English

Författare: Advokatfirman Inter

  • Skadeståndsskyldighet för golfspelare

    Under en golfrunda i sommar lyckades en person ”slica” ett utslag så kraftigt att bollen inte bara landade out-of-bounds utan även på en bil som stod parkerad i anslutning till banan. Kan personen bli ersättningsskyldig för de eventuella skador som uppstått på bilen?

    Erik Jansson på INTER reder ut begreppen:

    Frågan om och vid vilka fall en golfspelare kan drabbas av skadeståndsskyldighet om han eller hon träffar en person eller egendom utanför golfbanans gränser är sannolikt något som många gånger diskuterats golfare emellan. (Detta särskilt bland golfande jurister).

    Frågan om ”hur snett man får slå” innan skadståndskyldighet uppstår prövades av Högsta domstolen (HD) i det, i vart fall inom juristkretsar, uppmärksammade rättsfallet NJA 1993 s 149. Vad som hade hänt var att en man efter ett misslyckat utslag hamnat i utkanten av banans gräns, i närheten av en parkeringsplats. Därefter slog mannen ytterligare ett misslyckat slag som träffade en bil som stod parkerad utanför banan, d.v.s. ”out-of-bounds”.

    Fordonets ägare, ett bolag, väckte talan mot mannen och yrkade ersättning för reparationskostnaderna. Såväl tingsrätt som hovrätt bedömde att mannan varit vårdslös och att han därför var skyldig att utge ersättning för de skador hans felriktade golfslag orsakat.

    Målet överklagades till HD som inledningsvis konstaterade att ”Golf är ett spel av bitvis farlig karaktär, eftersom en person eller ett föremål som träffas av en golfboll kan få allvarliga skador”. Vidare konstaterade HD — mycket klarsynt — att det under golfspel inte är ovanligt att spelaren får en felträff, som medför en oavsedd skruv på bollen. Mannen borde därför ha räknat med att han kunde få en felträff och att en sådan felträff skulle kunna träffa den aktuella bilen.

    Med hänvisning till detta ansåg HD (alla utan justitierådet Munck) att spelaren borde ha slagit ett kortare slag mot banans linje, även om detta hade kostat honom ett slag på hålet. Genom att inte göra så bedömdes mannen ha varit vårdslös. En slutsats av HD:s avgörande (förutom att HD anser att golf är ett spel) är att det fordras att en spelare under spelets gång tar viss hänsyn till de risker som ett eventuellt felriktat slag kan komma att medföra.

    En omständighet som skiljer sig åt mellan vår persons situation och den i det redovisade rättsfallet — och som enligt min mening är av avgörande betydelse — är att personen, som jag förstått saken, spelade bollen från tee och att mannan ovan genom ett misslyckat utslag hade hamnat i banans utkant när denne skulle slå sitt andra slag. Det måste därför, enligt min bedömning, ha förelegat mycket speciella omständigheter för att personen ska kunna hållas skadeståndsskyldig om personen spelat bollen från tee och i riktning mot greenen. En annan fråga är om banan är korrekt utformad om det ens är möjligt att träffa en bil på så sätt som personen uppgett, endast genom ett felriktat utslag.

  • Barns möjlighet att få hjälp av BUP

    För föräldrar som har gemensamma barn men som inte lever tillsammans finns det två alternativa vårdnadsformer. Den ena är att föräldrarna har gemensam vårdnad och den andra är att en av föräldrarna är ensam vårdnadshavare. Idag har de flesta separerade föräldrar ett gemensamt vårdnadsansvar. Med ett gemensamt vårdnadsansvar följer en rätt och skyldighet att tillsammans fatta beslut om barnet. Nedan ska jag redogöra för hur lagen nyligen utvidgats på ett sätt som gör att ett barn som har ett påtagligt och tydligt behov av psykiatrisk eller psykologisk vård kan få det trots att en av föräldrarna säger nej.

    Lagstiftaren arbetar kontinuerligt med att reglera föräldrars gemensamma bestämmanderätt i frågor som handlar om barn när föräldrarna inte lever tillsammans och samarbetet föräldrarna emellan inte fungerar. Den gemensamma beslutanderätten aktualiserar en problematik som har flera infallsvinklar. En infallsvinkel är föräldrars rättighet och skyldighet att bestämma i frågor som rör deras barn. Ytterligare en infallsvinkel som ska uppmärksammas är barnets bästa och att barns intressen ska sättas i främsta rummet. Det ligger i ett barns intresse att föräldrarna får hjälp att lösa eventuella konflikter som berör eller går utöver barnet. Några av de frågor som kan orsaka problem vid gemensam beslutanderätt är exempelvis oenighet vid beslut om skolgång och utfärdande av pass. Ett av de största problemen är vårdnadshavares oenighet i frågor kring barnets icke-somatiska hälso- och sjukvård. Med icke-somatisk sjukvård menas psykiatrisk och psykologisk utredning och behandling, för barn innebär det till exempel utredning hos BUP och andra sorters behandlingar i öppna former exempelvis ”Skilda Världar”.

