English

Författare: Andreas Hagen

  • Återtagande- och äganderättsförbehåll

    Om köparen vid ett kreditköp av en vara inte betalar i rätt tid eller med rätt belopp föreligger det en dröjsmålssituation. Är dröjsmålet dessutom väsentligt har säljaren rätt att häva köpet med stöd av köplagen. Vid bedömning av vad som utgör ett väsentligt dröjsmål tar man i första hand hänsyn till köpets karaktär samt om betalningsdröjsmålet avser hela eller bara en del av betalningen.

    Har köparen emellertid fått godset i sin besittning har säljaren inte längre någon rätt att häva köpet om han inte förbehållit sig rätten till detta, jfr 54 § 4 st köplagen. Ett sådant förbehåll kan göras i form av ett s k återtagandeförbehåll (säljaren förbehåller sig en rätt att ta tillbaka godset till dess hela köpeskillingen är betald) eller ett s k äganderättsförbehåll (säljaren förbehåller sig äganderätten tills det sålda godset till dess det är fullt betald). Skulle säljaren inte ha ett giltigt förbehåll kan han enbart kräva dröjsmålsränta vid köparens dröjsmål med betalningen.

    Rättsverkningarna av ett återtagandeförbehåll är de samma som vid äganderättsförbehåll. Förbehållen ger säljaren möjlighet att återta godset efter att det kommit i köparens besittning. Förbehållet ger därmed säljaren en säkerhet utan besittning av det gods som utgör föremål för säkerheten.

    För att ett återtagande- eller äganderättsförbehåll ska anses vara giltigt mot köparens borgenärer krävs det att förbehållet har ställts upp före eller senast samtidigt med att egendomen överlämnas till köparen. Skulle förbehållet avtalats först efter det att säljaren låtit godset komma i köparens besittning är det inte giltigt. En skrivning på faktura om att säljaren förbehåller sig äganderätten till egendomen till dess den är fullt betald, förekommer ofta i affärslivet. Förbehållet är emellertid inte giltig om det inte ställts upp före eller senast samtidigt med leveransen.

    Förbehållet anses inte heller vara giltigt om det av omständigheterna framgår att köparen trots förbehållet har rätt att sälja godset vidare eller konsumera det innan det är slutbetalt. Exempelvis är ett återtagande- eller äganderättsförbehåll i ett avtal mellan en grossist och en detaljhandlare vanligtvis ogiltigt, eftersom avsikten i ett sådant avtalsförhållande normalt är att detaljhandlaren ska ha rätt att sälja varorna vidare innan han betalat desamma. Även i de fall köparen äger rätt att förbruka (konsumera) varan innan den är slutbetald kan förbehållet inte anses vara giltigt. Man brukar säga att ett förbehållet i sådana situationer ”inte är allvarligt menat”.

    Det vanliga är att ett återtagande- eller äganderättsförbehåll ingår i de avtalsformulär som säljare och köpare undertecknar i samband med ett kreditköp – särskilt i samband med köp av fordon och maskiner mm. Här är i regel avsikten att köparen varken ska sälja varan eller förbruka den innan den är slutbetald. Utför köparen en åtgärd som medför att säljarens rättigheter kränks – exempelvis säljer varan innan den är slutbetald – riskerar köparen att göra sig skyldig till brott (olovligt förfogande).

  • Riskminimerande rådgivning

    I-13

    Våra klienter är i regel företagsamma personer som är angelägna om att använda både sin tid och sina ekonomiska resurser på ett effektivt sätt. Alltså uppskattar de att vi är tydliga, går direkt på sakfrågan, erbjuder snabb handläggning och en kostnadseffektiv rådgivning. En företagsam person får saker att hända, gärna snabbt och intuitivt, ofta med begränsad konsekvensanalys. Han/hon är därmed exponerad för både större möjligheter och risker än genomsnittet, varför behovet av juridisk kompetens är stort. Genom att vi har gedigen erfarenhet av att arbeta med företagsamma människor i de branscher vi valt, har vi också stor förståelse för deras agerande. Vi kan förstärka deras företagsamhet med tydliga avtal, riskminimerande rådgivning och handfasta åtgärder när utfallet inte blev det önskade.

