English

Författare: Advokatfirman Inter

  • Kapitalförstöring mellan delägare

    Kapitalförstöring mellan delägare

    I samband med att ett mindre företag bildas har delägarna så gott som alltid en mycket positiv syn på det kommande samarbetet dem emellan. Det är sällan som någon vill diskutera hur eventuella samarbetssvårigheter i framtiden skall kunna lösas. Som advokat kommer man många gånger in i bilden alldeles för sent, dvs. när problemen redan har uppstått. Någon av delägarna vill då ha hjälp med att lösa den juridiska delen av problemen. De mest svårlösta problemen uppstår som regel i bolag med endast två delägare och som har startat företaget utan att samtidigt träffa ett delägaravtal.

    För det fall att delägarna vid en tvist inte kan träffa en snabb uppgörelse i fråga om vem av delägarna som skall lösa ut den andre uppstår en låst situation som i många fall blir förödande för bolagets verksamhet. Följden kan bli att viktiga beslut för företagets löpande verksamhet inte fattas eller att beslut fattas utifrån delägares personliga intressen i den uppkomna tvisten och inte utifrån vad som är bäst för bolagets verksamhet på längre sikt. Var och en av delägarna kan också komma att försöka få över kunder på ”sin sida”, vilket medför att kunder hamnar i en för dem obehaglig situation som kan leda till att de söker sig till en annan leverantör.

    Delägaravtal

    Genom att träffa ett delägaravtal redan från start kan man försäkra sig om att en eventuell tvist i framtiden inte kommer att medföra att bolagets verksamhet drabbas negativt med kapitalförstöring som följd. Innehållet i ett delägaravtal varierar från fall till fall. Det är viktigt att man inte använder sig av en standardmall, utan att man utformar avtalet utifrån de avsikter och förutsättningar som föreligger i det specifika fallet.

    Vid en tvist mellan delägarna är det vanligt att båda delägarna har intresse av att lösa ut den andre delägaren. För att möjliggöra en snabb uppgörelse krävs det att samtliga aktier finns tillgängliga för överlåtelse. Aktierna får således inte vara pantsatta eller möjliga att överlåta till någon utomstående. Lösningen blir då att i delägaravtalet formulera ett förbud mot att pantsätta aktierna och att överlåta aktierna. Vidare bör delägare som är gift ha ett äktenskapsförord som undantar aktierna ifrån giftorätten. Genom att gemensamt deponera aktierna i bank med ett särskilt avtal om att de utgör säkerhet för delägaravtalets fullgörande säkerställer man att aktierna inte kommer på villovägar.

    Rätt att lösa ut den andre

    Nästa fråga att lösa blir då hur man skall fastställa vem av delägarna som skall ha rätt att lösa ut den andre delägaren och till vilket belopp. Den delägare som blir tvungen att sälja sina aktier vill självklart ha ut ett så högt pris som möjligt. Utifrån den synvinkeln är den lämpligaste lösningen att man i delägaravtalet anger att aktierna skall försäljas genom en intern auktion, dvs. den av delägarna som bjuder högst för den andres aktier får förvärva aktierna i fråga och kommer således att därefter vara ensam aktieägare i bolaget. Nackdelen med detta förfarande kan bli att den ekonomiskt svagare parten inte har möjlighet att bjuda över trots att han anser att aktierna innehar ett högre värde än motpartens bud. Enligt min mening överväger dock fördelarna och jag anser att denna lösning är den bäst lämpade för att förhindra risken för kapitalförstöring vid en eventuell tvist. Andra lösningar kan naturligtvis också förhandlas fram mellan delägarna.

    För det fall att delägarna väljer lösningen med en intern auktion bör det tänkta förfarandet vara beskrivet i detalj i avtalet, t ex med angivande av att auktionen skall hållas av bolagets revisor senast två månader efter det att en av delägarna skriftligen har påfordrat detta. Ett välformulerat delägaravtal är inte bara till fördel för företaget, utan även för samarbetet då delägarna vet vilka följderna blir av att det uppstår en konflikt som inte kan lösas.

  • Vilka faktorer avgör en tvist i domstol?

    Vilka faktorer avgör en tvist i domstol?

    För det fall en part förlorar en tvist vid domstol kan de ekonomiska konsekvenserna bli kännbara. Innan beslut tas om att inleda en domstolsprocess är det därför viktigt att hos en advokat med särskild kunskap om tvistemålshantering få rådgivning avseende riskerna.

    Processadvokaterna hos INTER utgår i sin analys och rådgivning alltid från tre huvudfaktorer enligt följande frågeställningar.

    1. Vilken av parterna har bevisbördan för existensen av en omständighet (händelse) som är av avgörande betydelse för målets utgång?

    Bevisbördans placering mellan parterna i en tvist vid domstol har mycket stor betydelse för vilken av parterna som kommer att vinna tvisten. När det t.ex. gäller avtal har den part som påstår att ett avtal har ingåtts med motparten att bevisa detta om motparten förnekar att det påstådda avtalet har ingåtts. Om parten lyckas bevisa att avtal har ingåtts och det medför skyldighet för motparten att t.ex. betala ett belopp har motparten att bevisa att betalning har skett eller att det inte föreligger skyldighet att betala.

    2. Vilket krav ställs på det sammanlagda värdet av den bevisning som åberopas (presenteras) av den part som har bevisbördan?

    I tvistemål är det normala beviskravet att det genom det sammanlagda värdet av bevisningen ska vara styrkt att en omständighet existerar. Med styrkt avses inte att det ska vara helt klarlagt (100 %) att den aktuella omständigheten existerar. Kravet innebär emellertid att det ska vara betydligt mer sannolikt att omständigheten existerar än att den inte existerar. Inom vissa rättsområden är beviskravet lägre för vissa typer av omständigheter, t.ex. i en tvist mellan försäkringstagare och försäkringsbolag.

    3. Hur högt är värdet av den bevisning som åberopas av den part som har bevisbördan efter det att värdet av motpartens bevisning har beaktats?

    När en domstol avgör en tvist sker en värdering av parternas bevisning. All bevisning ska beaktas och ges ett bevisvärde. Även bevis som har ett lågt bevisvärde ska beaktas av domstolen. Genom en sammanvägning av parternas bevisning utifrån bevisvärdet kommer domstolen fram till att den part som har bevisbördan för en omständighet enligt punkten 1 antingen har uppfyllt det beviskrav som gäller enligt punkten 2 eller att parten inte har uppfyllt beviskravet.

