English

Kategori: Okategoriserade

  • Svarta stålar i Högsta domstolen

    Avtal kan vara av många olika slag. För att de skall godtas av rättsordningen måste de emellertid ha ett acceptabelt syfte. Avtal som strider mot lag eller goda seder anses enligt allmänna rättsgrundsatser ogiltiga med följd av att det inte kan framtvingas på rättslig väg. En domstol skall självmant pröva om avtalet är av sådan karaktär att det skall anses vara ogiltigt. Vilka avtal som inte förtjänar att upprätthållas av rättsordningen får avgöras från fall till fall. Bland annat har krav som grundas på avtal om sexuella tjänster, spelskulder eller illegal vadhållning ansetts vara sådana som skall avvisas av domstolen.

    I ett rättsfall som slutade i Högsta domstolen aktualiserades nämnda rättsgrundsatser. Ett byggföretag väckte talan om obetald ersättning för utförda entreprenadarbeten. Parterna hade kommit överens om att viss del av ersättningen skulle betalas ”vit” och en del ”svart”. Timtaxan för den ”svarta” ersättningen byggde på att mervärdesskatt inte skulle betalas av beställaren. Frågan i målet blev om byggföretagets fordran på ”svart” betalning skulle kunna drivas in på rättslig väg.

    Hovrätten konstaterade att åtgärder som går ut på att undanhålla skatt är straffbelagda enligt gällande rätt. Enligt hovrätten skulle det vara direkt stötande om rättsordningen godtog avtal som bygger på skattebedrägeri. Rätten menade att bolagets anspråk därför inte förtjänade rättsordningens skydd och avvisade bolagets talan om ersättning.

    Högsta domstolen gjorde en annan bedömning. Frågan huruvida bolagets talan skulle avvisas eller inte måste avgöras efter en analys av syftet med skattelagstiftningen. Högsta domstolen förklarade inledningsvis att skattelagstiftningen redan är sanktionerad genom framförallt straff och skattetillägg och att efterlevanden av lagstiftningen kompletteras med en omfattande kontrollapparat. I detta perspektiv ansåg domstolen att det inte var motiverat att därutöver sanktionera de skatterättsliga reglerna genom att vägra domstolsprövning av tvister om avtal som innehåller bestämmelse som syftar till att undanhålla skatt. En part som överväger att träffa avtal om skatteundandragande åtgärd måste alltid väga in risken av att bli upptäckt och få straff – fortsatte högsta domstolen. Detta borde också till stor del hindra honom från att dra kravet inför domstol. Härigenom kan man antas att effekten av vägrad domstolsprövning skulle bli begränsad.

    Vidare har envar enligt Europakonventionens 6 artikel rätt till domstolsprövning av sina civila rättigheter resonerar domstolen vidare. En tvist om betalning för utförda entreprenadarbeten får anses som en reell och seriös tvist mellan två personer. Även om viss betalning skulle ske ”svart” bör inte detta ge anledning till att huvudregeln om rätt till domstolsprövning enligt Europakonventionen frångås. Högsta domstolen ansåg således att det inte fanns skäl att vägra bolaget prövning av ersättningskravet.

  • Varumärkesintrång genom Google AdWords

    Google har en annonseringstjänst som heter AdWords. Den innebär i korthet att en internetanvändare som gör en sökning på ett ord som en annonsör har köpt får upp en annons på sökmotorn Google. I praktiken kan vem som helst köpa ett sökord. Det har därför vid olika tillfällen hänt att företag köper konkurrenters varukännetecken som sökord för att på så sätt placera sig på sökmotorn när någon söker på kännetecknet. Fråga kan därvid uppstå om köp av varumärken som sökord hos Google utgör varumärkesintrång.

    EU-domstolen har i flera fall tagit ställning till frågan. Av EU-domstolens dom den 23 mars 2010, de förenade målen C236/08-C238/08, Google France och Google m fl framgår att en annonsör som köper en söktjänst genom AdWords och som sökord väljer ett kännetecken som utgör annans varumärke i och för sig använder kännetecknet i den mening som framgår av artikel 5.1 i rådet varumärkesdirektiv 89/104/EEG. Av domen framgår vidare att det inte råder någon tveksamhet om att användningen sker i näringsverksamhet när det handlar om en reklamlänk till annonsörens egen webbplats. Det kan därför inte uteslutas att den som köper en söktjänst genom AdWords och som sökord väljer kännetecken som utgör någon annans varumärke kan göra sig skyldig till ett intrång i den andres ensamrätt.

    För att intrång i ensamrätten ska föreligga krävs emellertid, utöver att det är fråga om ett visst användande och att det skett i näringsverksamhet, att användningen medför skada eller risk för skada på någon av varumärkets funktioner, såsom varumärkets funktion som en garanti för varans ursprung.

