Kategori: Okategoriserade

Den 1 april 2010 trädde en ändring av aktiebolagslagen i kraft. Ändringarna avser bl.a. bestämmelserna om lägsta föreskrivna aktiekapital. Genom ändringen sänks kravet på minsta aktiekapital i privata aktiekapital från 100 000 kr till 50 000 kr.

Enligt förarbetena till lagen är det uttalade syftet med lagändringen att underlätta för små företag att starta och bedriva verksamhet. Särskilt nämns fördelarna för tjänste- och kunskapsföretag som inte har behov av kapitalkrävande tillgångar. Genom ändringen förväntas aktiebolaget göras mer tillgängligt och fler företagare välja aktiebolaget som företagsform.

Lagändringen följer till viss del den utveckling som skett i andra europeiska länder där kravet på aktiekapital sänkts eller i vissa fall helt tagit bort. Danmark har nyligen sänkt kravet på aktiekapital i dess motsvarighet till svenska privata aktiebolag från 125 000 danska kronor till 80 000 danska kronor. I Frankrike behöver ett privat aktiebolag (societé à responsabilité limité) inte längre har något aktiekapital. I Tyskland har en ny aktiebolagsform (Unternehmergesellschaft) införts där aktiekapitalet inledningsvis kan uppgår till 1 euro. I Storbritannien behöver ett privat aktiebolag sedan länge inte ha större aktiekapital än 1 pund.

Från lagstiftarens sida har angetts att kravet på aktiekapital ska sänkas till en så låg nivå som möjligt. Emellertid har invändningar framförts mot att i Sverige helt ta bort kravet på ett aktiekapital. En orsak till detta är aktiekapitalets funktion som skydd för bolagets borgenärer. I detta sammanhang har emellertid diskuterats vilken effekt krav på ett aktiekapital om 100 000 kr verkligen har för borgenärerna i ett bolag som drabbats av eller står inför risken att drabbas av ekonomiska problem. Ur borgenärssynpunkt torde det inte heller vara av någon större betydelse om aktiekapitalet är 50 000 kr eller 100 000 kr. Sannolikt skulle endast i ett fåtal fall kreditförluster uppstå i bolag med 50 000 kr som aktiekapital som inte också skulle uppstått i bolag med aktiekapital om 100 000 kr.

Viktigare har kravet på ett aktiekapital ansetts vara som spärr mot ogenomtänkt eller oseriöst företagande, d.v.s., den som måste satsa eget kapital i sitt bolag är man mer benägen att försäkra sig om att affärsidén är hållbar.

En annan aspekt av lagändringen är dess påverkan på bestämmelserna angående styrelsens skyldighet att upprätta kontrollbalansräkning och reglerna om tvångslikvidation. Dessa bestämmelser syftar till att begränsa möjligheterna att fortsätta att driva en förlustbringande verksamhet. Ett aktiekapital medför att marginalerna minskar och den kritiska nivån varefter bolagets ledning kan bli personligen ansvariga för bolagets förpliktelser — det kan misstänkas att hälften av bolagets aktiekapital är förbrukat — kan nås allt snabbare.

En annan effekt av ett sänkt krav på aktiekapital skulle kunna vara att borgenärer som faktiskt uppfattat aktiekapitalet som en viss säkerhet, vid en minskning av aktiekapitale i allt större utsträckning uppställer krav på säkerheter i samband med lån och krediter. Ett resultat av detta skulle kunna bli att krav på personliga åtaganden för företrädare för aktiebolag blir mer förekommande, särskilt i de aktiebolag som vars aktiekapital inte överstiger miniminivån om 50 000 kr.

En sådan utveckling riskerar till viss att urholka principen om frihet från personligt betalningsansvar, i mångt och mycket aktiebolagets stora fördel jämfört med andra bolagsformer. Om så blir fallet återstår dock att se.

Erik Jansson.
erik.jansson@inter.se
Advokatfirman INTER.