     

  • Avtalspart i konkurs

    Vid en konkurs beslutar tingsrätten om att en advokat ska erhålla uppdraget som konkursförvaltare. Konkursförvaltarens uppdrag går i huvudsak ut på att ta till vara borgenärernas gemensamma rätt och bästa samt att vidta alla åtgärder som behövs för att främja en förmånlig och snabb avveckling av konkursboet.

    Om du vid din avtalsparts konkurs har en kvarstående fordran är det bra om du kontaktar konkursförvaltaren för att kontrollera att han eller hon har fått uppgifter om din fordran. Uppgifter om konkursförvaltaren kan du få från den tingsrätt som har utsett honom eller henne. För det fall att konkursförvaltaren inte har några invändningar mot din fordran kommer den att tas upp i en konkursbouppteckning.

    Skulle en konkursförvaltare höra av sig till dig och påstå att du har en skuld till din avtalspart är det viktigt att du går igenom de rättsliga följderna av att avtalsparten har försatts i konkurs och därmed inte kommer att fullgöra åtaganden som enligt avtalet eventuellt kvarstår. Konkursboet är tvunget att acceptera de invändningar som du med framgång hade kunnat göra om din avtalspart inte hade försatts i konkurs. Om avtalsparten inte har fullgjort samtliga åtaganden enligt avtalet har du rätt att motsätta dig konkursboets krav till ett belopp som motsvarar din kostnad för att samtliga åtaganden ska kunna fullgöras.

    Efter det att konkursförvaltaren har vidtagit samtliga åtgärder och kostnaderna för åtgärderna har betalats med de pengar som konkursboet hade vid konkursbeslutet eller som boet har erhållit efter försäljning av tillgångar ska de pengar som därefter eventuellt finns kvar delas ut till borgenärerna. Konkursförvaltaren ska lämna ett förslag på utdelning som ska följa en viss ordning. Vissa borgenärer har ”prioriterade” fordringar och därmed rätt till utdelning före de borgenärer som har ”oprioriterade” fordringar. Exempel på prioriterade fordringar är fordringar som har panträtt i lös eller fast egendom samt fordringar som omfattas av säkerhet i form av företagshypotek. Om din fordran är oprioriterad är dina chanser att få utdelning tyvärr mycket små.

  • Arbetsgivarens principalansvar

    I samband med att skadeståndslagen tillkom på 1970-talet, infördes regler om principalansvar vilka innebär att arbetsgivaren ska ansvara för skador orsakade av arbetstagaren. Införandet av reglerna är en följd av att arbetsgivaren och arbetstagaren sedermera betraktas som en enhet gentemot den skadelidande. Genom detta synsätt kan alla kostnader som uppstår runt verksamheten, till följd av skador vållade av arbetstagare, internaliseras vilket anses vara önskvärt ur ett rättsekonomiskt perspektiv.

    Skadeståndslagen föreskriver att arbetsgivaren ska ersätta person eller sakskada [1] som arbetstagaren vållar genom fel eller försummelse i tjänsten, ren förmögenhetsskada [2] som arbetstagaren i tjänsten vållar genom brott, och skada på grund av att arbetstagaren kränker någon som innefattar ett angrepp mot dennes person, frihet, frid eller ära, genom fel eller försummelse i tjänsten. Principalansvaret gäller i såväl utomobligatoriska- som avtalsförhållanden.

    Således förutsätter principalansvaret inledningsvis att skadevållaren är arbetstagare hos arbetsgivaren. Utöver de som anses vara anställda av arbetsgivaren (oavsett vilken anställningsform de innehar) omfattas även personer som utför liknande uppgifter som en arbetstagare skulle kunna utföra i verksamheten i begreppet ”arbetstagare”. Följaktligen omfattas bl.a. personer som tillfälligt utför en uppgift för en arbetsgivare såsom tillfällig städhjälp. Principalansvaret gäller dock inte när en företagare anlitar en annan självständig företagare att utföra arbete. För det fall det inträffar en situation där flera olika arbetsgivare skulle kunna bli ansvariga, torde arbetsgivaren som närmast leder och ger arbetstagaren arbetsinstruktioner svara för den inträffade skadan.

    Det krävs vidare att den skadevållande handlingen sker i tjänsten för att arbetsgivarens ansvar ska kunna aktualiseras. Detta innebär att skadan ska ske vid arbetstagarens utförande av själva arbetet, på arbetsplatsen eller i visst samband med arbetsuppgifterna t.ex. om arbetstagaren i samband med arbete i en lägenhet begår stöld.

    Dessutom fordras en s.k. subjektiv täckning för ansvar. Vid person- eller sakskador krävs för ansvar att skadan har vållats genom arbetstagarens fel eller försummelse s.k. culpaansvar, vilket i objektiv mening innebär att handlandet i sig inte är så aktsam som man kan begära. Ansvar för ren förmögenhetsskada kräver, för att ersättningsskyldighet ska inträda, vid utomobligatoriska förhållanden att den skadevållande handlingen är brottslig medan det i ett kontraktsförhållande kan vara tillräckligt med culpaansvar. För ansvar för kränkning fordras för ersättning att kränkningen har riktats mot en specifik individ som har varit särskilt berörd av brottet. Emellertid krävs inte att skadevållaren har fällts för brottet och dömts till straff för att skadestånd ska utgå.

    Följaktligen kan arbetsgivarens ansvar endast aktualiseras såvida ovan förutsättningar är uppfyllda. Det ska understrykas att ansvar infaller även för det fall man inte kan peka ut vem den skadevållande arbetstagaren är, eftersom arbetsgivaren även svarar för skador vid s.k. anonyma fel. Här åsyftas fall då det står klart att någon, okänt vem, i företaget har brustit i aktsamhet. Principen om anonym culpa gör att det då inte behövs någon närmare undersökning om vem i en arbetsgivares verksamhet som genom vårdslöshet har givit upphov till skadan. Det räcker med att det endast går att påvisa att sådan vårdslöshet förekommit i verksamheten för att kunna rikta ett skadeståndskrav gentemot arbetsgivaren.

