English

Författare: Advokatfirman Inter

  • Ökad endomarbehörighet i tvistemål

    För att ge tingsrätterna möjligheter till bättre och mer effektiv handläggning av tvistemål har regeringen i propositionen 2015/16:56 Ökad endomarbehörighet i tvistemål lämnat förslag till förändringar av de processbestämmelser som styr hur rättens domförhet, d.v.s. hur många domare som krävs för att döma, ska se ut vid huvudförhandling i tvistemål.

    Inledningsvis ska ett förtydligande göras avseende domare. I bestämmelserna om domförhet skiljer man på lagfarna domare och nämndemän. Lagfarna domare är domare med en juristutbildning samt en pågående eller avslutad domarutbildning. Nämndemännen är emellertid personer utan en juristutbildning som blivit utnämnda till nämndemän av sina politiska partier som har ledamöter i riksdagen.

    Processreglerna för tvistemål, d.v.s. mål där enskilda parter tvistar om t.ex. fordringar, återfinns i rättegångsbalken (RB). Enligt RBs huvudregel om rättens domförhet vid huvudförhandling i tvistemål i 1 kap. 3 a § RB föreskrivs att rätten är domför med tre lagfarna domare, men från denna regel finns en del undantag. Om huvudförhandlingen hålls i s.k. förenklad form ska rätten bestå av en lagfaren domare. Skulle huvudförhandlingen inte hållas i förenklad form får rätten bestå av en lagfaren domare om rätten anser att det är tillräckligt att en domare sitter i rätten och parterna samtycker till det eller om målet är av enkel beskaffenhet. Som exempel på mål av enkel beskaffenhet kan nämnas vardagliga mål inom avtalsrätten som inte har någon omfattande bevisning eller fall där svarandens inställning till olika ekonomiska krav har mer att göra med betalningssvårigheter än med sakliga invändningar mot kravet.

    Eftersom det dels är resurskrävande och dels innebär längre handläggningstider att tre lagfarna domare avgör ett mål anser regeringen att inget mål bör avgöras av fler domare än vad som är motiverat i det enskilda fallet. Följaktligen har regeringen i propositionen föreslagit att tingsrätten vid huvudförhandling i tvistemål oftare ska kunna vara domför med en lagfaren domare om målets svårighetsgrad och omfattning tillåter det. Förslaget innebär dock inte att huvudregeln vid huvudförhandling i tvistemål ska ändras.

    Regeringen framhåller att de svåra och omfattande målen även i fortsättningen kommer att avgöras av tre lagfarna domare (s.k. tresits). Emellertid, eftersom tresits idag ofta används trots att det inte är sakligt befogat på grund av att en part som vill fördröja processen motsätter sig att målet avgörs av en domare, ska parts bestämmande inflytande i fråga om domförhet tas bort. Följaktligen kommer rätten, dock efter den inhämtat parternas synpunkter och argumentation i domförhetsfrågan, att helt disponera över denna fråga. Därför föreslår regeringen att bestämmelsen i 1 kap. 3 a § tredje stycket RB ändras görs enligt följande.

    1 kap. 3 a § tredje stycket RB[1]
    Nuvarande lydelseFöreslagen lydelse
    Rätten är vid huvudförhandling domför med en lagfaren domare om i annat fall än som avses i andra stycket rätten anser det tillräckligt att en domare sitter i rätten och parterna samtycker till det eller målet är av enkel beskaffenhetI annat fall än som avses i andra stycket är rätten vid huvudförhandlingen domför men en lagfaren domare om det med hänsyn till målets omfattning och svårighetsgrad är tillräckligt att en domare sitter i rätten.

    Lagändringarna som föreslås träda i kraft den 1 juli 2016 skulle således enligt regeringen innebära att domstolarnas resurser utnyttjades på ett bättre sätt och att handläggningstiderna förkortades.

    Vi får avvakta och se om sommaren inleds med en begränsad möjlighet för parter att begära tresits och vilka konsekvenser detta för med sig. Jag förutspår att vi kommer att se fler överklaganden och/eller fler avtal med skiljeklausuler. Eftersom det krävs prövningstillstånd för att hovrätten ska pröva målet på nytt i dess helhet kan man dessutom starkt ifrågasätta rättssäkerheten i att utesluta parts bestämmande inflytande i fråga om tingsrättens domförhet.