Hovrätten dömer ett byggbolag att betala 610.000 SEK till en beställare av ett stomfärdigt hus. Byggnadsstommen avvek från en ritning som ansågs utgöra avtalsinnehåll trots att avtalet inte hänvisade till den. Två ledamöter var skiljaktiga.

En man och ett Byggbolag ingick ett entreprenadavtal som innebar att Byggbolaget skulle uppföra ett stomfärdigt hus på mannens fastighet. Entreprenadavtalet hänvisade bl a  till ABS 80.

Viss tid efter inflyttning upptäckte mannen bl a rynkningar och sprickbildningar i tapeter, att dörrar kärvade och att golv lutade. Efter respektive partens utredning och mätningar av byggnadens rörelse uppkom oenigheter dem emellan. Mannen ansåg att det var ett funktionsfel i husets grundläggning som orsakade stora rörelser i byggnaden. Byggbolaget delade inte mannens uppfattning och hävdade att grunden var stabil.

Av den ritning som godkändes av kommunens byggnadsnämnd skulle det bl a finnas tryckupptagande betongfundament om en kvadratmeter under varje plint som byggnaden vilade på. Enligt mannen saknades dessa betongfundament.

Mannen stämde Byggbolaget vid tingsrätten och yrkade förpliktande för Byggbolaget att utge ersättning med 610.000 SEK. Ersättningen skulle motsvara kostnaden för att i efterhand förse huset med de saknade betongfundamenten.

Mannen anförde flera alternativa grunder till stöd för sitt yrkande. I första hand gjordes gällande att Byggbolaget inte försett grundkonstruktionen med sådana tryckupptagna betongfundament som skall finnas under varje betongplint samt att denna brist orsakat oacceptabla rörelser i byggnaden. I andra hand gjorde han gällande att ritningen utgjorde avtalsinnehåll och att Byggbolaget inte hade utfört byggnaden enligt den konstruktion som framgick av ritningen. Sålunda förelåg ett kontraktuellt fel i leveransens som Byggbolaget hade skyldighet att avhjälpa alternativt utge ersättning för.

Tingsrätten ogillade mannens talan. Vad gäller förstahandsgrunden ansåg tingsrätten att mannen inte visat att det förekom rörelser i byggnaden som berodde på brister i grundläggning. Tingsrätten bedömde de mätresultat som mannen åberopat inte mer tillförlitliga än de resultat Byggbolaget åberopat. Såvitt gäller andrahandsgrunden fann tingsrätten att ritningen, även fast  Entreprenadavtalet inte hade några direkta hänvisningar till den, utgjorde en del av avtalet mellan parterna. Dock bedömdes de ändringar i konstruktionen som Byggbolaget genomfört vara en sådan mindre ändring som bolaget enligt ABS 80 hade haft rätt att göra. Något avtalsbrott i rättslig mening förelåg sålunda inte.

Mannen överklagade till hovrätten som, med ändring av tingsrättens dom, biföll mannens talan på den anförda andrahandsgrunden. I likhet med tingsrätten ansåg hovrätten att ritningen utgjorde avtalsinnehåll. Hovrätten menade också att det var utrett att det inte fanns några tryckutjämnande betongfundament på sätt som angavs i ritningen. ”Grundläggningen har alltså inte skett på sätt som angivits i ritningen” fastslår hovrätten och anser Byggbolaget inte ägt frångå ritningen. Vid denna bedömning har orsakerna till rörelserna ingen nämnvärd betydelse utan avgörande var att Byggbolaget ottillåtet hade frångått parternas avtal varför det förelåg ett kontraktuellt fel. Byggbolaget hade inte avhjälp felet trots att mannen hade berett bolaget tillfälle härtill. Mannen hade då enligt ABS 80 rätt att på säljarens bekostnad avhjälpa felet.

Hovrätten var emellertid inte enig utan ett hovrättsråd och en adjungerad ledamot ansåg, i likhet med tingsrätten, att käromålet skulle ogillas helt. Gällande andrahandsgrunden menade de att det skriftliga entreprenadavtalet inte hänvisade till den aktuella ritningen. Även fast ritningen bifogats mannens ansökan om bygglov genom Byggbolagets försorg, innebar detta inte en gemensam partsvilja med innehåll att Byggbolaget har haft en avtalsenlig skyldighet att utforma husgrunden i enlighet med ritningen.