    Mot bakgrund av ovan ansvarar således arbetsgivaren enligt principalansvarsreglerna när en arbetstagare orsakar skador genom vårdslös och viss brottslig handling. Eftersom principalansvaret är ett ansvar som inte förutsätter arbetsgivarens egen vårdslöshet utan endast arbetstagarens oaktsamhet är det i en mening ett strikt ansvar för arbetsgivaren, vilket kan anses vara mycket betungande för vissa arbetsgivare. Det är därför viktigt att som arbetsgivare veta att principalansvaret inte är tvingande och följaktligen kan ansvaret avtalas bort i t.ex. anställningsavtal.

    Advokatfirman INTER har bred och mångårig erfarenhet av avtalsrätt och kan bistå dig i dina avtalsrättsliga ärenden.

    [1] Personskada avser fysiska och psykiska skador som kan uppkomma på människokroppen medan sakskador avser bl.a. fysiska skador och förändringar på fast egendom och lösa saker.

    [2] Ren förmögenhetsskada avser skada av ekonomisk natur som inte har samband med person-eller sakskador såsom försämrat rörelseresultat.

  • En ny typ av fullmakt – framtidsfullmakt

    Den 1 juli 2017 trädde en ny lag ikraft i Sverige – lagen om framtidfullmakter. I och med lagen infördes en ny typ av fullmakt – den s.k. framtidsfullmakten. Såsom namnet antyder innebär framtidsfullmakten ett åtagande för någon att i framtiden handla för någon annans räkning. Denna typ av fullmakt har funnits länge i andra rättsordningar och har agerat förebilder inför införandet av framtidsfullmakten i svensk rätt.

    Syftet med den nya lagen – ett behovsrättsligt perspektiv

    Framtidsfullmaktens främsta syfte är att tillgodose hjälpbehovet hos äldre vuxna. Den enskildes behov av att själv kunna bestämma hur och framförallt vem som ska äga rätt att handha ens personliga och ekonomiska angelägenheter den dagen man själv inte är kapabel att göra detsamma har varit ett centralt argument för framtidfullmaktens införande. Vuxnas hjälpbehov har, innan framtidfullmaktens tillkomst, främst tillgodosetts genom gode män och förvaltare, ett system som inte alltid fallit väl ut. I och med framtidsfullmaktens framfart förväntas antalet godmanskap minska i antal. Framtidsfullmakten som institut förväntas därför avlasta det allmänna eftersom behovet av samhälleligt styrda hjälpåtgärder, såsom gode män och förvaltare, förväntas minska.

    Vad innebär framtidsfullmakten och vad kan man avtala om?

    Kort förklarat innebär framtidsfullmakten att någon eller några ges rätt att utöva uppdrag för annan efter en framtida tidpunkt. Fullmakten omfattar såväl personliga som ekonomiska angelägenheter. Med ekonomiska angelägenheter ska förstås rättshandlingar på förmögenhetsrättens område. Ett exempel kan vara att sköta någons ekonomi (betala räkningar osv). De personliga angelägenheterna kan vara av olika slag, exempelvis fråga om boende. Angelägenheter av personlig och ekonomisk karaktär är således sådant som kan regleras i en framtidsfullmakt.

    Framtidsfullmakten kan däremot inte omfatta medicinska åtgärder (d.v.s. exempelvis val av mediciner eller typ av behandling) och inte heller angelägenheter av utpräglad personlig karaktär såsom exempelvis ingående av äktenskap, upprättande av testamente eller bekräftande av faderskap, för att nämna några.

    Fullmaktens giltighet styrs sammanfattningsvis av två faktorer:

    1. Fullmakten ska vara upprättad på visst sätt.
    2. Fullmakten ska ha trätt ikraft på visst bestämt sätt.

    Upprättandet

    Vid tidpunkten för framtidsfullmaktens upprättande ska fullmaktsgivaren ha förmåga att själv ta hand om sina angelägenheter. Detta benämns som att personen ifråga har beslutsförmåga. Fullmaktsgivaren får således exempelvis inte vara dement vid upprättandet. I sådant fall är fullmakten ogiltig. Fullmaktsgivaren ska vidare vara 18 år fyllda och förutom beslutsförmåga även ha rättshandlingsförmåga, dvs inte vara ställd under förmyndarskap eller liknande.

    Formkrav

    Framtidsfullmakten ska vara skriftlig, undertecknad av fullmaktsgivaren samt undertecknad av två samtidigt närvarande vittnen som intygar att fullmaktsgivaren är vid sunt förnuft och fullt förstånd vid upprättandetillfället. Det är således samma formkrav som vid upprättande av testamente. Det ska framgå av handlingen att det är en framtidsfullmakt, vem eller vilka som är fullmaktshavare, vilka angelägenheter fullmakten omfattar samt vilka villkor i övrigt som gäller.

    Ikraftträdandet

    Fullmakten träder i kraft den dagen fullmaktsgivaren blir oförmögen att hantera sina angelägenheter p.g.a. exempelvis sjukdom, psykisk störning, försvagat hälsotillstånd eller dylikt. Det är således tidpunkten för beslutsoförmågans inträde som avgör när fullmakten träder ikraft. Det kan handla om situationer där en person blir dement, hamnar i koma eller av någon annan anledning inträder i ett tillstånd där han/hon blir beslutsoförmögen. Bedömningen huruvida fullmaktsgivaren blivit beslutsoförmögen eller ej avgörs av fullmaktshavaren. Det är således två förutsättningar som ska vara uppfyllda för att framtidsfullmakten ska träda ikraft, nämligen:

    1. Fullmaktsgivaren har inträtt i ett medicinskt tillstånd eller liknande och
    2. Fullmaktsgivaren har inte längre förmåga att hantera sina angelägenheter. Beslutsoförmågan ska vara varaktig. Det ska även vara fråga om en beslutsoförmåga i huvudsak, d.v.s. för de flesta angelägenheterna.

    Begreppet beslutsoförmåga är centralt för framtidsfullmaktens ikraftträdande. Med beslutsförmåga ska förstås en sinnesförmåga att på rätt grunder fatta beslut och förstå innebörden av det. På engelska brukar denna förmåga benämnas som ”legal capacity” respektive ”legal incapacity”.

