English

Författare: Advokatfirman Inter

  • Mäklares rätt till förmedlingsprovision efter uppdragstidens slut

    Ett restaurangbolag (Restaurangbolaget) och en företagsmäklare (Mäklarbolaget) har den 20 maj 2010 träffat ett avtal om förmedling av en Restaurangbolaget tillhörig restaurangrörelse. Uppdragsavtalet har inledningsvis löpt under fyra månader men har därefter förlängts att gälla till och med den 20 november 2010. Genom uppdragsavtalet har Mäklarbolaget, under avtalstiden, haft en ensamrätt att förmedla försäljningen av restaurangrörelsen. Enligt villkor i avtalet har Mäklarbolaget också haft rätt till förmedlingsprovision om en försäljning skett efter uppdragstidens utgång men till följd av Mäklarbolagets förmedlingsarbete. Av intresse i målet har också varit villkor i avtalet, vilket stadgar att Mäklarbolaget har rätt till förmedlingsprovision så snart köpekontrakt har undertecknats av köpare och säljare samt att Mäklarbolaget har varit berättigade att lyfta förmedlingsprovisionen ur den handpenning som köparen har erlagt. Det ska även nämnas att företrädarna för Restaurangbolaget har gått i personlig borgen för Restaurangbolagets förpliktelser enligt förmedlingsuppdraget.

    Under sommaren 2010 har Mäklarbolaget fört förhandlingar med en spekulant, vilka sedermera resulterat i att Restaurangbolaget och spekulanten (Köpare A) den 1 juli 2010 har undertecknat ett köpekontrakt. Köpare A har också erlagt en handpenning motsvarande tio procent av köpeskillingen. Köpare A skulle ha tillträtt rörelsen den 1 september 2010. Överlåtelsen till Köpare A kom emellertid inte att fullbordas varför restaurangrörelsen på nytt har bjudits ut till försäljning. Den 22 december 2010, d.v.s. en månad efter att förmedlingsuppdraget har löpt ut, har Restaurangbolaget träffat ett överlåtelseavtal med ett bolag (Köpare B) som Mäklarbolaget — ostridigt — haft kontakter med under uppdragstiden.

    Mäklarbolaget har i målet gjort gällande att man varit berättigad till förmedlingsprovision för överlåtelsen till Köpare B och har som grund för sin talan gjort gällande att försäljningen till Köpare B har skett till följd av Mäklarbolagets förmedlingsarbete. (Med anledning av att Restaurangbolaget gått i konkurs har talan avseende förmedlingsprovision i tingsrätten riktats mot bolagets företrädare).

    Restaurangbolaget har bestridit att så har varit fallet med hänvisning till att man, redan innan förmedlingsavtalet träffats med Mäklarbolaget, har fört diskussioner med Köpare B om en överlåtelse av rörelsen. Företrädarna för Restaurangbolaget har dessutom gjort gällande att man, muntligen, har sagt upp förmedlingsavtalet i samband med att det konstaterats att överlåtelsen till Köpare A inte skulle komma att fullbordas och att företrädare för Mäklarbolaget i samband med detta har uppgett att någon ytterligare ersättning inte skulle utgå för kommande förmedlingsarbete. Mäklarbolaget har bestridit att någon sådan uppgift lämnats. Slutligen har företrädarna för Restaurangbolaget gjort gällande att man haft en kvittningsgill motfordran på Mäklarbolaget motsvarande den handpenning som Köpare A erlagt till Mäklarbolagets klientmedelskonto. Företrädarna menar härvid att Mäklarbolaget inte har varit berättigat till två förmedlingsprovisioner och att den första handpenningen skulle ha utbetalats till Restaurangbolaget. Därtill har Restaurangbolaget hävdat att man haft en motfordran på grund av att Restaurangbolaget har lidit ekonomisk skada i anledning av att den första överlåtelsen inte kommit till stånd.

    Mäklarbolaget har bestridit såväl att man inte skulle vara berättigat till provision för den första överlåtelen som att Restaurangbolaget har lidit någon ekonomisk skada på grund av att överlåtelsen inte kom att fullbordas.

    Tingsrätten har såldes haft att ta ställning till dels om Mäklarbolaget har varit berättigat till förmedlingsprovision för överlåtelsen till Köpare B, trots att denna har skett efter förmedlingsavtalets upphörande, dels om Mäklarbolaget har haft rätt till förmedlingsprovision för överlåtelserna till både Köpare A och Köpare B och dels om Restaurangbolaget har lidit skada på grund av att överlåtelsen till Köpare A inte kom att fullbordas.

    Tingsrätten har först konstaterat att företrädarna för Restaurangbolaget inte förmått visa att det, efter den icke genomförda överlåtelsen till Köparen A, har ingåtts någon överenskommelse med innerbörden att det inte skulle utgå någon provision avseende efterföljande förmedlingsarbete.