    Om ursprungsangivelsefunktionen kan skadas om en annonsör använder en konkurrents varumärke som sökord beror på hur annonsen presenteras. När annonsens utformning inte möjliggör, eller endast med svårighet möjliggör, för en normalt och skäligen uppmärksam internetanvändare att få reda på om varor eller tjänster som avses i annonsen härrör från varumärkesinnehavaren uppkommer skada. Så kan exempelvis vara fallet när varukännetecknet återfinns i annonsen eller på den länkade webbsidan.

    Bedömningen i det enskilda fallet ska enligt EU-domstolen göras av de nationella domstolarna. Göteborgs tingsrätt har nyligen prövat frågan. Mot bakgrund av bl a att kännetecknet inte återfanns i annonsen och att annonsen i sig inte gav annan antydan om en koppling mellan bolagen ansågs det inte föreligga sannolika skäl för att varumärkesintrång förelegat.

  • Uppsägning vid arbetsbrist

    1. Allmänt om arbetsbrist

    1.1 Med arbetsbrist omfattas inte endast fall av konkret brist på arbetsuppgifter, utan samtliga fall där en uppsägning från arbetsgivarens sida beror på något annat än förhållanden som är att hänföra till arbetstagaren personligen, s.k. personliga skäl. Under begreppet arbetsbrist faller alltså även sådant som att arbetsgivaren inte längre anser det befogat att visst arbete drivs vidare inom ramen för hans verksamhet eller att arbetsgivaren annars av företagsekonomiska, organisatoriska eller därmed jämförliga skäl anser det nödvändigt att säga upp en eller flera arbetstagare.

    Arbetsbrist utgör normalt sett saklig grund för uppsägning. Det är ytterst arbetsgivarens bedömning av behovet av att genomföra exempelvis en inskränkning eller omorganisation av verksamheten som får bli avgörande för frågan huruvida arbetsbrist skall anses föreligga. Detta innebär att en domstol normalt inte har att gå närmare in på frågor om det berättigade från företagsekonomisk, organisatorisk eller därmed jämförlig synpunkt i en av arbetsgivaren beslutad personalinskränkning.

    1.2 Situationen är emellertid en annan om arbetsgivaren visserligen har angett arbetsbrist som grund för uppsägningen, men i själva verket haft andra skäl för denna, s.k. fingerad arbetsbrist. I ett sådant fall har domstolen att pröva tillåtligheten av uppsägningen utifrån den verkliga grunden. Som Arbetsdomstolen tidigare närmare har utvecklat (AD 1976 nr 26) får den bevisprövning som skall ske när arbetsgivaren som grund för uppsägningen åberopar arbetsbrist och arbetstagaren påstår att annan grund i själva verket varit bestämmande för arbetsgivarens handlande särskild karaktär i fall då förändringen av verksamheten tar sikte på en enstaka arbetstagare. För det fall då uppsägningen riktar sig enbart mot enstaka arbetstagare tillämpar AD en särskild bevisbörderegel. Ju mer sannolikt det i ett sådant fall framstår att uppsägningen orsakats av annan omständighet än den av arbetsgivaren uppgivna, desto starkare krav bör ställas på arbetsgivaren att visa att uppsägningen skulle ha företagits av företagsekonomiska skäl även om den andra omständigheten inte förelegat. För att domstolen skall gå in på en sådan prövning krävs dock att arbetstagaren visar åtminstone sannolika skäl för att det rör sig om fingerad arbetsbrist.

    Jag rekommenderar att arbetsgivaren tar fram en redogörelse för sin ekonomiska ställning samt styrelsens planer på omstrukturering av verksamheten. Vidare kan det vara lämpligt att man har en företagsekonomisk utredning (kalkyl eller liknade) som utvisar besparningar för arbetsgivaren genom omstruktureringen.

    2. Proceduren

    Om en arbetsgivare överväger att säga upp en eller flera arbetstagare på grund av arbetsbrist måste han gå till väga på visst sätt. Reglerna om hur uppsägningar skall gå till finns huvudsakligen i lagen (1982:80) om anställningsskydd (LAS).

    Proceduren kan indelas i olika faser.

    (i) Turordning

    Reglerna om turordning fastställer vem som berörs av arbetsbristen. Dessa syftar till att ”peka ut” den eller de arbetstagare som i första hand skall drabbas av arbetsbristen. Principen är att den som anställdes sist måste lämna sin anställning först. Det är sålunda anställningstiden som är avgörande för vem som skall drabbas av arbetsbristen.

    Vid turordningen skall arbetstagarna rangordnas efter anställningstid genom upprättande av en turordningslista. Turordningen skall göras per driftsenhet (den geografiska avgränsningen av arbetsplatsen). Per driftsenhet skall i sin tur turordningen göras för varje avtalsområde (kollektivavtalsområde). Saknas kollektivavtal skall i princip turordningslista göras för hela arbetsplatsen (inom driftsenheten).

    Vid turordning per driftsenhet och avtalsområde skall slutligen hänsyn tas till kompetens. Den som blir kvar efter nedskärning på grund av arbetsbrist skall vara kompetent för det arbete som blir kvar. Med kompetens menas att arbetstagaren skall ha tillräckliga kvalifikationer för det kvarvarande arbetet.

