Kategori: Okategoriserade

Enligt upphovsrättslagen är det inte tillåtet att publicera bilder på Internet utan att först inhämta tillstånd ifrån fotografen eller fotografens rättsinnehavare. Rättsinnehavaren kan t.ex. vara en s.k. bildbyrå. Ett intrång i fotografens rättigheter är dels straffrättsligt och dels skadeståndsrättsligt sanktionerat. Vad gäller den straffrättsliga sanktionen kan, förutsatt att intrånget skett uppsåtligen eller av grov oaktsamhet, böter eller fängelse i högst två år komma ifråga. Gällande skadeståndet är intrångsgörararen, enligt § 54 i Upphovsrättslagen, dels skyldig att betala skälig ersättning för användandet och dels skyldig att betala ersättning för den ytterligare skada fotografen lidit i och med intrånget (det senare dock under förutsättning att intrånget skett uppsåtligen eller av oaktsamhet). Sådan ytterligare skada kan t.ex. vara ersättning för utebliven vinst. Den skäliga ersättningen som utgår vid intrång motsvarar en fiktiv licensavgift, dvs. den licensavgift som hade utgått om användningen skett på laglig väg.

I en dom ifrån januari 2014 i mål FT 2162-13, har Hovrätten över Skåne och Blekinge tagit ställning till bl.a. storleken på skadestånd vid olovlig bildpublicering på Internet. I målet hade en hobbyfotograf skapat en bild föreställande en svensk flagga. Denna bild hade olovligen publicerats av en brukshundsklubb på fyra olika ställen på klubbens webbsajt. Vid publicering hade inte fotografens namn nämnts. Vidare hade bilden publicerats som bakgrundsbild på sajten, varvid bl.a. text hade kommit att placeras framför bilden.

Fotografen stämde brukshundsklubben och yrkade på 18 400 kronor i skadestånd, varav 4 800 kronor avsåg ersättning för olovlig bildpublicering, 4 800 kronor för utebliven namnangivelse och 8 000 för olovlig manipulering av bilderna. Den olovliga manipuleringen bestod, enligt fotografen, i att bilden använts som bakgrundsbild.

Såsom stöd för sitt yrkande avseende skälig ersättning och den olovliga användingen i sig, åberopade fotografen cirkaprislistor upprättade av Bildleverantörernas Förening (BLF). Enligt fotografen skulle dessa listor kunna ligga till grund för beräkningen av den fiktiva licensavgiften. Det ansåg dock inte hovrätten under åberopande av att högsta domstolen, i NJA 2010 s. 135, angett att det där inte var visat att BLF:s prislistor utgjorde branschpraxis. Hovrätten ansåg sålunda inte att BLF:s prislistor kunde ligga till grund för en skadeståndsberäkning. Istället fastställde hovrätten den skäliga licensavgiften till 500 kronor per användning, dvs. totalt till 2 000 kronor.

Gällande den uteblivna namnangivelsen konstaterar hovrätten att huvudregeln är att namnangivning alltid skall ske, men att vissa avsteg ifrån huvudregeln kan tänkas. Det skulle t.ex. inte vara nödvändigt att ange upphovsman namn i prospekt eller reklamalster eller om det finnas några tekniska hinder mot namnangivelse. I förevarande fall ansåg hovrätten att några sådana undantagsfall inte förelåg och utdömde ett skadestånd om 300 kr per bild. Vid beräkningen av skadeståndet konstaterade hovsrätten återigen att BLF:s cirkaprislista inte kunde vara vägledande. Hovrätten beaktade även att bilderna publicerats på en liten ideell förenings hemsida och inte fått någon större spridning.

Till sist, vad gäller den påstådda manipuleringen av bilden, ansåg hovrätten att, förfarandet att använda fotografens bild som bakgrundsbild, hade varit kränkande för fotografens litterära eller konstnärliga anseende eller egenart. Under beaktande av att bilderna publicerats på en liten ideell förenings hemsida, bestämde hovrätten dock skadeståndet till sammanlagt 1 200 kronor (mot yrkade 8 000 kronor).

