Som huvudregel gäller att hyresgästen inte äger rätt att överlåta hyresrätten till en lokal utan hyresvärdens samtycke.[1] Det finns flera undantag från denna huvudregel då hyresgästen under vissa förutsättningar kan få hyresnämndens tillstånd till överlåtelse.[2] Om hyresrätten överlåtes utan hyresvärdens samtycke eller utan att hyresnämnden givit tillstånd, kan hyresrätten bli förverkad.[3]
Vid en förestående överlåtelse av en hyresrätt är hyresgästen i första hand hänvisad till att inhämta ett samtycke från hyresvärden. Har hyresgästen begärt hyresvärdens samtycke åligger det värden att besvara hyresgästens överlåtelseförfrågan inom tre veckor. Dessutom måste hyresvärden ha ”skälig anledning” att vägra samtycke. Svarar inte hyresvärden inom treveckorsfristen, eller föreligger inte skälig anledning till att motsätta sig överlåtelsen, har hyresgästen rätt att säga upp hyresavtalet i förtid oavsett hur många år som återstår av hyrestiden enligt hyresavtalet.[4] Vid sådan uppsägning gäller istället uppsägningstid enligt bestämmelserna i 6 § andra stycket hyreslagen.
Uppsägningsrätten har huvudsaklig betydelse för lokaler. Det är många hyresvärdar som inte känner till regeln om svarsskyldighet inom treveckorsfristen. En illojal lokalhyresgäst kan sålunda vara frestad att utnyttja regeln för att försöka ”ta sig ur” ett långtidsavtal i förtid genom att överrumpla hyresvärden. Det är sålunda av stor vikt att hyresvärdar dels har kunskap om tidsgränsen på tre veckor och dels har utarbetat korrekta rutiner för att besvara överlåtelseförfrågningar.
För att hyresvärden ska ha skyldighet att svara på en överlåtelseförfrågan måste hyresgästens begäran om samtycke avse ett konkret förslag till överlåtelse. Hyresgästen kan inte kräva att få ett ”allmänt medgivande” till överlåtelse av hyresvärden.
Treveckorsfristen räknas från det att hyresvärden fått hyresgästens överlåtelseförfrågan. Hyresgästen har bevisbördan för att samtycke har begärts.
Vi på INTER är ett team där alla uppskattas och respekteras. Tillsammans företräder vi våra klienters intressen. Våra medarbetare är skickliga, professionella och motiverade. Vårt dagliga värv är att göra skillnad i våra klienters vardag genom att snabbt och effektivt ta fram den optimala lösningen på våra klienters problemställningar. Varje leverans ska vara ett hantverk. Vi ska förpacka och presentera lösningen på ett sådant sätt att klienten direkt förstår nyttan. I ett sådant lagspel är alla medarbetare lika viktiga.
Hylast är en av Sveriges största märkesoberoende verkstäder för tunga fordon. Advokatfirman INTER har biträtt Hylast vid försäljning av bolagets verkstadsrörelse till Malte Månson Verkstäder. Genom förvärvet får Malte Månson möjligheten att expandera sin verksamhet till Stockholm.
Advokaterna Johan Lindgren och Pontus Meilink har gått in som nya delägare i Advokatfirman INTER sedan den 1 september 2019.
Johan Lindgren har tidigare tjänstgjort på FN:s generalförsamling i New York, Utrikesdepartementet i Stockholm, Skatteverket samt på annan advokatbyrå. Under sina studier erhöll han utmärkelsen Outstanding European Student av stipendieprogrammet Fulbright och fick studera entreprenörskap och förhandling i USA. Johan Lindgren är specialiserad på familjerätt och domstolsprocesser och kommer att förstärka INTER:s kompetens inom dessa områden.
Pontus Meilink har, förutom att ha tjänstgjort på annan advokatbyrå, arbetat som notarie i Länsrätten i Örebro, föredragande i Kammarrätten i Stockholm, bolagsjurist i ICA-handlarnas förbund, jurist och advokat på Advokatfirman INTER samt som bolagsjurist på Bemannia AB. Pontus Meilink är specialiserad på tvistemål och processer, offentlig upphandling, bolagsrättsliga frågor samt arbetsrätt och kommer att förstärka INTER:s kompetens inom dessa områden.