    För turordningen skall arbetsgivaren sålunda upprätta en skriftlig turordningslista.

    (ii) Omplacering

    Sedan arbetsgivaren genomfört turordningsfasen inträder arbetsgivarens omplaceringsskyldighet.

    För att säga upp en arbetstagare på grund av arbetsbrist, måste en arbetsgivare ha ”saklig grund” för uppsägningen. Det följer av LAS.

    Saklig grund för uppsägning föreligger inte om det är skäligt att istället kräva att arbetstagaren ges möjlighet att få annat ledigt arbete hos arbetsgivaren. Omplaceringsskyldighet omfattar i princip hela arbetsgivarens verksamhet men endast ”ledigt arbete”. För att arbetstagaren skall vara aktuell för omplacering måste han även här vara kompetent för det lediga arbetet. Har arbetstagaren inte tillräckliga kvalifikationer att sköta annat arbete på arbetsplatsen, krävs normalt inte att omplacering ska ske.

    Det första en arbetsgivare sålunda bör göra om han ska säga upp en arbetstagare är att noggrant undersöka om omplacering kan ske. Om arbetsgivaren inte undersöker dessa möjligheter tillräckligt riskerar han att omplaceringsskyldigheten inte anses fullgjord. Eventuell uppsägning kan då anses ogiltig och arbetsgivaren kan bli skadeståndsskyldig.

    Observera att arbetsgivaren är skyldig att förhandla med arbetstagarorganisation innan han omplacerar arbetstagaren (se nedan). Han ska begära förhandling på ett så tidigt stadium som möjligt.

    För att det inte skall uppkomma oklarheter om att omplaceringsskyldigheten iakttagits, bör erbjudandet om omplacerings lämnas skriftligen.

    Avböjer arbetstagaren utan godtagbar anledning ett erbjudet arbete, är arbetsgivaren normalt inte skyldig att lämna ytterligare erbjudande. Arbetsgivaren kan då fullfölja eventuell uppsägning.

    (iii) Skyldighet att förhandla

    Regler om skyldighet att förhandla finns i lagen om medbestämmande i arbetslivet, MBL.

    Har arbetsgivaren träffat kollektivavtal med någon arbetstagarorganisation är han skyldig att förhandla med den innan arbetstagaren omplaceras eller sägs upp. Arbetsgivaren får inte ens fatta beslut om förändringar som berör arbetstagaren innan denne slutfört sin förhandlingsskyldighet.

    Arbetsgivarens medbestämmandeförhandlingsskyldigheten kan sammanfattas som en skyldighet att inleda förhandlingar sedan arbetsgivaren har inventerat beslutsfrågan och formulerat förslag till beslut, men innan arbetsgivaren avfärdar andra handlingsalternativ eller inskränker beslutsunderlaget så att andra handlingsalternativ blir omöjliga.

    Observera dock att ett gällande kollektivavtal kan innehålla andra bestämmelser om skyldighet att förhandla.

    Har arbetsgivaren inte träffat kollektivavtal med någon arbetstagarorganisation, är han istället skyldig att förhandla med varje arbetstagarorganisation vars medlem berörs av uppsägningen.

    Begäran om förhandling bör vara skriftlig. Begäran om förhandling bör ske i god tid innan den avsedda åtgärden skall ske. Syftet med förhandlingen är i första hand att informera arbetstagarorganisationen om det aktuella förhållandet.

    Se till att protokoll förs vid förhandlingen(-arna).

    Generellt gäller alltså att arbetsgivaren bryter mot MBL om han säger upp någon, eller till och med fattar beslut om förändringar som berör arbetstagaren, innan förhandlingarna är avslutade. Förhandlingarna avslutas antingen genom att parterna når en överenskommelse, att parterna i vart fall enas om att förhandlingarna är avslutade (och lämpligtvis för detta till protokollet), eller slutligen, att part som fullgjort sin förhandlingsskyldighet skriftligen lämnar besked om att man frånträder förhandlingen. Det sista gäller emellertid ej om annat sätt att avsluta förhandlingarna på har överenskommits, exempelvis genom kollektivavtal.

    (iv) Uppsägning

    Efter det att arbetsgivaren gjort vad som åligger denne var gäller omplaceringsskyldigheten och när en eventuell förhandlingsskyldighet är fullgjord, kan arbetsgivaren överlämna beskedet om uppsägning till arbetstagaren. Uppsägningsbeskedet ska vara skriftligt och innehålla vissa i LAS angivna uppgifter. Uppsägningsbeskedet ska lämnas till arbetstagaren personligen. Är det inte möjligt, får uppsägningsbeskedet istället skickas till arbetstagaren med rekommenderat brev till hans senast kända adress. Uppsägningen anses ha skett när arbetstagaren får del av uppsägningsbeskedet.

    Jag rekommenderar att man får arbetstagarens underskrift på en likalydande kopia.