Lucky Lukes häst Jolly Jumper anses vara ett konstnärligt verk med upphovsrättsligt skydd. Hästens namn är emellertid i sig inte ett konstnärligt verk.  Patent- och registreringsverket, PRV, avslår Lucky Luke Licensings invändning mot det registrerade varumärket Jolly Jumper.

Lucky Luke Licensing S.A. innehar upphovsrättigheterna till seriefiguren Lucky Luke och de i serien förekommande bifigurerna, bland annat Lucky Lukes trogne häst och ständige följeslagare Jolly Jumper.

Lucky Luke Licensing har invänt mot det registrerade varumärket JOLLY JUMPER, som innehas av ett Boråsföretag. Märket avser hästtillbehör, ridhjälmar och kläder i klasser 6, 9, 18 och 25.

Lucky Luke Licensing anser att varumärket utgör ett försök att snylta på seriefiguren Jolly Jumpers berömdhet och goodwill. Det yrkade därför att registreringen skulle hävas.

Av 14 § första stycket 5 p varumärkeslagen framgår att registreringshinder föreligger om märket innehåller något, som är ägnat att uppfattas som titel på annans skyddade litterära eller konstnärliga verk, där titeln är egenartad, eller kränker annans upphovsrätt till litterärt eller konstnärligt verk eller annans rätt till fotografisk bild eller mönster.

Inledningsvis noterade PRV att det i ärendet inte hade förebragts något som visar att Jolly Jumper utgjorde just en titel på ett verk eller är ägnat att uppfattas som en sådan titel. Att seriefiguren Jolly Jumper utgör ett konstnärligt verk torde stå utom allt tvivel. I förevarande fall är det emellertid fråga om huruvida namnet Jolly Jumper i sig får sägas vara ett konstnärligt verk som åtnjuter upphovsrättsligt skydd. Jolly Jumper kan emellertid inte anses utgöra en sådan produkt av andligt arbete att namnet i sig kan betraktas som ett sådant konstnärligt verk vilket åtnjuter skydd under aktuellt lagrum. Vad gäller Lucky Luke Licensings påstådda inarbetade känneteckensrätt till Jolly Jumper saknas det enligt PRV anledning att närmare utröna huruvida sådan rätt konstituerats redan innan ansökan om aktuellt varumärke lämnades in.

PRV avslår invändningen med stöd av 21 § 2 st. varumärkeslagen (1960:644).

Ombud för Boråsföretaget var advokaten Andreas Hagen, Advokatfirman INTER.

En vitesklausul är en bestämmelse i ett avtal som anger att ett på förhand bestämt belopp skall betalas vid ett kontraktsbrott. En vitesklausul har ofta flera fördelar. Vitesklausulen ger ett förbestämt besked om vad som blir påföljden vid ett kontraktsbrott. Parterna får sålunda redan från början klart för sig vad ett kontraktsbrott medför. Vitet utgör även i regel ett effektivt påtryckningsmedel genom beloppets storlek.

Det har framhållits inom doktrinen att en tillämplig vitesklausul torde innebära en exklusiv reglering av ersättningsskyldigheten. Ett vite som sålunda är satt lägre än den verkliga skadan kan därför i praktiken fungera som en ansvarsbegränsning.

Frågan om en vitesklausul innebär en begräsning av ersättningsskyldigheten, om den verkliga skadan är högre, har nyligen prövats i domstol.

I samband med en entreprenad tappade en anställd i ett entreprenadföretag bort en huvudnyckel till den fastighet där arbetena utfördes. Huvudnyckeln gick till närmare 400 lås och Fastighetsägaren var tvungen att byta ut samtliga. Fastighetsägaren krävde Entreprenadföretaget på ca 170.000 SEK i skadestånd. När Entreprenadföretaget kvitterade ut nyckeln hos Fastighetsägaren fanns det en klausul i kvittenshandlingen som förskrev en förpliktelse för Entreprenadföretaget att betala 15.000 SEK i händelse av att en nyckel inte återlämnades. Båda parterna var överens om att detta var ett avtalat vite.