    Föräldrar som inte kan komma överens har genom socialförvaltningens försorg möjlighet att få samtalsstöd. Innan lagändringen, som skedde den 1 maj 2012, kom till stånd hade föräldrar som var oeniga om att ett barn skulle få gå till BUP endast en rätt att få samtalsstöd från socialförvaltningen för att lösa konflikten. Som reglerna såg ut tidigare var konsekvensen för barnet, när en förälder sade nej till BUP-vård, att barnet inte fick någon vård eftersom båda föräldrarna var tvungna att samtycka. Det var i praktiken så att den förälder som sade nej till icke-somatisk vård hade ensam bestämmanderätt.

    Det finns naturligtvis flera omständigheter som kan ligga till grund för att en förälder säger nej till insatser och åtgärder när ett barn lider av psykisk ohälsa. Tre huvudorsaker till motstånd har pekats ut av lagstiftaren. Den första motståndsorsaken är när det funnits våld inom familjen och barn antingen har varit vittnen eller själva varit utsatta för våld. Den andra orsaken är när en vårdnadshavare kategoriskt motsätter sig alla beslut som ska fattas rörande barnet. Den tredje motståndsorsaken gäller medicinsk behandling i de fall ett barn diagnostiseras med en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning.

    Föräldrabalken är den lag som reglerar vårdnadshavares rättigheter och skyldigheter gentemot sina barn. År 2012 infördes en regel i föräldrabalken 6 kap. 13 a § vilken är avsedd att fungera som en lösning på flera av de svårigheter som gemensam bestämmanderätt ger upphov till samt att underlätta ett gemensamt vårdnadsansvar. Bestämmelsen aktualiseras när barnets föräldrar, tillika företrädare, har olika uppfattning om vad som är barnets bästa. I och med lagändringen har vårdnadshavare fortfarande kvar möjligheten att få samtalsstöd. Regeln i föräldrabalken ger socialnämnden möjlighet att lösa konflikten mellan barnets föräldrar genom att träda in och tillsammans med en av föräldrarna besluta om vård ska ges. Det är socialnämndens uppgift att alltid låta barnets intressen väga tyngst vid ett beslut om vård. Regeln är ett undantag från den gemensamma bestämmanderätten som gör att båda vårdnadshavarna inte längre behöver vara eniga i den specifika beslutsfrågan.

    För att sammanfatta och på ett enkelt sätt beskriva hur det idag fungerar är det så att föräldrar har det främsta ansvaret för att barns hälso- och sjukvårdsbehov tillgodoses och ytterst är det socialnämnden som är ansvarig. Rättsläget kan beskrivas som en tvåstegsraket. Den inleds efter att en motiverad förälder söker socialnämndens samtycke för att den andre föräldern motsätter sig barnets vård. I ett första steg ska socialnämndens utredningsarbete bestå av att ta hänsyn till huvudregeln i föräldrabalken som föreskriver att vårdnadshavare har gemensam beslutanderätt. Socialnämnden ska i enighet med huvudregeln försöka få vårdnadshavarna att enas i frågan.

    I andra hand sker ett övervägande om undantagsregeln i 6 kap. 13 a § FB ska användas. I det här läget ska nämnden bedöma vilken förälders inställning som har godast skäl för sig, i förhållande till barnets bästa. När den vårdnadshavare som samtycker har goda skäl för sin inställning och barnet har ett påtagligt och tydligt behov av vård kan nämnden samtycka till vård, istället för den föräldern som säger nej. Med socialnämndens samtycke kan barnet få den psykiatriska och psykologiska utredning och/eller behandling som barnet är i behov av. Är det så att socialnämnden avgör att barnet saknar ett påtagligt och tydlig behov kan det beslutet överklagas men föräldern kan också inleda en domstolsprocess för att få ensam vårdnad. Det finns även en möjlighet att under pågående vårdnadsmål pröva frågan om medgivande hos socialnämnden.

    I praktiken är det så att föräldrar i många av de här fallen har mer långtgående och djupa samarbetssvårigheter än att problemet stannar vid oenighet i en fråga rörande barnet. När förhållandena föräldrarna emellan är så dåliga att det inte föreligger verkliga förutsättningar för gemensam vårdnad finns det grund för att stämma om ensam vårdnad, för att förhoppningsvis genom en vårdnadsprocess tilldelas ensam vårdnad.

  • Registrering av testamente

    De krav som ställs för att ett testamente ska kunna tillämpas när någon avlider är att originalhandlingen går att uppvisa (det kan dock finnas situationer då testamenten ändå tillämpas).  Jag tror att många kollegor i branschen, och de flesta testatorer jag träffat, håller med mig om att det vore bra om det fanns ett lagstiftat krav på att ett testamente ska registreras för att bli giltigt.

