Författare: Andreas Hagen

I motsats till hyresnämnden ogillade hovrätten HSB Bostadsrättsförenings yrkande om att hyresavtalet skulle upphöra att gälla. Hovrätten lämnade vidare dödsboet tillstånd att överlåta hyresrätten till dottern.

Dödsboet efter en mamma – som hade haft sin dotter och barnbarn inneboende i mammans hyreslägenhet – var av uppfattningen att dottern och hennes barn hade sammanbott med mamman sedan länge. När mamman avled yrkade dödsboet på en förlängning av hyresavtalet och tillstånd till att överlåta hyresavtalet till dottern. Hyresvärden – HSB Bostadsrättsförening – bestred att de hade bott tillsammans och anförde att dottern var folkbokförd på en villafastighet i närheten.

Hyresnämnden fann det utrett att dotterns barn uppgivit att dottern och mamman med anledning av en uppsägning under sommaren börjat tömma lägenheten. De flyttade samtidigt även själva in i deras villafastighet. Enligt nämnden hade mammans dotter därför inte nu längre sin bostad i lägenheten. Enligt nämnden var det därför klarlagt att en av de grundläggande förutsättningarna för en överlåtelse saknades. Hyresnämnden avslog därmed dödsboets ansökan om att få rätt att överlåta hyresrätten till dottern.

Hovrätten – dit dödsboet överklagade – noterade att dottern var folkbokförd på den aktuella villafastigheten som låg i närheten av lägenheten. Dottern och hennes barn hade emellertid uppgivit att de flyttade in i lägenheten tillsammans med mamman (hyresgästen) år 1984 och att alla tre bodde där tills mamman avled i slutet av 2006. Dessa uppgifter vann även stöd av familjens läkares utsaga. Han berättade att mamman, hyresgästen, var rullstolsbunden och att hon under de senaste tio åren sköttes av sin dotter.

Hovrätten noterade vidare att villafastigheten var av enklare standard och hade använts av alla tre som gemensam sommarbostad. Genom den muntliga bevisningen ansåg hovrätten att det var visat att dottern och mamman sedan 1984 hade bott tillsammans i lägenheten, att de haft gemensamt hushåll och att dottern fortfarande hade sin permanenta bostad där.

Det hade enligt hovrätten inte kommit fram annat än att hyresvärden skäligen kunde nöja sig med mammans dotter som hyresgäst, varför det enligt hovrätten fanns förutsättningar att ge dödsboet tillstånd att överlåta hyresrätten. Rätten menar att dödsboet därför hade ett skyddsvärt intresse av att få hyresavtalet förlängt och det vägde över värdens intresse av att få lägenheten friställd.

Ombud för dödsboet i hovrätten var jur. kand. Fredrik Ulvenfalk Berg på Advokatfirman INTER.

Makarna ingick under hösten 2004 ett avtal med en byggfirma om leverans och uppmontering av en komplett stomme till en nybyggd villa på makarnas fastighet i Värmdö. Den totala kontraktssumman var 435.000 kronor och betalning skulle enligt entreprenadavtalet erläggas i tre rater vartefter att tre leveranser (angivet som ”leverans 1, 2 och 3” i entreprenadavtalet) var utförda. Den 7 januari 2005 levererades en viss del av husstommen. Därefter höll byggfirman inne leveranserna. Makarna hävde då den 22 januari 2005 entreprenadavtalet och begärde återbetalning av vad de hittills hade betalat av kontraktssumman, dvs 210.500 kronor. Grunden för hävningsförklaringen var att makarna ansåg att byggfirman var i dröjsmål med leverans och montering.

Tingsrätten, vars dom fastställdes av hovrätten, ansåg inledningsvis att konsumenttjänstlagen var tillämplig mellan parterna. Därefter prövade tingsrätten huruvida byggfirman haft rätt att hålla inne resterande del av de avtalade leveranserna och därtill hörande montering eller om firman skulle anses ha varit i dröjsmål samt om dröjsmålet i så fall hade berättigat makarna att häva avtalet.

Byggfirman påstod att man ingått nytt avtal när det gäller betalningsvillkoren och att de återstående betalningarna därvid skulle erläggas enligt zum-um-zug-principen. Firman menade att man avtalat om att resterande leveranser skulle ske genom fyra transporter och att makarna skulle erlägga 70.000 kronor vid varje transport – totalt 280.000 kronor.
Tingsrätten var av uppfattningen att det var byggfirman som hade bevisbördan för att parterna avtalat något annat än vad som framgick av det skriftliga entreprenadavtalet. Beviskravet måste därtill ställas högt med hänsyn till att byggfirman i egenskap av näringsidkare påstod att parterna kommit överens om en betalningsplan som inte framgick av något av parterna underskrivet dokument.

