingsrätt ansåg att MNW, genom artistavtalet från 1981, inte förvärvat rätten att sälja KSMB-inspelningarna digitalt via t.ex. Spotify. Detta bl.a. med hänvisning till specifikationsprincipen och med hänvisning till att digital försäljning av musik inte var en känd exploateringsform när avtalet ingicks 1981. Solna tingsrätt konstaterade att det var ostridigt att MNW hade äganderätten till själva ljudinspelningarna. Enligt tingsrätten saknade dock äganderätten betydelse vid bedömningen av hur MNW har rätt att exploatera inspelningarna. Enligt tingsrätten räckte det sålunda inte med att parterna i ett artistavtal avtalat om att skivbolaget ska äga inspelningarna, utan parterna i avtalet måste även avtala om på vilka sätt skivbolaget har rätt att exploatera inspelningarna.

    Tingsrätten prövade därefter MNW:s påstående om att Johan Johansson, genom passivitet, kan anses ha överlåtit den digitala försäljningsrätten till MNW. Johan Johansson hade nämligen tagit emot betalningar för digital försäljning från MNW genom åren. Tingsrätten ansåg dock inte att avtalet från 1981 hade ändrats genom Johan Johanssons efterföljande agerande, bl.a. eftersom Johan Johansson, redan 2004, kontaktat MNW och påtalat att MNW påbörjat digital försäljning utan att det fanns ett avtal för detta och att han hade invändningar mot de aktuella ersättningsnivåerna.

    Tingsrätten biföll därför Johan Johansson talan och förbjöd MNW, vid vite, att nyttja KSMB-inspelningarna genom digital on-demandförsäljning.

  • Gåva eller lån – vem har bevisbördan?

    I en dom av den 23 april 2014 ansåg Högsta domstolen att det åvilar mottagaren av en penningöverföring att bevisa påståendet att ett mottaget belopp var en gåva och inte ett lån.

    En man som drev en tandläkarpraktik överförde 100 000 kr från sitt konto till en kvinna som var anställd på praktiken. Mannen gjorde överföringen efter det att kvinnan skjutsade hem honom efter den bilolycka som han råkade ut för och som kvinnan bevittnade. Mannen stämde sedermera kvinnan avseende återbetalning av lån och hävdade att överföringen handlade om ett lån som skulle betalas tillbaka efter sex månader och inte en gåva som ett ”tack” för att kvinnan hade hjälpt honom i samband med bilolyckan. Kvinnan, å sin sida, menade att det varit fråga om en gåva och bestred därmed betalningsskyldigheten.

    Det var ostridigt mellan parterna att överföringen hade skett och frågan som domstolarna hade att pröva blev därmed om det rört sig om ett lån eller en gåva.

    Tingsrätten konstaterade att det var mannen som hade bevisbördan för att överföringen utgjorde ett lån. Då han inte hade lyckats styrka sitt påstående om lån förlorade han rättegången i tingsrätten.

    Mannen överklagade domen till hovrätten som fann att det bör kunna krävas att den som oväntat mottar en större summa pengar säkrar bevisning därom genom att t.ex. se till att ett gåvobrev upprättas. Hovrätten kom således fram till att det var kvinnan som hade bevisbördan för att överföringen utgjorde en gåva. Då hon inte hade bevisat detta dömde hovrätten henne att återbetala beloppet.

    Kvinnan överklagade till Hösta domstolen (HD) som meddelande prövningstillstånd.

    HD konstaterade inledningsvis att huvudprincipen enligt praxis är att den som kräver betalning på grund av ett påstått penninglån har bevisbördan för sitt påstående. Denna princip tar dock enligt HD inte sikte på ett fall där det är ostridigt att ett visst belopp har överförts från en person till en annan men det råder oenighet om överföringens innebörd. Frågan att pröva blev därför om det även i ett sådant fall borde åligga den som påstår penninglån, d.v.s. givaren, att bevisa detta eller om bevisbördan i stället borde läggas på den som påstår att beloppet har överförts i gåvosyfte, d.v.s. mottagaren.

    HD kom fram till att det är mottagaren som har bevisbördan för sitt påstående om gåva. Som skäl för bevisbördans placering noterade HD att ”om bevisbördan placeras på den som hävdar att ett mottaget belopp utgör en gåva, bör detta kunna minska risken för missbruk från mottagarens sida när det råder oklarhet om bakgrunden till att ett belopp har överförts. Detsamma gäller i de fall då en överföring har skett av misstag.” HD framhöll bl.a. också, som skäl för bevisbördans placering, intresset av att hindra oöverlagda förmögenhetsöverföringar.