Entreprenadföretaget bestred kravet om 170.000 SEK och gjorde gällande att ansvaret genom vitesklausulen var begränsat till 15.000 SEK, vilket belopp Entreprenadföretaget medgav att betala. Enligt tingsrätten – där målet hamnade – hade ingenting framkommit som gav stöd åt uppfattningen att vitesbestämmelsen i kvittenshandlingen samtidigt utgjorde ett avtal om begränsning av skadeståndsskyldigheten.

Tingsrätten menade att ”härvidlag bör särskilt beaktas att ett sådant avtal skulle kunna få mycket stora konsekvenser och att det framstår som osannolikt att Fastighetsägaren självmant skulle påta sig en sådan begränsning. Vidare framstår det som osannolikt att Fastighetsägaren skulle göra detta genom formuleringar i en kvittenslista”. Tingsrätten förpliktade Entreprenadföretaget att utge yrkade 170.000 SEK i skadestånd.

I hovrätten blev utgången en annan. Där förpliktades Entreprenadföretaget att endast utge medgivna 15.000 SEK. Hovrätten anför inledningsvis i sina domskäl att frågan om att vitesklausuler medför en begränsning i rätten till ersättning har varit en omdebatterad fråga i svensk rätt alltsedan förra sekelskiftet. ”Den rådande uppfattningen bland författare synes numera vara att en vitesklausul generellt får anses innebära en sådan begränsning (se Lena Olsen, Ersättningsklausuler, 1993, s. 135 ff, särskilt s. 144; även Axel Adlercreutz och Boel Flodgren, Om konkurrensklausuler i anställningsavtal och vid företagsöverlåtelser, s. 1 29 f). Denna uppfattning har även i viss mån slagit igenom i praxis (se RH 62:83 och 1996:38). Ett bärande skäl för en sådan ordning har angivits vara att avtalets upplysande funktion och därmed förutsebarheten – för båda parter – annars skulle gå förlorad (jfr Adlercreutz a.a. s. 130). Vitesklausulen betraktas enligt detta synsätt som ett avtal som i förväg och exklusivt reglerar vad som är en skada och vilken ersättning som ska utgå för skadan”.

Hovrätten menar vidare att det i målet är klart att det avtalade vitet inte endast, eller ens i första hand, utgör ett påtryckningsmedel. ”Vitet utgår istället i direkt anslutning till en konkret och inträffad skada, nämligen att en nyckel inte återlämnats och det ter sig naturligt att betrakta vitesbeloppet som en på förhand avtalad ersättning for denna skada. De skäl som bär upp den rådande uppfattningen om vad gällande rätt stadgar gör sig därför starkt gällande i den situation som nu föreligger till bedömning. Hovrätten finner därför att den aktuella vitesbestämmelsen, som också formulerats av Fastighetsägaren, får anses utgöra en avtalad begränsning i Fastighetsägarens rätt till ersättning for den skada som den borttappade huvudnyckeln orsakat”.

Målet har överklagats till Högsta domstolen som har meddelat prövningstillstånd den 24 augusti 2009. Vad Högsta domstolen skall pröva är frågan om vad som i målet betecknas som ett avtal om vite innebär en begränsning till 15.000 SEK av skadeståndsskyldigheten för att en nyckel inte lämnas tillbaka samt huruvida en sådan begränsning kan göras gällande.

I motsats till hyresnämnden ogillade hovrätten HSB Bostadsrättsförenings yrkande om att hyresavtalet skulle upphöra att gälla. Hovrätten lämnade vidare dödsboet tillstånd att överlåta hyresrätten till dottern.