    [1] Bestämmelsen är även tillämplig i domförheten i familjemål, se 14 kap. 17 § äktenskapsbalken (ÄktB). Regeringen anser dock att domförheten i dessa mål fungerar väl och har således föreslagit att domförheten endast ska regleras i ÄktB utan någon hänvisning till RB:s bestämmelser. För att se regeringens förslag på lag om ändring i ÄktB se https://data.riksdagen.se/fil/814AF451-FF14-4E67-9693-AB4188A40A44

  • Byggmöten och byggmötesprotokoll

    Vid entreprenader där AB 04 eller ABT 06 är tillämpliga ska det hållas byggmöten. Ett byggmöte är ett regelbundet återkommande möte under entreprenadtiden mellan beställare och en eller flera entreprenörer som är verksamma inom entreprenaden. På byggmötena avhandlas löpande frågor rörande entreprenaden. Det kan t.ex. röra ekonomi, eventuella förseningar i förhållande till tidsplanen, skillnader mellan verkliga och bedömda markförhållanden, behovet av ändrings- och tilläggsarbeten samt eventuella kompletterande synpunkter eller slutliga ställningstaganden från beställaren. De frågor som parterna inte kan lösa direkt eller som återstår att ta ställning till behandlas vid kommande byggmöten tills frågorna är lösta.

    Regler om byggmöten finns i såväl AB 04 som i ABT 06. Normalt är parterna skyldiga att delta vid byggmötena och varje part ska företrädas av en behörig person. Det är beställaren som för protokoll, vilket sedan ska justeras av entreprenören. Detta innebär att entreprenören i god tid före nästa byggmöte får ta del av byggmötesprotokollet för att kunna läsa igenom detta och komma med eventuella invändningar.

    Ofta har parterna i entreprenadhandlingarna avtalat om att vissa uppgifter eller meddelanden mellan parterna kräver skriftlig form. Generellt gäller att en anteckning i ett byggmötesprotokoll uppfyller kravet på sådan avtalad skriftlighet. Anteckningarna i byggmötesprotokollen kan därför komma att utgöra avgörande bevisning vid en tvist mellan parterna om vad som har överenskommits. Det är därför viktigt att entreprenören omedelbart invänder mot sådant som denne menar är inkorrekt återgivet i byggmötesprotokollet. Att inte noggrant läsa igenom ett byggmötesprotokoll och omgående påtala eventuella felaktigheter kan i slutändan visa sig vara mycket kostsamt. Att i efterhand bevisa att innehållet i byggmötesprotokollet är felaktigt kan många gånger visa sig vara omöjligt.

    Innehållet i ett byggmötesprotokoll kan alltså visa sig få stor betydelse vid en eventuell tvist. För dig som entreprenör är det därför lämpligt att själv föra anteckningar kring de överenskommelser som ett byggmöte utmynnar i och sedan jämföra anteckningarna med byggmötesprotokollet som beställaren översänder för justering.

    Det är viktigt att du som entreprenör verkar för att anteckningarna i byggmötesprotokollet är så tydliga som möjligt. Inte sällan behandlas tämligen stora beslut endast med en kortare anteckning som kan vara både oklar och öppen för tolkning. Detta kan utgöra en stor risk då byggmötesdeltagarna senare kan ha olika minnesbilder av vad som egentligen beslutades vid mötet. Det inte ovanligt att parterna har olika uppfattningar om vad som har bestämts och ofta är det stora belopp som står på spel.

     

     

  • Begränsningar vid testamente

    Det händer ofta att vi på Advokatfirman INTER får frågan om hur man som arvlåtare kan bestämma över det man äger och lämnar efter sig i arv och i testamente. Svaret på den frågan är i första hand beroende av om man har barn, så kallade bröstarvingar. Om arvlåtaren har bröstarvingar är personens rätt att bestämma över sin kvarlåtenskap begränsad. Nedan ska jag kortfattat beskriva varför man inte får göra precis som man själv vill med de tillgångar man efterlämnar när man har barn.