    Avgörandet från HD är prejudicerande[1] och visar på att det är angeläget, både för givaren och för mottagaren, att alltid säkra bevisning för olika transaktioner. Att förlita sig på någons muntliga uppgifter kan vara riskfyllt och kan ibland leda till tvister. INTER rekommenderar därför att man alltid upprättar skriftliga överlåtelsehandlingar som omfattar transaktionens eventuella villkor och huvudsakliga syfte.

    [1] En dom anses vara prejudicerande, och utgöra ett prejudikat, om den kan vara av betydelse för kommande avgöranden som en domstol ska avgöra. Prejudicerande domar meddelas framförallt av Högsta domstolen och Regeringsrätten.

  • Personligt ansvar för aktiebolagets skulder

    Aktiebolag som företagsform har i svensk lagstiftning reglerats i mer än 150 år. Den första svenska aktiebolagslagen tillkom år 1848. Enligt denna fick verksamhet drivas i aktiebolagsform enbart efter tillstånd från staten (”oktroj”). Den senaste lagstiftningen som reglerar aktiebolag är 2005 års aktiebolagslag (2005:551).

    Vad som skiljer aktiebolaget från andra företagsformer är framför allt att aktieägare och styrelse inte har något personligt ansvar för aktiebolagets skulder. I den nya aktiebolagslagen kommer det till uttryck i 1 kap 3 § aktiebolagslagen, ”I ett aktiebolag har aktieägarna inte något personligt betalningsansvar för bolagets förpliktelser”.

    Aktieägarnas och styrelsens frihet från personligt betalningsansvar för bolagets förpliktelser är sålunda ett av aktiebolagets mest utmärkande drag. För att balansera denna avsaknad av personligt betalningsansvar har det ansetts att det måste finnas regler som garanterar att bolaget alltid har tillgångar som svarar mot bolagets förpliktelser. Av fundamental betydelse i det sammanhanget är kravet på att ett aktiebolag ska ha ett visst aktiekapital, 1 kap 4 § aktiebolagslagen. Om aktiekapitalet är bestämt i kronor, ska det uppgå till minst 50 000 SEK.

    När det finns skäl att anta att bolagets egna kapital understiger hälften av det registrerade kapitalet (”den kritiska gränsen”) måste styrelsen agera. Styrelsen ska då genast upprätta en kontrollbalansräkning (”Kontrollbalansräkning 1”). Vidare ska den låta en revisor granska den.  Revisorsgranskningen är obligatorisk.

    Ett resultatlöst utmätningsförsök hos ett aktiebolag jämställs i aktiebolagslagen med att det finns ”skäl att anta” att bolagets egna kapital understiger den kritiska gränsen. Om bolaget vid utmätningsförsök saknar utmätningsbar egendom, ska styrelsen genast upprätta en kontrollbalansräkning.

    Kontrollbalansräkningen ska upprättas ”genast”. Hur lång tid som styrelsen har på sig att upprätta kontrollbalansräkningen får bedömas från fall till fall. Bedriver bolaget en mer omfattande rörelse torde en tidsfrist om minst två månader vara rimlig. Tidsfristen kan dock ibland vara betydligt kortare.

    Kontrollbalansräkningens grundläggande funktion är att utgöra ett kontrollinstrument och beslutsunderlag för aktieägarna och styrelseledamöterna avseende den fortsatta verksamheten.

    Om Kontrollbalansräkning 1 visar att bolagets kapital understiger hälften av det registrerade kapitalet, ska styrelsen enligt 25 kap 14 § aktiebolagslagen snarast möjligt utfärda kallelse till en bolagsstämma som ska pröva om bolaget ska gå i likvidation (”Bolagsstämma 1”).

    Kontrollbalansräkning 1 samt ett yttrande av revisorn ska läggas fram på stämman. Om kontrollbalansräkningen inte visar att det egna kapitalet vid tiden för Bolagsstämma 1 uppgår till minst det registrerade aktiekapitalet har stämman två val. Antingen beslutar den att bolaget ska träda i likvidation eller att bolaget ska fortsätta att bedriva verksamheten.