  • Maskinentreprenör frikänd i åtal om företagsbot

    Maskinentreprenören åtalades för att ha gjort sig skyldig till brott mot arbetsmiljölagen och åklagaren yrkade på utdömande av företagsbot.

    Maskinentreprenören var innehavare av en sk dumper som pga brister ansågs ha förorsakats en dödsolycka. Arbetsmiljöverket beslutade efter inspektion om förbud att använda dumpern intill dess bristerna avhjälptes. En trafikpolis kunde två år senare konstatera att den aktuella dumpern användes av maskinentreprenören på en byggarbetsplats samt att det förelåg samma brister på dumpern som i Arbetsmiljöverkets rapport. Åklagaren påstod att maskinentreprenören uppsåtligen eller av oaktsamhet brutit mot ett förbud meddelat med stöd av arbetsmiljölagen då denne brukat dumpern i strid mot gällande förbud. Åklagaren påstod vidare att maskinentreprenören brutit mot föreskift i arbetsmiljölagen genom att underlåta att utan dröjsmål underrätta Arbetsmiljöverket om annan inträffad olycka vid hantering av dumpern.

    Maskinentreprenören bestred ansvar och gjorde bl a gällande att påtalade fel var åtgärdade eller uppkommit senare utan deras vetskap.

    Vid en samlad bedömning av utredningen i målet ansåg domstolen att åklagaren inte förmått styrka att företrädare för maskinentreprenören haft kännedom om att dumpern fortfarande haft brister och trots detta använt fordonet i bolaget. Inte heller var det styrkt att företrädare för maskinentreprenören vid olyckstillfället haft kännedom om den inträffade olyckan. Mot bakgrund av att det inte var visat att något brott var begånget mot arbetsmiljölagen ogillade domstolen åklagarens talan om företagsbot.

    Maskinentreprenören företräddes av advokaten Lars-Göran Bergström på Advokatfirman INTER.

  • Vikten av prejudikatsdispenser i affärstvister

    Högsta domstolen har nyligen uttalat sig om vikten av att hovrätterna är generösa när det gäller prejudikatsdispenser  – särskilt i affärstvister.

    I ett beslut 2011-12-07 angående fråga om prövningstillstånd i hovrätten uttrycker Högsta domstolen, med bl a justitierådet Stefan Lindskog, följande:

    ”Tvister med anknytning till affärslivet förekommer förhållandevis sällan i de allmänna domstolarna. Sådana tvister får i stor utsträckning sin lösning genom att sakkunniga rådgivare biträder parterna och på grundval av det uppfattade rättsläget förhandlar fram en lösning. Uppnås ingen förlikning blir tvisten många gånger avgjord genom skiljeförfarande. Det betyder emellertid inte att det saknas behov av rättsbildning. Tvärtom är ett väl kartlagt rättsläge en viktig förutsättning för ett effektivt näringsliv. Det är därför av stor vikt att de affärstvister som når de allmänna domstolarna avgörs i en sådan ordning att möjligheten till rättsbildning inte går förlorad.”

  • HD-avgörande: konkursmål får ej avgöras av notarie

    Efter ansökan från en borgenär bedömdes en man vara insolvent och konkurs beslutades. Mannen överklagade men fick inte prövningstillstånd i hovrätten. Mannen överklagade vidare till Högsta domstolen och hävdade att det förelåg sådana synnerliga skäl som krävs för prövningstillstånd, dels eftersom gäldenärens fordring på borgenären sades överstiga borgenärens fordring på gäldenären, och dels eftersom en tingsnotarie dömt i målet, som inte kunde anses ha varit av enkel beskaffenhet.

    Högsta domstolen meddelade prövningstillstånd.

    Frågan i Högsta domstolen var om hovrätten hade bort meddela prövningstillstånd på den grunden att det enligt 49 kap. 14 § 4 rättegångsbalken (jfr 16 kap. 2 § första stycket konkurslagen) fanns synnerliga skäl att pröva överklagandet (extraordinär dispens). Sådana skäl anses föreligga om det har begåtts ett grovt rättegångsfel vid tingsrätten som kan antas ha inverkat på målets utgång.

    En tingsnotarie som har tillräcklig kunskap och erfarenhet får enligt 18 § första stycket 5 förordningen (1996:381) med tingsrättsinstruktion förordnas att på eget ansvar handlägga konkursärenden enligt konkurslagen. Enligt tredje stycket andra meningen i samma paragraf får dock ett sådant förordnande inte avse ärenden som är omfattande eller svåra eller som av någon annan orsak kräver särskild erfarenhet.

    Frågan om mannen skulle försättas i konkurs var tvistig. Ingen s.k. obeståndspresumtion var tillämplig (2 kap. 7-9 §§ konkurslagen). Tingsrätten hade därför enligt Högsta domstolen att pröva om mannen inte rätteligen kunde betala sina skulder och om denna oförmåga i så fall var inte endast tillfällig (l kap. 2 § andra stycket konkurslagen).