    Ett barn har en laglig rätt att efter sin förälder erhålla en andel av den avlidne förälderns kvarlåtenskap, vilket är det som benämns som laglott. Andelen motsvarar hälften av den arvslott som enligt lag tillkommer bröstarvinge. Laglotten är en rätt som grundas på släktskap. Arvsregleringen har genom tiderna byggt på en föreställning om blodsband och dess betydelse för individernas känsla av närhet till varandra.

    Om man ser på laglottsinstitutet ur ett historiskt perspektiv hade det till syfte att garantera bröstarvingar en försörjning och att bibehålla en viss rättvisa mellan syskon. Verkligheten idag ser dock annorlunda ut på många olika sätt. En samhällsförändring av avgörande betydelse är att befolkningen i Sverige blir äldre idag än vad den blev för 100 år sedan. När personer avlider idag är det inte ovanligt att deras bröstarvingar är närmare 50–60 års åldern. Vid den åldern har en bröstarvinge generellt inte ett lika stort behov av försörjning som bröstarvingar hade för 100 år sedan. Det argumentet att laglottsskyddet ska garantera en bröstarvinge en försörjning väger med andra ord inte lika tungt längre, men det finns undantag. Trots att majoriteten av de bröstarvingar som idag ärver sina föräldrar inte är beroende av arvet för sin försörjning, finns det exempelvis barn under 18 år som kan ha behov av ekonomiskt skydd. Ett annat exempel på en kategori som kan ha ett behov av ekonomiskt skydd är vuxna som på grund av psykiska eller fysiska handikapp inte kan försörja sig på egen hand.

    Ett annat tungt vägande argument för laglottsinstitutet som ofta används är som nämndes ovan rättvisa. Rättviseskäl är anledningen till att laglottsskyddet enligt svensk rätt sträcker sig längre än enbart till att begränsa hur en arvlåtare får testamentera. Laglottsskyddet aktualiseras även i vissa situationer under arvlåtarens livstid. Det rättvisetänk mellan syskon som genomsyrar motiven till laglottsinstitutet genomsyrar även gåvor som bröstarvingar får av sina föräldrar. När ett barn får gåvor förutsätter lagens regler att gåvorna är förskott på arv. Anledningen till att gåvor till barn anses vara ett förskott är för att det ska vara rättvist mellan syskon och därför att alla barn vid sin förälders bortgång ska ha rätt att få ut ett värde ur kvarlåtenskapen som motsvarar bröstarvingens laglott. Om en förälder väljer att ge ett av sina flera barn en gåva, utan att i gåvobrevets villkor skriva att gåvan inte ska utgöra förskott på arv, är det barnet avräkningsskyldig på det framtida arvet.

    Huruvida man godtar laglottsinstitutet som en skyddsmekanism eller inte är i många fall förenat med vilken inställning man har till frågan om detta behov av skydd ska tillgodoses genom familjens eller genom samhällets försorg. Lagstiftaren är av åsikten att laglotten ska finnas kvar men det finns trots reglerna om laglott sätt att kringgå rättviseaspekterna mellan syskon och halvsyskon. Det kan finnas en rad skäl till varför ett barn ska gynnas mer än något annat.

    För att undkomma lagstiftarens krav på likabehandling mellan syskon är det möjligt att uppnå en snedfördelning av egendom om arvlåtaren exempelvis upprättar gåvobrev med villkor om att gåvan inte ska vara förskott på arv. Om du har funderingar kring laglottsskyddet går det utmärkt att kontakta oss på INTER:s familjerättsavdelning.

  • Vad är en notarietjänstgöring?

    Efter avlagd jur. kand. eller juristexamen som det numera kallas- en utbildning om fyra och ett halvt år – vid någon av Sveriges universitet har man möjlighet att tjänstgöra på en tingsrätt eller förvaltningsrätt. Om man tjänstgör vid en tingsrätt, s.k. allmän domstol, kommer man i kontakt med bl.a. brottmål, familjerelaterade mål och tvistemål mellan företag eller enskilda individer. En tjänstgöring vid en förvaltningsrätt, s.k. allmän förvaltningsdomstol, innebär i stället handläggning av tvister främst mellan enskilda och myndigheter såsom skattemål, medborgarskapsmål samt överklagande från Försäkringskassan, Länsstyrelsen eller Skatteverket. Syftet med notarietjänstgöringen är att blanda praktiskt arbete med interna utbildningar, en s.k. utbildningspraktik som kan liknas med läkarnas allmäntjänstgöring efter läkarexamen. Domstolsverket tillsätter notarier på grundval av bl.a. betygen från juristprogrammet. I det följande behandlas notarietjänstgöringen ur det allmänna domstolar perspektivet.