  • Skadeståndsberäkning vid olovlig trädfällning

    Skadestånd med anledning av sakskada omfattar enligt 5 kap 7 § skadeståndslagen bl a ersättning för sakens värde eller reparationskostnad och värdeminskning samt annan kostnad till följd av skadan. Hur sakens värde ska beräknas framgår inte av bestämmelsen.  Av rättspraxis framgår att ledning istället kan hämtas från försäkringsavtalslagen där värdet av skadad egendom enligt 6 kap 2 § försäkringsavtalslagen (vilken motsvaras av 37 § i gamla försäkringsavtalslagen) i princip beräknas till kostnaden för återanskaffning av ny egendom av samma slag som den skadade vid tiden för skadan med avdrag för ålder och bruk.

    Domstolarna har i ett stort antal avgöranden som omfattat olovlig avverkning av träd funnit att utgångspunkten för skadeståndets beräkning ska vara att den skadelidande ska kompenseras för kostnaderna att återställa tomten i det skick den var före den skadegörande handlingen och att skadeståndet ska beräknas med utgångspunkt från återanskaffningskostnaden. Skadan ska därvid beräknas på sådant sätt att den skadelidande kompenseras för kostnaderna för att så långt som möjligt återställa fastigheten i det skick den hade före den olovliga avverkningen. I detta ligger att skadeståndet ska innefatta ersättning för förberedelse för nyplantering, inköp av nya träd samt plantering och erforderlig efterskötsel.

    Ersättning utifrån återanskaffningskostnaden är en beräkningsgrund som kan framstå som mer relevant än en beräkning utifrån förändringar av fastighetens marknadsvärde när det gäller att bestämma värdet av ett borttaget träd på en villafastighet. Det är därmed inte sagt att ersättningen måste motsvara kostnaden för återplantering av ”likvärdiga träd”. I flera av domstolsavgörandena har skadeståndet bestämts till återanskaffningskostnaden motsvarande mindre träd som får växa till sig efter hand. Endast i mycket speciella fall har ersättning utgetts för fullvuxna träd. Det har då varit fråga om träd som har haft en mycket framträdande roll ur ett estetiskt eller funktionellt syfte, exempelvis alléträd.

    I en dom av den 2 april 2015 (NJA 2015 s 199) har Högsta domstolen uttalat sig om beräkningen av skadestånd vid olovlig avverkning av träd på annans fastighet. Högsta domstolen har angett att när skadeståndet inte kan beräknas med ledning av återanskaffning på grund av att de avverkade träden inte är möjliga att ersätta med ”likvärdiga träd”, får beräkningen i stället grundas på fastighetens minskade försäljningsvärde. Eftersom det kan vara svårt att visa en mätbar förändring av fastighetens försäljningsvärde när ett mindre antal träd har avverkats olovligen måste det enligt Högsta domstolen finnas utrymme för en uppskattning av skadan efter skälighet för att undvika materiellt otillfredsställande resultat. Bedömningen ska göras på objektiva grunder och med utgångspunkt i vad som allmänt sett kan antas påverka fastighetsvärdet i ett särskilt fall.

    Det kan emellertid enligt Högsta domstolen inte krävas att den nya egendomen helt svarar mot den skadade egendomen för att återanskaffningskostnaden ska ersättas. Ett sådant krav skulle i praktiken inte vara möjligt att uppfylla i fråga om växande träd och skulle därmed alltför mycket inskränka det skydd som för den skadelidande ligger i att återanskaffningskostnaden läggs till grund för ersättningen. Det får därmed enligt Högsta domstolen anses vara tillräckligt att ”likvärdiga träd” kan anskaffas. Längre än så är det emellertid enligt Högsta domstolen inte möjligt att utsträcka principen om att värdet ska beräknas efter återanskaffningskostnaden.

    Att ersättningsträden i vissa avseenden påminner om de avverkade träden (att de är så lika som möjligt) innebär inte enligt Högsta domstolen i och för sig att det är fråga om likvärdig egendom. Om träden inte är likvärdiga, måste synsättet istället vara att de avverkade träden inte kan ersättas genom återanskaffning av några andra träd. Ersättningen får då beräknas på grundval av ett minskat försäljningsvärde. I normalfallet blir det fråga om fastighetens, inte trädens, minskade värde. Värderingen av skador på växande träd kommer därmed att i hög grad bli beroende av förhållandena i det särskilda fallet. Det blir aktuellt att tala om ersättningsträd främst när de skadade träden är planterade, kanske just i syfte att pryda fastigheten och förhöja platsens skönhet eller för att avskärma fastigheten från omgivningen. Normalt torde det också krävas att det är fråga om skada på relativt unga träd, så att nya plantor av ungefär samma storlek kan skaffas.