    Tingsrätten har därefter prövat frågan om överlåtelsen till Köpare B har skett till följd av Mäklarbolagets förmedlingsarbete. Härvid har tingsrätten konstaterat att uppgifterna om att företrädarna för Restaurangbolaget tidigare hade varit i kontakt med Köpare B och diskuterat en överlåtelse av restaurangrörelsen får tas för god. Därefter konstaterar tingsrätten att det av utredningen i målet är klarlagt att det genom Mäklarbolagets försorg har förekommit ett stort antal visningar av restaurangrörelsens lokaler, att Restaurangbolagets företrädare har informerats om dessa och även i stor omfattning närvarat vid visningarna. Vidare har företrädarna för Restaurangbolaget bekräftat att det inte har avtalats om något undantag från förmedlingsavtalets ensamrätt. Av den skriftliga bevisning som åberopats har, enligt tingsrättens mening, också framgått att förhandlingar har förts mellan Mäklarbolaget och Köpare B, bl.a. avseende frågor rörande köpeskilling, handpenningens storlek och finansiering.

    Sammantaget har tingsrätten gjort bedömningen att överlåtelsen till Köpare B har skett till följd av Mäklarbolagets förmedlingsarbete och att Mäklarbolaget därför har varit berättigat till förmedlingsprovision för överlåtelsen.

    Därefter har tingsrätten prövat Restaurangbolagets kvittningsinvändningar. Tingsrätten har härvid gjort bedömningen att företrädarna för Restaurangbolaget inte förmått visa att Mäklarbolagets inte är berättigat till provision avseende den första överlåtelsen eller att Restaurangbolaget har lidit någon ekonomisk skada på grund av den icke genomförda överlåtelsen till Köpare A.

    Mäklarbolagets talan har således bifallits i sin helhet.

    Ombud för Mäklarbolaget var advokaterna Erik Jansson och Mario Ashman.

  • Gåva och förskott på arv

    En fråga som vi ofta får och som ofta uppkommer när någon avlidit är hur gåvor som man givit sina barn ska behandlas. Kanske ger man bort något till ett av barnen för att man vill premiera det barnet av någon anledning. Kanske har man inte så bra kontakt med vissa av sina barn och vill därför gynna det barn som faktiskt finns där och tar hand om en på ålderns höst. Andra är mycket måna om rättvisa mellan barnen och oroar sig hela livet för att något av barnen ska känna sig förfördelade på något sätt.

    Många känner inte till att om man givit sina barn gåvor av större värde under sin livstid betraktas gåvan som förskott på arv när man avlider om man inte föreskrivit annorlunda.

    Om gåvan betraktas som förskott på arv påverkas också fördelningen av kvarlåtenskapen mellan barnen när man dör. Värdet av gåvan räknas nämligen bort från det som barnet ska få i arv och gör att de andra barnen erhåller mer i arv än den som redan fått en gåva. Däremot behöver den som erhållit en gåva bara avräkna det gåvan var värd vid gåvotillfället.

    Exempel: Två föräldrar har tre döttrar. Två av döttrarna har det gott ställt och klarat sig bra själva. Den yngsta dottern har haft svårt med ekonomin och står nu vid 30 års ålder bostadslös med två barn. Föräldrarna vill hjälpa yngsta dottern och överlåter därför sommarstugan till henne genom gåva så att hon ska ha någonstans att bo. Sommarstugan var ju ändå bara värd 500 000 kronor 2012. Tiden går och det går bättre för yngsta dottern. Hon skaffar sig ett välbetalt arbete och kan så småningom köpa sig en lägenhet i innerstan. Föräldrarna dör 2050. Sommarstugan som dottern fick 2012 är nu värd 15 miljoner eftersom, förutom förändringen av penningvärdet, har området där den ligger de senaste åren blivit det populäraste bostadsområdet i länet. Föräldrarna har vid sin död, förutom några konton med blygsamma summor, villan i Älvsjö där de bodde som inte är mycket värd eftersom tomten numera skyms av skyskrapan som byggdes på granntomten 2030. Den totala kvarlåtenskapen efter föräldrarna är därför endast värd 5 miljoner kronor. De äldre barnen kräver att gåvan till lillasyster ska betraktas som förskott på arv vilket lillasystern medger. Lillasystern får avräkna 500 000 kronor på arvet efter föräldrarna. Att sommarstugan nu är värd 15 miljoner kronor har ingen betydelse. Storasystrarna blir arga på lillasystern för de tycker att det hela är orättvist och säger upp kontakten med henne.

    För att redan från början klargöra vad som ska gälla och på så sätt undvika bråk mellan arvingarna efter att man inte längre är i livet kan man enkelt upprätta ett testamente som klargör vad som ska gälla för de gåvor som givits och de eventuella gåvor som kommer att ges till ett barn.