    Notarietjänstgöringen, eller att sitta tinga som det vanligtvis kallas, innebär vanligen två års tjänstgöring under ledning av domare. Arbetet består i att utföra rättsutredningar, upprätta förslag till domar och beslut samt se till att allt är i ordning inför förhandlingen, t.ex. att alla som ska delta i rättegången är kallade. Notariens arbete innebär även att föra protokoll under domstolsförhandlingar samt biträda domaren och fungera som bollplank. Domaren kan dessutom ibland be notarien att votera under överläggningen[1], d.v.s. ange hur man tycker att rätten ska döma t.ex. ifall den åtalade ska dömas eller ej och till vilken påföljd.

    Under tjänstgöringen får notarien cirkulera mellan olika domare, vilket ger notarien en bred erfarenhet i olika sätt att skriva domar och leda förhandlingar. Notarien får sedan, under senare delen av sin tjänstgöring, självständigt handlägga vissa mål och ärenden[2]. Detta innefattar att inta domarrollen i enklare mål t.ex. fordringsmål, diverse brottmål samt konkursärenden.

    Som notarie får man en inblick i många olika måltyper samt daglig kontakt med människor, åklagare, advokater och myndigheter, vilket bidrar till en förståelse för hur samhället fungerar och hur människor agerar i olika situationer. Följaktligen blir notarietjänstgöringen, för många notarier, en av de bästa arbetslivserfarenheterna som man bär med sig i det fortsatta arbetslivet. En notariemeritering är vidare ett formellt krav för många befattningar inom rättsväsendet, t.ex. tjänster som domare, åklagare eller kronofogde. Man behöver dock inte ha en notariemeritering för en tjänst som advokat[3].

    Konkurrensen om att sitta ting är onekligen hög. Varje år utexamineras mellan 1 200 och 1 500 jurister i Sverige. Endast runt 450 notarier anställs vid Sveriges tingsrätter och förvaltningsrätter varje år. Oavsett vilken yrkesbana man som jurist avser att ta är en notarietjänstgöring dock alltid en meriterande avstamp som dessutom bidrar till personlig utveckling.

    [1] Efter förhandlingen diskuterar domarna målet och bestämmer hur de ska döma. Detta kallas för överläggning.

    [2] Målen i tingsrätten delas in i tre kategorier: tvistemål, brottmål och ärenden.

    [3] Läs Marika Wernströms artikel ”Skillnaden mellan advokat och jurist” av den 2015-10-09.

  • Gammalt artistavtal gällde inte för digital spridning via Spotify

    Den 21 september 2015 meddelade Solna tingsrätt dom i ett mål avseende bl.a. tolkning av ett artistavtal och upphovsrättsintrång som är av stort intresse.

    Johan Johansson, som varit medlem i punkbandet KSMB, skrev 1981 under ett artistavtal med skivbolaget MNW Music AB avseende utgivning av fonogram med KSMB. I detta avtal återfinns en bestämmelse genom vilken medlemmarna i bandet har överlåtit äganderätten till de inspelningar som omfattas av avtalet till MNW.

    Frågan i målet, som avsåg en s.k. förbudstalan, var om artistavtalet från 1981 gav MNW rätt att sälja KSMB-inspelningarna via Spotify, iTunes och andra digitala nedladdnings- och streamingtjänster eller om MNW, genom att göra så, begick upphovsrättsintrång. Vid denna bedömning kom bl.a. bestämmelsen som reglerade äganderättsöverlåtelsen att bli föremål för tolkning. Johan Johansson, som företräddes av Musikerförbundet, hävdade att MNW inte hade rätt att sälja inspelningarna digitalt, medan MNW menade att bolaget förvärvat denna rätt.

    MNW gjorde därvid bl.a. gällande att MNW, genom att Johan Johansson överlåtit äganderätten till inspelningarna, förvärvat en obegränsad rätt att nyttja KSMB-inspelningarna. MNW menade också att överlåtelser i upphovsrättsliga sammanhang, till sin karaktär, är sådana att de är obegränsade vad gäller förvärvarens rätt att exploatera överlåtet material.