    Lagstiftaren har motiverat avsaknaden av registreringskrav främst med att det ska vara enkelt att ändra sitt testamente. Detta är något som många som upprättar sitt testamente bekymrar sig över.  Vi som arbetar med arvsrätt och skriver många testamenten får ofta frågan om vi kan förvara testamentet åt våra klienter. De flesta advokatbyråer saknar denna möjlighet eftersom vi inte har utrymme för förvaringen i sig, men framförallt för att vi inte har någon möjlighet att bevaka när folk avlider.

    Eftersom originalhandlingen är så viktig bör den behandlas som en värdehandling och förvaras på ett säkert ställe. Den måste också gå att hitta om man avlider utan att fel person kan hitta och förstöra handlingen. Även om bankfacket, i många fall, är en säker förvaringsplats måste nog frågan om förvaring av testamente bedömas från fall till fall idag.

    Min önskan är att lagstiftaren ska införa ett krav på registrering av testamente. Jag tror att ett sådant krav skulle medföra färre tvister, stora kostnadsbesparingar och en enklare hantering av dödsbon.

  • Skadestånd vid otillåten publicering av fotografier

    Enligt upphovsrättslagen är det inte tillåtet att publicera bilder på Internet utan att först inhämta tillstånd ifrån fotografen eller fotografens rättsinnehavare. Rättsinnehavaren kan t.ex. vara en s.k. bildbyrå. Ett intrång i fotografens rättigheter är dels straffrättsligt och dels skadeståndsrättsligt sanktionerat. Vad gäller den straffrättsliga sanktionen kan, förutsatt att intrånget skett uppsåtligen eller av grov oaktsamhet, böter eller fängelse i högst två år komma ifråga. Gällande skadeståndet är intrångsgörararen, enligt § 54 i Upphovsrättslagen, dels skyldig att betala skälig ersättning för användandet och dels skyldig att betala ersättning för den ytterligare skada fotografen lidit i och med intrånget (det senare dock under förutsättning att intrånget skett uppsåtligen eller av oaktsamhet). Sådan ytterligare skada kan t.ex. vara ersättning för utebliven vinst. Den skäliga ersättningen som utgår vid intrång motsvarar en fiktiv licensavgift, dvs. den licensavgift som hade utgått om användningen skett på laglig väg.

    I en dom ifrån januari 2014 i mål FT 2162-13, har Hovrätten över Skåne och Blekinge tagit ställning till bl.a. storleken på skadestånd vid olovlig bildpublicering på Internet. I målet hade en hobbyfotograf skapat en bild föreställande en svensk flagga. Denna bild hade olovligen publicerats av en brukshundsklubb på fyra olika ställen på klubbens webbsajt. Vid publicering hade inte fotografens namn nämnts. Vidare hade bilden publicerats som bakgrundsbild på sajten, varvid bl.a. text hade kommit att placeras framför bilden.

    Fotografen stämde brukshundsklubben och yrkade på 18 400 kronor i skadestånd, varav 4 800 kronor avsåg ersättning för olovlig bildpublicering, 4 800 kronor för utebliven namnangivelse och 8 000 för olovlig manipulering av bilderna. Den olovliga manipuleringen bestod, enligt fotografen, i att bilden använts som bakgrundsbild.

    Såsom stöd för sitt yrkande avseende skälig ersättning och den olovliga användingen i sig, åberopade fotografen cirkaprislistor upprättade av Bildleverantörernas Förening (BLF). Enligt fotografen skulle dessa listor kunna ligga till grund för beräkningen av den fiktiva licensavgiften. Det ansåg dock inte hovrätten under åberopande av att högsta domstolen, i NJA 2010 s. 135, angett att det där inte var visat att BLF:s prislistor utgjorde branschpraxis. Hovrätten ansåg sålunda inte att BLF:s prislistor kunde ligga till grund för en skadeståndsberäkning. Istället fastställde hovrätten den skäliga licensavgiften till 500 kronor per användning, dvs. totalt till 2 000 kronor.

    Gällande den uteblivna namnangivelsen konstaterar hovrätten att huvudregeln är att namnangivning alltid skall ske, men att vissa avsteg ifrån huvudregeln kan tänkas. Det skulle t.ex. inte vara nödvändigt att ange upphovsman namn i prospekt eller reklamalster eller om det finnas några tekniska hinder mot namnangivelse. I förevarande fall ansåg hovrätten att några sådana undantagsfall inte förelåg och utdömde ett skadestånd om 300 kr per bild. Vid beräkningen av skadeståndet konstaterade hovsrätten återigen att BLF:s cirkaprislista inte kunde vara vägledande. Hovrätten beaktade även att bilderna publicerats på en liten ideell förenings hemsida och inte fått någon större spridning.

    Till sist, vad gäller den påstådda manipuleringen av bilden, ansåg hovrätten att, förfarandet att använda fotografens bild som bakgrundsbild, hade varit kränkande för fotografens litterära eller konstnärliga anseende eller egenart. Under beaktande av att bilderna publicerats på en liten ideell förenings hemsida, bestämde hovrätten dock skadeståndet till sammanlagt 1 200 kronor (mot yrkade 8 000 kronor).