    Väljer man att fortsätta verksamheten ska bolagsstämman enligt 25 kap 16 § aktiebolagslagen inom åtta månader från den första kontrollstämman, Bolagsstämma 1, på nytt pröva om bolaget ska gå i likvidation (”Bolagsstämma 2”). Styrelsen ska inför den andra kontrollstämman, Bolagsstämma 2, upprätta en ny kontrollbalansräkning (”Kontrollbalansräkning 2”). Den ska på samma sätt som Kontrollbalansräkning 1 granskas av revisor. Kontrollbalansräkning 2 och revisorns yttrande ska läggas fram på Bolagsstämma 2. Visar Kontrollbalansräkning 2 att det finns full täckning för det egna kapitalet behöver bolagsstämman inte göra något ytterligare, utan bolagets verksamhet kan drivas vidare. Om Kontrollbalansräkning 2 däremot visar att det inte finns full täckning för det registrerade aktiekapitalet, är bolagsstämman skyldig att besluta att bolaget ska träda i likvidation.

    Styrelsen ska då hos tingsrätten ansöka om beslut om likvidation. Ansökan ska göras inom två veckor från Bolagsstämma 2 eller, om en sådan inte har hållits, från den tidpunkt då den senast skulle ha hållits (inom åttamånadersfristen). Frågan om likvidation kan även prövas på ansökan av en styrelseledamot, den verkställande direktören, en revisor i bolaget eller en aktieägare.

    Om styrelsen i något avseende underlåter att uppfylla någon av de nämnda skyldigheterna svarar styrelsen enligt 25 kap 18 § ABL personligen och solidariskt för de förpliktelser som uppkommer för bolaget efter det att styrelsen senast skulle ha vidtagit den åtgärd som den inte har vidtagit. Det räcker sålunda att en av de angivna skyldigheterna inte har uppfyllts för att personligt ansvar ska inträda. Ansvaret löper så länge som underlåtenheten kvarstår.

    Det är inte bara styrelsen som kan ådra sig personligt ansvar utan även andra verksamma personer inom bolaget. Den som med vetskap om styrelsens underlåtenhet handlar på bolagets vägnar svarar solidariskt med styrelsens ledamöter för de förpliktelser som därigenom uppkommer för bolaget. Uttrycket ”handlar på bolagets vägnar” innebär främst att vederbörande företräder bolaget utåt i samband med att en rättshandling företas.

    Det personliga betalningsansvaret gäller endast vid försumlighet. Det är den handlande som har bevisbördan för att han inte varit försumlig. Han måste sålunda exculpera sig. Försumlighetsbedömningen görs i regel utifrån företrädarens roll i bolaget och den information som han eller hon har haft tillgång till. Styrelseledamöternas ansvar ska bedömas med utgångspunkten i det förhållandet att varje styrelseledamot bl a är skyldig att hålla sig underrättad om förhållandena i bolaget. Liknande bedömning görs avseende den verkställande direktörens ansvar. Person som endast har en underordnad befattning i bolaget och som har blivit beordrad att handla på bolagets vägnar kan däremot i regel inte anses ha varit försumlig. Det gäller även om han eller hon har varit medveten om att styrelsen har försummat sina skyldigheter.

     

  • Fullgörelse- eller fastställelsetalan?

    En part som ska inleda en rättegång i ett tvistemål gör detta genom att lämna in en ansökan om stämning. En stämningsansökan ska innehålla ett yrkande om att domstolen ska förplikta någon att fullgöra en viss prestation (fullgörelsetalan). Ett yrkande kan också bestå i att domstolen ska fastställa om ett visst rättsförhållande består eller inte består, dvs. avgöra om ett konkret rättsförhållandes existens eller icke-existens (fastställelsetalan). Vilket sätt som är mest ändamålsenligt när man väljer att formulera sitt yrkande får avgöras av omständigheterna i tvisten. Nedan följer en kort sammanfattning av förutsättningarna för de olika typerna av talan.

    Fullgörelsetalan

    Syftet med en fullgörelsetalan är att åstadkomma en exekutionstitel, dvs. få en dom som käranden kan vända sig till kronofogdemyndigheten med och genom tvång få motparten att fullgöra sin prestation. Det kan handla om att betala en skuld, att leverera vissa varor eller att utföra en viss tjänst. Yrkandet kan också gå ut på att svaranden ska underlåta att handla på ett visst sätt, t.ex. att upphöra med att förorena ett vattendrag (förbudstalan).