Mot makarnas förnekande fann tingsrätten att byggfirman inte styrkt att makarna muntligen skulle ha accepterat de nya betalningsvillkoren som byggfirman faxat till dem. Inte heller förelåg avtalsbundenhet genom så kallat konkludent handlande även fast makarna erlagt en betalning om 70.000 kronor vid en första transport därefter. Tingsrätten menade att deras handlande måste ses mot bakgrund av vad de själva anfört som motiv för betalningen, nämligen att dessa 70.000 kronor var en delbetalning av den summa som skulle erläggas vid ”leverans 1” enligt vad som angavs i entreprenadavtalet. Makarnas uppfattning fick även stöd av vad som framgick av en i målet omtvistad originalkvittens som angav ”delbetalning 1”.

På så sätt var makarna utifrån entreprenadavtalet inte i dröjsmål med sin prestation då betalning för ”leverans 1 och 2” skulle ske först efter montering som inte hade utförts. Vid dessa förhållanden hade byggfirman enligt konsumenttjänstlagen inte haft rätt att hålla inne de återstående leveranserna varav följer att byggfirman skall anses ha varit i dröjsmål.

Dröjsmålet har enligt tingsrätten varit av väsentlig betydelse för makarna då de endast hade en tillfällig bostad. Vid bedömningen beaktades även svårigheten för makarna att få en ny leverantör att ta över och leverera och montera den del som byggfirman hållit inne. Vid dessa förhållanden hade makarna haft rätt att enligt 29 § första stycket konsumenttjänstlagen häva entreprenadavtalet i dess helhet. Byggfirman blev sålunda återbetalningsskyldig för hela den del av kontraktssumman som makarna betalat. Hovrätten fastställde tingsrättens dom.

Makarna företräddes av advokaterna Andreas Hagen och Claes-Göran Ullman på Advokatfirman INTER.

I anslutning till den tidigare artikeln om förväxlingsbara förpackningar har en läsare undrat vad det är som gäller beträffande storleken på förpackningen i förhållande till innehållet.

I marknadsföringslagen sägs att en näringsidkare inte får använda sig av förpackningar som genom sin storlek eller yttre utformning i övrigt är vilseledande i fråga om produktens mängd, storlek eller form.

När det gäller förpackningen som sådan, skall som huvudprincip, denna inte göras större än innehållet kräver. Förpackningen skall alltså anpassas så att risken för missuppfattningar om innehållet undanröjes. Hänsyn måste självklart tas till olika faktorer som inte har med förpackningens säljfrämjande funktion att göra, t e x att varan måste skyddas under distributionen och vara lätt att transportera. Ibland måste därför en i och för sig vilseledande förpackning accepteras, om det övertygande kan visas att det med hänsyn till olika godtagbara faktorer inte är praktiskt möjligt att använda en annan form.

Om formen är vilseledande krävs det dock att det vilseledande intrycket neutraliseras genom tydliga och lättförståliga angivelser på förpackningen.

Att avgöra om en neutralisering fordras eller ej är inte alltid lätt. Som regel kan man dock säga att om konsumenten då hon öppnar förpackningen sannolikt blir besviken kan det finnas all anledning att göra en neutraliserande angivelse på förpackningen. Man bör under alla omständigheter ha klart för sig att en neutraliserande upplysning alltid är att betrakta som en nödlösning eftersom förpackningen i sig som huvudregel inte skall vara vilseledande.

Hur en neutralisering skall göras får avgöras i det enskilda fallet. När det gäller t e x innehållet i livsmedelsprodukter kan en kraftig markering av fyllnadsgraden med åtföljande text vara lämplig eller att använda sig av en genomskinlig förpackning. Rent generellt kan sägas att särskild försiktighet vid utformningen av förpackningen krävs när det är fråga om konsumentförpackningar på livsmedelsområdet. Man skall också komma ihåg att vilseledandet kan förstärkas eller förminskas av eventuella tryckta bilddekorer på förpackningen.

