Författare: Andreas Hagen

I propositionen föreslås ändringar i reglerna om besöksförbud. Förslagen är ett led i regeringens strävanden att förbättra situationen för de personer som på olika sätt riskerar att utsättas eller har utsatts för våld, hot eller trakasserier, ofta vid upprepade tillfällen, s.k. stalkning.

Förslagen syftar till att stärka förbudets brottsförebyggande funktion och förbättra det skydd som förbudet avser att ge. Uttrycket besöksförbud ersätts med kontaktförbud. De omständigheter som åklagaren särskilt ska beakta vid riskbedömningen förtydligas. Proportionalitetsprincipens betydelse tydliggörs genom att det uttryckligen anges att varje beslut om kontaktförbud ska föregås av en proportionalitetsbedömning. Vidare föreslås att elektronisk övervakning ska få användas för att kontrollera efterlevnaden av ett särskilt utvidgat kontaktförbud. I propositionen föreslås också att ett särskilt brott, olaga förföljelse, införs i brotttsbalken. Förslaget syftar till att förstärka det straffrättsliga skyddet mot trakasserier och förföljelse.

Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 oktober 2011.

Prop. 2010/11:45.

Vid köp av fastighet har köparen enligt 4 kap 19 § jordabalken rätt att få avdrag på köpeskillingen eller häva köpet om fastigheten inte stämmer överens med vad som följer av avtalet eller om den annars avviker från vad köparen med fog kunnat förutsätta vid köpet.

För att fastställa vad köparen ”med fog kunnat förutsätta” görs en objektiv, abstrakt, bedömning av vilken standard köparen har haft anledning att förvänta sig på fastigheten. Denna fysiska standard varierar beroende på typ av fastighet, byggnadens ålder mm och måste bedömas från fall till fall. Vägledning finns i rättspraxis t ex i NJA 1975 s. 545 (diffusionsspärr saknades), NJA 1981 s. 815 (röt- och insektsangrepp i golvbjälklag), NJA 1986 s. 670 (hög radonhalt) och NJA 1989 s. 117 (skredrisk).

För att ha rätt att häva köpet krävs inte bara att det föreligger ett fel i köprättslig mening. Felet måste också vara av väsentlig betydelse, 4 kap 12 § jordabalken. Avgörande för väsentlighetsbedömningen är vilken typ av fysisk bristfällighet felet avser. Felet bör i regel avse viktiga delar i byggnaden för att anses som väsentligt. Omständigheter som att felet tar lång tid att åtgärda med begränsad möjlighet att använda fastigheten eller att det är oklart om felet överhuvudtaget går att avhjälpa torde också ha betydelse för bedömningen. Någon större vägledning för vad som skall anses vara av väsentlig betydelse saknas dock i rättspraxis. Högsta domstolen har endast prövat väsentlighetskravet en enda gång i rättsfallet NJA 2007 s 86. Rättsfallet är inte särskilt vägledande då de rörde ett udda typ av fel.     

Under sommaren 2010 kom ett avgörande där domstolarna tagit ställning till väsentlighetskravet. Målet avsåg ett fall där köparen av en fastighet efter köpet upptäckte att bottenbjälklaget hade påväxt av bland annat mögelsvamp och äkta hussvamp. Skadorna var enligt besiktningsmannen grava. Köparen stämde säljaren – ett dödsbo – och yrkade att köpet skulle hävas.
Tingsrätten ansåg att det förelegat mögelskador på fasigheten vid tiden för köpet och att de även – med beaktande av en genomförd renovering och att skadorna var grava – avvikit från vad köparen haft fog att förutsätta. Därmed förelåg fel i fastigheten.

Tingsrätten ansåg vidare att felet varit av väsentlig betydelse eftersom skadorna enligt besiktningsmannen vara grava och svåra att åtgärda och att fastighetens värde i skadat skick enligt en mäklare väsentligen understeg köpeskillingen. Skadorna ansågs därför av tingsrätten vara så omfattande och av en sådan karaktär att de för en enskild köpare var väsentliga. Köparen fick sålunda rätt att häva köpet.

Säljaren överklagade till hovrätten som delade tingsrättens bedömning att det förelegat fel i köprättslig mening i fastigheten. Hovrätten gick därefter in på väsentlighetskravet som måste vara uppfyllt för hävningsrätten. Rätten konstaterade att det åvilade köparen att bevisa att skadorna i huset varit av väsentlig betydelse.  Av utredningen i målet har man enligt hovrätten endast kunnat konstatera att det förelegat grava skador på högst fem kvadratmeter av bottenbjälklaget. Huruvida det fanns skador på resten av bjälklaget var inte utrett. Ej heller var det utrett om skadorna var avhjälpbara och vad som i sådana fall krävdes. Uppgiften från mäklaren om fastighetens värde i skadat skick var för allmänt hållen enligt hovrätten och kunde inte läggas till grund för någon säker slutsats om fastighetens värde i dess nuvarande skick.