    Prövningen innefattade bl.a. en förhållandevis komplicerad bedömning av den motfordran som mannen påstod sig ha mot konkurssökande. Mot den angivna bakgrunden måste ärendet enligt Högsta domstolen anses ha varit sådant att det inte fick avgöras av en tingsnotarie. Enligt Högsta domstolen innebär detta att det förekommit ett grovt rättegångsfel vid tingsrätten. Det finns därför synnerliga skäl att pröva mannens överklagande i hovrätten. Med ändring av hovrättens beslut meddelade Högsta domstolen sålunda tillstånd till ärendets prövning i hovrätten.

    Mannen företräddes av jur kand Erik Jansson på Advokatfirman INTER.

  • Absolut vittnesplikt

    Frågan om vittnesplikten aktualiseras oftast inför en kommande huvudförhandling men det har även hänt att personer som av någon anledning funderar på att göra en polisanmälan har ringt och undrat om de måste delta i en kommande förundersökning eller höras som vittne vid en huvudförhandling. Nästan uteslutande handlar det om en person som vill slippa
    att vittna, ofta på grund av allmän oro, en ovilja att ”bli inblandad” eller en konkret rädsla för att bli utsatt för hot eller våld.

    Oavsett orsaken till frågan är svaret JA. Det finns en vittnesplikt i Sverige, även om den har vissa undantag. Undantagen rör dels anhöriga till part och dels personer som omfattas av sekretess. Vittnesplikten för anhöriga ser ut så att den som ska höras som vittne själv får bestämma om han eller hon vill vittna. Personer som omfattas av sekretess kan inte göra detta val själva, men sekretessen kan efterges av myndighet eller den till vars förmån sekretessen gäller.

    Utöver rädslan att bli inblandad i något som egentligen inte rör personen i fråga finns ofta en stark oro inför
    själva mötet med exempelvis den tilltalade. För att underlätta dessa situationer erbjuder rättegångsbalken ett antal alternativ som kan underlätta för den som ska vittna. Ett exempel är möjligheten att låta part (i brottmål den tilltalade eller målsäganden) närvara genom s.k. medhörning.

    Detta innebär helt enkelt att han eller hon får sitta i ett angränsande rum och lyssna på det som sägs i förhandlingssalen, exempelvis vid ett vittnesförhör. Vittnet behöver då inte rent fysiskt möta den person som är orsaken till oron eller
    rädslan. Utöver möjligheten att utnyttja medhörning finns även en möjlighet att närvara via telefon eller videolänk (5 kap 10 § Rättegångsbalken).

    Bestämmelsen lyder som följer;

    ”Parter och andra som skall delta i ett sammanträde inför rätten skall infinna sig i rättssalen eller där sammanträdet annars hålls.

    Om det finns skäl för det, får rätten besluta att en part eller annan som avses i första stycket i stället skall delta genom ljudöverföring eller ljud- och bildöverföring. Vid bedömningen av om det finns skäl för ett sådant deltagande skall rätten särskilt beakta

    1. de kostnader eller olägenheter som skulle uppkomma om den som skall delta i
    sammanträdet måste infinna sig i rättssalen, och

    2. om någon som skall delta i sammanträdet känner påtaglig rädsla för att vara
    närvarande i rättssalen.

    Av bestämmelsen framgår att huvudregeln är att inställelse ska ske i rättssalen och att övriga alternativ kan bli aktuella ”om det finns skäl”.  Punkten 1 tar bl.a. sikte på situationer där part eller vittne har lång resväg till domstolen och det av ekonomiska skäl kan vara motiverat att denne i stället närvarar via telefon eller videolänk från en annan tingsrätt. Det stora flertalet av de inställelser som äger rum via telefon eller videolänk sker av denna anledning.

    Punkten 2 tar sikte på situationer av det slag som har berörts ovan. Av ordalydelsen framgår att det här ska vara fråga om situationer där någon ”känner påtaglig rädsla för att vara närvarande”. Kravet för att få närvara via telefon eller videolänk är högre än vad som gäller för medhörning. Som exempel på situationer där punkten 2 kan aktualiseras är mål där de inblandade kan befaras vara knuta till organiserad brottslighet.

    Av andra stycket följer vidare;

    ”Ett deltagande enligt andra stycket får inte ske, om det är olämpligt med hänsyn till ändamålet med personens inställelse och övriga omständigheter.”

    Vad som är lämpligt och olämpligt får prövas från fall till fall, men som exempel på situationer där det bör bedömas vara olämpligt är då ett vittne ska identifiera den tilltalade eller uttala sig om handlingar eller föremål som förevisas i rättssalen.

    Sammanfattningsvis är det alltså så att det inte finns någon rättighet att själv välja om man vill vittna, men det finns i samband med att själva förhöret ska hållas olika hjälpmedel som kan tänkas minska obehaget eller oron för vittnet. För att undersöka förutsättningarna för medhörning och telefon- eller videoförhör rekommenderas att kontakt tas med åklagare eller domstol innan förhandlingen.