Av artikel 4.1 i Europakonventionens sjunde tilläggsprotokoll och artikel 50 i EU:s stadga om de grundläggande fri- och rättigheterna följer att en person inte får lagföras (åtalas) eller straffas två gånger för ett och samma brott. Som många känner till vid det här laget har Högsta domstolen (HD) genom ett beslut i juni 2013 förklarat att det svenska systemet med både skattetillägg och straffrättsliga sanktioner vid oriktiga uppgifter i skatteförfarandet strider mot denna rättighet. Förutsättningarna för förbudet mot dubbelbestraffning är, såsom HD har förklarat i domen, följande:

”Rätten att inte bli lagförd eller straffad två gånger för samma brott (gärning) omfattar systemet med skattetillägg och påföljd för brott mot skattebrottslagen. Rätten gäller med avseende på såväl mervärdesskatt som andra skatter och avgifter. Rätten ska iakttas när skattetillägg och påföljd för skattebrott aktualiseras för en och samma fysiska person, också när en juridisk person är primärt ansvarig för skattetillägget. Det föreligger hinder mot åtal för skattebrott så snart Skatteverket har fattat ett beslut om att ta ut skattetillägg, oavsett om beslutet har vunnit laga kraft eller inte. Däremot ska rätten att inte bli lagförd eller straffad två gånger för samma brott normalt inte hindra åtal och dom för bokföringsbrott av det skälet att skattetillägg har tagits ut”.

HD:s beslut innebär, i korthet, att en person som ålagts att betala skattetillägg för vissa handlingar, eller viss underlåtenhet, inte därefter kan åtalas för skattebrott. ”Förbudet” gäller retroaktivt från och med den 10 februari 2009.

Även om förbudet mot dubbel lagföring och bestraffning inte endast gäller skattetillägg respektive skattebrott är det — än så länge — bara detta som HD har prövat. Frågan är då vilka övriga förfaranden som kan komma att bedömas på samma sätt?

Redan nu har röster höjts, om än i begränsad utsträckning, för att den som dömts för en hastighetsöverträdelse av viss grad inte, per automatik, ska få körkortet återkallat eftersom det kan anses vara två olika sanktioner för samma brott. Ett motargument är naturligtvis att den som gjort sig skyldig till en hastighetsöverträdelse kan anses vara olämplig att fortsätta köra bil och att det därför finns en trafiksäkerhetsaspekt att ta hänsyn till (på samma sätt som den som dömts för ekonomisk brottslighet inte anses lämplig att få fortsätta att bedriva näringsverksamhet och därför kan meddelas näringsförbud). Frågan har prövats bl.a. av Regeringsrätten i mål nr RÅ 2000 ref 65, varvid det konstaterades att ett beslut om återkallelse visserligen utgör ett straff i den mening som avses i artikel 4.1 i Europakonventionens sjunde tilläggsprotokoll, men att de dubbla förfarandena med en straffrättslig påföljd och ett myndighetsbeslut avseende återkallelse inte stred mot rätten att inte lagföras eller straffas två gånger. Skälen härför var att:

”Den svenska ordningen innebär att den som åtalas för ett trafikbrott redan från början vet – eller bör veta – att en lagakraftvunnen fällande dom normalt kommer att följas av ett körkortsingripande. Det förhållandet att detta ingripande sker i ett separat förfarande synes inte innebära att trygghets- och rättssäkerhetsintressena eftersätts. Den svenska ordningen synes med andra ord inte strida mot ändamålet bakom artikel 4.1.

Man kan naturligtvis ha olika uppfattningar om Regeringsrättens slutsats, men det torde vara svårt att argumentera mot att den som begår en allvarligare trafikförseelse är — eller bör vara — medveten om att detta också kan innebär att körkortet kan återkallas. Emellertid är det så att även andra typer av brott kan leda till att en återkallelse sker. Kan man då applicera samma resonemang på annan typ av brottslighet än trafikbrott, d.v.s. kan man förutsätta att den som gjort sig skyldig till och straffas för exempelvis en grov misshandel ska ha varit införstådd med att detta också kan leda till att hans eller hennes körkort återkallas? För den som döms till ett längre fängelsestraff för ett allvarligt brott är måhända inte återkallelsen av körkortet en stor sak i sammanhanget, men av principiella skäl torde frågan vara av samma betydelse som vid fallet med skattebrott och skattetillägg. Vad som naturligtvis också kan diskuteras är om den som begår ett, visserligen allvarligt brott, på grund av detta är olämplig som bilförare.

Vilka ytterligare förfaranden som kan komma att bedömas på samma sätt som skattebrott/skattetillägg återstår att se. Det kan dock antas att svenska domstolar, såväl allmänna som förvaltningsrättsliga, efter HD:s beslut allt oftare kommer att ställas inför en situation där en part, med hänvisning till HD:s ställningstagande, kommer att argumentera för att han eller hon dubbelbestraffas vid en fällande dom eller vid ett beslut från myndighet.

Patent- och registreringsverket (”PRV”) hävde, i ett beslut av den 28 juni 2013, en livsmedelstillverkares registrering av varumärket ”Gästabud” (invändningsärende 2012/0088/0001). Varumärket hade tidigare registrerats som ordmärke i klass 29 för produkterna ”kött, fisk, fjärderfä och vilt”.  