    Johan Johansson å sin sida framhöll att det inte var möjligt att tolka avtalet från 1981, och särskilt bestämmelsen om äganderättsöverlåtelsen, på det sätt MNW gjorde gällande. I stället hänvisade Johan Johansson till en avtalstolkningsregel inom upphovsrätten (specifikationsprincipen) som innebär att oklara rättighetsöverlåtelser skall tolkas restriktivt och till nackdel för den som påstår sig ha förvärvat en viss rätt.

    Solna tingsrätt ansåg att MNW, genom artistavtalet från 1981, inte förvärvat rätten att sälja KSMB-inspelningarna digitalt via t.ex. Spotify. Detta bl.a. med hänvisning till specifikationsprincipen och med hänvisning till att digital försäljning av musik inte var en känd exploateringsform när avtalet ingicks 1981. Solna tingsrätt konstaterade att det var ostridigt att MNW hade äganderätten till själva ljudinspelningarna. Enligt tingsrätten saknade dock äganderätten betydelse vid bedömningen av hur MNW har rätt att exploatera inspelningarna. Enligt tingsrätten räckte det sålunda inte med att parterna i ett artistavtal avtalat om att skivbolaget ska äga inspelningarna, utan parterna i avtalet måste även avtala om på vilka sätt skivbolaget har rätt att exploatera inspelningarna.

    Tingsrätten prövade därefter MNW:s påstående om att Johan Johansson, genom passivitet, kan anses ha överlåtit den digitala försäljningsrätten till MNW. Johan Johansson hade nämligen tagit emot betalningar för digital försäljning från MNW genom åren. Tingsrätten ansåg dock inte att avtalet från 1981 hade ändrats genom Johan Johanssons efterföljande agerande, bl.a. eftersom Johan Johansson, redan 2004, kontaktat MNW och påtalat att MNW påbörjat digital försäljning utan att det fanns ett avtal för detta och att han hade invändningar mot de aktuella ersättningsnivåerna.

    Tingsrätten biföll därför Johan Johansson talan och förbjöd MNW, vid vite, att nyttja KSMB-inspelningarna genom digital on-demandförsäljning.

  • Gåva eller lån – vem har bevisbördan?

    I en dom av den 23 april 2014 ansåg Högsta domstolen att det åvilar mottagaren av en penningöverföring att bevisa påståendet att ett mottaget belopp var en gåva och inte ett lån.

    En man som drev en tandläkarpraktik överförde 100 000 kr från sitt konto till en kvinna som var anställd på praktiken. Mannen gjorde överföringen efter det att kvinnan skjutsade hem honom efter den bilolycka som han råkade ut för och som kvinnan bevittnade. Mannen stämde sedermera kvinnan avseende återbetalning av lån och hävdade att överföringen handlade om ett lån som skulle betalas tillbaka efter sex månader och inte en gåva som ett ”tack” för att kvinnan hade hjälpt honom i samband med bilolyckan. Kvinnan, å sin sida, menade att det varit fråga om en gåva och bestred därmed betalningsskyldigheten.

    Det var ostridigt mellan parterna att överföringen hade skett och frågan som domstolarna hade att pröva blev därmed om det rört sig om ett lån eller en gåva.

    Tingsrätten konstaterade att det var mannen som hade bevisbördan för att överföringen utgjorde ett lån. Då han inte hade lyckats styrka sitt påstående om lån förlorade han rättegången i tingsrätten.

    Mannen överklagade domen till hovrätten som fann att det bör kunna krävas att den som oväntat mottar en större summa pengar säkrar bevisning därom genom att t.ex. se till att ett gåvobrev upprättas. Hovrätten kom således fram till att det var kvinnan som hade bevisbördan för att överföringen utgjorde en gåva. Då hon inte hade bevisat detta dömde hovrätten henne att återbetala beloppet.

    Kvinnan överklagade till Hösta domstolen (HD) som meddelande prövningstillstånd.