    Om man inte vill att en gåva till ett barn ska betraktas som förskott på arv kan man också redan vid gåvans givande upprätta ett gåvobrev som föreskriver att gåvan inte ska betraktas som förskott på arv.

    Det ska dock i sammanhanget nämnas att om värdet av gåvan som givits en bröstarvinge varit väldigt stort och syftet med gåvan varit att snedfördela arvet kan de andra bröstarvingarna begära att gåvans värde ska räknas med vid bestämning av laglotten. Vad man givit ett barn i gåva kan då barnet delvis behöva betala tillbaka.

  • Ombyggnation från restaurang till bostadslägenhet var inte skäl för avhysning

    Ett bolag (Bolaget) är innehavare av en bostadsrättslägenhet i en bostadsrättsförening (Föreningen) som huvudsakligen består av lägenheter som innehavarna använder för permanent- och/eller fritidsboende. Bolagets lägenhet var tidigare en restauranglokal som därefter byggts om till en bostadslägenhet. Vidare hade Bolaget utfört vissa arbeten som påverkade fastighetens värmesystem och väggar. Föreningen menade också att Bolaget hade tagit ytor i anspråk som egentligen tillhörde Föreningen. Detta bestreds av Bolaget.

    Föreningen väckte talan vid domstol och yrkade dels att Bolaget skulle avhysas från lägenheten och dels att Bolaget skulle betala skadestånd till Föreningen på grund av ombyggnationen av lägenheten. Som grund för yrkandet om avhysning påstod Föreningen att de åtgärder som Bolaget har vidtagit strider mot 7 kap 6 och 7 §§ bostadsrättslagen, att Bolaget inte har vidtagit rättelse och att bostadsrätten därför ska anses vara förverkad enligt 7 kap 18 och 19 §§ bostadsrättslagen.

    Tingsrätten prövade frågan om avhysning genom en s.k. deldom. Det var ostridigt parterna emellan att ombyggnationen skett utan nödvändigt bygglov eller skriftligt godkännande från Föreningen.

    Av 7 kap 6 § framgår att bostadsrättsinnehavaren inte får använda en lägenhet (lokal eller bostadslägenhet) för annat ändamål än det avsedda. Av samma paragraf följer att en förening endast får åberopa en avvikelse som är av avsevärd betydelse för föreningen eller någon annan medlem av föreningen.

    Bolaget medgav att den tidigare restauranglokalen hade byggts om till en bostadslägenhet (och att lägenheten därmed användes för annat ändamål än det avsedda) och att vissa ingrepp hade skett i värmeledningssystemet och i en vägg men gjorde gällande att förändringen av lokalen inte var av avsevärd betydelse. Detta då den förändrade användningen, från restaurang till bostad, inte innebär någon risk för ökade olägenheter eller men för Föreningen eller dess medlemmar. Tvärtom menade Bolaget att förändringarna innebär att risk för buller och störningar, vilka typiskt sätt följer av en restaurangverksamhet, inte längre föreligger efter förändringen. Det var också så att det tidigare hade förekommit störningar, bl.a. i form av buller och hög musik från restaurangen, som vid upprepade tillfällen hade anmälts till kommunens miljö- och hälsonämnd.

    Vad gäller de ingrepp som skett gjorde Bolaget gällande att dessa har varit av ringa betydelse och därför, enligt 7 kap 19 §, inte ska leda till att bostadsrätten är förverkad.

    Den fråga som tingsrätten hade att ta ställning till var om den ombyggnation – och förändrade användning – som skett var av avsevärd betydelse för föreningen eller någon annan medlem av föreningen samt om ”ingreppen” var tillräckligt omfattande för att bostadsrätten skulle anses vara förverkad.

    I sin dom konstaterar tingsrätten att vad som typiskt sett är av avsevärd betydelse inte framgår av bostadsrättslagen utan att det har överlämnats till rättstillämpningen att från fall till fall avgöra vad som är av avsevärd betydelse. Tingsrätten konstaterade vidare att det i regel torde vara förbjudet att använda en bostadslägenhet till kontor eller affärslokal eller att en bostadslägenhet används för yrkesverksamhet som innebär att lägenheten används för yrkesverksamhet som innebär att innehavaren tar emot allmänheten i sin lägenhet.

    I sin bedömning menade tingsrätten att det visserligen var ostridigt att det avsedda ändamålet för den aktuella lägenheten var att nyttjas som restauranglokal, men att en lokal som används som bostadslägenhet inte typiskt sätt innebär en risk för olägenheter eller konkreta men för en förening eller dess medlemmar. Dessutom så hade ordföranden i Föreningen i förhöret med denne uppgett att tidigare problem med störningar från restaurangen nu var borta. Med stöd av detta gjorde tingsrätten bedömningen att avvikelsen (ändringen från restaurang till bostadslägenhet) inte var av avsevärd betydelse. Vidare bedömde man att ”ingreppen” i värmeledningssystem och en vägg samt påståendet om att Bolaget tagit Föreningens ytor i anspråk var av ringa betydelse och därför inte innebar att bostadsrätten var förverkad.