Invändaren mot registreringen hade anfört att märket saknade särskiljningsförmåga för samtliga varor. Till stöd åberopade invändaren bl.a. att ordet ”gästabud” är ett vanligt ord i det svenska språket och en gängse term inom sektorn för livsmedel, utskänkning av mat och dryck och festarrangemang.  Vad gälle det matvaror som ordet gästabud hade registrerats som varumärke för, ansåg invändaren att ordet ”gästabud” angav varornas art, kvalitet, avsedda användning och egenskaper i övrigt. Användningen av ordet ”gästabud” i samband med en köttprodukt, skulle t.ex. visa. att köttprodukten till sin art är gammeldags och av en finare kvalitet då den serveras vid högtidliga sammanhang, att den förr i tiden serverades vid gästabud, att den skall serveras vid gästabud eller att produkten på något annat sätt är hänförlig till ett gästabud, eller någon annan typ av fest, bjudning eller liknande. Invändaren ansåg sålunda att det fanns ett frihållningsbehov för ordet ”gästabud”, så att även andra än innehavaren av varumärkesregistreringen kan använda ordet vid t.ex. marknadsföring av köttprodukter.  

Livsmedelstillverkaren, som hade låtit registrera ordet ”gästabud”, anförde att ordet visst hade för registrering erforderlig särskiljningsförmåga. Detta bl.a. eftersom ordet, enligt livsmedelsföretaget, inte var ett känt uttryck för att beskriva ”kött, fisk, fjäderfä och vilt” eller för att ange dessa varors väsentliga egenskaper.  

PRV konstaterade att de aktuella varorna riktade sig till konsumeter i allmänhet samt till återförsäljare och professionella aktörer i livsmedelsindustrin. PRV konstaterade vidare at ordet ”gästabud”, enligt Norstedts svenska ordbok, har betydelsen ”fest med många inbjudna”. Även om ordet skulle bära en något ålderdomlig  prägel, kunde det likafullt användas för att beskriva nutida festliga evenemang.  PRV ansåg därför att ordet ”gästabud”, i förhållande till de varor varumärket registrerats för, får anses ägnat att i handeln visa varornas avsedda användning. PRV fann därför att kännetecknet saknade särskiljningsförmåga för de aktuella varorna, varvid varumärkesregistreringen skulle upphävas.  

PRV:s beslut har överklagats till Patentbesvärsrätten.  

Invändaren företräddes av Advokatfirman INTER och advokat Krister Axner.

Ett restaurangbolag (Restaurangbolaget) och en företagsmäklare (Mäklarbolaget) har den 20 maj 2010 träffat ett avtal om förmedling av en Restaurangbolaget tillhörig restaurangrörelse. Uppdragsavtalet har inledningsvis löpt under fyra månader men har därefter förlängts att gälla till och med den 20 november 2010. Genom uppdragsavtalet har Mäklarbolaget, under avtalstiden, haft en ensamrätt att förmedla försäljningen av restaurangrörelsen. Enligt villkor i avtalet har Mäklarbolaget också haft rätt till förmedlingsprovision om en försäljning skett efter uppdragstidens utgång men till följd av Mäklarbolagets förmedlingsarbete. Av intresse i målet har också varit villkor i avtalet, vilket stadgar att Mäklarbolaget har rätt till förmedlingsprovision så snart köpekontrakt har undertecknats av köpare och säljare samt att Mäklarbolaget har varit berättigade att lyfta förmedlingsprovisionen ur den handpenning som köparen har erlagt. Det ska även nämnas att företrädarna för Restaurangbolaget har gått i personlig borgen för Restaurangbolagets förpliktelser enligt förmedlingsuppdraget.

Under sommaren 2010 har Mäklarbolaget fört förhandlingar med en spekulant, vilka sedermera resulterat i att Restaurangbolaget och spekulanten (Köpare A) den 1 juli 2010 har undertecknat ett köpekontrakt. Köpare A har också erlagt en handpenning motsvarande tio procent av köpeskillingen. Köpare A skulle ha tillträtt rörelsen den 1 september 2010. Överlåtelsen till Köpare A kom emellertid inte att fullbordas varför restaurangrörelsen på nytt har bjudits ut till försäljning. Den 22 december 2010, d.v.s. en månad efter att förmedlingsuppdraget har löpt ut, har Restaurangbolaget träffat ett överlåtelseavtal med ett bolag (Köpare B) som Mäklarbolaget — ostridigt — haft kontakter med under uppdragstiden.