    Beträffande det medicinska tillståndet är rekvisiten desamma som för godmanskap enligt 11:4 FB eller förvaltarskap i 11:7 FB. Att rekvisiten är utformade på detta sätt är helt enkelt för att framtidsfullmakten är tänkt som ett privaträttsligt komplement till godmanskap och förvaltarskap.

    Vilka rättsföljder medför framtidsfullmakten?

    Följaktligen kan konstateras att det som är utmärkande för framtidsfullmakten är att den ska ha sin verkan efter det att fullmaktsgivaren har inträtt i ett tillstånd av beslutsoförmåga. En framtidsfullmakt som upprättas idag kan således komma att tas i bruk först långt senare, d.v.s. först efter flera år. Det är därför viktigt att man, vid upprättande av en framtidsfullmakt, utser en person som man anser lämplig – inte bara idag utan även senare. Det är alltså inte en helt enkel uppgift att välja vem som ska vara fullmaktshavare – i framtiden.

    En framtidsfullmakt får samma slags rättsföljder som en ordinär (vanlig) fullmakt – fullmaktshavaren kan rättshandla med tredje man och binda fullmaktsgivaren. Fullmaktshavaren binder fullmaktsgivaren inom ramen för sin behörighet. Om fullmaktshavaren överskrider sin befogenhet blir fullmaktsgivaren enligt huvudregeln bunden vid rättshandlingen men fullmaktshavaren kan bli skadeståndsskyldig gentemot fullmaktsgivaren.

    Vem ska utses till fullmaktshavare?

    Fullmaktsgivaren kan uppdra åt en person, eller flera, att agera fullmaktshavare den dagen beslutsoförmågan inträder. Inte sällan utser fullmaktsgivaren sina barn till fullmaktshavare. Det är även vanligt med korsvisa/inbördes framtidsfullmakter – d.v.s. att makar/sambor i första hand utser varandra till fullmaktshavare. Lämpligheten i ett sådant förordnande kan dock diskuteras. Återkommer till det senare i detta avsnitt.

    Vi på INTER brukar rekommendera subsidiära (d.v.s. alternativa) förordnanden. Exempel: A är, i första hand, fullmaktshavare men för det fall att A inte är i livet inträder B i dennes ställe. Man kan, för all del, även förordna om gemensam behörighet, exempelvis A och B tillsammans. Man kan även förordna att A ansvarar för exempelvis de personliga angelägenheterna och B för de ekonomiska angelägenheterna. Det är inte möjlighet att upprätta en framtidsfullmakt in blanco (utan angivande av person) – en specifik person måste utses till fullmaktshavare. Fullmaktshavaren måste vidare vara en fysisk person (juridiska personer kan inte vara fullmaktshavare).

    Några ord ska slutligen nämnas kring inbördes förordnanden av den anledningen att det är möjligt för makar och sambor att utse varandra som fullmaktshavare i en framtidsfullmakt. Ett inbördes förordnande i exempelvis testamente är utan verkan för det fall att makarna/samborna separerar (11:8 ÄB). Någon motsvarande reglering har inte föreslagits beträffande framtidsfullmakter. Detta får till följd att ett förordnande i en framtidsfullmakt består även för det fall att makarna/samborna går isär, vilket kan vara värt att ha i åtanke vid upprättandet. Framtidsfullmakten måste då återkallas på visst angivet sätt (se nedan) för att den inte ska vara gällande. Innan framtidsfullmakten upprättas kan det därför vara värt att ägna god tid åt att fundera kring vem som är bäst lämpad att utses till fullmaktshavare för just dina personliga och ekonomiska angelägenheter.

    Upphörandet

    Fullmaktsgivaren kan fritt återkalla framtidsfullmakten så länge beslutsförmågan finns. Den dagen beslutsoförmågan inträtt är ett återkallande inte längre möjligt.

    En framtidsfullmakt får inte göras oåterkallelig. Så länge fullmaktsgivaren är beslutsförmögen kan han eller hon fritt återkalla fullmakten. Återkallandet görs på samma sätt som för ordinära fullmakter – skriftliga fullmakter ska återtas eller förstöras (16 § 1 st. AvtL).

    Så snart fullmaktsgivaren inträtt i ett tillstånd av oförmåga kan denne inte längre återkalla fullmakten med giltig verkan.

    Självfallet upphör verkan av en framtidsfullmakt för det fall att fullmaktsgivaren inte längre är i ett sådant tillstånd att han eller hon är beslutsoförmögen. Ponera exempelvis att fullmaktsgivaren råkar ut för en olycka och hamnar i koma. Eftersom denne inte har beslutsförmåga kickar framtidsfullmakten in. Fullmaktsgivaren vaknar senare ur koman – det medicinska tillstånd som tidigare medförde att framtidsfullmakten blev tillämplig har numera upphört. Fullmakten är således utan verkan eftersom fullmaktsgivaren har återfått sin beslutsförmåga. Liksom vid fråga om återkallelse av fullmakten avgörs bedömningen av fullmaktshavaren.

    Avslutande ord

    Den kanske främsta fördelen med framtidsfullmakten är att den enskilde i god tid kan besluta vem eller vilka som ska handha ens angelägenheter den dagen man själv inte har förmågan att ta hand om sig själv och sina angelägenheter. En farhåga som framförts kring framtidsfullmaktens införande är risken för missbruk – främst på den grunden att offentlig insyn och kontroll saknas. För att undvika missbruk kan man utse en granskare i framtidsfullmakten. Granskaren kan ha till uppgift att kontrollera fullmakthavarens utförande av uppdraget, d.v.s. att den som är utsedd att handha någons personliga och ekonomiska angelägenheter gör det på ett adekvat sätt. Granskaren kan även få till uppgift att återkalla fullmakten för det fall att fullmaktshavaren missköter sig. Avslutningsvis kan det vara bra att känna till att fullmaktsgivarens dödsfall inte per automatik medför att framtidsfullmakten upphör.

  • Styrelsens personliga ansvar för aktiebolagets skulder

    Ett aktiebolag är en självständig juridisk person som kan förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter. I svensk rätt regleras aktiebolag i 2005 års aktiebolagslag (2005:551) (”ABL”). Trots att lagen inte innehåller någon definition av vad ett aktiebolag är, åsyftas bolag som har bildats i enlighet med lagens regler.