    Ombud för Bolaget var jur kand Erik Jansson på Advokatfirman INTER.

  • Dubbelbeskattning av artister och idrottsmän

    Enligt svensk rätt är det möjligt för artister och idrottsmän att ”sätta sig på ett bolag”. Att man ”sätter sig på ett bolag ”innebär i korta drag att man låter ett bolag beskatta inkomster av ens personliga arbetsinsatser. I stället för att inkomster från t.ex. artistframträdanden eller idrottstävlingar beskattas hos artisten eller idrottsmannen personligen (med kommunal och statlig inkomstskatt), beskattas inkomsterna i ett bolag (med bolagsskatt).

    Det är dock inte alla rättsordningar som har samma syn på artisters och idrottsmäns möjligheter att låta beskatta sina inkomster i bolag som den svenska. I länder som USA, England och Australien räknas t.ex. artisters och idrottsmäns inkomster alltid som personliga inkomster i skattemässigt hänseende. Detta orsakar problem för svenska artister och idrottsmän som bedriver sin verksamhet i bolagsform i Sverige, men har inkomster från personliga aktiviteter i t.ex. USA. Detta eftersom inkomsterna beskattas såväl i USA som i Sverige, dvs. är föremål för dubbelbeskattning. Visserligen har artisten och idrottsmannen i grund och botten rätt till avräkning av den utländska skatten i Sverige. Rätten till avräkning förutsätter dock, enligt Skatteverkets tolkning, att det föreligger identitet mellan skattesubjekten för den utländska och den svenska skatten. Den person som betalar skatt i utlandet måste sålunda vara samma som den person som betalar skatt i Sverige. Så är inte fallet då en idrottsman eller artist har satt sig på ett svenskt aktiebolag. Skattesubjektet i USA är då idrottsmannen personligen mellan skattesubjektet i Sverige är idrottsmannens bolag. Avräkning av den utländska skatten skall då, enligt Skatteverket, inte medges i Sverige. Idrottsmannen eller artisten får då antingen finna sig i att betala skatt två gånger för samma inkomst eller hänge sig åt krångliga och ofördelaktiga skatteupplägg.

    Ovanstående situation kan dock vara ett minne blott om Kammarrätten i Göteborgs dom av den 2012-01-10 i mål nr. 719-11 skulle stå sig i Högsta Förvaltningsdomstolen, dit Skatteverket överklagat domen.

    Målet som var föremål för Kammarrättens prövning gällde en svensk golfspelare som haft tävlingsinkomster från tävlingar organiserade av LPGA-touren i USA. Tävlingsinkomsterna hade golfspelaren låtit beskatta i ett av golfspelaren ägt svenskt bolag. I målet var ostridigt att golfspelarens svenska bolag var rätt skattesubjekt för inkomsterna. Skattesubjektet för inkomsterna i USA var golfspelaren personligen. Kammarrätten beslöt dock, trots detta, att medge avräkning av den personliga amerikanska skatten i det svenska bolaget. Detta eftersom Kammarrätten ansåg att det fanns ett sådant samband mellan den amerikanska beskattningen av golfspelaren och beskattningen av bolaget i Sverige att avräkning borde medges.

  • Ogiltiga samboavtal

    I takt med att allt fler par lever som sambor uppkommer också allt oftare frågan om och hur man ska upprätta ett s.k. samboavtal. Ett samboavtal är, något förenklat, motsvarigheten till ett äktenskapsförord, men upprättat mellan två sambor eller blivande sambor. Genom ett samboavtal kan två sambor eller blivande sambor avtala om att bodelning inte ska ske vid en eventuell separation eller att viss egendom inte ska ingå i bodelningen. Ibland rör det sig om att den ena eller båda personerna har tillhörigheter som de vill behålla efter en eventuell separation. I andra fall kan frågan om samboavtal bli aktuell på grund av att den ena sambon har betalat exempelvis handpenningen på en bostad och att denna vid en eventuell upplösning av samboförhållandet vill få tillbaka samma belopp. I en sådan situation finns en del saker att tänka på.

    Vid ett äktenskaps upplösning ska det göras en bodelning. Vid upplösningen av ett samboförhållande (på annat sätt än att personerna gifter sig) ska det endast göras en bodelning av sambornas gemensamma egendom om någon av dem begär detta (8 § sambolagen).

    Sambors gemensamma egendom, s.k. samboegendom, är sambornas gemensamma bostad och bohag om egendomen har förvärvats för gemensam användning. Detta betyder att även om en lägenhet har köpts av endast en av samborna men i syfte att båda ska bo i den, utgör lägenheten samboegendom och ska följaktligen ingå i en eventuell bodelning.