  • Onormalt låga anbud

    För en anbudsgivare kan det vara attraktivt att göra affärer med offentlig sektor men det är ofta många som konkurrerar om att få tilldelas ett kontrakt. Oavsett om tilldelningen sker utifrån lägst pris eller ekonomiskt mest fördelaktiga anbud så kommer priset oftast vara direkt utslagsgivande.

    För att vinna kontraktet kan det därför vara frestande för en anbudsgivare att lämna anbud med mycket låga priser eller använda sig av strategisk prissättning. Exempel på strategisk prissättning kan vara att lämna mycket låga priser eller nollanbud på vissa delar av förfrågan och högre priser på andra delar. Känner anbudsgivaren till hur den upphandlande myndighetens efterfrågan av produkter eller tjänster ser ut kan prissättningen anpassas efter efterfrågan och hur förfrågningsunderlaget är utformat.

    För en anbudsgivare kan det vara mycket frustrerande att en konkurrerande anbudsgivare har lämnat anbudspriser som framstår som onormalt låga. Några möjligheter för en anbudsgivare att begära överprövning av ett konkurrerande anbuds onormalt låga priser finns inte. Emellertid kan en upphandlande förkasta ett anbud som är onormalt lågt, vilket följer av LOU 12 kap 3 § och syftet med bestämmelsen är således att skydda upphandlande myndighet från att behöva anta anbud som inte kan betraktas vara seriösa. Först måste den upphandlande myndigheten dock begära en förklaring och om förklaringen inte är tillfredsställande så kan anbudet förkastas. Den upphandlande myndigheten ska även ge anbudsgivaren möjlighet att yttra sig över de skäl som myndigheten anför för att förkasta anbudet.

    Risken för den upphandlande myndigheten med onormalt låga anbud är att det i slutänden blir dyrare då den vinnande anbudsgivaren kan tacka nej till att leverera de produkter eller tjänster där marginalen är dålig. För den upphandlande myndigheten kan detta leda till problem med leveranssäkerheten och även att inköpen i slutänden blir dyrare.

    Viktigt att erinra om är att det inte finns någon skyldighet för en upphandlande myndigheten att förkasta ett onormalt lågt anbud utan det är myndigheten själv som bestämmer om en förklaring till ett onormalt anbud ska godtas eller om anbudet ska förkastas. Det är tämligen ovanligt att anbud förkastas för att de är onormalt låga och trots påpekanden från konkurrerande anbudsgivare avstår många upphandlande myndigheter från att göra en prövning av om anbudet är onormalt lågt. Möjligen kan detta bero på en osäkerhet kring hur myndigheten ska agera och vad som kan betraktas som onormalt lågt.

    Kammarrätten i Göteborg har under oktober 2013 meddelat en dom där det framgår att den upphandlande myndigheten har, efter att ha begärt förklaring till det låga anbudet, en tämligen stor frihet att avgöra om anbudsgivarens förklaringar till det låga priset är tillräckliga för att anbudet ska utvärderas eller förkastas. Således måste kravet på anbudsgivarna och deras skäl till det låga priset ställas högt. Detta gäller särskilt upphandling i branscher med stark prispress som t.ex. byggbranschen och där ramavtalen normalt inte innehåller någon leveransskyldighet.

    Vad som är ett onormalt lågt pris och måste självklart avgöras från fall till fall men när erbjudna timpriser klart understiger rekommendationer lämnade av arbetsgivarorganisationer eller fackförbund kan det ligga nära tillhands att anta ett anbudspris är onormalt lågt. Ett anbud kan också betraktas vara onormalt lågt om det, med hänsyn till det som ska upphandlas, framstår som osannolikt att leverans kommer att ske, oavsett vilken förklaring som anbudsgivaren presenterar.

    Exempel på förklaringar till ett onormalt lågt pris som kan godtas kan vara att anbudsgivaren kan uppvisa kostnadseffektiva metoder eller att andra gynnsamma förutsättningar föreligger. Möjligen kan i vissa fall även argument som att anbudsgivaren vill komma in på en ny marknad godtas.

    Problemet för många anbudsgivare är att den upphandlande myndigheten väljer att inte ställa frågor kring vissa anbud när vissa priser är satta till 0 kr. Genom att sätta priserna till 0 kr för vissa kategorier kan anbudsgivare genom strategisk prissättning vinna upphandlingen. För den upphandlande enheten kan detta medföra att leverantören inte har något intresse att leverera när priset är 0 kr utan endast i de fall där prisbilden är bra ur anbudsgivarens synpunkt. Vidare kan låga priser leda till att avtalsparten försöker att kompensera sig genom överdebitering.

    För att undvika problem med onormalt låga anbud eller strategisk prissättning kan den upphandlande enheten tillämpa olika metoder. Som ovan nämnts så kan det uppstå problem med att leverantören avstår att leverera vissa varor eller tjänster och för att motverka detta kan en bestämmelse om leveransskyldighet införas där t.ex. ett vite utgår för det fall leverans inte sker.

    Vidare är det möjligt för den upphandlande myndigheten att redovisa lägsta nivån på de priser som de förväntar sig att anbudsgivaren lämnar och att priser som understiger detta pris riskerar att leda till att anbudet förkastas.