Dödsboet efter en mamma – som hade haft sin dotter och barnbarn inneboende i mammans hyreslägenhet – var av uppfattningen att dottern och hennes barn hade sammanbott med mamman sedan länge. När mamman avled yrkade dödsboet på en förlängning av hyresavtalet och tillstånd till att överlåta hyresavtalet till dottern. Hyresvärden – HSB Bostadsrättsförening – bestred att de hade bott tillsammans och anförde att dottern var folkbokförd på en villafastighet i närheten.

Hyresnämnden fann det utrett att dotterns barn uppgivit att dottern och mamman med anledning av en uppsägning under sommaren börjat tömma lägenheten. De flyttade samtidigt även själva in i deras villafastighet. Enligt nämnden hade mammans dotter därför inte nu längre sin bostad i lägenheten. Enligt nämnden var det därför klarlagt att en av de grundläggande förutsättningarna för en överlåtelse saknades. Hyresnämnden avslog därmed dödsboets ansökan om att få rätt att överlåta hyresrätten till dottern.

Hovrätten – dit dödsboet överklagade – noterade att dottern var folkbokförd på den aktuella villafastigheten som låg i närheten av lägenheten. Dottern och hennes barn hade emellertid uppgivit att de flyttade in i lägenheten tillsammans med mamman (hyresgästen) år 1984 och att alla tre bodde där tills mamman avled i slutet av 2006. Dessa uppgifter vann även stöd av familjens läkares utsaga. Han berättade att mamman, hyresgästen, var rullstolsbunden och att hon under de senaste tio åren sköttes av sin dotter.

Hovrätten noterade vidare att villafastigheten var av enklare standard och hade använts av alla tre som gemensam sommarbostad. Genom den muntliga bevisningen ansåg hovrätten att det var visat att dottern och mamman sedan 1984 hade bott tillsammans i lägenheten, att de haft gemensamt hushåll och att dottern fortfarande hade sin permanenta bostad där.

Det hade enligt hovrätten inte kommit fram annat än att hyresvärden skäligen kunde nöja sig med mammans dotter som hyresgäst, varför det enligt hovrätten fanns förutsättningar att ge dödsboet tillstånd att överlåta hyresrätten. Rätten menar att dödsboet därför hade ett skyddsvärt intresse av att få hyresavtalet förlängt och det vägde över värdens intresse av att få lägenheten friställd.

Ombud för dödsboet i hovrätten var jur. kand. Fredrik Ulvenfalk Berg på Advokatfirman INTER.

Makarna ingick under hösten 2004 ett avtal med en byggfirma om leverans och uppmontering av en komplett stomme till en nybyggd villa på makarnas fastighet i Värmdö. Den totala kontraktssumman var 435.000 kronor och betalning skulle enligt entreprenadavtalet erläggas i tre rater vartefter att tre leveranser (angivet som ”leverans 1, 2 och 3” i entreprenadavtalet) var utförda. Den 7 januari 2005 levererades en viss del av husstommen. Därefter höll byggfirman inne leveranserna. Makarna hävde då den 22 januari 2005 entreprenadavtalet och begärde återbetalning av vad de hittills hade betalat av kontraktssumman, dvs 210.500 kronor. Grunden för hävningsförklaringen var att makarna ansåg att byggfirman var i dröjsmål med leverans och montering.

Tingsrätten, vars dom fastställdes av hovrätten, ansåg inledningsvis att konsumenttjänstlagen var tillämplig mellan parterna. Därefter prövade tingsrätten huruvida byggfirman haft rätt att hålla inne resterande del av de avtalade leveranserna och därtill hörande montering eller om firman skulle anses ha varit i dröjsmål samt om dröjsmålet i så fall hade berättigat makarna att häva avtalet.

Byggfirman påstod att man ingått nytt avtal när det gäller betalningsvillkoren och att de återstående betalningarna därvid skulle erläggas enligt zum-um-zug-principen. Firman menade att man avtalat om att resterande leveranser skulle ske genom fyra transporter och att makarna skulle erlägga 70.000 kronor vid varje transport – totalt 280.000 kronor.
Tingsrätten var av uppfattningen att det var byggfirman som hade bevisbördan för att parterna avtalat något annat än vad som framgick av det skriftliga entreprenadavtalet. Beviskravet måste därtill ställas högt med hänsyn till att byggfirman i egenskap av näringsidkare påstod att parterna kommit överens om en betalningsplan som inte framgick av något av parterna underskrivet dokument.