Som advokat får jag tillfällen att diskutera garantier med entreprenörer. Jag har då upptäckt att begreppet garanti ges olika innebörd beroende på vem man talar med. Det finns därför anledning att beröra garantifrågan i en artikel.
Den enklaste formen av garanti är en utfästelse om att exempelvis ett föremål är gjort för hand, tillverkat av visst material eller kommer från visst land. Av större intresse är de garantier som innebär att en prestation garanteras under viss tidsperiod. En tidsbestämd garanti är av två olika huvudtyper. Den svagare typen av dessa är en garanti från entreprenören om att prestationen är felfri vid leveransen. En sådan garanti kallas Almén-garanti och innebär egentligen inget längre åtagande än vad som följer av allmänna felregler, dvs att entreprenören svarar för ursprungliga fel och åtar sig att avhjälpa dessa om sådana upptäcks under viss tid. Den starkare typen av tidsbestämd garanti är en utfästelse om funktionen under viss tid. En sk funktionsgaranti innebär att entreprenören svarar för att entreprenaden uppfyller åsyftad användbarhet och egenskap under garantitiden och blir i praktiken ett strikt ansvar för en försämring.
För konsumenter är skillnaden mellan den ena eller den andra typen av garanti i regel helt obegriplig. För att skydda konsumenten har man därför i konsumenttjänstlagen föreskrivit att det i konsumentsammanhang inte är tillåtet för en näringsidkare att lämna en tidsbestämd garanti i annan form än som en funktionsgaranti. Varje form av tidsbestämd garanti ska enligt konsumenttjänstlagen därför anses utgöra en funktionsgaranti. Skulle resultatet försämras under tiden ska tjänsten enligt huvudregeln anses som felaktig oavsett om felet funnits innan avlämnandet eller uppstått först senare.
En garanti har även betydelse för hur man ska placera bevisbördan. Har en garanti lämnats av entreprenören antas det att ett fel som uppkommer under garantitiden omfattas av garantin om inte entreprenören kan bevisa att felet istället beror på beställaren. För att fullgöra sin bevisbörda är det dock tillräckligt att entreprenören gör sannolikt att felet härrör till beställaren. Genom att bevisbördan läggs på entreprenören på detta sätt fungerar även de svagare typerna av garantier i praktiken som en garanti för leveransens funktionsduglighet.
Det är vanligt vid försäljning att en part bekräftar uppgörelsen med en orderbekräftelse eller annan liknande avtalsbekräftelse. Om mottagaren av en sådan bekräftelsehandling förhåller sig passiv kan detta leda till rättsverkningar av olika slag. Passivitet kan medföra avtalsverkan, presumtionsverkan eller bevisverkan. Presumtionsverkan kan te sig förmånligare än avtalsverkan eftersom presumtionsverkan ger utrymme för att föra motbevisning om handlingens riktighet. I anledning av svårigheter att föra bevisning kan emellertid resultatet av en presumtionsverkan ofta bli densamma som vid avtalsverkan.
Rättsverkan av passivitet i samband med mottagande av en avtalsbekräftelse har i modernare tid prövats av Högsta domstolen i det sk landstingsfallet, NJA 2006 s. 638.
Ett landsting hade efter förhandlingar med en motpart mottagit ett dokument från densamme som var benämnt som en ”slutlig överenskommelse”. Högsta domstolen konstaterade att dokumentet som översändes var en bekräftelse av ett påstått ingånget avtal och att landstinget därefter inte hörde av sig utan oskäligt uppehåll. Under sådana förhållanden ansåg Högsta domstolen att ett avtal får ansetts ha kommit till stånd i enlighet med dokumentets innehåll, när landstinget inte förmått visa att dokumentet inte korrekt sammanfattade ett träffat avtal.