    Om du som anbudsgivare upplevt problem med onormalt låga anbud eller nollanbud kan du ta kontakt med den upphandlande myndigheten och efterfråga hur de avser att hantera onormalt låga priser i den kommande upphandlingen. Även efter genomförd upphandling finns det möjlighet att påverka t.ex. genom att begära ut fakturor och granska dem för att tillse att den vinnande anbudsgivaren håller de priser som är avtalade. Därigenom kan kommunen göras uppmärksam på det viktiga i att löpande följa upp avtalet.

     

  • Kvarsittningsrätt och övertagande av det gemensamma hemmet

    När makar skall gå skilda vägar uppstår ofta frågan om vem som skall bo kvar i det gemensamma hemmet och vem som skall flytta ut.

    Frågeställningen kan delas upp i två delar. Dels kan det handla om vem som skall flytta ut och vem som skall bo kvar fram tills bodelning sker, dels kan det handla om vem som skall få överta det gemensamma hemmet vid bodelningen.

    I första hand gäller det att försöka komma överens om vem som skall bo kvar och vem som skall flytta ut. Vid en sådan överenskommelse bör man tänka på att även komma överens om vem som skall stå vilka kostnader för fastigheten eller bostadsrätten under tiden fram till bodelning sker.

    Man bör ha i åtanke att den part som flyttar ut ur det gemensamma hemmet före bodelningen kan vara skyldig att stå för gemensamma lånekostnader som belastar fastigheten eller bostadsrätten fram tills bodelning sker. Däremot kan den part som har flyttat ut ur det gemensamma hemmet ha rätt att kräva ersättning (s.k. nyttjanderättsersättning) från den part som bor kvar om bodelningen skulle dra ut på tiden.

    Om man inte kan komma överens?

    Om parterna är oense om vem som skall bo kvar fram tills bodelning sker kan den som vill bo kvar ansöka hos tingsrätten om att erhålla ”kvarsittningsrätt”.  Tingsrätten kallar då parterna till en förhandling där båda parterna får framföra sina skäl till att få vara den som bor kvar. Tingsrätten beslutar sedan om vem som har störst behov av att bo kvar fram tills bodelning sker.

    Om parterna inte är överens om vem som skall erhålla den gemensamma bostaden i bodelningen. Detta är en sådan fråga som blir upp till bodelningsförrättaren att avgöra. Den som erhåller den gemensamma bostaden får oftast lösa ut den andre parten genom att ersätta denne ekonomiskt. Om och i så fall till vilket belopp beror på vilka tillgångar och skulder respektive make har som skall ingå i bodelningen.

    Som nämndes ovan så gör tingsrätten, eller i förekommande fall bodelningsförrättaren, en bedömning av vem som har störst behov av att bo kvar i det gemensamma hemmet eller att överta det gemensamma hemmet. Ungefär samma behovsprövning skall göras både avseende kvarsittningsrätt och det slutliga boendet. En sammanvägning av samtliga omständigheter i det enskilda fallet skall göras vid behovsprövningen.

    Faktorer som påverkar tingsrättens/bodelningsförrättarens behovsprövning är främst hos vem eventuella barn skall bo. Den som skall ha barnen boende hos sig anses oftast vara den som bäst behöver bostaden. Om parterna inte har några barn så är det andra faktorer som påverkar bedömningen. Exempel på sådana faktorer kan vara ålder, hälsa eller vem som lättast kan skaffa sig en ny bostad.

    Den make som inte är ägare av den gemensamma bostaden kan ändå har rätt att få överta den i bodelningen ”om det med hänsyn till omständigheterna kan anses skäligt att ett övertagande sker”. Vid denna bedömning kan det finnas faktorer som talar emot ett övertagande och som då måste vägas mot makens behov av ett övertagande. Exempel på sådana faktorer kan vara om egendomen är ägarmakens föräldrahem eller släktgår eller om egendomen är makens enskilda egendom pga. äktenskapsförord.

    I vissa fall kan alltså även ett gemensamt boende som utgör ena makens enskilda egendom bli föremål för övertaganderätt, såvitt inte egendomen utgör enskild pga. arv eller testamente.

    Vid frågor kring kvarsittningsrätt eller övertaganderätt är ni välkomna att höra av er till mig.

  • Förbudet mot dubbelbestraffning — bara vid skattebrott?