    Ett kännetecken som anses definierande för aktiebolag, i jämförelse med t.ex. enkla bolag eller handelsbolag, är en av aktiebolagslagens huvudregler som stadgas i 1 kap. 3 § ABL, nämligen att aktieägarna inte har något personligt betalningsansvar för bolagets förpliktelser, t.ex. bolagets skulder. En borgenär som har en fordran gentemot ett aktiebolag är följaktligen hänvisad till att försöka få betalt ur aktiebolagets tillgångar. För det fall aktiebolaget går i konkurs, får borgenären en fordran i konkursen.

    Lagstiftaren har ansett att avsaknaden av personligt betalningsansvar för bolagets förpliktelser, nödgats balanseras genom regler som garanterar att bolaget alltid har tillgångar som svarar mot bolagets förpliktelser. Av grundläggande betydelse i det sammanhanget är aktiebolagslagens krav på att ett aktiebolag ska ha ett visst aktiekapital. Aktiekapitalet ska vara i antingen svenska kronor eller euro, vilka är de tillåtna redovisningsvalutorna. Om aktiekapitalet är bestämt i kronor, ska det uppgå till minst 50 000 kr. Om aktiekapitalet är bestämt i euro och har varit bestämt i euro sedan bolaget bildades, ska det uppgå till minst det belopp i euro som motsvarade 50 000 kr enligt Europeiska centralbankens fastställda växelkurs vid tiden för bolagets bildande. Har aktiekapitalet tidigare varit bestämt i kronor, ska det uppgå till minst det belopp i euro som vid bytet av redovisningsvaluta (från kronor till euro) motsvarade 50 000 kr, 1 kap. 5 § ABL.

    Men ingen huvudregel utan undantag. Trots huvudregeln om frihet från personligt betalningsansvar kan ett aktiebolags aktieägare och styrelse, i undantagsfall, bli personligt betalningsansvariga för bolagets skulder. I det följande kommer endast undantagen enligt kapitalskyddsreglerna i aktiebolagslagen, 25 kap. 13-20a §§ ABL, att redovisas utifrån styrelsens perspektiv.

    Det ska dock kort nämnas att det även finns undantagsregler i de s.k. principerna för ansvarsgenombrott. Dessa principer, som inte har stöd i lag, innebär förenklat att en domstol kan ålägga ett aktiebolags ägare eller annan med bestämmande inflytande i bolaget ett betalningsansvar för bolagets förpliktelser p.g.a. att motsatsen skulle leda till ett ”icke godtagbart resultat”. Med det menas att verksamheten i bolaget har bedrivits på ett, mot borgenärerna, så stötande eller illojalt sätt att reglerna om frihet från personligt ansvar ska brytas igenom.

    Kapitalskyddsreglerna har till syfte att skydda bolagets borgenärer genom att sätta press på bolagets funktionärer att skydda bolagets eget kapital med risk för att annars bli personligt betalningsansvariga.

    Enligt reglerna har aktiebolagets styrelse en skyldighet att genast upprätta och låta bolagets revisor granska en kontrollbalansräkning (”KBR 1”) när:

    (a) Det finns skäl att anta att bolagets eget kapital understiger hälften av det registrerade aktiekapitalet, den s.k. kritiska gränsen, eller

    (b) det vid utmätningsförsök hos ett aktiebolag visar sig att bolaget saknar utmätningsbara tillgångar till full betalning av utmätningsfordringen.

    Vad som menas med att KBR 1 ska upprättas ”genast” ska enligt praxis bedömas från fall till fall. Emellertid kan konstateras att för ett bolag som bedriver en mer omfattande rörelse torde en tidsfrist om minst två månader vara rimlig tid för upprättandet. Som riktmärke gäller att styrelsen ska upprätta en KBR 1 så snart misstanke uppkommit om att bolagets aktiekapital passerat den kritiska gränsen.

    Om KBR 1 visar att bolagets eget kapital understiger hälften av det registrerade aktiekapitalet, ska styrelsen enligt 25 kap. 15 § ABL snarast möjligt utfärda kallelse till en bolagsstämma (”Bolagsstämma 1”) som skall pröva om bolaget skall gå i likvidation. På Bolagsstämma 1 ska KBR 1 samt ett yttrande av revisorn läggas fram och tjäna som underlag för stämmans prövning om likvidation.

    Om KBR 1, vid tiden för Bolagsstämma 1, inte visar att det egna kapitalet uppgår till minst det registrerade aktiekapitalet, har stämman att besluta antingen att bolaget ska träda i likvidation eller att bolaget ska fortsätta att bedriva verksamhet.

    För det fall stämman beslutar att bolaget ska bedriva fortsatt verksamhet, ska bolagsstämman enligt 25 kap. 16 § ABL inom åtta månader från Bolagsstämma 1 på kontrollstämma pröva frågan om bolaget skall gå i likvidation (”Bolagsstämma 2”). Inför Bolagsstämma 2 ska styrelsen upprätta en ny kontrollbalansräkning (”KBR 2”), vilken också ska granskas av revisorn. På Bolagsstämma 2 ska KBR 2 och revisorns yttrande läggas fram.

    För det fall KBR 2 visar att det finns full täckning för det egna kapitalet, behöver bolagsstämman inte vidta några ytterligare åtgärder, varvid bolagets verksamhet kan drivas vidare. Skulle emellertid KBR 2 visa att det inte finns full täckning för det registrerade aktiekapitalet, är bolagsstämman skyldig att besluta att bolaget ska träda i likvidation. Det är här fråga om frivillig likvidation inte en tvångslikvidation som beslutas av domstolen enligt 25 kap. 17 § ABL.

    Styrelsen ska då hos tingsrätten ansöka om beslut om likvidation. Ansökan ska göras inom två veckor från Bolagsstämma 2 eller, om en sådan inte har hållits, från den tidpunkt då stämman senast skulle ha hållits inom åttamånadersfristen. Frågan om likvidation kan även prövas på ansökan av en styrelseledamot, VD, revisor eller aktieägare i bolaget.