    HD konstaterade inledningsvis att huvudprincipen enligt praxis är att den som kräver betalning på grund av ett påstått penninglån har bevisbördan för sitt påstående. Denna princip tar dock enligt HD inte sikte på ett fall där det är ostridigt att ett visst belopp har överförts från en person till en annan men det råder oenighet om överföringens innebörd. Frågan att pröva blev därför om det även i ett sådant fall borde åligga den som påstår penninglån, d.v.s. givaren, att bevisa detta eller om bevisbördan i stället borde läggas på den som påstår att beloppet har överförts i gåvosyfte, d.v.s. mottagaren.

    HD kom fram till att det är mottagaren som har bevisbördan för sitt påstående om gåva. Som skäl för bevisbördans placering noterade HD att ”om bevisbördan placeras på den som hävdar att ett mottaget belopp utgör en gåva, bör detta kunna minska risken för missbruk från mottagarens sida när det råder oklarhet om bakgrunden till att ett belopp har överförts. Detsamma gäller i de fall då en överföring har skett av misstag.” HD framhöll bl.a. också, som skäl för bevisbördans placering, intresset av att hindra oöverlagda förmögenhetsöverföringar.

    Avgörandet från HD är prejudicerande[1] och visar på att det är angeläget, både för givaren och för mottagaren, att alltid säkra bevisning för olika transaktioner. Att förlita sig på någons muntliga uppgifter kan vara riskfyllt och kan ibland leda till tvister. INTER rekommenderar därför att man alltid upprättar skriftliga överlåtelsehandlingar som omfattar transaktionens eventuella villkor och huvudsakliga syfte.

    [1] En dom anses vara prejudicerande, och utgöra ett prejudikat, om den kan vara av betydelse för kommande avgöranden som en domstol ska avgöra. Prejudicerande domar meddelas framförallt av Högsta domstolen och Regeringsrätten.

  • Skyddet för namn och bild i reklam

    Sedan 1979 finns en lag i Sverige som i fråga om privatpersoners namn och bild ger skydd mot utnyttjande vid kommersiell marknadsföring. Syftet med lagen är att skydda den personliga integriteten. Varje människa ska ha rätt att själv bestämma om den vill bli utnyttjad i reklam. Lagen är emellertid inte avsedd att skydda döda personers namn eller bild.

    Det går inte att kringgå lagen genom att i stället för namnet t.ex. ange en beteckning eller ett smeknamn. Inte heller är det tillåtet att använda bilder som till utseende liknar en känd person. Om det för allmänheten framgår vem som åsyftas föreligger hinder mot att utan samtycke använda beteckningen, smeknamnet eller bilden.

    För det fall att en enskild persons namn eller bild utan hans eller hennes samtycke används i reklam kan personen få ekonomiskt och ideellt skadestånd. Det ekonomiska skadeståndet ska motsvara ett skäligt vederlag för att namnet eller bilden har utnyttjats. Ideellt skadestånd ska utgöra kompensation för kränkningen av den personliga integriteten. Nivåerna är inte särskilt höga, utan ligger i intervallet 50 000-100 000 kr.

  • Michael Berg tillträder som ny delägare

    Advokatfirman INTER har rekryterat advokaten Michael Berg som ny delägare. Michael Berg kommer närmast från Attunda tingsrätt där han varit verksam som rådman. Michael Berg påbörjade sin anställning på Advokatfirman INTER den 1 november 2014.

    Michael Berg har specialiserat sig på processföring och tvistelösning. Genom en mångårig erfarenhet i domstol såväl som advokat och som domare har Michael Berg byggt upp en unik kompetens inom processrätten. Han har även undervisat som lärare inom Domstolsakademin.

    Michael Berg åtar sig uppdrag att företräda klienter i domstol eller skiljenämnder. Han är också verksam som medlare och skiljeman.

    Michael Berg tillträder som verksamhetschef på INTERs processavdelning.

  • Kravet på fackmässig bedömning

    Diskussioner rörande omfattning av entreprenaden är inte ovanliga inom entreprenadbranschen utan snarare en del av vardagen.

    Vid entreprenader där AB 04 är tillämpliga förutsätts beställaren enligt 1 kap § 6 3 st ha lämnat de uppgifter som kan erhållas vid en fackmässig undersökning. En fackmässig undersökning kan t.ex. avse markförhållandena där en byggnation ska ske. Beställaren ansvarar enligt 1 kap § 6 1 st för de lämnade uppgifternas riktighet.