    En inte ovanlig situation är att en av de blivande samborna ”har med sig” en summa pengar från en tidigare försäljning och att samborna därutöver tar ett gemensamt lån för resten av köpeskillingen. Samborna kan då ha en önskan om att personen som har betalat mer ska kompenseras i händelse av att samboförhållandet upphör. Ibland ser man förslag på avtal där exempelvis följande formulering finns med:

    ”Vid vårt samboförhållandes eventuella upplösning ska X först få tillbaka de 500 000 kr som han har betalat som handpenning vid köpet av vår gemensamma bostad. Därefter ska övrig samboegendom delas lika mellan oss.”

    Ett sådant avtal är ogiltigt. Ett avtal med en liknande formulering anses vara ett avtal om hur en framtida bodelning ska gå till, vilket enligt 10 § samboalgen endast är tillåtet ”inför ett omedelbart förestående upphörande av samboförhållandet”. Ett dylikt avtal kallas för ett föravtal och kan, såsom lagtexten anger, endast upprättas inför ett omedelbart upphörande av samboförhållandet.

    Genom ett samboavtal kan man endast avtala om att bodelning alls inte ska ske eller att viss egendom inte ska ingå i bodelningen, inte om hur en framtida bodelning ska gå till. Vad samborna eller de blivande samborna i stället kan göra i en dylik situation är att upprätta en revers eller ett skuldebrev vari den ena parten förbinder sig att utge ett belopp motsvarande det som den andra har bidragit med. Vanligt är att reversen eller skuldebrevet förfaller till betalning i samband med samboförhållandets upphörande. Den andra parten får då tillbaka de pengar han eller hon har betalat och resterande tillgångar kan delas lika eller på det sätt som samborna önskar.

    Ovanstående kan vara bra att känna till då två sambor – eller i värsta fall bara den ena – i annat fall kan leva i tron att de har ett giltigt bodelningsavtal när så i själva verket inte är fallet.

  • Musikern och momsen

    En musiker kan bedriva både momspliktig och icke-momspliktig verksamhet. En musiker som själv skriver sina verk, spelar in dem på skiva och framför dem live, bedriver både momspliktig och icke-momspliktig verksamhet parallellt. Detta medför såväl gränsdragningsproblem, som komplikationer vad gäller avdragsrätt för ingående moms.

    En kompositörs och en textförfattares verksamhet är momspliktig. För det fall upphovsmannen upplåter eller överlåter rättigheter till de verk han skriver, t.ex. till STIM, och verksamheten i sig yrkesmässig enligt bestämmelserna i mervärdesskattelagen, är skattesatsen 6 %. Är det så att upphovsmannen även spelar in framföranden av sina verk och ger ut dem på skiva, är denna verksamhet likväl momspliktig och skattesatsen är även i sådant fall 6 % (personen som framför verket som spelas in kallas, med upphovsrättslagens terminologi, för utövande konstnär).

    För det fall det förhåller sig så att ingen inspelning sker av den utövande konstnärens framförande sker, är dock inte verksamheten momspliktig. Detta gäller t.ex. då en artist spelar live. En musikers eller sångares gage vid ett framträdande är sålunda momsbefriad. I vissa fall kan dock gränsdragningsproblem uppkomma. Vid t.ex. en inspelning av en livekonsert för utgivning på skiva eller utsändning i radio eller tv, är t.ex. upplåtelsen som avser inspelningsrätten momspliktig, medan själva liveframträdandet inte är momspliktigt.

    Gällande avdragsrätten för ingående moms, så är inte den moms som hänför sig till icke-momspliktig verksamhet avdragsgill. Avdragsrätt för ingående moms tillkommer nämligen enligt mervärdesskattelagen endast den som bedriver verksamhet som medför skatteskyldighet och liveframträdanden är som sagt ingen skattepliktig verksamhet i momshänseende. Den ingående momsen är istället att behandla som en avdragsgill kostnad i verksamheten. Detta innebär att moms på busshyra, moms på hyra av utrustning, moms på inköp av instrument etc. i samband med en livespelning inte är avdragsgill. Är det däremot så att liveartisten även bedriver momspliktig verksamhet, dvs. även är aktiv som t.ex. kompositör, textförfattare eller studiomusiker, är dock den ingående momsen avseende dessa verksamheter avdraggill. Verksamhet som har både momspliktiga inslag och icke momspliktiga inslag brukar i momssammanhang kallas blandad verksamhet.