    Styrelsen har alltså, mot bakgrund av vad som har framkommit ovan, följande skyldigheter:

    (c) att upprätta och låta bolagets revisor granska en kontrollbalansräkning (25 kap. 13-14 §§ ABL),

    (d) att sammankalla en första kontrollstämma (25 kap. 15 § ABL), eller

    (e) att ansöka hos tingsrätten om att bolaget skall gå i likvidation (25 kap. 17 § ABL).

    Om styrelsen försummar någon av de nämnda skyldigheterna, ansvarar styrelseledamöterna personligen och solidariskt för de förpliktelser som uppkommer för aktiebolaget efter det att styrelsen senast skulle ha vidtagit den åtgärd som den inte har vidtagit, 25 kap. 18 § ABL. Därefter löper ansvaret så länge som underlåtenheten består. Denna period benämns ”medansvarsperioden”.

    Andra verksamma personer inom bolaget svarar solidariskt med styrelsens ledamöter om de trots vetskap om styrelsens underlåtenhet handlar för bolagets räkning. Uttrycket ”handlar för bolagets räkning” innebär främst att vederbörande företräder bolaget utåt i samband med att en rättshandling företas.

    Det personliga betalningsansvaret gäller endast den som har varit försumlig. Bevisbördan ligger hos den som det personliga betalningsansvaret görs gällande mot. För att undgå ansvar måste denne visa att någon försummelse inte förelegat.

    Frågan om huruvida försumlighet förelegat bedöms utifrån företrädarens roll i bolaget och den information som han eller hon har haft tillgång till. Vid bedömningen av styrelseledamöternas ansvar är utgångspunkten att varje styrelseledamot bl.a. är skyldig att hålla sig underrättad om förhållandena i bolaget. Den verkställande direktörens ansvar bedöms på liknande sätt. Den som enbart har en underordnad befattning i bolaget och har blivit ålagd att rättshandla på bolagets vägnar kan däremot normalt inte anses ha varit försumlig, inte ens om han eller hon har varit medveten om att styrelsen har försummat sina skyldigheter.

    Talan om personligt betalningsansvar ska väckas inom tre år från uppkomsten av den förpliktelse som betalningsansvaret avser eller inom ett år från det att förpliktelsen senast skulle ha fullgjorts. Om talan inte väcks inom dessa tidsfrister, upphör det personliga betalningsansvaret för förpliktelsen, 25 kap. 20 § ABL. Preskriptionslagen (1981:130) gäller inte för denna typ av förpliktelse, varför det inte är möjligt att vidta preskriptionsbrytande åtgärder, såsom att framställa krav om betalning, och därigenom hålla en förpliktelse vid liv på obestämd tid.

    Det personliga betalningsansvaret kan åvila flera personer, som då svarar solidariskt för de förpliktelser för bolaget som ansvaret omfattar. En medansvarig som har uppfyllt en sådan förpliktelse kan i sin tur vända sig mot övriga medansvariga och rikta regresskrav mot dem. Vanliga principer för preskription gäller för sådana krav.

     

  • Förutsättningarna för att frånträda ett förhandsavtal

    Ett förhandsavtal är ett avtal om att i framtiden förvärva en viss lägenhet med bostadsrätt. Motsatsvis förbinder sig föreningen att i framtiden upplåta lägenheten med bostadsrätt. Förhandsavtal ingås oftast i samband med nyproduktion av lägenheter som, vid avtalets ingående, inte är färdiga för en upplåtelse ännu. Det efterföljande upplåtelseavtalet ingås i samband med inflyttningen. Det gäller således att hålla reda på terminologin och skilja på förhandsavtal respektive upplåtelseavtal.

    Många vänder sig till Advokatfirman INTER med anledning av att de önskar att dra sig ur ett undertecknat förhandsavtal. Orsaken kan vara ändrade ekonomiska förhållanden eller svårigheter att få finansiering mot bakgrund av exempelvis det nya amorteringskravet som medför att förhandstecknaren inte kan eller vill fullfölja avtalet. Det kan också bero på helt andra faktorer, såsom sjukskrivning, arbetslöshet eller andra personliga omständigheter som gör att man önskar säga upp och frånträda förhandsavtalet.

    Vi på Advokatfirman INTER får således ofta frågan om vilka situationer som medför en rätt för förhandstecknaren att säga upp och frånträda avtalet med giltig verkan. Förhandsavtalet är nämligen bindande enligt Bostadsrättslagen, BRL. Det innebär att man, som förhandstecknare, är skyldig att teckna efterföljande upplåtelseavtal, d.v.s. förvärva lägenheten med bostadsrätt, se 5 kap. 1 § 2 st. BRL.

    Det är viktigt att känna till vilka förutsättningarna är för ett giltigt frånträdande av förhandsavtal eftersom en förhandstecknare annars kan göra sig skyldig till avtalsbrott. Ett avtalsbrott medför i regel att skadeståndsskyldighet uppkommer för den ekonomiska skada som bostadsrättsföreningen drabbas av. Det kan vara omförsäljningskostnader, den eventuella mellanskillnaden mellan priset i förhandsavtalet och försäljningspriset som erhålls vid omförsäljning eller andra kostnader. Att försätta sig i en sådan situation är knappast önskvärt och ska, så långt möjligt, undvikas. Därför är det viktigt att känna till hur lagstiftningen ser ut på området.

    Förhandstecknaren, d.v.s. den som förbinder sig att förvärva lägenheten med bostadsrätt, kan under vissa givna förutsättningar äga rätt att säga upp och frånträda förhandsavtalet. Grunderna för detta är tre till antalet och framgår av 5 kap. 8 § 1 st. BRL. Härtill kan förhandsavtalet i sig ange ytterligare situationer då ett frånträdande är möjligt från förhandstecknarens sida. I en sådan situation är förhandsavtalet mer generöst än vad lagstiftningen föreskriver vilket, om så är fallet, självfallet kan vara till förhandstecknarens fördel. Enligt lag kan ett frånträdande dock endast ske i följande tre situationer:

    Förhandstecknaren får efter uppsägning genast frånträda avtalet, om:

    1. Lägenheten inte upplåts med bostadsrätt senast vid inflyttningen,
    2. upplåtelsen genom försummelse av föreningen inte sker inom skälig tid efter den beräknade tidpunkten för upplåtelsen, eller
    3. de avgifter som skall betalas för bostadsrätten är väsentligt högre än som angavs i förhandsavtalet och förhandstecknaren av denna anledning säger upp avtalet inom tre månader från den dag då denne fick kännedom om den högre avgiften.