    Justitierådet Marianne Lundius var skiljaktig i frågan om beräkning av skadeståndet och anförde att en beräkning av ersättning för skadad egendom med utgångspunkt i en förändring av försäljningsvärdet på en fastighet torde leda till att den skadelidande inte erhåller någon ersättning för skadad egendom eftersom minskningen av marknadsvärdet på den större egendomen till följd av avverkningen ofta blir liten eller obefintlig. En ersättningsprincip där begreppet ”likvärdig egendom” – i detta fall ”likvärdiga träd” – tolkas så snävt att endast träd med samma höjd och ålder som de olovligen avverkade ska anses som likvärdiga leder till godtyckliga resultat beträffande vilken värderingsmetod som ska tillämpas och därmed till vilken ersättning som ska utgå till den skadelidande. Justitierådet Marianne Lundius ansåg istället att den skada som uppkommit vid olovlig avverkning av träd ska värderas med utgångspunkt i en återanskaffningsmetod med beaktande av faktiska eller uppskattade kostnader för att anskaffa likvärdig egendom i ett återställande syfte. Begränsningar i rätten till ersättning får bestämmas efter vad som är rimligt med hänsyn till vilken typ av träd som avverkats såsom exempelvis självsådda eller planterade samt efter en avstämning av återanskaffningsvärdet mot förändringen av fastighetsvärdet.

  • INTER på 15 sidor

    INTER:s varumärke ska skicka samma signaler till alla, oberoende av relation och tjänsteinnehåll. Därför har vi tagit fram denna varumärkesplattform, ett strategiskt styrdokument, som beskriver vad vårt varumärke ska stå för. Alla delar i plattformen bildar tillsammans den helhet som inspirerar, vägleder, sätter gränser och ställer krav på vår organisation, vårt arbete och vår kommunikation. Välkommen och ladda ner plattformen.
    INTER Presentation 2015 H

  • Kontraheringsplikt vid ingående av avtal

    En fundamental princip inom svensk avtalsrätt är att avtalet grundas på en frivillig överenskommelse mellan de som utgör part i avtalet. Ett undantag från denna avtalsfrihetens princip utgör vad som brukar benämnas kontraheringsplikt eller kontraheringstvång.

    Kontraheringsplikten han beskrivas som ett förbud mot avtalsvägran (eller prestationsvägran) utan saklig grund. Den innefattar sålunda en skyldighet för exempelvis en näringsidkare att tillhandahålla sin prestation, en leverans, på normala villkor till var och en som efterfrågar den.

    De fall när kontraheringsplikt kan anses föreligga är relativt olikartade. Här ges en översikt som inte är avsedd att vara uttömmande. Syftet är istället att peka på några typfall.

    När en aktör har en rättslig monopolställning inom visst område föreligger i regel en kontraheringsplikt för aktören. Detta gäller framförallt offentliga inrättningar. Stat och kommun som tillhandahåller serviceverksamhet är normalt underkastade tvång att tillhandahålla prestationerna till i förväg fastställda villkor som skall vara objektivt lika för var och en som efterfrågar nyttigheten.

    Det är emellertid inte ovanligt att ett företag eller annan aktör besitter ett faktiskt monopol eller annan stark dominerande ställning utan att inneha en rättsligt skyddad ensamställning. Även här torde i många fall aktören ha en kontraheringsplikt. Motiveringen härtill är densamma som vid en rättslig monopolställning, dvs att den som efterfrågar varan eller tjänsten normalt inte har något alternativ till förfogande. En allmän skyldighet till likabehandling får sålunda anses föreligga i dessa situationer.

    Som en slags kontraheringsplikt, som har beröring med faktisk monopolställning, kan benämnas en organisations skyldighet enligt rättspraxis att acceptera eller bibehålla medlem som på grund av sin verksamhet kan vara beroende av medlemskapet. Tex en arbetslöshetskassa skall för att betecknas som ”erkänd”, och därmed berättigad till statsbidrag, vara öppen för alla inom sitt verksamhetsområde.  Det har emellertid på grund av föreningarnas olika förhållanden ansetts nödvändigt att lämnat utrymme för att begränsa kontraheringspliktens (i detta fall öppenhetsprincipens) räckvidd.