Mäklarbolaget har i målet gjort gällande att man varit berättigad till förmedlingsprovision för överlåtelsen till Köpare B och har som grund för sin talan gjort gällande att försäljningen till Köpare B har skett till följd av Mäklarbolagets förmedlingsarbete. (Med anledning av att Restaurangbolaget gått i konkurs har talan avseende förmedlingsprovision i tingsrätten riktats mot bolagets företrädare).

Restaurangbolaget har bestridit att så har varit fallet med hänvisning till att man, redan innan förmedlingsavtalet träffats med Mäklarbolaget, har fört diskussioner med Köpare B om en överlåtelse av rörelsen. Företrädarna för Restaurangbolaget har dessutom gjort gällande att man, muntligen, har sagt upp förmedlingsavtalet i samband med att det konstaterats att överlåtelsen till Köpare A inte skulle komma att fullbordas och att företrädare för Mäklarbolaget i samband med detta har uppgett att någon ytterligare ersättning inte skulle utgå för kommande förmedlingsarbete. Mäklarbolaget har bestridit att någon sådan uppgift lämnats. Slutligen har företrädarna för Restaurangbolaget gjort gällande att man haft en kvittningsgill motfordran på Mäklarbolaget motsvarande den handpenning som Köpare A erlagt till Mäklarbolagets klientmedelskonto. Företrädarna menar härvid att Mäklarbolaget inte har varit berättigat till två förmedlingsprovisioner och att den första handpenningen skulle ha utbetalats till Restaurangbolaget. Därtill har Restaurangbolaget hävdat att man haft en motfordran på grund av att Restaurangbolaget har lidit ekonomisk skada i anledning av att den första överlåtelsen inte kommit till stånd.

Mäklarbolaget har bestridit såväl att man inte skulle vara berättigat till provision för den första överlåtelen som att Restaurangbolaget har lidit någon ekonomisk skada på grund av att överlåtelsen inte kom att fullbordas.

Tingsrätten har såldes haft att ta ställning till dels om Mäklarbolaget har varit berättigat till förmedlingsprovision för överlåtelsen till Köpare B, trots att denna har skett efter förmedlingsavtalets upphörande, dels om Mäklarbolaget har haft rätt till förmedlingsprovision för överlåtelserna till både Köpare A och Köpare B och dels om Restaurangbolaget har lidit skada på grund av att överlåtelsen till Köpare A inte kom att fullbordas.

Tingsrätten har först konstaterat att företrädarna för Restaurangbolaget inte förmått visa att det, efter den icke genomförda överlåtelsen till Köparen A, har ingåtts någon överenskommelse med innerbörden att det inte skulle utgå någon provision avseende efterföljande förmedlingsarbete.

Tingsrätten har därefter prövat frågan om överlåtelsen till Köpare B har skett till följd av Mäklarbolagets förmedlingsarbete. Härvid har tingsrätten konstaterat att uppgifterna om att företrädarna för Restaurangbolaget tidigare hade varit i kontakt med Köpare B och diskuterat en överlåtelse av restaurangrörelsen får tas för god. Därefter konstaterar tingsrätten att det av utredningen i målet är klarlagt att det genom Mäklarbolagets försorg har förekommit ett stort antal visningar av restaurangrörelsens lokaler, att Restaurangbolagets företrädare har informerats om dessa och även i stor omfattning närvarat vid visningarna. Vidare har företrädarna för Restaurangbolaget bekräftat att det inte har avtalats om något undantag från förmedlingsavtalets ensamrätt. Av den skriftliga bevisning som åberopats har, enligt tingsrättens mening, också framgått att förhandlingar har förts mellan Mäklarbolaget och Köpare B, bl.a. avseende frågor rörande köpeskilling, handpenningens storlek och finansiering.

Sammantaget har tingsrätten gjort bedömningen att överlåtelsen till Köpare B har skett till följd av Mäklarbolagets förmedlingsarbete och att Mäklarbolaget därför har varit berättigat till förmedlingsprovision för överlåtelsen.

Därefter har tingsrätten prövat Restaurangbolagets kvittningsinvändningar. Tingsrätten har härvid gjort bedömningen att företrädarna för Restaurangbolaget inte förmått visa att Mäklarbolagets inte är berättigat till provision avseende den första överlåtelsen eller att Restaurangbolaget har lidit någon ekonomisk skada på grund av den icke genomförda överlåtelsen till Köpare A.

Mäklarbolagets talan har således bifallits i sin helhet.

Ombud för Mäklarbolaget var advokaterna Erik Jansson och Mario Ashman.