Sammantaget konstaterade hovrätten att det ej var utrett vilken omfattning skadorna hade, vilka åtgärder som krävdes för att avhjälpa desamma, vad det skulle kosta samt vilka olägenheter ett eventuellt avhjälpande skulle innebära för köparen. Vid dessa förhållanden menade hovrätten att köparen inte visat att skadorna varit av sådan väsentlig betydelse som krävdes för att köparen skulle ha rätt att häva köpet. Hovrätten ändrade sålunda tingsrättens dom och ogillade köparens talan i sin helhet.

Avgörandet har överklagats till Högsta domstolen. Med beaktande av rådande prejudikattorka på området är det en förhoppning att Högsta domstolen meddelar prövningstillstånd.

En före detta återförsäljare av makeup-artiklar registrerade en ursprungsleverantörs oregistrerade varumärke i Sverige. Efter talan om invändning av ursprungsleverantören hävde Patent- och registreringsverket registreringen pga av hinder enligt 14 § första stycket 7 punkten varumärkeslagen. Återförsäljaren överklagade till Patentbesvärsrätten som efter särskild prövning ogillade överklagandet.

Ursprungsleverantören företräddes av advokaten Andreas Hagen på Advokatfirman INTER.

Läs artikeln på InfoTorg Juridik.

Länkning av artiklar anses inte utgöra ett upphovsrättsligt brott försåvida det klart och tydligt framgår att användaren förflyttas till en annan internetadress. Ett mediebevakningsföretag vinner i tingsrätten en principiell viktig seger mot fyra journalister företrädda av Svenska Journalistförbundet. 

Utredningen i målet visade enligt domstolen att mediebevakningsföretagets länkar varit sk referenslänkar, dvs länkar där det – i motsats till djuplänkning – klart och tydligt framgått att användaren förflyttas till en annan internetadress. Domstolen ansåg därmed att länkarna inte utgjort något tillgängliggörande för allmänheten av artiklarna, vare sig genom överföring till allmänheten eller på annat sätt.

Käromålet lämnades utan bifall.

Från den 1 juli 2010 skall advokaters skyldighet att vittna bara gälla i mål om brott som kan ge fängelse i två år eller hårdare straff. Den nya regeln innebär en ändring tillbaka till vad som gällde före 1998. Då utvidgades skyldigheten att vittna för personal inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten, och ändringen kom oavsiktligt också att gälla för advokater.

Den 1 april 2010 trädde en ändring av aktiebolagslagen i kraft. Ändringarna avser bl.a. bestämmelserna om lägsta föreskrivna aktiekapital. Genom ändringen sänks kravet på minsta aktiekapital i privata aktiekapital från 100 000 kr till 50 000 kr.

Enligt förarbetena till lagen är det uttalade syftet med lagändringen att underlätta för små företag att starta och bedriva verksamhet. Särskilt nämns fördelarna för tjänste- och kunskapsföretag som inte har behov av kapitalkrävande tillgångar. Genom ändringen förväntas aktiebolaget göras mer tillgängligt och fler företagare välja aktiebolaget som företagsform.

Lagändringen följer till viss del den utveckling som skett i andra europeiska länder där kravet på aktiekapital sänkts eller i vissa fall helt tagit bort. Danmark har nyligen sänkt kravet på aktiekapital i dess motsvarighet till svenska privata aktiebolag från 125 000 danska kronor till 80 000 danska kronor. I Frankrike behöver ett privat aktiebolag (societé à responsabilité limité) inte längre har något aktiekapital. I Tyskland har en ny aktiebolagsform (Unternehmergesellschaft) införts där aktiekapitalet inledningsvis kan uppgår till 1 euro. I Storbritannien behöver ett privat aktiebolag sedan länge inte ha större aktiekapital än 1 pund.

Från lagstiftarens sida har angetts att kravet på aktiekapital ska sänkas till en så låg nivå som möjligt. Emellertid har invändningar framförts mot att i Sverige helt ta bort kravet på ett aktiekapital. En orsak till detta är aktiekapitalets funktion som skydd för bolagets borgenärer. I detta sammanhang har emellertid diskuterats vilken effekt krav på ett aktiekapital om 100 000 kr verkligen har för borgenärerna i ett bolag som drabbats av eller står inför risken att drabbas av ekonomiska problem. Ur borgenärssynpunkt torde det inte heller vara av någon större betydelse om aktiekapitalet är 50 000 kr eller 100 000 kr. Sannolikt skulle endast i ett fåtal fall kreditförluster uppstå i bolag med 50 000 kr som aktiekapital som inte också skulle uppstått i bolag med aktiekapital om 100 000 kr.