    Det är med hänsyn till syftet, att få till stånd en exekutionstitel, angeläget att käranden formulerat yrkandet precist och noggrant, så att det klart och tydligt framgår vilket resultat (rättsföljd) som käranden vill åstadkomma genom rättegången. Om käranden vill att svaranden ska fullgöra leverans av varor i enlighet med ett köpeavtal ska stämningsansökan ge besked om vilka varor som avses, t.ex. elva maskiner av ett visst märke och en viss modell.

    En fullgörelsetalan förutsätter i allmänhet att den prestation som käranden vill att domstolen ska förplikta svaranden att fullgöra, är förfallen. Detta innebär att en fordran som görs gällande i processen ska vara förfallen till betalning för att kunna bli föremål för en fullgörelseprocess. Vid förbudstalan, dvs. i de fall där käranden yrkar att svaranden ska underlåta att handla på ett visst sätt, är rättsläget oklart, avseende vad som krävs för att ett anspråk ska anses vara förfallet.

    Fastställelsetalan

    En fastställelsetalan skiljer sig från en fullgörelsetalan bl.a. på det sättet att den leder till en dom som inte är verkställbar. Talan har alltså inte till syfte att åstadkomma en exekutionstitel, dvs. har inte ändamålet att få motparten att fullgöra någonting. Kärandens syfte med en fastställelsetalan är istället att få klarlagt om ett visst rättsförhållande består eller inte består (positiv eller negativ fastställelsetalan). För att en sådan talan ska framstå som befogad saknar det betydelse om de förpliktelser som kan följa av rättsförhållandet är förfallna eller inte.

    En fastställelsetalan får föras om det råder ovisshet om ett visst rättsförhållande och detta är till förfång för käranden. Med förfång menas att ovissheten ska vara till nackdel för käranden. Högsta domstolen uttryckte förutsättningarna för en fastställelsetalan på följande sätt i ett beslut den 28 mars 2013 (Ö 371-11).

    Kravet på att det ska vara fråga om ett rättsförhållande innebär att det ska röra ett konkret rättsligt förhållande (eller icke-förhållande) mellan parterna och att talan inte får avse rena sakförhållanden. Kravet innebär vidare att talan måste anknyta till minst en rättsföljd och att yrkandet om en viss rättsföljd måste ha en tillräckligt tydlig koppling till konkreta omständigheter som åberopas som grund.

    Med ett sakförhållande menas, till skillnad från ett rättsförhållande, en bedömning av huruvida en händelse har inträffat eller inte, t.ex. om ett avtal har träffats. Ett rättsförhållande skulle istället kunna utgöra en prövning om ett avtal är t.ex. ett leasingavtal eller ett köpavtal vilket kan ha olika rättsliga följder. Vidare uttalade Högsta domstolen att en fastställelsetalan är fakultativ, dvs. frivillig. I detta ligger ett krav på att den ska framstå som passande. Högsta domstolen uttryckte sig på följande sätt i ovan nämnda beslut.

    Fastställelsetalan ska med hänsyn till omständigheterna framstå som lämplig för att den ska tas upp till prövning (NJA 2005 s. 517 och NJA 2007 s. 108). Detta gäller oavsett om den förda talan är en positiv eller negativ fastställelsetalan, även om den lämplighetsprövning som ska göras kan behöva ske utifrån olika kriterier och med olika hänsynstaganden beroende på vilken slags talan det är fråga om. Oavsett om det är en positiv eller negativ fastställelsetalan ska vid lämplighetsbedömningen kärandens intresse av att föra talan vägas mot de olägenheter som en fastställelsetalan kan medföra för svaranden. Sannolikheten för att ett avgörande i fastställelsemålet kommer att följas av ytterligare processer är av betydelse i det sammanhanget. Av betydelse är också svarandens intresse av att kunna prestera ett adekvat försvar.

    Sammanfattning

    Vid uppkomsten av en tvist måste det först och främst redas ut vilka de juridiska frågeställningarna är. För att kunna göra detta måste alla relevanta omständigheter i den specifika tvisten uppenbaras. Efter att ha tagit del av alla omständigheter i tvisten kan därefter relevanta juridiska frågeställningar göras. Rör det sig om ett oklart rättsförhållande som är till nackdel för käranden? Eller rör tvisten ett sakförhållande, t.ex. om en faktisk händelse har inträffat eller om ett avtal har träffats? Dessa och även många andra frågeställningar har betydelse för hur en part ska lägga upp sin talan.