    Reglerna om avdragsrätt för ingående moms i blandad verksamhet går i kort ut på följande. 1) Är en kostnad direkt hänförligt till den momspliktiga verksamheten, t.ex. en skivinspelning, är den ingående momsen helt avdragsgill (naturligtvis under förutsättning att de inte handlar om kostnader med avdragsförbud eller avdragsbegränsning, såsom representationskostnader). 2) Är en kostnad däremot direkt hänförligt till den icke momspliktiga verksamheten, dvs. liveframträdanden, är den ingående momsen inte avdragsgill. 3) I de fall de inte är möjligt att direkt hänföra en kostnad till någon av de olika verksamheterna skall den ingående momsen fördelas på respektive verksamhet efter skälig grund. I den omfattning en kostnad då hänför sig till den icke momspliktiga verksamheten är den ingående momsen icke avdragsgill i motsvarande mån och vise versa. En lämplig fördelningsgrund är t.ex. den andel konsertverksamheten (såväl avseende svenska och utländska gager) utgör av den totala verksamheten. Om t.ex. konsertverksamheten omsätter 200 000 kr/år och övrig verksamhet 400 000 kronor/år, bör fördelningsgrunden vara 33 % (icke avdragsgill)/66 % (avdragsgill). Vid t.ex. ett gitarrinköp för användning både vid konserter och inspelningar där den ingående momsen är 1 000 kronor är sålunda 333 kronor av momsen icke avdragsgill och 666 kronor av momsen avdragsgill. Vid slutet av ett räkenskapsår måste man sedan anpassa sin fördelningsgrund efter det verkliga utfallet. Skulle det t.ex. visa sig att omsättningen som belöpt på konsertverksamheten varit mindre eller större i förhållande till övrig verksamhet, får rättelse göras.

    Oberservera att det för gemensamma inköp även finns en användningsregel och en verksamhetsregel. Användningsregeln innebär att fullt avdrag får göras för en anskaffning som till mer än 95 % skall användas i den momspliktiga verksamheten. Verksamhetsregeln innebär att om den momsfria andelen av omsättningen inte uppgår till mer än 5 % av den totala omsättningen, får fullt avdrag göras för ingående moms som inte överstiger 1 000 kronor per anskaffning. Sålunda, med hänvisning till föregående exempel, är det så att man som musiker beräknar att använda en gitarr i ytterst begränsad omfattning vad gäller liveverksamhet har man rätt till avdrag av hela momsbeloppet, dvs. 1 000 kronor.

  • HD-avgörande: konkursmål får ej avgöras av notarie

    Efter ansökan från en borgenär bedömdes en man vara insolvent och konkurs beslutades. Mannen överklagade men fick inte prövningstillstånd i hovrätten. Mannen överklagade vidare till Högsta domstolen och hävdade att det förelåg sådana synnerliga skäl som krävs för prövningstillstånd, dels eftersom gäldenärens fordring på borgenären sades överstiga borgenärens fordring på gäldenären, och dels eftersom en tingsnotarie dömt i målet, som inte kunde anses ha varit av enkel beskaffenhet.

    Högsta domstolen meddelade prövningstillstånd.

    Frågan i Högsta domstolen var om hovrätten hade bort meddela prövningstillstånd på den grunden att det enligt 49 kap. 14 § 4 rättegångsbalken (jfr 16 kap. 2 § första stycket konkurslagen) fanns synnerliga skäl att pröva överklagandet (extraordinär dispens). Sådana skäl anses föreligga om det har begåtts ett grovt rättegångsfel vid tingsrätten som kan antas ha inverkat på målets utgång.

    En tingsnotarie som har tillräcklig kunskap och erfarenhet får enligt 18 § första stycket 5 förordningen (1996:381) med tingsrättsinstruktion förordnas att på eget ansvar handlägga konkursärenden enligt konkurslagen. Enligt tredje stycket andra meningen i samma paragraf får dock ett sådant förordnande inte avse ärenden som är omfattande eller svåra eller som av någon annan orsak kräver särskild erfarenhet.

    Frågan om mannen skulle försättas i konkurs var tvistig. Ingen s.k. obeståndspresumtion var tillämplig (2 kap. 7-9 §§ konkurslagen). Tingsrätten hade därför enligt Högsta domstolen att pröva om mannen inte rätteligen kunde betala sina skulder och om denna oförmåga i så fall var inte endast tillfällig (l kap. 2 § andra stycket konkurslagen).

    Prövningen innefattade bl.a. en förhållandevis komplicerad bedömning av den motfordran som mannen påstod sig ha mot konkurssökande. Mot den angivna bakgrunden måste ärendet enligt Högsta domstolen anses ha varit sådant att det inte fick avgöras av en tingsnotarie. Enligt Högsta domstolen innebär detta att det förekommit ett grovt rättegångsfel vid tingsrätten. Det finns därför synnerliga skäl att pröva mannens överklagande i hovrätten. Med ändring av hovrättens beslut meddelade Högsta domstolen sålunda tillstånd till ärendets prövning i hovrätten.

    Mannen företräddes av jur kand Erik Jansson på Advokatfirman INTER.