Ett bolag (Bolaget) är innehavare av en bostadsrättslägenhet i en bostadsrättsförening (Föreningen) som huvudsakligen består av lägenheter som innehavarna använder för permanent- och/eller fritidsboende. Bolagets lägenhet var tidigare en restauranglokal som därefter byggts om till en bostadslägenhet. Vidare hade Bolaget utfört vissa arbeten som påverkade fastighetens värmesystem och väggar. Föreningen menade också att Bolaget hade tagit ytor i anspråk som egentligen tillhörde Föreningen. Detta bestreds av Bolaget.

Föreningen väckte talan vid domstol och yrkade dels att Bolaget skulle avhysas från lägenheten och dels att Bolaget skulle betala skadestånd till Föreningen på grund av ombyggnationen av lägenheten. Som grund för yrkandet om avhysning påstod Föreningen att de åtgärder som Bolaget har vidtagit strider mot 7 kap 6 och 7 §§ bostadsrättslagen, att Bolaget inte har vidtagit rättelse och att bostadsrätten därför ska anses vara förverkad enligt 7 kap 18 och 19 §§ bostadsrättslagen.

Tingsrätten prövade frågan om avhysning genom en s.k. deldom. Det var ostridigt parterna emellan att ombyggnationen skett utan nödvändigt bygglov eller skriftligt godkännande från Föreningen.

Av 7 kap 6 § framgår att bostadsrättsinnehavaren inte får använda en lägenhet (lokal eller bostadslägenhet) för annat ändamål än det avsedda. Av samma paragraf följer att en förening endast får åberopa en avvikelse som är av avsevärd betydelse för föreningen eller någon annan medlem av föreningen.

Bolaget medgav att den tidigare restauranglokalen hade byggts om till en bostadslägenhet (och att lägenheten därmed användes för annat ändamål än det avsedda) och att vissa ingrepp hade skett i värmeledningssystemet och i en vägg men gjorde gällande att förändringen av lokalen inte var av avsevärd betydelse. Detta då den förändrade användningen, från restaurang till bostad, inte innebär någon risk för ökade olägenheter eller men för Föreningen eller dess medlemmar. Tvärtom menade Bolaget att förändringarna innebär att risk för buller och störningar, vilka typiskt sätt följer av en restaurangverksamhet, inte längre föreligger efter förändringen. Det var också så att det tidigare hade förekommit störningar, bl.a. i form av buller och hög musik från restaurangen, som vid upprepade tillfällen hade anmälts till kommunens miljö- och hälsonämnd.

Vad gäller de ingrepp som skett gjorde Bolaget gällande att dessa har varit av ringa betydelse och därför, enligt 7 kap 19 §, inte ska leda till att bostadsrätten är förverkad.

Den fråga som tingsrätten hade att ta ställning till var om den ombyggnation – och förändrade användning – som skett var av avsevärd betydelse för föreningen eller någon annan medlem av föreningen samt om ”ingreppen” var tillräckligt omfattande för att bostadsrätten skulle anses vara förverkad.

I sin dom konstaterar tingsrätten att vad som typiskt sett är av avsevärd betydelse inte framgår av bostadsrättslagen utan att det har överlämnats till rättstillämpningen att från fall till fall avgöra vad som är av avsevärd betydelse. Tingsrätten konstaterade vidare att det i regel torde vara förbjudet att använda en bostadslägenhet till kontor eller affärslokal eller att en bostadslägenhet används för yrkesverksamhet som innebär att lägenheten används för yrkesverksamhet som innebär att innehavaren tar emot allmänheten i sin lägenhet.

I sin bedömning menade tingsrätten att det visserligen var ostridigt att det avsedda ändamålet för den aktuella lägenheten var att nyttjas som restauranglokal, men att en lokal som används som bostadslägenhet inte typiskt sätt innebär en risk för olägenheter eller konkreta men för en förening eller dess medlemmar. Dessutom så hade ordföranden i Föreningen i förhöret med denne uppgett att tidigare problem med störningar från restaurangen nu var borta. Med stöd av detta gjorde tingsrätten bedömningen att avvikelsen (ändringen från restaurang till bostadslägenhet) inte var av avsevärd betydelse. Vidare bedömde man att ”ingreppen” i värmeledningssystem och en vägg samt påståendet om att Bolaget tagit Föreningens ytor i anspråk var av ringa betydelse och därför inte innebar att bostadsrätten var förverkad.

Ombud för Bolaget var jur kand Erik Jansson på Advokatfirman INTER.