Viktigare har kravet på ett aktiekapital ansetts vara som spärr mot ogenomtänkt eller oseriöst företagande, d.v.s., den som måste satsa eget kapital i sitt bolag är man mer benägen att försäkra sig om att affärsidén är hållbar.

En annan aspekt av lagändringen är dess påverkan på bestämmelserna angående styrelsens skyldighet att upprätta kontrollbalansräkning och reglerna om tvångslikvidation. Dessa bestämmelser syftar till att begränsa möjligheterna att fortsätta att driva en förlustbringande verksamhet. Ett aktiekapital medför att marginalerna minskar och den kritiska nivån varefter bolagets ledning kan bli personligen ansvariga för bolagets förpliktelser — det kan misstänkas att hälften av bolagets aktiekapital är förbrukat — kan nås allt snabbare.

En annan effekt av ett sänkt krav på aktiekapital skulle kunna vara att borgenärer som faktiskt uppfattat aktiekapitalet som en viss säkerhet, vid en minskning av aktiekapitale i allt större utsträckning uppställer krav på säkerheter i samband med lån och krediter. Ett resultat av detta skulle kunna bli att krav på personliga åtaganden för företrädare för aktiebolag blir mer förekommande, särskilt i de aktiebolag som vars aktiekapital inte överstiger miniminivån om 50 000 kr.

En sådan utveckling riskerar till viss att urholka principen om frihet från personligt betalningsansvar, i mångt och mycket aktiebolagets stora fördel jämfört med andra bolagsformer. Om så blir fallet återstår dock att se.

Erik Jansson.
erik.jansson@inter.se
Advokatfirman INTER.

Hovrätten dömer ett byggbolag att betala 610.000 SEK till en beställare av ett stomfärdigt hus. Byggnadsstommen avvek från en ritning som ansågs utgöra avtalsinnehåll trots att avtalet inte hänvisade till den. Två ledamöter var skiljaktiga.

En man och ett Byggbolag ingick ett entreprenadavtal som innebar att Byggbolaget skulle uppföra ett stomfärdigt hus på mannens fastighet. Entreprenadavtalet hänvisade bl a  till ABS 80.

Viss tid efter inflyttning upptäckte mannen bl a rynkningar och sprickbildningar i tapeter, att dörrar kärvade och att golv lutade. Efter respektive partens utredning och mätningar av byggnadens rörelse uppkom oenigheter dem emellan. Mannen ansåg att det var ett funktionsfel i husets grundläggning som orsakade stora rörelser i byggnaden. Byggbolaget delade inte mannens uppfattning och hävdade att grunden var stabil.

Av den ritning som godkändes av kommunens byggnadsnämnd skulle det bl a finnas tryckupptagande betongfundament om en kvadratmeter under varje plint som byggnaden vilade på. Enligt mannen saknades dessa betongfundament.

Mannen stämde Byggbolaget vid tingsrätten och yrkade förpliktande för Byggbolaget att utge ersättning med 610.000 SEK. Ersättningen skulle motsvara kostnaden för att i efterhand förse huset med de saknade betongfundamenten.

Mannen anförde flera alternativa grunder till stöd för sitt yrkande. I första hand gjordes gällande att Byggbolaget inte försett grundkonstruktionen med sådana tryckupptagna betongfundament som skall finnas under varje betongplint samt att denna brist orsakat oacceptabla rörelser i byggnaden. I andra hand gjorde han gällande att ritningen utgjorde avtalsinnehåll och att Byggbolaget inte hade utfört byggnaden enligt den konstruktion som framgick av ritningen. Sålunda förelåg ett kontraktuellt fel i leveransens som Byggbolaget hade skyldighet att avhjälpa alternativt utge ersättning för.

Tingsrätten ogillade mannens talan. Vad gäller förstahandsgrunden ansåg tingsrätten att mannen inte visat att det förekom rörelser i byggnaden som berodde på brister i grundläggning. Tingsrätten bedömde de mätresultat som mannen åberopat inte mer tillförlitliga än de resultat Byggbolaget åberopat. Såvitt gäller andrahandsgrunden fann tingsrätten att ritningen, även fast  Entreprenadavtalet inte hade några direkta hänvisningar till den, utgjorde en del av avtalet mellan parterna. Dock bedömdes de ändringar i konstruktionen som Byggbolaget genomfört vara en sådan mindre ändring som bolaget enligt ABS 80 hade haft rätt att göra. Något avtalsbrott i rättslig mening förelåg sålunda inte.