  • Absolut vittnesplikt

    Frågan om vittnesplikten aktualiseras oftast inför en kommande huvudförhandling men det har även hänt att personer som av någon anledning funderar på att göra en polisanmälan har ringt och undrat om de måste delta i en kommande förundersökning eller höras som vittne vid en huvudförhandling. Nästan uteslutande handlar det om en person som vill slippa
    att vittna, ofta på grund av allmän oro, en ovilja att ”bli inblandad” eller en konkret rädsla för att bli utsatt för hot eller våld.

    Oavsett orsaken till frågan är svaret JA. Det finns en vittnesplikt i Sverige, även om den har vissa undantag. Undantagen rör dels anhöriga till part och dels personer som omfattas av sekretess. Vittnesplikten för anhöriga ser ut så att den som ska höras som vittne själv får bestämma om han eller hon vill vittna. Personer som omfattas av sekretess kan inte göra detta val själva, men sekretessen kan efterges av myndighet eller den till vars förmån sekretessen gäller.

    Utöver rädslan att bli inblandad i något som egentligen inte rör personen i fråga finns ofta en stark oro inför
    själva mötet med exempelvis den tilltalade. För att underlätta dessa situationer erbjuder rättegångsbalken ett antal alternativ som kan underlätta för den som ska vittna. Ett exempel är möjligheten att låta part (i brottmål den tilltalade eller målsäganden) närvara genom s.k. medhörning.

    Detta innebär helt enkelt att han eller hon får sitta i ett angränsande rum och lyssna på det som sägs i förhandlingssalen, exempelvis vid ett vittnesförhör. Vittnet behöver då inte rent fysiskt möta den person som är orsaken till oron eller
    rädslan. Utöver möjligheten att utnyttja medhörning finns även en möjlighet att närvara via telefon eller videolänk (5 kap 10 § Rättegångsbalken).

    Bestämmelsen lyder som följer;

    ”Parter och andra som skall delta i ett sammanträde inför rätten skall infinna sig i rättssalen eller där sammanträdet annars hålls.

    Om det finns skäl för det, får rätten besluta att en part eller annan som avses i första stycket i stället skall delta genom ljudöverföring eller ljud- och bildöverföring. Vid bedömningen av om det finns skäl för ett sådant deltagande skall rätten särskilt beakta

    1. de kostnader eller olägenheter som skulle uppkomma om den som skall delta i
    sammanträdet måste infinna sig i rättssalen, och

    2. om någon som skall delta i sammanträdet känner påtaglig rädsla för att vara
    närvarande i rättssalen.

    Av bestämmelsen framgår att huvudregeln är att inställelse ska ske i rättssalen och att övriga alternativ kan bli aktuella ”om det finns skäl”.  Punkten 1 tar bl.a. sikte på situationer där part eller vittne har lång resväg till domstolen och det av ekonomiska skäl kan vara motiverat att denne i stället närvarar via telefon eller videolänk från en annan tingsrätt. Det stora flertalet av de inställelser som äger rum via telefon eller videolänk sker av denna anledning.

    Punkten 2 tar sikte på situationer av det slag som har berörts ovan. Av ordalydelsen framgår att det här ska vara fråga om situationer där någon ”känner påtaglig rädsla för att vara närvarande”. Kravet för att få närvara via telefon eller videolänk är högre än vad som gäller för medhörning. Som exempel på situationer där punkten 2 kan aktualiseras är mål där de inblandade kan befaras vara knuta till organiserad brottslighet.

    Av andra stycket följer vidare;

    ”Ett deltagande enligt andra stycket får inte ske, om det är olämpligt med hänsyn till ändamålet med personens inställelse och övriga omständigheter.”

    Vad som är lämpligt och olämpligt får prövas från fall till fall, men som exempel på situationer där det bör bedömas vara olämpligt är då ett vittne ska identifiera den tilltalade eller uttala sig om handlingar eller föremål som förevisas i rättssalen.

    Sammanfattningsvis är det alltså så att det inte finns någon rättighet att själv välja om man vill vittna, men det finns i samband med att själva förhöret ska hållas olika hjälpmedel som kan tänkas minska obehaget eller oron för vittnet. För att undersöka förutsättningarna för medhörning och telefon- eller videoförhör rekommenderas att kontakt tas med åklagare eller domstol innan förhandlingen.

  • Musikförlagsavtal och STIM:s fördelningsregler

    Genom ett musikförlagsavtal upplåter en upphovsman till ett musikförlag viss rätt att nyttja upphovsmannens verk. Verk är kompositioner och texter och omfattar inte musikinspelningar. Rättigheter till musikinspelningar regleras inte i ett musikförlagsavtal utan i ett artistavtal. Om upphovsmannen är ansluten till STIM (eller något av dess utländska motsvarigheter), är rättighetsupplåtelsen i musikförlagsavtalet i praktiken dock begränsad till rätten att ge ut noter och rätten att bevilja synkroniserinslicenser. Synkroniserinslicenser är licenser avseende användning av musik i t.ex. spelfilm, reklamfilm och dataspel. Såsom ersättning för de tjänster förlaget utför åt upphovsmannen erhåller förlaget en andel i upphovsmannens royaltyutbetalningar från t.ex. STIM.