Enligt svensk rätt är det möjligt för artister och idrottsmän att ”sätta sig på ett bolag”. Att man ”sätter sig på ett bolag ”innebär i korta drag att man låter ett bolag beskatta inkomster av ens personliga arbetsinsatser. I stället för att inkomster från t.ex. artistframträdanden eller idrottstävlingar beskattas hos artisten eller idrottsmannen personligen (med kommunal och statlig inkomstskatt), beskattas inkomsterna i ett bolag (med bolagsskatt).

Det är dock inte alla rättsordningar som har samma syn på artisters och idrottsmäns möjligheter att låta beskatta sina inkomster i bolag som den svenska. I länder som USA, England och Australien räknas t.ex. artisters och idrottsmäns inkomster alltid som personliga inkomster i skattemässigt hänseende. Detta orsakar problem för svenska artister och idrottsmän som bedriver sin verksamhet i bolagsform i Sverige, men har inkomster från personliga aktiviteter i t.ex. USA. Detta eftersom inkomsterna beskattas såväl i USA som i Sverige, dvs. är föremål för dubbelbeskattning. Visserligen har artisten och idrottsmannen i grund och botten rätt till avräkning av den utländska skatten i Sverige. Rätten till avräkning förutsätter dock, enligt Skatteverkets tolkning, att det föreligger identitet mellan skattesubjekten för den utländska och den svenska skatten. Den person som betalar skatt i utlandet måste sålunda vara samma som den person som betalar skatt i Sverige. Så är inte fallet då en idrottsman eller artist har satt sig på ett svenskt aktiebolag. Skattesubjektet i USA är då idrottsmannen personligen mellan skattesubjektet i Sverige är idrottsmannens bolag. Avräkning av den utländska skatten skall då, enligt Skatteverket, inte medges i Sverige. Idrottsmannen eller artisten får då antingen finna sig i att betala skatt två gånger för samma inkomst eller hänge sig åt krångliga och ofördelaktiga skatteupplägg.

Ovanstående situation kan dock vara ett minne blott om Kammarrätten i Göteborgs dom av den 2012-01-10 i mål nr. 719-11 skulle stå sig i Högsta Förvaltningsdomstolen, dit Skatteverket överklagat domen.

Målet som var föremål för Kammarrättens prövning gällde en svensk golfspelare som haft tävlingsinkomster från tävlingar organiserade av LPGA-touren i USA. Tävlingsinkomsterna hade golfspelaren låtit beskatta i ett av golfspelaren ägt svenskt bolag. I målet var ostridigt att golfspelarens svenska bolag var rätt skattesubjekt för inkomsterna. Skattesubjektet för inkomsterna i USA var golfspelaren personligen. Kammarrätten beslöt dock, trots detta, att medge avräkning av den personliga amerikanska skatten i det svenska bolaget. Detta eftersom Kammarrätten ansåg att det fanns ett sådant samband mellan den amerikanska beskattningen av golfspelaren och beskattningen av bolaget i Sverige att avräkning borde medges.

Ett par förvärvade en fastighet i Stockholms kommun för ca 2 miljoner kronor. Inför köpet lät paret en byggnadskunnig person titta på fastigheten. Paret godkände därefter fastigheten i befintligt skick enligt 15 § i köpekontraktet . I den frågelista som bifogades kontraktet angavs det att badrummet på övervåningen var nyrenoverat.

Viss tid efter köpet visade det sig att det fanns mögel i badrummet som var orsakat av brister i tätskiktet. Paret begärde nedsättning i köpeskillingen med 249.000 kronor, motsvarande kostnaden i den offert de fått för att åtgärda felen. En annan besiktningsman som undersökt badrummet ansåg att kostnaderna för att åtgärda felen låg inom en kostnadsram om 200.000 – 250.000 kronor. Paret gjorde gällande att felen var att betrakta som dolda och att någon noggrannare undersökning av badrummet inte varit påkallad då rummet var nyrenoverat. Därtill hade reklamation skett inom skälig tid.

Säljaren bestred kravet under åberopande av att reklamation skett för sent. Paret hade redan kort tid efter tillträdet sett sprickor i duschmellanväggen samt sommaren 2003 hittat en svart fläck på golvet. Då skulle de ha reklamerat. Reklamationen kom istället över ett år efter det att skadan upptäckts. Dessutom var säljaren av uppfattningen att felen borde ha upptäckts vid en tillräckligt omfattande undersökning inför köpet av fastigheten. Paret hade även enligt säljaren genom 15 § i köpekontraktet godkänt fastigheten i befintligt skick. Det innefattar även de eventuella dolda fel som funnits. Säljaren ansåg sig därför ha friskrivit sig från förekomsten av fel. Kostnadsberäkningen kunde inte vitsordas utan säljaren hänvisade till en besiktningsman som angett en skälig kostnad att åtgärda felen till 70.745 kronor inklusive mervärdesskatt.