  • Underhållsskyldighet för barn saknar betydelse vid växelvis boende

    En fråga som efter separation eller äktenskapsskillnad ofta ger upphov till diskussioner mellan föräldrar är frågan om hur kostnaderna för barnet skall fördelas efter att föräldrarna fått två skilda hushåll. Vem skall betala för barnets fritidsaktiviteter, dagisavgifter och de övriga löpande kostnaderna för barnet?

    Föräldrarnas underhållsskyldighet gentemot barn finns reglerad i Föräldrabalkens 7 kapitel.

    I 7 kapitlets § 1 framgår huvudregeln kring föräldrarnas underhållsskyldighet. Portalparagrafen säger följande:

    ”Föräldrarna skall svara för underhåll åt barnet efter vad som är skäligt med hänsyn till barnets behov och föräldrarnas samlade ekonomiska förmåga”.

    Vidare framgår:

    ”I kostnaderna för barnets underhåll skall föräldrarna sinsemellan ta del var och en efter sin förmåga”.

    Detta är en till synes självklar och skälig bestämmelse.

    Hur skall en förälder fullgöra sin underhållsskyldighet?

    Jag vill i sammanhanget inledningsvis endast beröra att det finns en lägsta nivå för underhåll genom försäkringskassans bestämmelser om ”underhållsstöd”. Via försäkringskassan kan en boendeförälder alltid erhålla ett belopp om 1.273 kr per månad avseende underhåll för barnet. Om den andre föräldern inte har någon förmåga att bidra till underhållet, eller endast kan bidra till viss del, så betalas beloppet ut via försäkringskassan som sedan, om så är skäligt enligt kassans bestämmelser, kräver återbetalning av umgängesföräldern. Detta även om det skulle vara så att barnets framräknade behov understiger underhållsstödsnivån om 1.273 kr per månad.

    För det fall barnets behov överstiger 1.273 kr per månad och en förälder som är umgängesförälder har förmåga att bidra till detta behov så skall denne göra det enligt lagens regler (FB 7kap 1§). Om umgängesföräldern vägrar att bidra kan boendeföräldern väcka talan vid domstol för att få underhållsbidraget fastställt.

    Av FB 7 kap 2 § framgår följande:

    ”En förälder skall fullgöra sin underhållsskyldighet genom att betala underhållsbidrag till barnet, om föräldern:
    1. Inte har vårdnaden om barnet och inte heller varaktigt bor tillsammans med barnet eller
    2. Har vårdnaden om barnet gemensamt med den andra föräldern men barnet varaktigt bor tillsammans med endast den andre föräldern”.

    Bidrag då barnet bor fast hos en förälder och har umgänge med den andre föräldern

    Vid separationer där barnen bor fast hos en förälder och den andre föräldern utövar umgänge med barnet sker en beräkning av det bidrag som umgängesföräldern är skyldig att utge till den andre föräldern för barnets behov. Allt utifrån innehållet i FB 7 kap 1§.

    Socialförvaltningen har dragit upp riktlinjer ”normer” för hur underhållsbidragets storlek skall beräknas. Enligt dessa normer fastställer man först barnets behov – vilket sker enligt en schablon – med utgångspunkt i barnets ålder. Till detta schablonbehovsbelopp läggs ev. ytterligare kostnader för barnet, såsom kostnad för barnomsorg, fritidsaktiviteter, extra ordinära medicinkostnader etc. Från beloppet avräknas barnbidraget som boendeföräldern uppbär. Återstående belopp utgör barnets behov.

    Barnets behov skall – enligt lagtexten – föräldrarna svara för efter sin förmåga. En beräkning sker alltså därefter av respektive förälders ekonomiska överskott. Översiktligt innebär det att från varje förälders nettoinkomst avräknas kostnad för boende, ett schablonbelopp för dennes egna kostnader varje månad och därefter även ev. avdrag för betalning av studieskuld. Föräldrarnas respektive månatliga överskott ställs därefter i relation till varandra och beräkning sker av hur mycket varje förälder är ansvarig att betala av barnets framräknade behov. Om en förälder har ett överskott som är två tredjedelar av den andres överskott, ja då skall denne förälder svara för två tredjedelar av barnets framräknade behov.

    Barnet bor växelvis hos båda föräldrar

    I de fall där barnet bor växelvis hos båda föräldrar, bor barnet i lagens mening ”varaktigt” hos båda föräldrar.

    Det sagda innebär att det är omöjligt – allt enligt stadgandet i FB 7 kap 2 § – att via domstol kräva fullgörande av en förälders underhållsskyldighet. Det är endast den förälder som barnet bor ”varaktigt” hos som kan kräva fullgörande av underhållsskyldighet via domstol.

    Detta är enligt min mening inte rimligt.

    Det är inte ovanligt att föräldrar som separerar, efter separationen kommer att leva under två helt olika ekonomiska förutsättningar. Den förälder som varit hemma med barn och satt sitt yrkesverksamma liv åt sidan under en period har inte samma ekonomiska situation som den förälder som utvecklats och stigit i kurs på arbetsmarknaden.