I ett särskilt tillägg i domen utvecklar Håstad sin syn på verkan av passivitet vid påstådda bekräftelser av ingångna avtal. Diskussionen har sin grund i huruvida 21 § lag om handelsagentur ska anses vara en allmän rättsgrundsats. I den aktuella bestämmelsen åläggs tredje man som har förhandlat med en handelsagent en reklamationsplikt mot en bekräftelse av ett påstått avtal från agentens huvudman för att inte åläggas bevisbördan för att bekräftelsen är felaktig. Enligt Håstad ”synes det lämpligt” att betrakta 21 § lagen om handelsagentur som uttryck för en allmän rättsgrundsats om man upprätthåller restriktionen, att en passiv mottagare har rätt att styrka att en bekräftelses innehåll var felaktigt. Härigenom skapas enligt Håstad ett instrument för åstadkommande av klarhet samtidigt som man ger en spärr mot missbruk. Stödet för en regel med anförd bevisbördeomkastning finner Håstad i NJA 1930 s. 131.
Rättsfallet har kommenteras av Johnny Herre i Juridisk Tidskrift, Rättsverkan av passivitet vid mottagande av avtalsbekräftelse, JT 2006-07 s. 687 f. Herre har renodlat den princip som kommit till utryck i avgörandet NJA 2006 s 638 enligt följande.
Det krävs följande för att bundenhet ska uppkomma:
(i) mottagaren av meddelandet ska vara en näringsidkare,
(ii) mottagaren ska ha förhandlat med avsändaren,
(iii) det mottagna dokumentet ska innehålla en bekräftelse av ett påstått avtal,
(iv) mottagaren har inte utan oskäligt uppehåll reklamerat innehållet i meddelandet, samt
(v) mottagaren kan inte visa att avtal med annat innehåll har ingåtts.
Den anförda principen får anses vara en vidareutveckling av tidigare praxis där passivitet inte har tillmätts lika stor betydelse. Underlåtenhet att reklamera mot en orderbekräftelser får vidare i regel större betydelse i kommersiella förhållanden än i konsumentförhållanden. Mellan privatpersoner, eller i avtalsförhållanden där i vart fall en av parterna är privatperson, har domstolarna tillämpat en försiktigare bedömning och uppställer inte någon generell aktivitetsplikt mot bekräftelsehandlingar.
I min yrkesutövning som advokat kommer jag ofta i kontakt med köpare som är missnöjda med ett köp efter att de upptäckt fel av ett eller annat slag på den köpta varan. I dessa sammanhang är det tyvärr inte ovanligt att köparen inte har fullgjort vad vi jurister benämner som köparens reklamationsplikt. Följden av detta är att köparen inte kan åberopa felet gentemot säljaren. I denna artikel ska jag redovisa vad som i huvudsak ingår i köparens reklamationsplikt.
En köpare får enligt köplagens bestämmelser inte åberopa att varan är felaktig om han inte lämnar meddelande till säljaren om felet (reklamation) inom skälig tid. Med uttrycket ”inom skälig tid” avses att ge köparen ett visst rådrum för att kunna överväga situationen. Vad som är en skälig tid får dock avgöras från fall till fall. Exempelvis ställs strängare krav på en näringsidkare än en privatperson när det gäller att reklamera snabbt. När köparen är en näringsidkare finns det nästan inte något utrymme för att ta hänsyn till personliga svårigheter såsom sjukdom mm, utan reklamation ska i regel ske omgående. Även den speciella situationen kan motivera omgående reklamation – t ex om varan utsätts för risk att förstöras helt eller kraftigt gå ned i värde om felet inte åtgärdas omedelbart.
Tidsfristen inom skälig tid börjar räknas från det att köparen faktiskt upptäcker felet eller när han borde ha upptäckt felet. Den tidpunkt då köparen ”borde ha upptäck” felet följer oftast av köparens undersökningsplikt efter köpet. Köparen har att, så snart omständigheterna medger det, undersöka varan efter att den avlämnats. Undersökningen ska ske enligt ”god affärssed”. Omfattningen av den undersökning som bör vidtas får bland annat bedömas mot bakgrund av köparens förutsättningar. Kraven på en köpare av en maskinvara som har särskild kunskap och erfarenhet inom området blir strängare än de som kan ställas på en novis.
I köplagen finns en yttersta frist inom vilken reklamation måste ske. Har mer än två år passerat efter det att köparen tagit emot varan är hans möjlighet att åberopa fel preskriberad och innebär att köparen inte längre kan åberopa fel i köpet. Huvudmotiveringen till den regeln är att säljaren inte ska behöva ansvara hur länge som helst för en vara som sålts.