  • Bevisbörda och beviskrav vid försäkringsfall

    Här följer en kort genomgång av några av de frågeställningar som kan dyka upp gällande bevisbörda och beviskrav vid fastställande om ett försäkringsfall föreligger. För det första kan det konstateras att det generellt ställs olika krav på näringsidkare respektive konsument vad gäller bevisningen vid försäkringsfall. Vidare har domstolen ofta uppgiften att besvara frågan om vilken part som har bevisbördan och vilket beviskrav som ska tillämpas vid de olika frågorna i ett försäkringsmål. Det som bestämmer vilket beviskrav som bör tillämpas är givetvis avgörande av omständigheterna i målet, där ibland hur lätt försäkringstagaren har att visa det som påstås och huruvida det är en konsumentförsäkring eller en företagsförsäkring.

    Bevisbördan brukar i praxis beskrivas med stöd i två motstående intressen. Å ena sidan, står det starka intresset att den lojale försäkringstagaren skall kunna lita på att han är skyddad mot ekonomiska förluster genom försäkringen mot, å andra sidan, försäkringstagarkollektivets intresse av att ett ökat risktagande för försäkringsgivaren inte leder till oacceptabelt höga premier.

    Bevisbördan

    Den part som bär bevisbördan står risken för att omständigheterna i målet inte kan utredas på ett tillfredställande sätt. Inom försäkringsrätten har det utvecklats en princip som innebär att försäkringstagaren har bevisbördan för ett påstående om att försäkringsfall har inträffat. Försäkringsbolaget som hävdar att ett undantagsvillkor är tillämpligt har dock bevisbördan för det påståendet. Ibland läggs trots det inte bevisbördan på någon av parterna utan den s.k. överviktsprincipen tillämpas, varvid minsta tänkbara sannolikhetsövervikt fäller avgörandet.

    Beviskrav

    Beviskravet är nära sammankopplat med bevisbördan på det sättet att en part anses ha uppfyllt sin bevisbörda om parten har uppfyllt det uppställda beviskravet i målet. Vad som krävs för att bevisbördan ska anses uppfylld avgörs med andra ord av hur högt ställt beviskravet är. Domstolarna tillämpar olika beviskrav beroende på om den försäkrade är konsument eller näringsidkare. Näringsidkare har i praxis ansetts ha större möjligheter än konsumenter att föra bevisning i sådana frågor. Utgångspunkten i de flesta tvistemål är att beviskravet ”styrkt” används, dvs. att parten som innehar bevisbördan måste styrka sitt påstående. I förhållande till detta högre beviskrav är kravet ofta mildrat för både näringsidkare och konsumenter i försäkringsmål. Antingen genom beviskravet klart mera sannolikt eller genom det ännu lite lägre beviskravet mer antagligt.

    En konsumentförsäkringstagare anses rent generellt ha fullgjort sin bevisskyldighet om det vid en helhetsbedömning av samtliga omständigheter framstår som mer antagligt att försäkringsfall har förelegat än att så inte varit fallet. Detta beviskrav har ställts vad gäller händelseförloppet i flera mål där fråga var huruvida biltillgrepp förelåg (NJA 1984 s. 501 I-II, RH 2010:86). Samma beviskrav har använts vid fråga om inbrottsstöld inträffat trots få tecken på inbrott (RH 1986:134), samt för försäkringstagaren i fall där försäkringsgivaren påstått att den brand som skadat den försäkrade bilen var anlagd av försäkringstagaren (RH 1987:48). Av naturliga skäl är det ofta omöjligt att föra full bevisning om att t.ex. en bil tagits och brukats olovligen då försäkringstagaren inte har varit på plats vid den inträffade händelsen. Även i dessa fall formuleras beviskravet därför så att försäkringstagaren ska anses ha fullgjort sin bevisskyldighet om det vid en helhetsbedömning framstår som mer antagligt att försäkringsfall föreligger än att så inte är förhållandet. I situationer där den skadelidande har varit närvarande när skadan uppkom, t.ex. vid kollision i färd med bil, har bevisläget ansetts bättre. Beviskravet i dessa fall har därför fastställts till det något strängare beviskravet klart mera sannolikt (se NJA 2006 2. 721).