Mannen överklagade till hovrätten som, med ändring av tingsrättens dom, biföll mannens talan på den anförda andrahandsgrunden. I likhet med tingsrätten ansåg hovrätten att ritningen utgjorde avtalsinnehåll. Hovrätten menade också att det var utrett att det inte fanns några tryckutjämnande betongfundament på sätt som angavs i ritningen. ”Grundläggningen har alltså inte skett på sätt som angivits i ritningen” fastslår hovrätten och anser Byggbolaget inte ägt frångå ritningen. Vid denna bedömning har orsakerna till rörelserna ingen nämnvärd betydelse utan avgörande var att Byggbolaget ottillåtet hade frångått parternas avtal varför det förelåg ett kontraktuellt fel. Byggbolaget hade inte avhjälp felet trots att mannen hade berett bolaget tillfälle härtill. Mannen hade då enligt ABS 80 rätt att på säljarens bekostnad avhjälpa felet.

Hovrätten var emellertid inte enig utan ett hovrättsråd och en adjungerad ledamot ansåg, i likhet med tingsrätten, att käromålet skulle ogillas helt. Gällande andrahandsgrunden menade de att det skriftliga entreprenadavtalet inte hänvisade till den aktuella ritningen. Även fast ritningen bifogats mannens ansökan om bygglov genom Byggbolagets försorg, innebar detta inte en gemensam partsvilja med innehåll att Byggbolaget har haft en avtalsenlig skyldighet att utforma husgrunden i enlighet med ritningen.

Lucky Lukes häst Jolly Jumper anses vara ett konstnärligt verk med upphovsrättsligt skydd. Hästens namn är emellertid i sig inte ett konstnärligt verk.  Patent- och registreringsverket, PRV, avslår Lucky Luke Licensings invändning mot det registrerade varumärket Jolly Jumper.

Lucky Luke Licensing S.A. innehar upphovsrättigheterna till seriefiguren Lucky Luke och de i serien förekommande bifigurerna, bland annat Lucky Lukes trogne häst och ständige följeslagare Jolly Jumper.

Lucky Luke Licensing har invänt mot det registrerade varumärket JOLLY JUMPER, som innehas av ett Boråsföretag. Märket avser hästtillbehör, ridhjälmar och kläder i klasser 6, 9, 18 och 25.

Lucky Luke Licensing anser att varumärket utgör ett försök att snylta på seriefiguren Jolly Jumpers berömdhet och goodwill. Det yrkade därför att registreringen skulle hävas.

Av 14 § första stycket 5 p varumärkeslagen framgår att registreringshinder föreligger om märket innehåller något, som är ägnat att uppfattas som titel på annans skyddade litterära eller konstnärliga verk, där titeln är egenartad, eller kränker annans upphovsrätt till litterärt eller konstnärligt verk eller annans rätt till fotografisk bild eller mönster.

Inledningsvis noterade PRV att det i ärendet inte hade förebragts något som visar att Jolly Jumper utgjorde just en titel på ett verk eller är ägnat att uppfattas som en sådan titel. Att seriefiguren Jolly Jumper utgör ett konstnärligt verk torde stå utom allt tvivel. I förevarande fall är det emellertid fråga om huruvida namnet Jolly Jumper i sig får sägas vara ett konstnärligt verk som åtnjuter upphovsrättsligt skydd. Jolly Jumper kan emellertid inte anses utgöra en sådan produkt av andligt arbete att namnet i sig kan betraktas som ett sådant konstnärligt verk vilket åtnjuter skydd under aktuellt lagrum. Vad gäller Lucky Luke Licensings påstådda inarbetade känneteckensrätt till Jolly Jumper saknas det enligt PRV anledning att närmare utröna huruvida sådan rätt konstituerats redan innan ansökan om aktuellt varumärke lämnades in.

PRV avslår invändningen med stöd av 21 § 2 st. varumärkeslagen (1960:644).

Ombud för Boråsföretaget var advokaten Andreas Hagen, Advokatfirman INTER.

En vitesklausul är en bestämmelse i ett avtal som anger att ett på förhand bestämt belopp skall betalas vid ett kontraktsbrott. En vitesklausul har ofta flera fördelar. Vitesklausulen ger ett förbestämt besked om vad som blir påföljden vid ett kontraktsbrott. Parterna får sålunda redan från början klart för sig vad ett kontraktsbrott medför. Vitet utgör även i regel ett effektivt påtryckningsmedel genom beloppets storlek.