En reklamation kan vara muntlig eller skriftlig. Det är dock att rekommendera att man omgående följer upp och bekräftar en muntlig reklamation med en skriftlig reklamation för att förebygga invändningar från säljaren att reklamation ej framställts på ett korrekt sätt eller överhuvudtaget.
Det är inte tillräckligt att köparen i allmänna ordalag ger till känna att han är missnöjd med en vara. Det måste klart framgå att det är ”fel” han vill göra gällande. Det krävs naturligtvis ingen teknisk eller liknande redogörelse för felet, utan det är tillräckligt att köparen beskriver hur felet yttrar sig. Detta kan exempelvis ske vid en maskinleverans genom en uppgift om att maskinen inte fungerar för det avsedda ändamålet. Skälet till kravet på viss precision är främst säljarens befogade intresse av att få närmare kunskap om de åtgärder som kan komma att bli aktuella för att undersöka felet och eventuellt få det åtgärdat.
Av reklamationsbestämmelserna i köplagen följer också att köparen måste reklamera varje fel för sig. Det räcker alltså inte med att han reklamerar ett fel för att bevara rätten att senare göra felpåföljder gällande avseende andra fel. Köparen behöver dock inte vid reklamationstillfället precisera den eller de påföljder som han vill göra gällande. Det kan göras senare, dock inom skälig tid efter att man påtalat felet.
Rättsföljden av att köparen inte fullgjort sin reklamationsplikt är att köparen förlorar rätten att överhuvudtaget göra gällande felet på varan gentemot säljaren. Detta innebär inte bara att köparen förlorar rätten att framföra egna anspråk mot säljaren i anledning av felet. Köparen kan inte heller åberopa felet som grund för att inte betala köpeskillingen för varan.
Det är i sin tur viktigt för en säljare att genast göra klart för köparen om han anser att köparen reklamerat för sent. Det händer ibland att en köpare reklamerar för sent och säljaren efter att ha mottagit reklamationen ger sig in i förhandlingar med köparen om det påstådda felet utan att anmärka något om att reklamationen skett för sent. Om säljaren därvid med sitt uppträdande ger köparen anledning att tro att han har avstått från att göra gällande en invändning om för sen reklamation, kan säljarens rätt till en sådan invändning gå förlorad.
Slutligen måste påpekas att köparens reklamation av fel går på säljarens risk. Det innebär att det är säljaren som står risken för att reklamationen försenas, förvanskas eller inte alls kommer fram till säljaren. En förutsättning för detta är emellertid att köparen kan visa att meddelandet har avsänts på ett “ändamålsenligt” sätt. Häri ligger bland annat att reklamationen ska ha avsänts inom sådan tid att meddelandet under normala förhållanden kommer till säljaren inom den tid reklamation ska ske.
Vi får ofta frågor om borgensansvaret. Här reder vi ut begreppen.
Allmänt om borgensbegreppet
Att gå i borgen innebär att man påtar sig en förpliktelse gentemot en fordringsinnehavare (”Borgenären”) att betala annans (”Gäldenärens”) skuld om denne inte själv gör det. Syftet med en borgensförbindelse är att ge Borgenären en säkerhet för Gäldenärens förpliktelse. Den som går i borgen (”Borgensmannen”) blir genom sin borgensförpliktelse “medgäldenär” i förhållande till Borgenären. Borgensmannen ansvarar med andra ord för att huvudgäldenären uppfyller sina förpliktelser.
Om flera går i borgen gemensamt för samma förpliktelse blir de, om inte annat är avtalat, solidariskt ansvariga. Det innebär att Borgenären kan kräva vem han vill av Borgensmännen på hela det belopp som Gäldenären inte betalat.
Enkel borgen och proprieborgen
Det finns två huvudtyper av borgen; enkel borgen och proprieborgen.