    Ovanstående regler kompletteras med regeln om fackmässig bedömning i 1 kap § 8. Denna innebär att om det vid tiden för anbud saknas uppgifter som avser arbetsområdet eller det område som berörs av entreprenaden ska förhållandena antas vara sådana som kunnat förutsättas vid en fackmässig bedömning. För att kunna göra en fackmässig bedömning krävs det att entreprenören har en kunskapsnivå motsvarand eden en normalt kunnig yrkesman inom det aktuella området har.

    Även fast beställaren har lämnat en fackmässig undersökning i förfrågningsunderlaget kan det ändå finnas uppgifter som inte framgår av förfrågningsunderlaget som entreprenören måste göra en egen fackmässig bedömning av.

    Den fackmässiga bedömningen av arbetet kan påverka entreprenadens omfattning beroende på den bedömning som entreprenören gör. Om förhållandena under entreprenaden därefter visar sig avvika från entreprenörens fackmässiga bedömning kan detta medföra ett välgrundat krav på ersättning för ÄTA-arbeten. Dock är den bedömning som entreprenören ska göra inte alltid okomplicerad och det kan vara svårt för entreprenören att veta om beställaren längre fram kommer att dela entreprenörens uppfattning om entreprenadens omfattning.

    Ibland kan entreprenören även ställas inför en osäkerhet innebärande att det både finns optimala eller negativa förhållanden vid entreprenadens utförande. Av 1 kap § 8 framgår inte hur entreprenören ska hantera denna fråga. Ofta har det dock hävdats att entreprenören ska utgå från de mest optimala förhållandena. Dock kan det även vara som så att entreprenören i sin fackmässiga bedömning ta hänsyn till risken för både negativa och optimala förhållanden och anpassa sitt anbud efter det.

    Ovanstående fråga har ingen entydig rättslig praxis och för närvarande ligger det en tvist i Högsta domstolen som väntar på avgörande där förhoppningsvis klarhet kommer att bringas i frågan om vad entreprenören ska räkna med vid sin fackmässiga bedömning.

  • Managementavtal inom musikbranschen

    Att anlita en manager kan vara ett viktigt steg i karriären för en artist. En kunnig och skicklig manager besitter de expertkunskaper om musikbranschen som krävs för att artisten skall nå framgång och inte fastna i någon av de fällor som den snåriga avtalsdjungeln inom branschen erbjuder. Rätt manager kan även via sitt kontaktnät inom just artistens verksamhetsområde se till att artisten kommer i kontakt med de personer som är viktiga för att artisten skall lyckas.

    En managmentavtal är, typiskt sett, ett uppdragsavtal där en uppdragsgivare, artisten, ger en uppdragstagare, managern, i uppdrag att utföra vissa tjänster. I samband med uppdraget ges managern även, i regel, i fullmakt att rättshandla för artistens räkning. Det är dock sällan en sådan fullmakt ger managern en oinskränkt fullmakt att rättshandla. Behörigheten kan t.ex. vara inskränkt på så sätt att en viss typ av avtal alltid skall vara föremål för artistens slutgiltiga godkännande. Detta skulle t.ex. kunna tänkas gälla konsertavtal och olika typer av skivkontrakt, förlagsavtal och andra avtal som omfattar upplåtelse av rättigheter enligt upphovsrättslagen.

    I managmentavtalet bör det noggrant anges exakt vilka tjänster managern skall tillhandahålla enligt avtalet. Det är ju just dessa tjänster managern sedan får betalt för. Exakt vad en artist bör kräva av en manager i detta avseende beror naturligtvis på omständigheterna i det enskilda fallet. Är det en s.k. ”o-signad” artist som skall ingå ett managmentavtal, bör kanske managern, i första hand, hjälpa artisten att hitta de avtalsparter och ingå de avtal som är nödvändiga för artistens karriär.