    Det kan även – teoretiskt – se ut så att en förälder efter separationen är hänvisad att leva på en mycket låg inkomst, alt. bidrag, medan den andre föräldern har skyddat miljonbelopp, har en förmögenhet och därtill uppbär miljoninkomster årligen. Trots detta, kan inte den förälder som under sin vecka med barnen knappast har råd att unna sig och barnen någonting inte lagligen kräva av den andre föräldern att denne skall fullgöra sin plikt enligt lagen – nämligen att bidraga till barnets behov efter sin förmåga.

    Om två föräldrar inte är överens om ekonomin efter separationen – vilket inte är ovanligt – kan sålunda inte frågan avgöras i domstol om barnet bor växelvis hos båda föräldrar.

    Jag menar att detta är en mycket stor brist i lagtexten vilket också – som jag upplever tämligen frekvent – ger upphov till en mängd onödiga umgänges- och boendetvister. Frågan om underhåll vid växelvis boende borde ses över och regler för detta tas fram.

    Det skall inte vara så att den förälder som lever under existensminimum inte har ”råd” att låta barnen vistas hos den andre, mer förmögne, föräldern växelvis. Hur gagnas barnen av detta?

    Det kan väl inte ha varit lagstiftarens mening?

    Utifrån vad som stadgas i FB 7 kap 1 § borde det – enligt min mening – vara en självklarhet att en förälder som har barnet växelvis bosatt hos sig men lever på en låg ekonomisk standard, via domstol skall kunna kräva fullgörande av den andre förälderns skyldighet att svara för barnets försörjning efter sin förmåga. Om den andre föräldern har förmåga har ju denna också enligt lagens regler en skyldighet att bidraga. Det är självklart att en sådan reglering i lag skulle gagna barnen, då generositeten med umgänge med största sannolikhet skulle öka.

  • Musikförlagsavtal och STIM:s fördelningsregler

    Genom ett musikförlagsavtal upplåter en upphovsman till ett musikförlag viss rätt att nyttja upphovsmannens verk. Verk är kompositioner och texter och omfattar inte musikinspelningar. Rättigheter till musikinspelningar regleras inte i ett musikförlagsavtal utan i ett artistavtal. Om upphovsmannen är ansluten till STIM (eller något av dess utländska motsvarigheter), är rättighetsupplåtelsen i musikförlagsavtalet i praktiken dock begränsad till rätten att ge ut noter och rätten att bevilja synkroniserinslicenser. Synkroniserinslicenser är licenser avseende användning av musik i t.ex. spelfilm, reklamfilm och dataspel. Såsom ersättning för de tjänster förlaget utför åt upphovsmannen erhåller förlaget en andel i upphovsmannens royaltyutbetalningar från t.ex. STIM.

    Inom musikförlagsbranschen brukar man skilja på s.k. generalavtal och avtal som endast gäller för vissa verk. Skillnaden mellan de båda avtalstyperna är den avtalstid som avtalen löper med. Vad gäller generalavtalet löper detta under en längre tid, oftast minst 3 år, under vilken upphovsmannen förlägger samtliga de musikaliska verk, med eller utan texter, som upphovsmannen komponerar/skriver under avtalstiden.

    De inkomster som ett förlagsavtal genererar delas traditionellt sett in i två huvudkategorier, nämligen inkomster från offentliga framföranden och inkomster från mekaniska mångfaldiganden. Ett verk framförs offentligt då det spelas live eller då en skivinspelning av ett verk spelas på ett diskotek, i radio eller tv etc. Vad beträffar mekaniska mångfaldiganden sker ett sådant varje gång ett verk spelas in och då en inspelning av ett verk kopieras i samband med framställning av t.ex. fonogram (CD-skivor, vinylskivor, kassetter, digital ljudfiler etc.).Mekaniska mångfaldiganden sker också då en inspelning av ett verk laddas upp mot Internet eller då en inspelning överförs till film och synkroniseras med bild.

    Om förlaget och upphovsmannen är medlemmar av STIM/NCB kommer de tillstånd (”licenser”) som behövs för användning av verk enligt ovan, dock med vissa undantag, att beviljas av STIM/NCB, vilka även inkasserar de inkomster (”licensavgifter”) som inflyter i samband med beviljade licenser.

    Vid utbetalning till upphovsmannen och förlaget fördelas de inkomster som inkasserats av STIM/NCB enligt STIM:s fördelningsregler. Dessa regler är till stora delar tvingande, vilket innebär att överenskommelser mellan ett förlag och en upphovsman som avviker från dessa regler inte kan åberopas gentemot STIM/NCB. Vad gäller t.ex. subförläggning (med subförläggning avses enligt STIM:s definition fall då ett svenskt förlag vidare upplåter förlagsrätten på ett utländskt förlag) och inkomster härrörande från mekaniska mångfaldiganden finns dock ett visst avtalsutrymme. Enligt STIM:s fördelningsregler får i sådana fall ”de utländska rättighetsinnehavarna uppbära högst 50 % av hela ersättningen för mekaniskt mångfaldigande”. Detta innebär att det utländska subförlaget som mest får behålla hälften av de inkomster som intjänats i det land förlaget är verksamt.