Enkel borgen innebär att Borgensmannen blir betalningsskyldig först om det kan fastställas att Gäldenären inte kan betala. Enligt 10 kap 8 § handelsbalken som reglerar enkel borgen ska den som ingått borgen betala huvudfordran först om Gäldenären inte kan betala (“det gäldenär själv ej gälda gitter”). Borgenären måste kunna visa huvudgäldenärens betalningsoförmåga antingen genom misslyckade utmätningsförsök, konkurs eller liknande. I tveksamma fall får en domstol avgöra om förutsättningarna för betalningsansvar föreligger
Proprieborgen innebär att Borgensmannen påtar sig betalningsansvar för Gäldenärens förpliktelse såsom för egen skuld (“sig åtagit annan mans gäld, som sin egen” enligt 10 kap 9 § handelsbalken). Borgensmannen har sålunda ett direkt och primärt ansvar. Detta innebär att Borgenären kan kräva vem han vill av Gäldenären och Borgensmannen. Borgensansvaret utlöses emellertid inte förrän huvudfordran är förfallen.
För att det ska anses föreligga en proprieborgen måste detta uttryckligen framgå av borgensförbindelsen. Den vanliga formuleringen är att borgen har ingåtts “såsom för egen skuld”, eller något annat liknande uttryck, som visar att Borgensmannen påtagit sig ett primärt ansvar. Om så inte går att utläsa föreligger det en enkel borgen. In dubio (i tveksamma fall) anses alltså en enkel borgen föreligga.
Accessoriskt ansvar
Som huvudregel gäller att Borgensmannen inte är skyldig att prestera annat, eller mer än det som åligger Gäldenären enligt huvudförbindelsen. Med detta menas att borgen är en “accessorisk” förpliktelse. Har Gäldenären amorterat på skulden minskar även Borgensmannens ansvar i motsvarande mån.
Borgensmannen äger också motsätta sig betalningskrav på samma grunder som Gäldenären har rätt att åberopa mot Borgenären.
Begränsad borgen
Framgår inte annat av borgensförbindelsen anses den vara obegränsad till belopp. Ofta är borgensansvaret emellertid beloppsbegränsat genom att det i borgensförbindelsen anges ett högsta belopp som Borgensmannen ska svara för.
En Borgensman kan vidare i princip inte bli fri från borgensansvar så länge huvudförbindelsen inte är betald. Ett borgensansvar kan dock genom avtalsbestämmelse vara begränsat i tid exempelvis genom att det anges att borgensansvaret ska gälla till visst datum eller att Borgensmannen har rätt att säga upp sin borgen.
Borgensförbindelser tolkas i regel restriktivt. Skälet till det är att Borgensmannen normalt inte fått någon ersättning för sitt åtagande. En annan bedömning blir det dock i regel om Borgensmannen är en bank eller annan institutionell kreditgivare, eftersom dessa tar betalt för tjänsten att borga.
Oskäliga borgensförbindelser kan vidare jämkas enligt 36 § avtalslagen.
Borgenärens skyldigheter
En borgensförbindelse är inte endast en helt ensidig förpliktelse från Borgensmannens sida gentemot Borgenären. Även Borgenären har skyldigheter gentemot Borgensmannen. Om han inte iakttar dessa skyldigheter kan borgensansvaret komma att jämkas helt eller delvis. Skyldigheterna består i huvudsak av att ha hand om fordran mot Gäldenären på så sätt att Borgensmannens möjlighet att regressa inte tar skada (regressrätt kommer att behandlas nedan).
En Borgenär får inte heller bortse från låntagarens kreditvärdighet och endast lita till Borgensmannens betalningsförmåga. I ett avgörande från Högsta domstolen, NJA 1998 s. 852, jämkades en Borgensmans ansvar då Borgenären inte hade upplyst om Gäldenärens betalningssvårigheter under kredittiden.
En aktsam Borgenär bör löpande informera Borgensmannen om avvikelser från det normala vid kreditens hantering. Vid eventuella förändringar bör Borgenären inhämta Borgensmannens godkännande. I Borgenärens skyldighet att tillvarata Borgensmannens regressrätt mot huvudgäldenären ligger följaktligen en informationsplikt. Borgensmannen ska underrättas om förhållanden som är av betydelse för hans regressrätt om det inte kan förutsättas att han själv håller sig informerad om den, se Högsta domstolens avgörande NJA 1992 s. 351. Större anspråk kan ställas på banker och andra institutionella kreditgivare än på enskilda Borgenärer i detta hänseende.