    Beträffande avtalstiden för managmentavtalet, motsvarar denna den tid under vilken managern skall utföra de tjänster som omfattas av uppdraget. Efter utgången av avtalstiden behöver inte managern längre utföra dessa tjänster, men kan ändå vara fortsatt berättigad till provision (se nedan om s.k. ”sunsetersättning”). Längden på managementavtal varierar. Det är dock inte ovanligt att avtalstiden löper i 3 år eller t o m längre. En artist kan emellertid ha ett intresse av att försöka begränsa avtalstiden. Rör det sig om ett oprövat avtalsförhållande förkommer det ibland att en artist och en manager avtalar om att avtalet först skall löpa med en prövotid om t.ex. 12 månader under vilken managern skall tillse att ett visst förutbestämt mål uppfylls. Ett sådant mål kan t.ex. vara att ett inspelningsavtal skall färdigförhandlads innan prövotidens utgång. Är det sedan så att målet uppfyllts kan managern i managmentavtalet ges en optionsrätt i att förlänga avtalet med ytterligare en avtalsperiod, t.ex. en avtalsperiod om ytterligare två år.

    Managerns arvode kan utgå på olika sätt. Det är naturligtvis fullt möjligt att komma överens om ett fast månadsarvode, timarvode eller liknande. Praxis inom musikbranschen är dock att managern erhåller en resultatbaserad provison istället. En manager vill därvid, i normalfallet, ha rätt till del av samtliga av en artists inkomster, detta särskilt med tanke på det inkomstbortfall den minskade skivförsäljningen orsakat. Vanligt är sålunda att manager får del av artistens inkomster från försäljning av CD-skivor, försäljning av inspelningar via nedladdning och streaming, försäljning av artistens kompositioner och texter (i regel s.k. STIM-ersättning), konserter, merchandiseexploatiering (t-shirt försäljning etc.), sponsorintäkter och modellarvoden. I vissa managmentavtal är managerns ersättningsrätt begränsad till artistens aktiviteter inom musikbranschen, medan den i andra avtal gäller för hela nöjesbranschen och även omfattar t.ex. ersättning som artisten erhåller som skådespelare, programledare, författare av skönlitterära verk etc.

    Det är viktigt att komma överens om i avtalet hur provisionen skall beräknas. Möjligt är t.ex. att beräkna provisionen på artistens bruttointäkter, vilket motsvaras av artistens intäkter utan avdrag för artistens kostnader. I vissa fall kommer parterna i avtalet, istället, överens om att provisonen istället skall beräknas på nettointäkterna. Så är det t.ex. inte ovanligt att man, vid fastställande av beräkningsunderlaget för provisonen vid konserter, beaktar vissa kostnader artisten haft i samband med konserten, t.ex. kostnader för arvode till bokningsagent, produktionskostnader etc.

    Provisionen utgår i regel såväl under avtalstiden som under en efterprovisionsperiod, den s.k. ”sunsetersättningen”. Sunsetperioden varierar från avtal till avtal. I svenska managmentavtal är sunsetperioden i regel begränsad till 5-10 år, medan den i vissa fall, framför allt i amerikanska avtal, kan gälla utan begränsning i tiden avseende vissa inkomsttyper. I regel kommer man överens om att managerns provision skall vara lägre under sunsetperioden än under den ordinarie avtalstiden. Så kan man t.ex. komma överens om att full ersättning skall utgå under en viss del av sunsetperioden och halv ersättning under en annan del av perioden. Att ersättning utgår med lägre andel under sunsetperioden kan vara av stor vikt för artisten, eftersom en ny manager även kan vilja ha del av samma ersättning som den gamla managern.

    Gällande managerns provison är det även vanligt att man avtalar om att managerns provisionsrätt, under avtalstiden och sunsetperioden, endast skall avse en viss försäljning. Så kan det t.ex. vara lämpligt för en etablerad artist att, under den ordinarie avtalstiden, undanta inkomster från exploatering av inspelningar, kompositioner och texter som redan är utgivna vid tidpunkten för managmentavtalets ingående. Likaså kan den etablerade artisten vilja undanta t.ex. inkomster från konsertavtal som ingåtts innan managmentavtalet ingås. Vad gäller sunsetperioden, är det inte ovanligt att managern och artisten kommer överens om att managerns rätt till arvode enbart skall avse avtal ingångna under den ordinarie avtalstiden. I vissa fall utgår dessutom enbart provison avseende inspelningar, kompositioner och texter som getts ut under den ordinarie avtalstiden etc. Skulle det vara så att artisten ingått ett skivkontrakt under avtalstiden, genom managerns försorg, för att sedan ge ut en inspelning enligt skivkontraktet efter det att avtalstiden för managmentavtalet löpt ut, erhåller då managern ingen provison avseende försäljningen av inspelningen.