Paret replikerade med att de visserligen sett en svart fläck i badrummet sommaren 2003. De trodde emellertid att det var smuts och inte förrän sommaren 2004 förstod de att badrummet var fuktskadat.

Tingsrätten, där tvisten hamnade, ansåg inte att man kunde bortse ifrån parets slutsats om att de trodde att det var smuts i badrummet. De skulle därför inte anses vara skyldiga att reklamera felet när de upptäckte den svarta fläcken sommaren 2003. Inte heller sprickan i kaklet borde föranlett en reklamation eftersom en besiktningsman uttalat att en spricka i kaklet kunde uppstå utan att det är fråga om någon bakomliggande brist. Tingsrätten menade att paret hade förfarit på det sätt som kunde krävas av dem efter det att de upptäckt mögelskadan 2004. Innan försäkringsbolaget hade tagit ställning till ersättningsfrågan fanns ingen anledning för paret att reklamera felen.  Med hänsyn till att badrummet var nyrenoverat och att säljaren påstått sig dagligen använda badrummet utan anmärkning ansåg tingsrätten även att paret uppfyllt sin undersökningsplikt. Felen har varit dolda och omständigheterna har inte varit sådana att paret borde ha vidtagit särskilda åtgärder för att kontrollera eventuella fel. Skrivningen under 15 § i köpekontraktet innebar slutligen inte enligt tingsrätten att säljaren friskrivit sig från dolda fel. Sammantaget var det tingsrätten uppfattning att paret hade rätt att göra gällande de påtalade felen i badrummet.

När det gäller kostnaden för att åtgärda felen ansåg tingsrätten att den torde ligga inom den av den senare besiktningsmannen uppgivna intervallet om 200.000 – 250.00 kronor och berättigade paret till nedsättning av köpeskillingen med 200.000 kronor. Hovrätten, som i sin helhet delade tingsrätten bedömningen, fastställde tingsrättens dom.

Paret företräddes av advokaten Mario Ashman på Advokatfirman INTER.

Den 26 november 2003 tecknade ett bageri en företagsförsäkring hos Moderna Försäkringar. Försäkringen tecknades genom en försäkringsmäklare. Den 27 september 2006 inträffade en brand i bageriets lokaler. Moderna Försäkringar vägrade att betala ut ersättning på grund av att försäkringsbolaget var av uppfattningen att bageriet lämnat felaktiga eller ofullständiga upplysningar vid tecknandet av försäkringen.

Försäkringsbolaget kunde konstatera att bageriet under en treårsperiod innan försäkringen tecknades råkat ut för inbrott och flera anlagda bränder med en sammanlagd skadekostnad på sju miljoner kronor. Enligt försäkringsvillkoren hade bageriet därmed inte rätt till att teckna försäkring utan att ha uppfyllt sin upplysningsplikt om tidigare skador.

Bageriet väckte talan i domstol med yrkande om utfående av försäkringsersättningen. Det var ostridigt i målet att bageriet vid skadetillfället hade ett gällande försäkringsavtal och att en ersättningsgill skada hade inträffat genom branden. Frågan i målet var om bageriet genom den mäklare som förmedlade affären lämnat felaktiga eller ofullständiga uppgifter så att upplysningsplikten i försäkringsvillkoren ej var uppfylld.

Mäklaren uppgav i sitt vittnesmål att hon lämnat uppgifter till försäkringsbolagets representant vid tecknandet av försäkringen om bl a att två brandsabotage inträffat i bageriet. Försäkringsbolagets representant uppgav då enligt henne att han kände till dessa bränder eftersom han sett ett inslag på TV om bränderna. Representanten skulle därefter återkomma med besked om eventuell försäkring. Någon vecka därefter hade de en ny kontakt. Försäkringsbolagets representant meddelade då att det gick bra att teckna försäkring. Vid sitt vittnesmål i tingsrätten sade försäkringsbolagets representant att han hade en dålig minnesbild av vad som avhandlades vid tecknandet av försäkringen.

Sammantaget ansåg tingsrätten att det var styrkt att bageriet vid tecknandet av försäkringen upplyst försäkringsbolagets representant om de två bränderna och att representanten uppgivit sig ha kännedom om bränderna eftersom han sett ett TV-inslag om detta. Tingsrätten fann därmed att bageriet accepterats som kund trots sin skadehistorik och att bageriet får anses ha uppfyllt sin upplysningsplikt. Tingsrätten förpliktade sålunda Moderna Försäkringar att betala ut försäkringsersättningen.

Bageriet företräddes av advokaten Mario Ashman på Advokatfirman INTER.