    Genom bestämmelsen om olaga diskriminering är kontraheringsplikten i viss fall straffsanktionerad.  Av 16 kap 9 § brottsbalken framgår att en näringsidkare i sin verksamhet inte får diskriminera någon på grund av dennes ”ras, hudfärg, nationella eller etniska ursprung eller trosbekännelse” genom att vägra tillhandahålla en leverans av tjänst eller vara på de villkor som näringsidkaren i sin verksamhet tillämpar i förhållande till andra. Lagbestämmelser om könsdiskriminering i arbetslivet utgör också ett visst mått av tvång (sanktionerat genom skadestånd) att anställa annan än den arbetsgivaren annars fritt skulle ha valt.

    Kontraheringsplikt är normalt också en följd av de konkurrensrättsliga reglerna som ytterst har till syfte att främja den fria konkurrensen. Vid tillämpning av konkurrenslagstiftningen kan konkurrensverket eller domstol ålägga företag i dominerande ställning säljåläggande om det på ett otillåtet sätt tillämpar olika villkor för likvärdiga transaktioner. Exempelvis kan ett överträdande företag därvid åläggas säljtvång (leveransplikt) att tillhandahålla ett annat företag en viss vara, tjänst eller annan nyttighet på samma villkor som de som erbjuds företag i övrigt.

  • Försäkringsskydd vid entreprenad

    Vid en entreprenad är det viktigt att titta på vilket försäkringsskydd som ska finnas för att täcka riskerna, eller åtminstone minimera riskerna, för parterna. Avsaknaden av ett korrekt försäkringsskydd kan ge kännbara ekonomiska bakslag för parterna.

    Försäkringslösningar för entreprenören kan tecknas antingen för bolagets hela verksamhet eller enskilt för varje entreprenad. Oavsett vilken modell man använder sig av är det viktigt att fortlöpande rådgöra med sitt försäkringsbolag för att se till att försäkringsbehovet är täckt.

    Grundläggande reglering avseende försäkringar under och efter entreprenaden återfinner man i AB 04 kap. 5 § 22. Detta är det ”minimala” försäkringsskydd som entreprenören är skyldig att ha om inte annat har föreskrivits i kontraktshandlingarna. Entreprenören ska ha en allriskförsäkring för skador på entreprenaden. Denna ska gälla under entreprenadtiden och, i fråga om skador för vilka entreprenören svarar, under minst två år efter entreprenadens godkännande. Försäkringen ska vid varje tidpunkt avse minst värdet av utförda arbeten, samt på arbetsområdet befintligt material och varor avsedda för entreprenaden.

    Om beställaren är en byggherre ska denne enligt AB 04 vara medförsäkrad, vilket ger honom rätt att under entreprenadtiden vända sig direkt till försäkringsbolaget med en skadeanmälan avseende skada som entreprenören ansvarar för. Under ansvarstiden efter entreprenadens godkännande kan byggherren anmäla sådan skada som entreprenören ansvarar för enligt kontraktshandlingarna. Är beställaren själv entreprenör så ska denne teckna egen försäkring.

    Vidare ska entreprenören under samma tid som ovan ha en ansvarsförsäkring för entreprenadverksamheten. Ansvarsförsäkringen syftar till att skydda honom mot skadeståndsanspråk som kan riktas mot honom med anledning av entreprenaden.

    Fråga kvarstår dock om detta försäkringsskydd är tillräckligt för parterna. Här måste man titta på övriga bestämmelser i AB 04.

    Entreprenören ansvarar enligt AB 04 kap. 5 § 1 för skada på ej avlämnad del av entreprenaden samt enligt AB 04 kap. 5 § 5 för fel som framträder under garantitiden. Enligt AB 04 kap. 4 § 7 är garantitiden för entreprenörens arbetsprestation fem år från entreprenadens godkännande, om inte annat anges i kontraktshandlingarna, d.v.s. tre år längre än den tid han är skyldig att tillhandahålla försäkringsskydd.

    Detta får till konsekvens att parter som endast har försäkring under de tider som krävs i AB 04 riskerar att vara utan försäkringsskydd under tre år. Entreprenören har som nämnts ingen skyldighet att hålla försäkring under resterande period av garantitiden.

    Entreprenörens underlåtelse att teckna försäkring eller om han har tecknat försäkring till ett för lågt belopp är ett stort ekonomiskt risktagande, då han oavsett om han har försäkringsskydd eller inte ansvarar för skadorna enligt AB 04.