En advokat från Bohuslän (Bohuslänsadvokaten) var ombud i ett tvistemål för en man från Tyskland. Tysken var kärande mot ett industriföretag och två män. Svarandena gjorde bl a gällande inför tingsrätten att en förlikning hade träffats mellan parterna. De påstod att deras ombud skulle ha fått förlikningen bekräftad av kärandens ombud, Bohuslänsadvokaten, vid ett telefonsamtal i juni 1994. Tyskens talan ogillades såväl i tingsrätten som i hovrätten trots att tysken bestred att han ingått någon förlikning. Först vid huvudförhandlingen i tingsrätten åberopade Bohuslänsadvokaten som motbevisning förhör med sig själv. Den bevisningen avvisades av tingsrätten såsom för sent inkommen. Både tingsrätten och hovrätten ansåg det styrkt att förlikning faktiskt ingåtts.

Den förlorande tysken krävde därvid sin före detta advokat, Bohuslänsadvokaten, på 1,2 miljoner kronor i skadestånd. Grunden för talan var att Bohuslänsadvokaten varit försumlig i sitt uppdrag då han som bevisning inte åberopat förhör med sig själv. Hans försumlighet hade medfört att tysken inte fått framgång med sin talan i tvisten mot industriföretaget och de två männen.

Tingsrätten var av uppfattning att ett förhör med Bohuslänsadvokaten troligen hade ökat sannolikheten för att tysken skulle ha nått framgång. Dock ansåg tingsrätten att det inte var visat att Bohuslänsadvokatens underlåtenhet varit en tillräcklig eller nödvändig betingelse för uppkommen skada. Tingsrätten fann sålunda att tysken inte i tillräckligt hög grad gjort sannolikt att han skulle ha vunnit.

Hovrätten gick helt på tyskens linje och förpliktade Bohuslänsadvokaten att betala skadestånd till tysken. Hovrätten fäste uppmärksamheten på att vittnesförhöret med svarandenas advokat var entydigt och inte lämnade något utrymme för annan bedömning än att förlikning hade träffats. Bohuslänsadvokaten skulle därför enligt hovrätten ha vittnat under ed om att förlikning inte hade ingåtts. För det fall Bohuslänsadvokaten hade vittnat hade det knappast enligt hovrätten kunnat råda något tvivel om att domstolarna skulle ha gjort bedömningen att existensen av den omstridda förlikningen inte hade påvisats. Då skulle tysken ha vunnit målet. När vittnesförhör med svarandenas advokat hade åberopats, borde också Bohuslänsadvokaten ha åberopat ett vittnesförhör med sig själv. Genom att Bohuslänsadvokaten inte i god tid före huvudförhandlingen åberopade sig själv som vittne får han anses vara så försumlig att han ådragit sig skadeståndsskyldighet, menar hovrätten.

Ombud för tysken mot Bohuslänsadvokaten var advokaten Michael Berg på Advokatfirman INTER.

Ett byggföretag skulle låta uppföra en industrianläggning på en fastighet. Byggföretaget anlitade en underentreprenör för att utföra vissa mark- och gjutningsarbeten i samband härmed. Parterna träffade ett muntligt avtal och arbetena påbörjades hösten 2003. I februari 2004 upprättade underentreprenören en offert.

Tvist uppkom därefter om arbetena utförts på löpande räkning eller till fast pris. Byggföretaget var av uppfattningen att avtal om fast pris hade avtalats genom den offert som underentreprenören ställt ut. Underentreprenören delade inte byggföretagets uppfattning och framställde krav om ca 700.000 kronor med hänvisning till att arbetet hade utförts på löpande räkning.

Underentreprenören påstod att parterna hade träffat ett muntligt avtal avseende underentreprenaden och att arbetet enligt avtalet skulle utföras på löpande räkning. Något avtal om fast pris hade inte träffats. Offerten var endast utställd för att byggföretaget skulle kunna visa upp den för banken och därigenom få vissa krediter.

Tingsrätten fastställde inledningsvis att bevisbördan för om fast pris avtalats åvilar den part som gör gällande att avtal har träffats om priset. Sålunda vara det byggföretaget som hade bevisbördan för att fast pris hade avtalats. Det var ostridigt att underentreprenören efter en förfrågan från byggföretaget utfärdat en offert där ett fast pris anges. Genom förhör med ställföreträdare för byggföretaget var det utrett att byggföretaget uppfattat offerten som ett anbud om fast pris samt att ställföreträdaren genast accepterat den. Vid en samlad bedömning av utredningen i målet ansåg sålunda tingsrätten att underentreprenören får anses vara bunden av sin skriftliga offert som tydligt anger att det är fråga om fast pris. Enligt rätten var offerten naturligtvis en rättshandling mellan parterna som dessutom byggföretaget accepterat. Tingsrätten ansåg således att offerten var avtalsinnehåll och att parterna avtalat om ett fast pris.