    Vad som åsyftas i punkten 1 är att förhandstecknaren får frånträda förhandsavtalat om denne inte erbjuds teckna upplåtelseavtal senast vid tiden för inflyttning. Ett förhandsavtal ingås, vilket framgår av namnet i sig, på förhand. Syftet är att i framtiden förvärva lägenheten med bostadsrätt. Förvärvet sker när upplåtelseavtalet tecknats. Upplåtelseavtal ska ingås mellan parterna, senast vid inflyttning. Görs inte detta, kan förhandstecknaren frånträda avtalet med giltig verkan. Det kan tilläggas att en bostadsrätt endast kan säljas vidare (överlåtas) först efter att upplåtelseavtalet ingåtts. Det är därför av stor vikt att förhandstecknaren erbjuds underteckna upplåtelseavtalet senast vid inflyttningen.

    Det föreligger vidare en rätt för förhandstecknaren att frånträda avtalet om upplåtelse inte sker inom skälig tid och att detta beror på föreningens försumlighet (punkten 2). Skälig tid ska tolkas tämligen restriktivt, dvs. upplåtelsen ska ske i nära anslutning till den i avtalet beräknade tiden för tillträdet. Vad gäller försumlighetsrekvisitet bör påtalas att det kan finnas situationer då fördröjningen varken beror på föreningen eller förhandstecknaren. Ett frånträdande är således endast möjligt om föreningen agerat försumligt.

    Slutligen föreligger rätt för förhandstecknaren att frånträda förhandsavtalet om avgifterna som ska betalas för bostadsrätten är väsentligen högre än vad som angavs i förhandsavtalet (punkten 3). Avtalet ska sägas upp inom en frist om tre månader från det att förhandstecknaren fick kännedom om den högre avgiften. Observera att det endast är en väsentlig avgiftshöjning som ger rätt till frånträdande. Vad som ska anses vara en väsentlig avgiftshöjning får prövas av domstol från fall till fall. Dock ska understrykas att den information som föreningen lämnat i kostnadskalkylen och på annat sätt innan avtalet ingås får betydelse vid avgörandet om höjningen är väsentlig, detta framgår av förarbetena.

    Om du överväger att dra dig ur ett förhandsavtal eller funderar du på om just din situation medför en rätt att säga upp och frånträda förhandsavtalet med giltig verkan. Kontakta Advokatfirman INTER så hjälper vi dig.

  • Testamente och särskild förvaltning för minderåriga

    Advokatfirman INTER hjälper på en daglig basis till med att upprätta testamenten. Ett testamente reglerar vad det är som händer med ens kvarlåtenskap när man går bort. Min uppfattning är att det finns god anledning för föräldrar med unga barn att fundera på frågan om vad som skulle hända med deras barn om båda föräldrarna skulle gå bort, innan barnet hunnit fylla 18 år.

    När föräldrar, till barn som är omyndiga, får hjälp med att upprätta testamente är det vanligt att föräldrar vill reglera vad som ska hända med egendomen som barnet ärver efter föräldrarna. För det fall ett barn är under 18 år vid båda föräldrarnas frånfälle går det i ett testamente att föreskriva vem som ska ha ansvaret för den egendom barnet ärver från sina föräldrar.

    Enligt svensk rätt finns det en möjlighet att utse en särskild förvaltare, att förvalta ett omyndigt barns egendom när en förälder avlider. En förutsättning för att särskild förvaltning ska kunna anordnas är att barnet får egendomen genom gåva, arv, testamente eller via ett förmånstagarförordnande. Om man upprättar ett testamente med föreskrift om särskild förvaltning är det möjligt att utforma ett krav på att den särskilda förvaltningen ska ske fram till dess att barnet är äldre än 18 år. Min erfarenhet är att många föräldrar väljer en ålder mellan 20-25 år för barnet att utfå sitt arv från föräldern, istället för vid 18 års ålder. Detta innebär att den särskilda förvaltningen fortsätter efter det att barnet fyllt 18 år fram till önskad ålder.

    Om man funderar på att utse en särskild förvaltare att ta hand om förvaltningen av barnets egendom och befogenhet att företräda barnet i ekonomiska frågor är det viktigt att man noga överväger vem man ska utse. Mitt råd är att välja en person som man känner ett stort förtroende för samt en person som anser kan hantera barnets pengar på bästa sätt. Det är viktigt att ha i åtanke att den särskilda förvaltningen inte står under tillsyn av överförmyndaren. Det finns inte några regler för hur den särskilda förvaltningen ska skötas, vilket gör det ännu viktigare att man utser rätt person för uppdraget. Man skat tala med, informera och få ett godkännande från den tilltänkte särskilda förvaltaren innan man utser denne genom en föreskrift i ett testamente.

    I ett testamente kan man föreskriva på vilket sätt förvaltningen ska skötas. Man kan också lämna tydliga direktiv och uppmaningar om vad barnets egendom får användas till.

    Om du vill ha hjälp med ett förordnade av särskild förvaltare eller om du har ytterligare frågor om vad särskild förvaltning innebär är du välkommen att kontakta Advokatfirman INTER.

  • Framtidsfullmakt ger dig möjlighet att själv utse din ställföreträdare

    Regeringen har beslutat om en ny form av ställföreträdarskap för vuxna. Det är många som förr eller senare i livet drabbas av sjukdom eller nedsatt hälsotillstånd pga. ålder vilket gör det svårt för individen att sköta sin ekonomi och ta hand om sig själv. Även yngre personer kan hamna i en liknande situation, t.ex. efter en olycka. Framtidsfullmakter är ett alternativ till god man och förvaltare och ett komplement till vanliga fullmakter. Framtidsfullmakten ger dig möjlighet att själv bestämma vem som ska besluta åt dig när du inte längre kan det. Det ger dig som individ förbättrade möjligheterna att själv planera din framtid och behålla kontrollen över frågor som kan vara av stor betydelse för dig.