    Entreprenören bör alltså se till att han har ett försäkringsskydd som täcker hela den period som han ansvarar för fel, både under och efter entreprenaden, och upp till hela det belopp som han ansvarar för. Utan komplettering av AB 04 i kontraktshandlingarna riskerar man att stå utan försäkringsskydd, vilket kan ge stora ekonomiska konsekvenser. Detta innebär inte att man behöver teckna alla försäkringar som finns på marknaden för att försäkra sig om att man är skyddad, utan att man kontinuerligt bör rådgöra med sitt försäkringsbolag kring det skydd som är nödvändigt för den aktuella verksamheten eller den aktuella entreprenaden.

  • Är en vitesklausul en exklusiv reglering av ersättningsskyldigheten?

    En vitesklausul är en bestämmelse i ett avtal som anger att ett på förhand bestämt belopp ska betalas vid ett kontraktsbrott. En vitesklausul har ofta flera fördelar. Vitesklausulen ger ett förbestämt besked om vad som blir påföljden vid ett kontraktsbrott. Parterna får sålunda redan från början klart för sig vad ett kontraktsbrott medför. Vitet utgör även i regel ett effektivt påtryckningsmedel genom beloppets storlek.

    Det har framhållits inom doktrinen att en tillämplig vitesklausul torde innebära en exklusiv reglering av ersättningsskyldigheten. Ett vite som sålunda är satt lägre än den verkliga skadan kan därför i praktiken fungera som en ansvarsbegränsning.

    Frågan om en vitesklausul innebär en begränsing av ersättningsskyldigheten, om den verkliga skadan är högre, har prövats i domstol. I samband med en entreprenad tappade en anställd i ett entreprenadföretag bort en huvudnyckel till den fastighet där arbetena utfördes. Huvudnyckeln gick till närmare 400 lås och fastighetsägaren var tvungen att byta ut samtliga. Fastighetsägaren krävde entreprenadföretaget på ca 170.000 SEK i skadestånd. När entreprenadföretaget kvitterade ut nyckeln hos fastighetsägaren fanns det en klausul i kvittenshandlingen som föreskrev en förpliktelse för entreprenadföretaget att betala 15.000 SEK i händelse av att en nyckel inte återlämnades. Båda parterna var överens om att detta var ett avtalat vite. Entreprenadföretaget bestred kravet om 170.000 SEK och gjorde gällande att ansvaret genom vitesklausulen var begränsat till 15.000 SEK, vilket belopp entreprenadföretaget medgav att betala.

    Enligt tingsrätten – där målet hamnade – hade ingenting framkommit som gav stöd åt uppfattningen att vitesbestämmelsen i kvittenshandlingen samtidigt utgjorde ett avtal om begränsning av skadeståndsskyldigheten. Tingsrätten menade att ”härvidlag bör särskilt beaktas att ett sådant avtal skulle kunna få mycket stora konsekvenser och att det framstår som osannolikt att Fastighetsägaren självmant skulle påta sig en sådan begränsning. Vidare framstår det som osannolikt att Fastighetsägaren skulle göra detta genom formuleringar i en kvittenslista”. Tingsrätten förpliktade Entreprenadföretaget att utge yrkade 170.000 SEK i skadestånd.

    I hovrätten blev utgången en annan. Där förpliktades entreprenadföretaget att endast utge medgivna 15.000 SEK. Hovrätten anförde inledningsvis i sina domskäl att frågan om att vitesklausuler medför en begränsning i rätten till ersättning har varit en omdebatterad fråga i svensk rätt alltsedan förra sekelskiftet. ”Den rådande uppfattningen bland författare synes numera vara att en vitesklausul generellt får anses innebära en sådan begränsning (se Lena Olsen, Ersättningsklausuler, 1993, s. 135 ff, särskilt s. 144; även Axel Adlercreutz och Boel Flodgren, Om konkurrensklausuler i anställningsavtal och vid företagsöverlåtelser, s. 1 29 f). Denna uppfattning har även i viss mån slagit igenom i praxis (se RH 62:83 och 1996:38). Ett bärande skäl för en sådan ordning har angivits vara att avtalets upplysande funktion och därmed förutsebarheten – för båda parter – annars skulle gå förlorad (jfr Adlercreutz a.a. s. 130). Vitesklausulen betraktas enligt detta synsätt som ett avtal som i förväg och exklusivt reglerar vad som är en skada och vilken ersättning som ska utgå för skadan”.