Jag har i flera nummer av Hästmagazinet berört frågan om vad som krävs för att ha rätt till ersättning av ett försäkringsbolag vid skada på häst. I ett avgörande som kom nu under sommaren har domstolarna inte ansett att den försäkrade hade uppfyllt beviskravet för att ha rätt till ersättning ur försäkringen. För att bedöma om försäkringsfall föreligger måsta man ta ställning om skadan omfattas av försäkringsvillkoren eller inte. Ofta innehåller försäkringsvillkoren flera undantag som begränsar försäkringsbolagets ansvar. Vid en tvist har en domstol att bedöma om skadan är sådan att det inträffat ett försäkringsfall. Det är den försäkrade som har bevisbördan för förekomsten av försäkringsfallet. Beviskravet är emellertid inte ställt lika högt som det allmänna beviskravet i tvistemål. Det är tillräckligt att den försäkrade kan visa att det vid en helhetsbedömning av omständigheterna framstår som ”klart mera sannolikt” att ett försäkringsfall inträffat än att så inte är förhållandet. En lovande travhäst – Princess Space – slog svenskt rekord redan som fyraåring och ägarna planerade att låta henne deltaga i internationella sammanhang. Vid första start kollapsade travhästen helt oväntat. Hästen hade inte tidigare visat tecken eller symptom på att inte vara frisk. Vid en veterinärundersökning konstaterades att hästen hade drabbats av polycytemi som väsentligen berodde på hjärtfel och/eller lunginflammation, lungsjukdom eller bronkit. Travhästen var försäkrad upp till 300.000 kronor. I försäkringsvillkoren anges att ersättning utgår då hästen i fråga – trots adekvat veterinärbehandling – varaktigt förlorat sin användbarhet som trav- eller galopphäst till följd av bland annat lunginflammation och kroniskt hjärtfel. Bolaget som ägde stoet yrkade att försäkringsbolaget skulle förpliktas att utge försäkringsersättningen. Försäkringsbolaget bestred kravet och hävdade att orsaken till kollapsen inte var kroniskt hjärtfel, lunginflammation eller något annat som omfattas av villkoren. Den helt överskuggande frågan i målet var därmed om Princess Spaces hade förlorat sin användbarhet som travhäst till följd av någon sjukdom som omfattades av försäkringsvillkoren. Utifrån den bevisregel som gäller i dessa mål hade domstolarna sålunda att ta ställning till om det framstod som ”klart mer sannolikt” att travhästen hade lunginflammation eller kroniskt hjärtfel och att detta hade orsakat hästen polycytemi, än att så inte var fallet. Vid en bedömning av den undersökande veterinärens uppgifter ansåg tingsrätten att dessa inte gav stöd för påståendet att Princess Spaces hade lunginflammation eller kroniskt hjärtfel. Veterinärens uppgifter bedömdes inte ens i sig vara tillräckliga för en slutsats om att travhästen hade polycytemi orsakad av lunginflammation eller kroniskt hjärtfel. Tingsrätten ogillade därför försäkringstagarens talan. Försäkringstagaren överklagade men hovrätten delade tingsrättens bedömning och fastställde tingsrättens dom.

1.    Svenska regler

1.1  I Sverige är det tillåtet att marknadsföra alkoholdrycker i vissa sammanhang. Marknadsföring som riktar sig till konsument är reglerad i alkohollagen.

1.2 Grundregeln enligt 4 kap 8 § alkohollagen är att marknadsföring av alkohol till konsumenter skall vara måttfull. Reklamen får inte vara påträngande eller uppsökande. Den får heller inte uppmana till bruk av alkohol och den får heller inte rikta sig till barn eller ungdomar som inte fyllt 25 år.

Marknadsföringen får heller inte, genom utformning eller symboler, förknippas med situationer där det enligt allmän vedertagen uppfattning inte skall förekomma alkoholkonsumtion. Bild och text får således inte beskriva farliga situationer då alkohol inte skall användas. Alkoholstyrkan skall alltid anges.