    Det är i detta sammanhang som begreppen ”at receipt” och ”at source” brukar användas för att avtala om hur upphovsmannens andel skall beräknas. Om det avtalas om att upphovsmannens andel skall beräknas ”at source”, innebär detta att upphovsmannens andel beräknas utifrån vad som inkasserats vid källan, dvs. (det icke-svenska) intjänandelandet. Upphovsmannens andel kommer sålunda att beräknas på den totala summa som intjänats, dvs. före det att subförlaget får sin andel. Om man däremot avtalar om att upphovsmannens andel skall beräknas ”at receipt”, kommer upphovsmannens andel istället att beräknas på vad som inkasserats i mottagarlandet. Vid en ”at receipt” fördelning beräknas sålunda upphovsmannens andel på den summa som återstår efter det att subförlaget tagit sin andel. Låt mig åskådliggöra detta med ett exempel. Om vi antar att ett utländskt subförlag inkasserat 100.000 kronor från en reklamproducent för rätten att använda sig av ett verk i reklamfilm, skall, om en 50/50 fördelning ”at source” överenskommits, upphovsmannen erhålla 50.000 kronor. Subförlaget och det svenska förlaget delar på de resterande 50.000 kronorna. Om däremot 50/50 fördelning ”at receipt” överenskommits och det svenska förlaget har en överenskommelse med subförläggaren som säger att denne skall ha rätt till 20 % av vad som intjänas, blir upphovsmannens andel enbart 40.000 kronor. Av resterande 60.000 kronor går 20.000 kronor till subförlaget och 40.000 kronor till det svenska originalförlaget.

    Ovanstående gäller som sagt vid subförläggning och avseende inkomster från mekaniska rättigheter.

    Vid subförläggning och inkomster från offentliga framföranden medger dock inte STIM:s fördelningsregler något annat än en ”at source” beräkning, då upphovsmannen enligt dessa regler alltid har rätt till minst 50 % av det som inkasseras i intjänandelandet.

  • HD beslutar att personligt ansvar ska prövas i hovrätten

    En man satt som ensam styrelseledamot i ett byggbolag (”Byggbolaget”). Ett tjänsteföretag (”Tjänsteföretaget”) hade på beställning av Byggbolaget utfört byggstädning under september, oktober och november 2006 och fakturerat Byggbolaget för utfört arbete. Byggbolaget försattes i konkurs den 13 februari 2007.

    Tjänsteföretaget väckte talan mot styrelseledamoten och yrkade att han skulle förpliktas att betala det fakturerade beloppet jämte ränta. Som grund för sin talan åberopade Tjänsteföretaget att Byggbolagets eget kapital var förbrukat i sin helhet någon gång under perioden juni-augusti 2006 och att styrelsen, dvs. styrelseledamoten, därför enligt 25 kap. 13 § aktiebolagslagen skulle ha upprättat en kontrollbalansräkning
    senast den sista augusti 2006. Eftersom styrelseledamoten underlåtit att göra detta var han, jämlikt 25 kap. 18 § samma lag, personligt ansvarig för den aktuella fordran, som uppkommit under den tid då underlåtenheten bestått.

    Styrelseledamoten bestred käromålet och anförde bl.a. att förpliktelsen fick anses ha uppkommit när Byggbolaget beställde arbetet, vilket var i april 2006. Byggbolagets aktiekapital understeg inte hälften av det registrerade aktiekapitalet vare sig vid den tidpunkten eller senare under hösten, när arbetet utfördes.

    Tingsrätten angav, beträffande den relevanta tidpunkten för förpliktelsens uppkomst, att syftet med personligt betalningsansvar enligt aktiebolagslagen var att skydda borgenärerna. Tingsrätten ansåg att en ändamålstolkning gav vid handen att en förpliktelse som den i målet aktuella skulle anses ha uppkommit i
    samband med motpartens prestation, i detta fall arbetets utförande. Tingsrätten fann vidare att även övriga förutsättningar för personligt betalningsansvar var uppfyllda och biföll käromålet.

    Hovrätten – dit målet överklagades –  beslöt att inte meddela prövningstillstånd.

    Högsta domstolen har nu ändrat hovrättens beslut och meddelat prövningstillstånd i hovrätten.

    Högsta domstolen fastslår att tidpunkten för en fordrans eller en förpliktelses uppkomst har betydelse för många rättsliga spörsmål och att det inte finns någon för alla fall gällande princip för att bestämma när den ska anses ha uppkommit (se NJA 2009 s. 291 med där gjorda hänvisningar). Eftersom det saknas
    vägledande avgöranden angående frågan när en förpliktelse ska anses ha uppkommit i den situation som här är aktuell, dvs. när det görs gällande personligt betalningsansvar enligt bestämmelserna i aktiebolagslagen, ska prövningstillstånd meddelas anför Högsta domstolen.