    Hovrätten menade vidare att det i målet är klarlagt att det avtalade vitet inte endast, eller ens i första hand, utgör ett påtryckningsmedel. ”Vitet utgår istället i direkt anslutning till en konkret och inträffad skada, nämligen att en nyckel inte återlämnats och det ter sig naturligt att betrakta vitesbeloppet som en på förhand avtalad ersättning for denna skada. De skäl som bär upp den rådande uppfattningen om vad gällande rätt stadgar gör sig därför starkt gällande i den situation som nu föreligger till bedömning. Hovrätten finner därför att den aktuella vitesbestämmelsen, som också formulerats av fastighetsägaren, får anses utgöra en avtalad begränsning i fastighetsägarens rätt till ersättning for den skada som den borttappade huvudnyckeln orsakat”.

    Målet överklagades till Högsta domstolen som meddelade prövningstillstånd. Vad Högsta domstolen därvid skulle pröva var frågan om vad som i målet betecknas som ett avtal om vite innebär en begränsning till 15.000 SEK av skadeståndsskyldigheten för att en nyckel inte lämnas tillbaka samt huruvida en sådan begränsning kan göras gällande.

    Högsta domstolen ansåg att en tillämplig vitesklausul innebär ofta, men inte alltid, en exklusiv reglering av skadeståndsskyldigheten, se NJA 2010 s. 629. Högsta domstolen menade att ”eftersom en vitesklausul kan fylla olika funktioner och förhållandena varierar, kan det inte generellt anges huruvida en vitesklausul in dubio utgör en exklusiv reglering av ersättningen vid ett kontraktsbrott. I stället får klausulen i allmänhet tolkas utan tillämpning av en sådan hjälpregel.”

    I förevarande fall hade det angivits i bilagan till kvittenshandlingen av nycklarna att nycklar som inte kommer fastighetsägaren tillhanda debiteras med 15 000 kr, medan det i en följande mening stod att om nycklar till lägenheter som hyresgäster äger försvinner debiteras kostnaden för låsbyte. Bilagan hade formulerats av fastighetsägaren och vitesbeloppet 15.000 kr var enligt Högsta domstolen av sådan storlek att entreprenadföretaget hade haft fog för att uppfatta vitesklausulen som en slutlig reglering vid förlust av nyckel. Vid en samlad bedömning ansåg Högsta domstolen att det mellan fastighetsägaren och entreprenadföretaget slutna avtalet (kvittensbilagan med dess villkor) ska anses innebära att vitet utgör en exklusiv reglering av ersättningsfrågan.

    Ett vite som sätts lägre än den verkliga skadan kan sålunda i många fall i praktiken fungera som en ansvarsbegränsning. När jag lägger in en vitesklausul i ett avtal brukar jag även lägga in följande tillägg. ”Part har dock rätt att i stället för vite enligt ovan begära skadestånd motsvarande den verkliga skadan. Utgivande av vite inverkar ej på parts rätt att göra andra påföljder (än skadestånd) gällande i anledning av kontraktsbrottet.”

  • Klartecken för Advokatsamfundets konsumenttvistnämnd

    Fram till 2001 kunde advokaters klienter få advokaträkningar prövade genom ett särskilt skiljeförfarande som Advokatsamfundet ordnade. Denna möjlighet upphörde emellertid därefter och man blev hänvisad till att låta domstol pröva saken om man inte kunde lösa den i godo.

    Den 11 januari 2016 godkände Kammarkollegiet Advokatsamfundets konsumenttvistnämnd som nämnd för alternativ tvistlösning vid konsumenttvister. Genom konsumenttvistnämnden (som bygger på ett EU-direktiv) ska konsumenter få tillgång till ett enkelt, billigt och snabbt sätt att pröva tvister med advokater om exempelvis arvoden. Ansökningsavgiften för prövning hos konsumenttvistnämnden blir 100 kronor och enligt huvudregeln ska en tvist avgöras inom 90 dagar från det att ärendet är färdigt för beslut. Advokater är skyldig att medverka till att tvisten kan prövas hos konsumenttvistnämnden. Vidare är nämndens beslut bindande för advokaten.

     

  • CISG och köplagen – tillämplighet och vissa skillnader

    Internationella köplagen eller United Nations Convention on Contracts for the International Sale of Goods har ratificerats av Sverige och ett stort antal andra stater. Konventionen utgör resultatet av det arbete som bedrevs av UNCITRAL (United Nations Commission on International Trade Law) under åren 1969-1978 med att utforma en ny konvention om internationella köp. Konventionen benämns omväxlande “Wienkonventionen”, “FN-konventionen” eller, i förkortning av den engelska titeln, “CISG”.  Jag föredrar att fortsättningsvis benämna den som CISG.