    Av artikel 4.1 i Europakonventionens sjunde tilläggsprotokoll och artikel 50 i EU:s stadga om de grundläggande fri- och rättigheterna följer att en person inte får lagföras (åtalas) eller straffas två gånger för ett och samma brott. Som många känner till vid det här laget har Högsta domstolen (HD) genom ett beslut i juni 2013 förklarat att det svenska systemet med både skattetillägg och straffrättsliga sanktioner vid oriktiga uppgifter i skatteförfarandet strider mot denna rättighet. Förutsättningarna för förbudet mot dubbelbestraffning är, såsom HD har förklarat i domen, följande:

    ”Rätten att inte bli lagförd eller straffad två gånger för samma brott (gärning) omfattar systemet med skattetillägg och påföljd för brott mot skattebrottslagen. Rätten gäller med avseende på såväl mervärdesskatt som andra skatter och avgifter. Rätten ska iakttas när skattetillägg och påföljd för skattebrott aktualiseras för en och samma fysiska person, också när en juridisk person är primärt ansvarig för skattetillägget. Det föreligger hinder mot åtal för skattebrott så snart Skatteverket har fattat ett beslut om att ta ut skattetillägg, oavsett om beslutet har vunnit laga kraft eller inte. Däremot ska rätten att inte bli lagförd eller straffad två gånger för samma brott normalt inte hindra åtal och dom för bokföringsbrott av det skälet att skattetillägg har tagits ut”.

    HD:s beslut innebär, i korthet, att en person som ålagts att betala skattetillägg för vissa handlingar, eller viss underlåtenhet, inte därefter kan åtalas för skattebrott. ”Förbudet” gäller retroaktivt från och med den 10 februari 2009.

    Även om förbudet mot dubbel lagföring och bestraffning inte endast gäller skattetillägg respektive skattebrott är det — än så länge — bara detta som HD har prövat. Frågan är då vilka övriga förfaranden som kan komma att bedömas på samma sätt?

    Redan nu har röster höjts, om än i begränsad utsträckning, för att den som dömts för en hastighetsöverträdelse av viss grad inte, per automatik, ska få körkortet återkallat eftersom det kan anses vara två olika sanktioner för samma brott. Ett motargument är naturligtvis att den som gjort sig skyldig till en hastighetsöverträdelse kan anses vara olämplig att fortsätta köra bil och att det därför finns en trafiksäkerhetsaspekt att ta hänsyn till (på samma sätt som den som dömts för ekonomisk brottslighet inte anses lämplig att få fortsätta att bedriva näringsverksamhet och därför kan meddelas näringsförbud). Frågan har prövats bl.a. av Regeringsrätten i mål nr RÅ 2000 ref 65, varvid det konstaterades att ett beslut om återkallelse visserligen utgör ett straff i den mening som avses i artikel 4.1 i Europakonventionens sjunde tilläggsprotokoll, men att de dubbla förfarandena med en straffrättslig påföljd och ett myndighetsbeslut avseende återkallelse inte stred mot rätten att inte lagföras eller straffas två gånger. Skälen härför var att:

    ”Den svenska ordningen innebär att den som åtalas för ett trafikbrott redan från början vet – eller bör veta – att en lagakraftvunnen fällande dom normalt kommer att följas av ett körkortsingripande. Det förhållandet att detta ingripande sker i ett separat förfarande synes inte innebära att trygghets- och rättssäkerhetsintressena eftersätts. Den svenska ordningen synes med andra ord inte strida mot ändamålet bakom artikel 4.1.

    Man kan naturligtvis ha olika uppfattningar om Regeringsrättens slutsats, men det torde vara svårt att argumentera mot att den som begår en allvarligare trafikförseelse är — eller bör vara — medveten om att detta också kan innebär att körkortet kan återkallas. Emellertid är det så att även andra typer av brott kan leda till att en återkallelse sker. Kan man då applicera samma resonemang på annan typ av brottslighet än trafikbrott, d.v.s. kan man förutsätta att den som gjort sig skyldig till och straffas för exempelvis en grov misshandel ska ha varit införstådd med att detta också kan leda till att hans eller hennes körkort återkallas? För den som döms till ett längre fängelsestraff för ett allvarligt brott är måhända inte återkallelsen av körkortet en stor sak i sammanhanget, men av principiella skäl torde frågan vara av samma betydelse som vid fallet med skattebrott och skattetillägg. Vad som naturligtvis också kan diskuteras är om den som begår ett, visserligen allvarligt brott, på grund av detta är olämplig som bilförare.

    Vilka ytterligare förfaranden som kan komma att bedömas på samma sätt som skattebrott/skattetillägg återstår att se. Det kan dock antas att svenska domstolar, såväl allmänna som förvaltningsrättsliga, efter HD:s beslut allt oftare kommer att ställas inför en situation där en part, med hänvisning till HD:s ställningstagande, kommer att argumentera för att han eller hon dubbelbestraffas vid en fällande dom eller vid ett beslut från myndighet.

     

  • Ordet ”Gästabud” ansågs sakna särskiljningsförmåga

    Patent- och registreringsverket (”PRV”) hävde, i ett beslut av den 28 juni 2013, en livsmedelstillverkares registrering av varumärket ”Gästabud” (invändningsärende 2012/0088/0001). Varumärket hade tidigare registrerats som ordmärke i klass 29 för produkterna ”kött, fisk, fjärderfä och vilt”.  