Det har framhållits inom doktrinen att en tillämplig vitesklausul torde innebära en exklusiv reglering av ersättningsskyldigheten. Ett vite som sålunda är satt lägre än den verkliga skadan kan därför i praktiken fungera som en ansvarsbegränsning.

Frågan om en vitesklausul innebär en begräsning av ersättningsskyldigheten, om den verkliga skadan är högre, har nyligen prövats i domstol.

I samband med en entreprenad tappade en anställd i ett entreprenadföretag bort en huvudnyckel till den fastighet där arbetena utfördes. Huvudnyckeln gick till närmare 400 lås och Fastighetsägaren var tvungen att byta ut samtliga. Fastighetsägaren krävde Entreprenadföretaget på ca 170.000 SEK i skadestånd. När Entreprenadföretaget kvitterade ut nyckeln hos Fastighetsägaren fanns det en klausul i kvittenshandlingen som förskrev en förpliktelse för Entreprenadföretaget att betala 15.000 SEK i händelse av att en nyckel inte återlämnades. Båda parterna var överens om att detta var ett avtalat vite.

Entreprenadföretaget bestred kravet om 170.000 SEK och gjorde gällande att ansvaret genom vitesklausulen var begränsat till 15.000 SEK, vilket belopp Entreprenadföretaget medgav att betala. Enligt tingsrätten – där målet hamnade – hade ingenting framkommit som gav stöd åt uppfattningen att vitesbestämmelsen i kvittenshandlingen samtidigt utgjorde ett avtal om begränsning av skadeståndsskyldigheten.

Tingsrätten menade att ”härvidlag bör särskilt beaktas att ett sådant avtal skulle kunna få mycket stora konsekvenser och att det framstår som osannolikt att Fastighetsägaren självmant skulle påta sig en sådan begränsning. Vidare framstår det som osannolikt att Fastighetsägaren skulle göra detta genom formuleringar i en kvittenslista”. Tingsrätten förpliktade Entreprenadföretaget att utge yrkade 170.000 SEK i skadestånd.

I hovrätten blev utgången en annan. Där förpliktades Entreprenadföretaget att endast utge medgivna 15.000 SEK. Hovrätten anför inledningsvis i sina domskäl att frågan om att vitesklausuler medför en begränsning i rätten till ersättning har varit en omdebatterad fråga i svensk rätt alltsedan förra sekelskiftet. ”Den rådande uppfattningen bland författare synes numera vara att en vitesklausul generellt får anses innebära en sådan begränsning (se Lena Olsen, Ersättningsklausuler, 1993, s. 135 ff, särskilt s. 144; även Axel Adlercreutz och Boel Flodgren, Om konkurrensklausuler i anställningsavtal och vid företagsöverlåtelser, s. 1 29 f). Denna uppfattning har även i viss mån slagit igenom i praxis (se RH 62:83 och 1996:38). Ett bärande skäl för en sådan ordning har angivits vara att avtalets upplysande funktion och därmed förutsebarheten – för båda parter – annars skulle gå förlorad (jfr Adlercreutz a.a. s. 130). Vitesklausulen betraktas enligt detta synsätt som ett avtal som i förväg och exklusivt reglerar vad som är en skada och vilken ersättning som ska utgå för skadan”.

Hovrätten menar vidare att det i målet är klart att det avtalade vitet inte endast, eller ens i första hand, utgör ett påtryckningsmedel. ”Vitet utgår istället i direkt anslutning till en konkret och inträffad skada, nämligen att en nyckel inte återlämnats och det ter sig naturligt att betrakta vitesbeloppet som en på förhand avtalad ersättning for denna skada. De skäl som bär upp den rådande uppfattningen om vad gällande rätt stadgar gör sig därför starkt gällande i den situation som nu föreligger till bedömning. Hovrätten finner därför att den aktuella vitesbestämmelsen, som också formulerats av Fastighetsägaren, får anses utgöra en avtalad begränsning i Fastighetsägarens rätt till ersättning for den skada som den borttappade huvudnyckeln orsakat”.

Målet har överklagats till Högsta domstolen som har meddelat prövningstillstånd den 24 augusti 2009. Vad Högsta domstolen skall pröva är frågan om vad som i målet betecknas som ett avtal om vite innebär en begränsning till 15.000 SEK av skadeståndsskyldigheten för att en nyckel inte lämnas tillbaka samt huruvida en sådan begränsning kan göras gällande.