Mot makarnas förnekande fann tingsrätten att byggfirman inte styrkt att makarna muntligen skulle ha accepterat de nya betalningsvillkoren som byggfirman faxat till dem. Inte heller förelåg avtalsbundenhet genom så kallat konkludent handlande även fast makarna erlagt en betalning om 70.000 kronor vid en första transport därefter. Tingsrätten menade att deras handlande måste ses mot bakgrund av vad de själva anfört som motiv för betalningen, nämligen att dessa 70.000 kronor var en delbetalning av den summa som skulle erläggas vid ”leverans 1” enligt vad som angavs i entreprenadavtalet. Makarnas uppfattning fick även stöd av vad som framgick av en i målet omtvistad originalkvittens som angav ”delbetalning 1”.

På så sätt var makarna utifrån entreprenadavtalet inte i dröjsmål med sin prestation då betalning för ”leverans 1 och 2” skulle ske först efter montering som inte hade utförts. Vid dessa förhållanden hade byggfirman enligt konsumenttjänstlagen inte haft rätt att hålla inne de återstående leveranserna varav följer att byggfirman skall anses ha varit i dröjsmål.

Dröjsmålet har enligt tingsrätten varit av väsentlig betydelse för makarna då de endast hade en tillfällig bostad. Vid bedömningen beaktades även svårigheten för makarna att få en ny leverantör att ta över och leverera och montera den del som byggfirman hållit inne. Vid dessa förhållanden hade makarna haft rätt att enligt 29 § första stycket konsumenttjänstlagen häva entreprenadavtalet i dess helhet. Byggfirman blev sålunda återbetalningsskyldig för hela den del av kontraktssumman som makarna betalat. Hovrätten fastställde tingsrättens dom.

Makarna företräddes av advokaterna Andreas Hagen och Claes-Göran Ullman på Advokatfirman INTER.

I anslutning till den tidigare artikeln om förväxlingsbara förpackningar har en läsare undrat vad det är som gäller beträffande storleken på förpackningen i förhållande till innehållet.

I marknadsföringslagen sägs att en näringsidkare inte får använda sig av förpackningar som genom sin storlek eller yttre utformning i övrigt är vilseledande i fråga om produktens mängd, storlek eller form.

När det gäller förpackningen som sådan, skall som huvudprincip, denna inte göras större än innehållet kräver. Förpackningen skall alltså anpassas så att risken för missuppfattningar om innehållet undanröjes. Hänsyn måste självklart tas till olika faktorer som inte har med förpackningens säljfrämjande funktion att göra, t e x att varan måste skyddas under distributionen och vara lätt att transportera. Ibland måste därför en i och för sig vilseledande förpackning accepteras, om det övertygande kan visas att det med hänsyn till olika godtagbara faktorer inte är praktiskt möjligt att använda en annan form.

Om formen är vilseledande krävs det dock att det vilseledande intrycket neutraliseras genom tydliga och lättförståliga angivelser på förpackningen.

Att avgöra om en neutralisering fordras eller ej är inte alltid lätt. Som regel kan man dock säga att om konsumenten då hon öppnar förpackningen sannolikt blir besviken kan det finnas all anledning att göra en neutraliserande angivelse på förpackningen. Man bör under alla omständigheter ha klart för sig att en neutraliserande upplysning alltid är att betrakta som en nödlösning eftersom förpackningen i sig som huvudregel inte skall vara vilseledande.

Hur en neutralisering skall göras får avgöras i det enskilda fallet. När det gäller t e x innehållet i livsmedelsprodukter kan en kraftig markering av fyllnadsgraden med åtföljande text vara lämplig eller att använda sig av en genomskinlig förpackning. Rent generellt kan sägas att särskild försiktighet vid utformningen av förpackningen krävs när det är fråga om konsumentförpackningar på livsmedelsområdet. Man skall också komma ihåg att vilseledandet kan förstärkas eller förminskas av eventuella tryckta bilddekorer på förpackningen.