    Vad gäller orsakssamband mellan en händelse och försäkringstagarens arbetsoförmåga har hovrätten uttalat att beviskravet klart mera sannolikt gäller för den skadade (se bl.a. RH 2000:65).  Även vad gäller frågan om orsakssamband mellan en viss skadehändelse och uppkomna besvär har fastställts att den skadade skall göra klart mera sannolikt att besvären beror på händelsen än något annat. Likaså vad gäller frågan om den skadade skulle haft ett visst arbete skadan förutan gäller detta beviskrav för försäkringstagaren (se NJA 2007 s. 461). Vad gäller inkomsternas storlek i avsaknad av skadan anses den skadade dock ha att styrka påståendena i den delen.

    I fråga om företagsförsäkringar har Högsta domstolen formulerat beviskravet på så sätt att det vid en helhetsbedömning ska framstå som klart mera sannolikt att ett försäkringsfall har inträffat än att så inte är förhållandet (se NJA 1992 s. 113).

    För försäkringsbolaget (försäkringsgivaren) gäller däremot det allmänna beviskravet, vilket innebär att försäkringsbolaget t.ex. måste styrka att en viss undantagsregel är tillämplig (se t.ex. NJA 1990 s. 93). Detta innebär att för det fall en försäkringstagare gjort klart mera sannolikt att besvären härrör från en olyckshändelse åligger det försäkringsbolaget att styrka att det föreligger konkurrerande besvär, dvs. besvär som härrör från något annat än själva händelsen (se NJA 1992 s. 740).

    Denna artikel avser inte att ge en heltäckande bild av försäkringsrättens beviskrav. Har ni fler frågor är ni välkomna att kontakta någon av Advokatfirman INTERs jurister.

    Jenny Dahlkvist

  • Bevisbördan lades på gäldenären

    I ett nyligen avgjort hovrättsavgörande fick gäldenären med tillämpning av bevissäkringsteorin styrka sitt påstående att de mottagna aktierna var en gåva och inte ett lån. Han lyckades inte fullgöra sin bevisbörda varför domstolen ansåg honom skyldig att återbetala lånet.

    En yngre bror stämde sin äldre bror avseende återbetalning av lån. Han gjorde bland annat gällande att han lånat ut pengar i form av Ericssonaktier, som överlämnats till den äldre brodern. Den äldre brodern bestred och påstod att han fått aktierna i gåva.

    Tingsrätten ansåg att den yngre brodern inte styrkt att han överfört aktierna som ett lån i stället för som gåva. Käromålet ogillades därför i den delen.

    Hovrätten gör nu en annan bedömning. Hovrätten inleder med att konstatera att det i underrättspraxis och doktrin har uttalats delade meningar i frågan om vem som har bevisbördan i en situation som den aktuella (se Fitger m.fl. Rättegångsbalken, Supplement 50,2006, s. 35:13, Ekelöf-Boman, Rättegång IV, 6 uppl. 1992, s. 81, Ekelöf-Edelstam-Heuman, Rättegång IV, 7 uppl. 2009, s. 104, Heuman, Bevisbörda och beviskrav i tvistemål, 2005, s. 167).

    Enligt hovrätten har det funnits möjlighet för den äldre brodern att säkra bevisning om att det var fråga om en gåva genom att påkalla förhör med en i förhållande till parterna utomstående banktjänsteman. Då den yngre brodern underlåtit detta ligger det närmast till hands att han får vidkännas nackdelen av att det inte blivit klarlagt om det rör sig om en gåva eller inte. Hovrättens slutsats blir därför att den äldre brodern är skyldig att återbetala värdet av aktierna.

    Den yngre brodern företräddes av advokaten Mario Ashman på Advokatfirman INTER.

  • Rättsligt fel vid köp av travhästar

    Ett konkursbo sålde den 26 juni 2006 genom konkursförvaltaren två travhästar till ett engelskt bolag (”LTD”). Ett köpeavtal upprättades och undertecknades samma dag. Vid tidpunkten för överlåtelsen stod hästarna enligt köpeavtalet uppställda hos Stig H Johansson på uppdrag av konkursboet. Enligt ett avtal daterat den 31 december 2005 överlät konkursbolaget hästarna till ett investmentbolag (”Investmentbolaget”). Stig H Johansson underrättades aldrig om att hästarna överlåtits innan konkursutbrottet. Någon gång under mars eller april flyttades den ena av de två travhästarna till Tyskland. Konkursboet och Investmentbolaget förhandlade om vem som hade bättre rätt till hästarna och det diskuterades om en lösning där konkursboet skulle sälja hästarna till Investmentbolaget.