    Invändaren mot registreringen hade anfört att märket saknade särskiljningsförmåga för samtliga varor. Till stöd åberopade invändaren bl.a. att ordet ”gästabud” är ett vanligt ord i det svenska språket och en gängse term inom sektorn för livsmedel, utskänkning av mat och dryck och festarrangemang.  Vad gälle det matvaror som ordet gästabud hade registrerats som varumärke för, ansåg invändaren att ordet ”gästabud” angav varornas art, kvalitet, avsedda användning och egenskaper i övrigt. Användningen av ordet ”gästabud” i samband med en köttprodukt, skulle t.ex. visa. att köttprodukten till sin art är gammeldags och av en finare kvalitet då den serveras vid högtidliga sammanhang, att den förr i tiden serverades vid gästabud, att den skall serveras vid gästabud eller att produkten på något annat sätt är hänförlig till ett gästabud, eller någon annan typ av fest, bjudning eller liknande. Invändaren ansåg sålunda att det fanns ett frihållningsbehov för ordet ”gästabud”, så att även andra än innehavaren av varumärkesregistreringen kan använda ordet vid t.ex. marknadsföring av köttprodukter.  

    Livsmedelstillverkaren, som hade låtit registrera ordet ”gästabud”, anförde att ordet visst hade för registrering erforderlig särskiljningsförmåga. Detta bl.a. eftersom ordet, enligt livsmedelsföretaget, inte var ett känt uttryck för att beskriva ”kött, fisk, fjäderfä och vilt” eller för att ange dessa varors väsentliga egenskaper.  

    PRV konstaterade att de aktuella varorna riktade sig till konsumeter i allmänhet samt till återförsäljare och professionella aktörer i livsmedelsindustrin. PRV konstaterade vidare at ordet ”gästabud”, enligt Norstedts svenska ordbok, har betydelsen ”fest med många inbjudna”. Även om ordet skulle bära en något ålderdomlig  prägel, kunde det likafullt användas för att beskriva nutida festliga evenemang.  PRV ansåg därför att ordet ”gästabud”, i förhållande till de varor varumärket registrerats för, får anses ägnat att i handeln visa varornas avsedda användning. PRV fann därför att kännetecknet saknade särskiljningsförmåga för de aktuella varorna, varvid varumärkesregistreringen skulle upphävas.  

    PRV:s beslut har överklagats till Patentbesvärsrätten.  

    Invändaren företräddes av Advokatfirman INTER och advokat Krister Axner.

  • Om ÄTA-arbeten i AB 04

    Av AB 04 2 kap § 3 framgår det att entreprenören är, såvida inget annat följer av författning, både berättigad och skyldig att utföra ÄTA-arbeten som föreskrivs av beställaren. För att ett arbete ska vara att betrakta som ett ÄTA-arbete måste det stå i omedelbart samband med kontraktsarbetena och inte vara av väsentligt annan natur än dessa.  Är entreprenören berättigad till att utföra arbetet är han normalt även skyldig att utföra arbetet om beställaren föreskriver det.

    Ibland uppstår meningsskiljaktigheter mellan en beställare och entreprenör kring vad som ingår i entreprenadens omfattning. Beställaren kan t.ex. vara av uppfattningen att visst arbete ingår i entreprenörens åtagande och föreskriver därför att detta arbete ska utföras, dock inte som ett ÄTA-arbete, utan som en del av det den ursprungliga omfattningen. Entreprenören vet därför redan innan arbetet påbörjas att beställaren inte avser att betala för arbetet, som entreprenören anser vara ett ÄTA-arbete, med mindre att det kommer vara nödvändigt för entreprenören att väcka talan vid domstol för att få ersättning. En prövning i domstol kan upp till 2-3 år innan den avgörs i första instans och entreprenören måste under denna tid ligga ute med pengarna, vilket kan vara betungande.

    Frågan är då om entreprenören utifrån regelverket i 2 kap § 3 är skyldig att utföra det av beställaren föreskrivna arbetet när beställaren tydligt deklarerat att han inte avser att betala ersättning för det.  Det framstår som mycket tveksamt att en entreprenör skulle vara skyldig att först utföra ett arbete i som beställaren inte avser att betala för.  För det fall arbetet ifråga är av sådan karaktär att det inte går att slutföra entreprenaden utan det kan entreprenören, för att inte riskera skadestånd eller vite, vara tvungen att utföra arbetet och därefter försöka få ersättning av beställaren.

    När det gäller likställda ÄTA-arbeten, vilka framgår av 2 kap § 3, finns inte samma bestämmelser om krav på skriftlig beställning som vid av beställaren föreskrivna arbeten. Istället ska entreprenören, om kostnaden för arbetet beräknas överstiga ett halvt basbelopp, inhämta beställarens synpunkter. Om beställaren förklarar sig vara av uppfattningen att arbetet ifråga inte är ett ÄTA-arbete kan det innebära att entreprenören ändå måste utföra arbetet och därefter begära ersättning i efterhand. Det kan gälla i de fall entreprenaden inte går att slutföra utan arbetet ifråga.