    Framtidsfullmakten blir giltigt först när du som fullmaktsgivare blir beslutsoförmögen. Det är fullmaktshavaren som avgör när framtidsfullmakten träder i kraft. Detta gäller dock inte om fullmaktsgivaren i fullmakten bestämt att ikraftträdandet ska prövas av domstol, eller om fullmaktshavaren begär att domstolen ska pröva frågan.

    Fullmaktshavaren ska ha en plikt att vara lojal mot och samråda med fullmaktsgivaren som även har rätt att utse en särskild granskare som ska ha rätt att begära redovisning av fullmaktshavaren. Denna rätt tillkommer även överförmyndaren för den händelse fullmaktshavaren exempelvis missbrukar sitt förtroende.

    Den som har fyllt 18 år och har förmåga att ta hand om sina angelägenheter får upprätta en framtidsfullmakt. Framtidsfullmakten ska vara skriftlig och fullmaktsgivaren ska skriva under i närvaro av två vittnen vilka även ska bekräfta handlingen med sina underskrifter. Av framtidsfullmakten ska följande framgå;

    1. Att det är en fråga om en framtidsfullmakt.
    2. Vilken eller vilka som är fullmaktshavare.
    3. Vilka angelägenheter fullmakten omfattar.
    4. Vilka övriga villkor som gäller.

    I samband med förslaget om framtidsfullmakt föreslår även regeringen regler om anhörigbehörighet som innebär att anhöriga får vidta vardagliga rättshandlingar för den enskildes räkning när denne inte längre kan ha hand om sin ekonomi. Reglerna om anhörigas behörighet är ett komplement till framtidsfullmakten och har till avsikt att fånga upp behovet av hjälp för den som inte tidigare har beslutat om hur dennes angelägenheter ska skötas vid beslutsoförmögenhet.

    Den nya lagen om framtidsfullmakter och anhörigbehörighet föreslås träda ikraft den 1 juli 2017.

  • Att förlikas eller icke att förlikas, det är frågan

    Tvistemål delas in i antingen dispositiva eller indispositiva mål. Det är dock endast i den förstnämnda måltypen, vilken oftast uppstår mellan näringsidkare eller köpare och säljare, som förlikning om saken är tillåten. I indispositiva mål såsom tvister om vårdnad av barn eller äktenskap är alltså förlikning om saken inte tillåten.

    En förlikning innebär att parterna i ett tvistemål kommer överens, vilket ger dem större frihet att bestämma över hur tvisten ska föras. Förlikningen kan ske med hjälp av domstolen eller utanför domstolen. För det fall parterna ingår förlikning med hjälp av domstolen, sker detta i anslutning till en muntlig förberedelse varvid domaren kan stadfästa förlikningen genom dom. En stadfäst förlikning innebär att domen kan användas som en exekutionstitel, vilket innebär att den kan begäras verkställd hos Kronofogdemyndigheten. Förlikning som träffas utanför domstolen innebär att parterna kommer överens utan att rättsliga åtgärder vidtas i form av att t.ex. en stämningsansökan inges till tingsrätten m.m.

    Med anledning av att en överenskommelse utanför domstolen inte per automatik garanterar att saken blir slutligt avgjord genom förlikningen, rekommenderas att en sådan förlikning sker genom att parterna undertecknar ett förlikningsavtal. Ett förlikningsavtal ska noggrant beskriva villkoren för överenskommelsen. Därför bör avtalet omfatta vad tvisten har avsett, överenskommelsen som parterna har träffat för att lösa tvisten samt i vilka avseenden parterna förbinder sig att inte tvista med varandra på nytt. Fördelen med en förlikning är att parterna själva bestämmer i förlikningsavtalet vad resultatet ska bli.

    Vid bedömning av huruvida man ska ingå en förlikning ska följande parametrar iakttas.

    1. Den rättsliga prövningens prognos – Ett mål i domstol avgörs ytterst utifrån den bevisning som förebringas i målet. Domstolen har till uppgift att pröva bevisningen och ta ställning till vad parterna har styrkt. Man brukar följaktligen säga att det inte endast gäller att ha rätt, utan man måste även få rätt. Den part som i slutändan uppfyller de gällande beviskraven vinner till slut processen i domstol. Det är dock även tänkbart att parterna ömsom vinner och förlorar processen i olika delar, vilket kan innebära att tvisten slutar oavgjort.
    2. Kostnadsrisken – Den förlorande parten får i en domstolstvist betala både sina egna såväl som motpartens rättegångskostnader[1]. Med rättegångskostnader i domstol förstås de juridiska ombudens kostnader. Att helt förlora en tvist i en domstol kan bli mycket ekonomiskt betungande för den förlorande parten.
    3. Tidsaspekten – Tvister i domstol drar ofta ut på tiden. I vissa mål med komplexa frågor kan det ta mer än ett år innan tvisten avgörs av domstolen. Ett tingsrättsavgörande kan dessutom även föranleda att målet överklagas och prövas av hovrätten och högsta domstolen. Följaktligen kan flera år ha förflutit innan en tvist slutligt avgörs.

    Ovanstående parametrar aktualiserar de riskfaktorer som föreligger i en rättegång. Förutom att en tvist som avgörs av domstol tar tid, innebär den också att parten tar en ekonomisk risk. Dessutom kan rättegången innebära att parternas relation försämras, vilket kan komma att påverka deras affärer med varandra i framtiden.

    Mot bakgrund av ovan borde riskerna som aktualiseras i en rättegång vägas mot fördelarna med att ingå en förlikning på ett relativt tidigt stadium av tvisten. Fördelen med en förlikning är bl.a. att parterna själva bestämmer i förlikningsavtalet vad resultatet ska bli, vilket är en stor fördel om parterna vill kunna göra affärer med varandra i framtiden.

    En tvist kan med hjälp av Advokatfirman INTER:s erfarenhet nå ett, utifrån omständigheterna, gott resultat och med en snabb handläggning samtidigt som kostnaderna förblir kostnadseffektiva. Kontakta oss så berättar vi mer.

     

    [1] Undantaget från denna huvudregel är rättegångar som avser mål om mindre värden, s.k. småmål eller FT-mål där saken rör ett krav under ett halvt prisbasbelopp, eftersom det bl.a. finns en begränsning på hur mycket ersättning en part kan bli skyldig att betala av motpartens rättegångskostnader.