Hästar respresenterar idag ofta höga ekonomiska värden. Det händer dock tyvärr att hästar skadas och i dessa sammanhang kan det bli aktuellt att bedöma ansvarsfrågor.

När någon orsakar annans häst skada krävs det i regel antingen att skadan uppstår genom uppsåt eller vårdslöshet för att ett skadeståndsansvar skall aktualiseras. Med uppsåt menas avsikt.  Vad som är att hänföra till vårdslöshet får bedömas från fall till fall. Den grundläggande frågan vid vårdslöshetsbedömningen är om den vållande borde ha handlat på annat sätt. Vid denna bedömning kan ett stort antal olika omständigheter beaktas. Man brukar ta hänsyn till risken för skada, den sannolika skadans storlek samt möjligheterna att förekomma skada. Riskbedömningen skall inte inriktas endast på den skada som faktiskt inträffat utan istället avse risker för skador av samma slag.

Ett praktiskt rättsfall som illustrerar en ansvarsbedömning är följande.

En travtränare hade en travhäst i sin vård. En natt lyckades hästen få upp boxdörren och haka av den från gångjärnen på sådant sätt att den blev hängande runt hästens hals. Hästen blev skrämd och rusade ut ur stallet. Det slutade med att den föll omkull och skadades allvarligt. Fråga var då om ett skadeståndsgrundande vållande kunde åläggas travtränaren. Travtränaren var själv av uppfattningen att han inte varit vårdslös.

Högsta domstolen som slutligt avgjorde målet ansåg att vårdslöshetsbedömningen skulle inriktas på huruvida travtränaren genom att inte se till att hästboxen var försedd med ett säkert lås framkallat fara för att det skulle kunna uppkomma en skada av samma slag som den som faktiskt inträffade. Skulle man besvara den frågan jakande menade domstolen att man i nästa led skulle undersöka om den aktuella skadan varit en påräknelig följd av en sådan oaktsamhet. Riskbedömningen skulle alltså inte inriktas på det enskilda fallet utan istället avse risken för skada av samma slag.

Domstolen ansåg att det av utredningen i målet framgått att hästar i olika sammanhang lyckats få upp lås till boxdörrar som inte försetts med s k överfallsskydd. Ett sakkunnigt vittne i målet förklarade att hästar till sin natur är nyfikna och kan få upp låsta konstruktioner i de mest otroliga sammanhang. Ett lås på en boxdörr borde därför vara försett med s k överfallsskydd i de fall en häst kan komma åt låset. Domstolen konstaterade vidare att här var det dessutom fråga om en professionell travtränare som mottog hästar av betydande ekonomiskt värde för träning och förvaring. Därutöver hade han lång erfarenhet av sitt yrke.

Under sådana omständigheter måste det anses ha varit vårdslöst av travtränaren att inte se till att boxdörren var försedd med lås som omöjligen kunde öppnas av hästen. I och med att hästen till följd av den bristfällig låsanordningen kunnat öppna boxdörren har det uppstått en risk för att hästen skulle komma ut ur boxen och skada sig. Även fast den skada som faktiskt inträffade berodde på en serie av sammanträffande omständigheter menade Högsta domstolen att skadan varit en påräknelig följd av att travtränaren låtit bli att se till att boxdörren försågs med en tillfredsställande låsanordning.

Sammantaget ansågs på så sätt travtränaren ha varit vårdslös och skadeståndsskyldig för skadan på hästen. Utgången blev densamma i samtliga dömande instanser.

Det kan tilläggas att Högsta domstolen i ett annat rättsfall har uttalat att huvudregeln skall vara ett skärpt ansvar när en skada drabbar en häst under en travtränares vård. Undantag från det skärpta ansvaret gäller endast när en skada har uppkommit under omständigheter då hästen, oberoende av om träning eller tävling pågått vid tillfället, typiskt sett varit utsatt för sådana särskilda risker som följer av avtalets syfte.

Det finns alltså anledning för såväl hästägare som travtränare att genom avtal noggrant reglera ansvarsförhållandet mellan parterna. Även försäkringsfrågor bör gås igenom så att varken skadevållande eller skadelidande drabbas onödigt hårt vid en skadesituation. Jag rekommenderar hästägare att vid köp av hästar som betingar stora värden att alltid konsultera en erfaren jurist i samband med affärshändelsen.

Andreas Hagen
Telefon:  +46 (0)8 796 90 70

Andreas Hagen är verksam som advokat och delägare på Advokatfirman INTER i Stockholm. Advokatfirman INTER når du på adressen Box 87, 101 21 Stockholm eller via Internet på www.inter.se