    Investmentbolaget fick emellertid inte fram likviden. Enligt köpeavtalet av den 26 juni 2006 sålde konkursboet istället hästarna till LTD. Efter förvärvet har Investmentbolaget gjort gällande äganderätt till hästarna gentemot LTD. LDT hävde därvid köpet och krävde köpeskillingen åter enligt följande. Det föreligger fel i köpet i följande avseenden: Konkursboet har ett garantiansvar vad gäller äganderätten till hästarna som överlåtits enligt avtalet. Konkursboet har överlåtit hästarna med sakrättsliga belastningar. Innan överlåtelseavtalet av den 26 juni 2006 mellan Konkursboet och LTD, har hästarna den 31 december 2005 överlåtits till Investmentbolaget. Rättsligt fel föreligger då tredje man – och inte konkursboet – vid överlåtelsen till LTD innehaft äganderätten till hästarna, 41 § första stycket köplagen. Rättsligt fel föreligger även i anledning av att Investmentbolaget påstår sig ha äganderätten till hästarna och det finns sannolika skäl härför, 41 § tredje stycket köplagen. Detta menade LTD medförde rätt att häva köpet eftersom de rättsliga felen varit av väsentlig betydelse för LTD, vilket konkursboet insett eller bort ha insett.

    Konkursboet bestred och anförde att hästarna tillhörde konkursboet vid försäljningen till LTD. Investmentbolagets förvärv den 31 december 2005 var inte sakrättsligt giltigt. Vidare hade LTD vetskap om förvärvet och kände till att Investmentbolaget kunde komma att hävda sin äganderätt till hästarna. Hästarna hade vidare enligt köpekontraktet tillträtts i befintligt skick. LTD ägde därför inte rätt att föra talan om fel eller brist i köpegodset. LTD hade dessutom enligt konkursboet reklamerat försent varför LTD förlorat sin talerätt.

    LTD replikerade att det inte hade haft vetskap om avtalet av den 31 december 2005 eller att Investmentbolaget hävdat sin rätt gentemot konkursboet. I överlåtelseavtalet av den 26 juni 2006 mellan konkursboet och LDT finns det inte heller angivet att hästarna överlåtits med sakrättsliga belastningar. Inte heller hade detta diskuterats. Friskrivningsklausulen i avtalet avser faktiska fel och inte rättsliga. Under alla förhållanden är den för allmänt hållen för att den skall kunna tillämpas på rättsliga fel.

    Tingsrätten konstaterade inledningsvis att ordalydelsen i friskrivningsklausulen ger vid handen att den endast omfattar faktiska fel. Vidare ansåg rätten det utrett att LTD varken före eller i samband med köpet ägt kännedom om att Investmentbolaget riktat äganderättsanspråk på hästarna.

    Tingsrätten ansåg att Investmentbolaget inte gjorde något sakrättligt giltigt förvärv av hästarna genom avtalet av den 31 december 2005. Därmed var inte heller 41 § första stycket köplagen tillämplig. Däremot ansågs 41 § tredje stycket köplagen tillämplig. I målet var det utrett att Investmentbolaget framställt äganderättsansråk på hästarna. Av den åberopade bevisningen framgick att konkursboet fört diskussioner om äganderätten med Investmentbolaget och även övervägt att inleda process i frågan. Av avtalet av den 31 december framgår att det skett en överlåtelse till Investmentbolaget.  Vid en samlad bedömning finner tingsrätten att det finns anledning att räkna med att Investmentbolaget kan ha haft fog för sitt anspråk på hästarna. Det var vidare ostridigt att Investmentbolaget framställt äganderättsansråk på hästarna och det finns således enligt tingsrättens bedömning även sannolika skäl för ett sådant påstående. Därvid har LTD rätt att göra gällande påföljder av rättsliga fel gällande mot konkursboet.

    Tingsrätten, som slutligen även fann att reklamation skett i rätt tid, ansåg att hävningsrätten tillkom LTD och förpliktade konkursboet att återbetala köpeskillingen för hästarna till LTD. LTD företräddes av advokaten Andreas Hagen på Advokatfirman INTER.