    Av 2 kap § 8 framgår att rätt till ersättning inte föreligger för entreprenören om ingen skriftlig beställning lämnats för arbeten enligt 2 kap § 3 eller om beställaren synpunkter inte inhämtats vid arbeten enligt 2 kap § 4. Emellertid finns det undantag och det är vid situationer det skulle vara oskäligt att entreprenören inte fick någon ersättning, trots att de nyss nämnda kraven inte var uppfyllda.

    Utifrån kommentaren till 2 kap § 8 framgår att en möjlig undantagssituation från kravet på skriftlig beställning är när beställaren efter inhämtande av synpunkter avseende den likställda ÄTA-n inte delar uppfattningen att det är ett ÄTA-arbete.

    En entreprenad kan således vara en likviditetsrisk för en entreprenör då denne kan vara tvungen att utföra arbeten som beställaren i förväg meddelat att någon betalning inte kommer att utgå för. Om inte entreprenören utför arbetet finns risken att entreprenören drabbas av mycket större kostnader i form av skadestånd eller vite.  För att i viss mån kontrollera risken kan entreprenören välja att utföra arbetet och därefter välja att söka beställaren på ersättning.

  • Pensioner vid äktenskapsskillnad

    Skillnaden i pensionsinkomst är något de flesta människor inte funderar över innan den dagen kommer då de skiljer sig och bodelning skall ske. Många känner inte till att vissa pensioner skall ingå i bodelningen vid skilsmässa. Först vid bodelningen blir det klart att den ena parten ofta har en betydligt större pension och ofta även ett privat pensionssparande eller tjänstepension.

    Vad säger äktenskapsbalken?

    Enligt äktenskapsbalkens bestämmelser skall sådana rättigheter som inte kan överlåtas eller annars är av personlig art undantas från bodelning. Pensionsrättigheter skall alltid undantas från bodelning enligt samma bestämmelse.

    Vidare skall en rätt till pension som någon av makarna har på grund av pensionssparavtal enligt lagen om individuellt pensionssparande helt eller delvis undantas från bodelning om det med hänsyn till makarnas ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt skulle vara oskäligt att hela pensionsrätten ingår. Detsamma gäller rätt till pension på grund av försäkring, om det belopp som skall betalas ut skall beskattas som inkomst och försäkringen gäller rätt till ålderspension, sjukpension eller efterlevandepension.

    Vad innebär då detta i praktiken?

    Allmän pension

    Den allmänna pensionen och premiepensionen är sådana pensionsrättigheter som alltid undantas från bodelning.

    Tjänstepension

    Tjänstepensionsförsäkringar undantas oftast från bodelning, men det beror på hur de är utformad. Om tjänstepensionsförsäkringen ägs av arbetsgivaren är den oftast oöverlåtbar och skall därför inte ingå i bodelningen, medan den är överlåtbar om den ägs av arbetstagaren.

    Om tjänstepensionen skall ingå i en bodelning hänger således samman med rätten att förfoga över försäkringen.

    Av förfoganderättens betydelse följer att om den person för vilken tjänstepensionsförsäkring är tecknad har ett bestämmande inflytande i bolaget, kan det anses att tjänstepensionen skall ingå i bodelningen även om bolaget äger försäkringen och den är oöverlåtbar.

    Privata pensionssparanden och pensionsförsäkringar

    Privata pensionssparanden och pensionsförsäkringar skall enligt huvudregeln ingå i bodelningen om det inte finns omständigheter som gör det oskäligt att hela, eller delar av den, ingår med hänsyn till makarnas ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt. Skälighetsbedömningen görs med utgångspunkt från om en likadelning skulle leda till ett oskäligt resultat, och måste göras från fall till fall. Här följer ett exempel på en situation då det skulle kunna anses oskäligt att en privat pensionsförsäkring skall ingå:

    Ena maken har en privat pensionsförsäkring som är värd 1 600 000 kr medan den andra makens privata pensionsförsäkring bara är värd 200 000 kr. Denne har dock rätt till tjänstepension med stora belopp, vilket inte den förstnämnda maken har. Makarna har ungefär samma allmänna pension. Övrig egendom som ingår i boet uppgår till 700 000 kr.

    I bodelning skulle det då kunna anses att en likadelning skulle leda till ett oskäligt resultat, varför en bodelning, skulle kunna se ut så att den make som inte har någon tjänstepension (men som har en värdefull privat pensionsförsäkring) får undanta ett visst belopp, skäligen 200 000 kr, från bodelningen medan den andra makens personliga pensionsförsäkring ingår i bodelningen.

    Således skulle 1 400 000 kr från maken utan tjänstepension inräknas, liksom 200 000 kr från maken med tjänstepension samt 700 000 i övrig egendom, vilket innebär att fördelningen skulle bli 1 150 000 kr till vardera maken.

    Slutkommentar:

    I vissa situationer kan ena maken ha rätt till underhållsbidrag från den andra maken om snedfördelningen av makarnas pensioner är stor. Så kan vara fallet exempelvis om makarna har haft en uppgörelse att ena maken varit hemma med barnen och därför inte intjänat någon pension. Denna rätt förutsätter förstås att även övriga förutsättningar för underhållsbidrag är uppfyllda.