    Inom musikförlagsbranschen brukar man skilja på s.k. generalavtal och avtal som endast gäller för vissa verk. Skillnaden mellan de båda avtalstyperna är den avtalstid som avtalen löper med. Vad gäller generalavtalet löper detta under en längre tid, oftast minst 3 år, under vilken upphovsmannen förlägger samtliga de musikaliska verk, med eller utan texter, som upphovsmannen komponerar/skriver under avtalstiden.

    De inkomster som ett förlagsavtal genererar delas traditionellt sett in i två huvudkategorier, nämligen inkomster från offentliga framföranden och inkomster från mekaniska mångfaldiganden. Ett verk framförs offentligt då det spelas live eller då en skivinspelning av ett verk spelas på ett diskotek, i radio eller tv etc. Vad beträffar mekaniska mångfaldiganden sker ett sådant varje gång ett verk spelas in och då en inspelning av ett verk kopieras i samband med framställning av t.ex. fonogram (CD-skivor, vinylskivor, kassetter, digital ljudfiler etc.).Mekaniska mångfaldiganden sker också då en inspelning av ett verk laddas upp mot Internet eller då en inspelning överförs till film och synkroniseras med bild.

    Om förlaget och upphovsmannen är medlemmar av STIM/NCB kommer de tillstånd (”licenser”) som behövs för användning av verk enligt ovan, dock med vissa undantag, att beviljas av STIM/NCB, vilka även inkasserar de inkomster (”licensavgifter”) som inflyter i samband med beviljade licenser.

    Vid utbetalning till upphovsmannen och förlaget fördelas de inkomster som inkasserats av STIM/NCB enligt STIM:s fördelningsregler. Dessa regler är till stora delar tvingande, vilket innebär att överenskommelser mellan ett förlag och en upphovsman som avviker från dessa regler inte kan åberopas gentemot STIM/NCB. Vad gäller t.ex. subförläggning (med subförläggning avses enligt STIM:s definition fall då ett svenskt förlag vidare upplåter förlagsrätten på ett utländskt förlag) och inkomster härrörande från mekaniska mångfaldiganden finns dock ett visst avtalsutrymme. Enligt STIM:s fördelningsregler får i sådana fall ”de utländska rättighetsinnehavarna uppbära högst 50 % av hela ersättningen för mekaniskt mångfaldigande”. Detta innebär att det utländska subförlaget som mest får behålla hälften av de inkomster som intjänats i det land förlaget är verksamt.

    Det är i detta sammanhang som begreppen ”at receipt” och ”at source” brukar användas för att avtala om hur upphovsmannens andel skall beräknas. Om det avtalas om att upphovsmannens andel skall beräknas ”at source”, innebär detta att upphovsmannens andel beräknas utifrån vad som inkasserats vid källan, dvs. (det icke-svenska) intjänandelandet. Upphovsmannens andel kommer sålunda att beräknas på den totala summa som intjänats, dvs. före det att subförlaget får sin andel. Om man däremot avtalar om att upphovsmannens andel skall beräknas ”at receipt”, kommer upphovsmannens andel istället att beräknas på vad som inkasserats i mottagarlandet. Vid en ”at receipt” fördelning beräknas sålunda upphovsmannens andel på den summa som återstår efter det att subförlaget tagit sin andel. Låt mig åskådliggöra detta med ett exempel. Om vi antar att ett utländskt subförlag inkasserat 100.000 kronor från en reklamproducent för rätten att använda sig av ett verk i reklamfilm, skall, om en 50/50 fördelning ”at source” överenskommits, upphovsmannen erhålla 50.000 kronor. Subförlaget och det svenska förlaget delar på de resterande 50.000 kronorna. Om däremot 50/50 fördelning ”at receipt” överenskommits och det svenska förlaget har en överenskommelse med subförläggaren som säger att denne skall ha rätt till 20 % av vad som intjänas, blir upphovsmannens andel enbart 40.000 kronor. Av resterande 60.000 kronor går 20.000 kronor till subförlaget och 40.000 kronor till det svenska originalförlaget.

    Ovanstående gäller som sagt vid subförläggning och avseende inkomster från mekaniska rättigheter.

    Vid subförläggning och inkomster från offentliga framföranden medger dock inte STIM:s fördelningsregler något annat än en ”at source” beräkning, då upphovsmannen enligt dessa regler alltid har rätt till minst 50 % av det som inkasseras i intjänandelandet.