Bild och text skall ge en saklig och balanserad presentation av den aktuella alkoholdrycken.

1.3   För marknadsföring i periodiska skrifter[1] gäller särskild reglering.

1.3.1  Alkoholdrycker som innehåller högst 15 volymprocent alkohol får, enligt 4 kap 11a § alkohollagen, marknadsföras i en kommersiell annons i en periodisk skrift. Detta gäller således periodiska skrifter eller skrifter som är likställda med detta enligt tryckfrihetsförordningen.

1.3.2 Annonsering av drycker som innehåller mer än 15 volymprocent alkohol är inte tillåtet om den riktar sig till konsumenter.

1.3.3 Förutom kraven i 4 kap 8 § och kraven att drycken får innehålla max 15 volymprocent alkohol, gäller i huvudsak följande för annonsen; (i) bilden får endast visa varan, råvaror som ingår, enstaka förpackningar (flera förpackningsslag), varumärke, (ii) maximalt vara av tabloidformat och (iii) får inte strida mot god sed eller använda sig av opassande metoder.

Vidare skall annonsen innehålla en informationstext. Denna skall användas omväxlande vid återkommande annonsering. Informationstexterna finns i  27 § alkoholförordningen, (1994:2046). Dessa är:

• Alkohol kan skada din hälsa.
• Alkohol är beroendeframkallande.
• Alkohol kan orsaka nerv- och hjärnskador.
• Alkohol kan orsaka skador på lever och bukspottkörtel.
• Alkohol kan orsaka hjärnblödning och cancer.
• Varannan förare som omkommer i singelolyckor i trafiken är alkoholpåverkad.
• Hälften av alla som drunknar har alkohol i blodet.
• Alkohol i samband med arbete ökar risken för olyckor.
• Alkoholkonsumtion under graviditeten kan skada barnet.
• Barn som dricker alkohol hemma dricker sig oftare berusade än andra barn.
• Att börja dricka i tidig ålder ökar risken för alkoholproblem.

Vidare gäller enligt 28 § alkoholförordningen att informationstexten:

• skall tryckas med typsnittet Helvetica fet stil,
• skall tryckas med en typsnittsstorlek som medför att texten täcker största möjliga andel av det område som reserverats för den,
• återges i svart färg på vit botten,
• centreras på den yta där den trycks,
• omges av en svart ram som inte inkräktar på det område som reserverats för informationstexten,
• skall täcka minst tjugo procent av annonsens yta, och
• placeras horisontellt och på ett sätt som gör den lätt läsbar.

Ytterligare bestämmelser i 4 kap. 11b § alkohollagen gör gällande att marknadsföring i kommersiell annons som riktas till konsumenter och som avser alkoholhaltiga lättdrycker, inte får kunna förväxlas med marknadsföring av stark alkoholdryck.

Vidare får marknadsföring av en alkoholdryck med högst 15 volymprocent alkohol inte kunna förväxlas med en alkoholdryck som innehåller mer än 15 volymprocent. Om det finns ett inarbetat namn för en alkoholhaltig lättdryck som även finns som alkoholdryck med högst 15 volymprocent, finns ett visst tveksamt utrymme för sådan annonsering.

1.4  Vad det gäller alkoholhaltiga lättdrycker gäller i stort sett samma regler som för alkoholdrycker med högst 15 volymprocent. Den får således inte rikta sig till barn eller ungdomar, ha symboler som förknippas med barn eller ungdomar, uppmana till konsumtion i olämpliga situationer och det skall tydligt framgå att det rör sig om en lättdryck. Dryckens alkoholhalt och tex. benämningen lättöl, cider el. dyl. skall förekomma minst en gång på ett lättuppfattat sätt. Inte heller här får det förekomma förväxlingsutrymme till förmån för starkare alkoholdrycker.

2.    EG-regler

2.1  I ett europeiskt perspektiv gäller att det inte finns några generella förbud mot alkoholreklam i EG-rätten. Dock gäller enligt praxis att den inte får rikta sig till minderåriga, eller ge intrycket av att alkoholkonsumtion leder till sexuell- eller social framgång. Nykterhet får inte skildras negativt.

2.2  På ett mer generellt plan gäller att medlemsländerna själva kan, med iakttagande av proportionalitetsprincipen, besluta om olika begränsningar i marknadsföringen av alkoholdrycker. EG-rättsliga principer kan dock sätta upp begränsningar, som i det svenska fallet.