Vid tvist åligger det Borgenären att visa att försummelsen från Borgenärens sida inte föranlett någon skada. I annat fall riskerar Borgenären att Borgensmannen blir fri från sitt betalningsansvar mot honom.
Regressrätt
I den mån Borgenären helt eller delvis betalar Gäldenärens skuld får han en regressrätt. Det innebär att Borgensmannen har rätt att kräva Gäldenären på det han betalat under sin borgensförbindelse.
Föreligger det flera borgensmän som har tecknat proprieborgen för samma skuld ansvarar de gentemot Borgenären solidariskt, “en för alla, alla för en”. Det innebär att var och en av borgensmännen kan tvingas att betala hela skulden. Om en Borgensman betalar mer än sin andel (fördelat på huvudtalet) till Borgenären, får han en regressrätt också mot medborgensmännen.
Preskription
Slutligen kan nämnas att allmänna regler om preskription av fordringar i preskriptionslagen (1981:130) även gäller fordran på grund av borgen. Preskriptionstiden är tio år efter borgensförpliktelsens tillkomst. Är Gäldenären konsument och fordran avser vara eller tjänst är preskriptionstiden tre år. Accessorisk preskription gäller vid borgen, vilket innebär att om en fordran mot Gäldenären har preskriberats kan fordran mot Borgensmannen inte längre göras gällande. Skulle preskription inträda mot en Borgensman när flera borgensmän svarar solidarisk, ansvarar övriga borgensmän därefter endast med sin andel fördelat på huvudtalet (pro rata parte).
Ett hyresförhållande uppkommer när hus, eller del av hus, upplåtes till nyttjande mot ersättning. En fordran som har sin grund i ett hyresförhållande preskriberas två år efter det att hyresgästen lämnat lägenheten, 12 kap. 61 § JB. Preskription innebär att rätten till en fordran upphör.
Preskriptionen gäller inte bara hyresfordringar. Den omfattar även annan fordran som uppkommer med anledning av hyresförhållandet, exempelvis skadeståndskrav.
Preskriptionstiden börjar löpa från det att hyresgästen lämnar lägenheten. Skulle emellertid en avflyttning ske innan den avtalade hyrestidens slut, börjar preskriptionstiden att löpa vid hyrestidens utgång om det inte är visat att hyresförhållandet har upphört före hyrestidens slut. I de fall hyresgästen håller sig kvar i lokalen utan att ha rätt till det, räknas preskriptionstiden från den dag då hyresavtalet upphörde, se RBD 21:92.
Preskriptionstiden kan även börja löpa trots att hyresrelationen inte har upphört helt och hållet. När en hyresgäst först hyrt en lokal och sedan tecknat nytt hyresavtal avseende en del av samma lokal har Högsta domstolen ansett att preskriptionstiden ska börja löpa från tidpunkten när det nya hyresavtalet började gälla, se NJA 2007 s. 303. Högsta domstolen ansåg att hyresgästen lämnat lokalen, när hyresförhållandet beträffande den ursprungliga lokalen upphörde.
Preskriptionstiden i hyreslagen är kortare än de som gäller i preskriptionslagen (1981:130). Enligt preskriptionslagen är den längsta allmänna preskriptionstiden tio år. Är det ett förhållande mellan näringsidkare och konsument är preskriptionstiden tre år.
Reglerna om preskriptionsavbrott i preskriptionslagen är inte tillämpliga på sådan fordran som omfattas av preskriptionsbestämmelserna i hyreslagen. Det enda sättet att avbryta preskriptionen är att väcka talan inom preskriptionsfristen. Hyresvärd eller hyresgäst, som vill framställa fordringsanspråk mot motparten på grund av hyresförhållande, måste göra detta genom att väcka talan inom två år från det att preskriptionstiden börjat löpa. Med ”att väcka talan” ska förstås att lämna in stämningsansökan vid domstol, ansökan om betalningsföreläggande hos kronofogdemyndigheten eller ansökan till hyresnämnd (i sistnämnda fall bestämmande av skadestånd enligt 12 kap 24 a § JB). Det är inte nödvändigt att motparten delges ansökan inom tidsfristen. Det räcker att ansökan inkommit inom rätt tid. Har ena parten väckt talan i tid, har den andra parten rätt till kvittning, även om denne försuttit tiden.