    CISG antogs att gälla såsom lag i Sverige från och med den 1 januari 1989. CISG är i regel tillämplig på internationella köpeavtal där bägge parter har sina affärsställen i länder som tillträtt konventionen. För att CISG ska vara tillämplig krävs (i) att det är fråga om försäljning av ”goods” (en term som är snävare än köplagens term ”lös egendom”, se mer nedan) och antingen (ii a) att båda avtalsparter har sina affärsställen i olika stater som anslutit sig till konventionen eller (ii b) att det följer av internationellt privaträttsliga regler att lagen i en konventionsstat ska tillämpas.

    De nordiska länderna Sverige, Danmark, Finland, Norge och Island har vid tillträde till CISG gjort ett undantagsförbehåll med stöd av art. 94 i CISG. Bestämmelsen, den sk nabolandsklausulen, ger staterna möjlighet att göra undantag från att tillämpa CISG på sådana köpavtal som i och för sig faller under CISG. Genom förbehållet är lagen inte tillämplig i fall då både säljaren och köparen har sina affärsställen i Danmark, Finland, Island, Norge eller Sverige. I stället ska då nationell köplag tillämpas. Vilken av de nordiska ländernas köplag som i ett enskilt fall ska tillämpas följer av de internationellt privaträttsliga reglerna.

    De nordiska länderna, med undantag för Danmark och Island, har även anpassat sin köplag med CISG som förebild. Den svenska köplagen (1990:931) har sålunda stora likheter med CISG.

    Det finns emellertid vissa väsentliga skillnader:

    CISG:s tillämpningsområde är snävare bl a genom att ett stort antal köp (såsom köp av av aktier, värdepapper eller valuta liksom köp av fartyg, flygplan eller svävare och elektricitet) är undantagna från lagens tillämpningsområd (art. 2 i CISG). Vidare är CISG begränsat till köp av “goods” (motsvarande de svenska orden “gods” eller “vara”) till skillnad mot köplagen som omfattar köp av “lös egendom”.

    CISG innehåller inga bestämmelser om leveransklausuler, se 7 § 3 st. Köplagen.

    CISG innehåller inte heller bestämmelser om rättsläget vid konkurs, avbeställningsrätt för köparen, rättsverkan av faktura, öppet köp och dröjsmålsränta. Vidare har inte CISG en indelning av skadeståndsansvaret i direkta och indirekta skador såsom finns i köplagen.

    Köplagen innehåller för köparen förmånliga regler om säljarens marknadsföringsansvar (18 §) och om tolkning av “befintligt skick” (19 §). Motsvarande reglering saknas helt i CISG.

    I köplagen bortfaller säljarens hävningsrätt när varan överlämnats till köparen (54 § 4 st). Så är inte fallet i CISG. Skillnaden torde bero på att CISG generellt inte reglerar den verkan avtalet kan ha på äganderätten till den sålda varan. Vidare har man I CISG utgått från att parterna även efter leverans kan ha ett generellt hävningsintresse när den andra parten begått ett väsentligt avtalsbrott.

    CISG har särskilda regler om immaterialrättsliga fel (art. 42). Sådana saknas i köplagen.

    CSIG omfattar troligen även produktansvaret för sakskador. Sådant ansvar faller utanför köplagen.

    CISG har också en för köparen förmånlig bestämmelse när köparen inte reklamerat i tid. Om köparen åberopa skälig ursäkt för att han ej reklamerat i tid, kan han ändå få rätt till prisavdrag och ett begränsat skadestånd (art. 44).

    Per den 29 november 2015 har CISG trätt i kraft i  85 länder. De länder som har anslutit sig till CISG finns förtecknade under följande webbadress:

    www.cisg.law.pace.edu/cisg/countries/cntries.html

  • Ny medarbetare – Diana Eklöw

    Advokatfirman INTER har rekryterat Diana Eklöw som ny biträdande jurist. Diana kommer närmast från tingstjänstgöring i Eksjö tingsrätt. Dessförinnan arbetade hon som bolagsjurist på American Express. Diana kommer att vara verksam inom följande av våra kärnområden: tvistelösning, avtalsrätt och entreprenadjuridik.