Reglerna om preskription i hyreslagen är inte tvingande lagstiftning när det gäller att avtala om längre preskriptionstider än två år. Dock går det inte att avtala om längre tider än det som följer av preskriptionslagens tvingande bestämmelse. Skulle parterna emellertid avtala om en kortare tid än två år är sådant avtal inte gällande mot hyresgästen. En överenskommelse om kortare tid kan endast åberopas av hyresgästen men inte av hyresvärden.
Slutligen ska framhållas att när det gäller ett bestående hyresförhållande gäller sedvanliga preskriptionsfrister – tio år respektive tre år för konsumentfordringar. Detsamma gäller preskriptionslagens regler om preskriptionsavbrott. Det är först när hyresgästen ska anses ha lämnat lägenheten som hyreslagens preskriptionsbestämmelser träder in.
Om köparen vid ett kreditköp av en vara inte betalar i rätt tid eller med rätt belopp föreligger det en dröjsmålssituation. Är dröjsmålet dessutom väsentligt har säljaren rätt att häva köpet med stöd av köplagen. Vid bedömning av vad som utgör ett väsentligt dröjsmål tar man i första hand hänsyn till köpets karaktär samt om betalningsdröjsmålet avser hela eller bara en del av betalningen.
Har köparen emellertid fått godset i sin besittning har säljaren inte längre någon rätt att häva köpet om han inte förbehållit sig rätten till detta, jfr 54 § 4 st köplagen. Ett sådant förbehåll kan göras i form av ett s k återtagandeförbehåll (säljaren förbehåller sig en rätt att ta tillbaka godset till dess hela köpeskillingen är betald) eller ett s k äganderättsförbehåll (säljaren förbehåller sig äganderätten tills det sålda godset till dess det är fullt betald). Skulle säljaren inte ha ett giltigt förbehåll kan han enbart kräva dröjsmålsränta vid köparens dröjsmål med betalningen.
Rättsverkningarna av ett återtagandeförbehåll är de samma som vid äganderättsförbehåll. Förbehållen ger säljaren möjlighet att återta godset efter att det kommit i köparens besittning. Förbehållet ger därmed säljaren en säkerhet utan besittning av det gods som utgör föremål för säkerheten.
För att ett återtagande- eller äganderättsförbehåll ska anses vara giltigt mot köparens borgenärer krävs det att förbehållet har ställts upp före eller senast samtidigt med att egendomen överlämnas till köparen. Skulle förbehållet avtalats först efter det att säljaren låtit godset komma i köparens besittning är det inte giltigt. En skrivning på faktura om att säljaren förbehåller sig äganderätten till egendomen till dess den är fullt betald, förekommer ofta i affärslivet. Förbehållet är emellertid inte giltig om det inte ställts upp före eller senast samtidigt med leveransen.
Förbehållet anses inte heller vara giltigt om det av omständigheterna framgår att köparen trots förbehållet har rätt att sälja godset vidare eller konsumera det innan det är slutbetalt. Exempelvis är ett återtagande- eller äganderättsförbehåll i ett avtal mellan en grossist och en detaljhandlare vanligtvis ogiltigt, eftersom avsikten i ett sådant avtalsförhållande normalt är att detaljhandlaren ska ha rätt att sälja varorna vidare innan han betalat desamma. Även i de fall köparen äger rätt att förbruka (konsumera) varan innan den är slutbetald kan förbehållet inte anses vara giltigt. Man brukar säga att ett förbehållet i sådana situationer ”inte är allvarligt menat”.
Det vanliga är att ett återtagande- eller äganderättsförbehåll ingår i de avtalsformulär som säljare och köpare undertecknar i samband med ett kreditköp – särskilt i samband med köp av fordon och maskiner mm. Här är i regel avsikten att köparen varken ska sälja varan eller förbruka den innan den är slutbetald. Utför köparen en åtgärd som medför att säljarens rättigheter kränks – exempelvis säljer varan innan den är slutbetald – riskerar köparen att göra sig skyldig till brott (olovligt förfogande).