En advokat från Bohuslän (Bohuslänsadvokaten) var ombud i ett tvistemål för en man från Tyskland. Tysken var kärande mot ett industriföretag och två män. Svarandena gjorde bl a gällande inför tingsrätten att en förlikning hade träffats mellan parterna. De påstod att deras ombud skulle ha fått förlikningen bekräftad av kärandens ombud, Bohuslänsadvokaten, vid ett telefonsamtal i juni 1994. Tyskens talan ogillades såväl i tingsrätten som i hovrätten trots att tysken bestred att han ingått någon förlikning. Först vid huvudförhandlingen i tingsrätten åberopade Bohuslänsadvokaten som motbevisning förhör med sig själv. Den bevisningen avvisades av tingsrätten såsom för sent inkommen. Både tingsrätten och hovrätten ansåg det styrkt att förlikning faktiskt ingåtts.

Den förlorande tysken krävde därvid sin före detta advokat, Bohuslänsadvokaten, på 1,2 miljoner kronor i skadestånd. Grunden för talan var att Bohuslänsadvokaten varit försumlig i sitt uppdrag då han som bevisning inte åberopat förhör med sig själv. Hans försumlighet hade medfört att tysken inte fått framgång med sin talan i tvisten mot industriföretaget och de två männen.

Tingsrätten var av uppfattning att ett förhör med Bohuslänsadvokaten troligen hade ökat sannolikheten för att tysken skulle ha nått framgång. Dock ansåg tingsrätten att det inte var visat att Bohuslänsadvokatens underlåtenhet varit en tillräcklig eller nödvändig betingelse för uppkommen skada. Tingsrätten fann sålunda att tysken inte i tillräckligt hög grad gjort sannolikt att han skulle ha vunnit.

Hovrätten gick helt på tyskens linje och förpliktade Bohuslänsadvokaten att betala skadestånd till tysken. Hovrätten fäste uppmärksamheten på att vittnesförhöret med svarandenas advokat var entydigt och inte lämnade något utrymme för annan bedömning än att förlikning hade träffats. Bohuslänsadvokaten skulle därför enligt hovrätten ha vittnat under ed om att förlikning inte hade ingåtts. För det fall Bohuslänsadvokaten hade vittnat hade det knappast enligt hovrätten kunnat råda något tvivel om att domstolarna skulle ha gjort bedömningen att existensen av den omstridda förlikningen inte hade påvisats. Då skulle tysken ha vunnit målet. När vittnesförhör med svarandenas advokat hade åberopats, borde också Bohuslänsadvokaten ha åberopat ett vittnesförhör med sig själv. Genom att Bohuslänsadvokaten inte i god tid före huvudförhandlingen åberopade sig själv som vittne får han anses vara så försumlig att han ådragit sig skadeståndsskyldighet, menar hovrätten.

Ombud för tysken mot Bohuslänsadvokaten var advokaten Michael Berg på Advokatfirman INTER.

Syftet med besiktningen är att ge ett underlag för en bedömning om entreprenaden uppfyller kontraktsenliga fordringar eller inte. Utgångspunkten för besiktningen är de skriftliga och muntliga överenskommelser som har träffats mellan parterna. Det ingår i besiktningsmannens uppdrag att aktivt verka för att han får ta del av alla handlingar av betydelse. Besiktningsmannen skall noggrant iaktta båda parters rätt även om han har utsetts av beställaren och betalas av denne.

Besiktningens rättsverkan regleras huvudsakligen i AB kap 7 § 11 och tar sikte på alla besiktningar. Alla besiktningar har en avbrytande verkan på beställarens möjlighet att senare framgångsrikt kunna kräva avhjälpande av påtalat fel. Detta gäller särskilt slut- och garantibesiktning.

Med fel förstås enligt AB:s begreppsbestämningar en avvikelse som innebär att en del av en entreprenad inte utförts alls eller inte utförts på ett kontraktsenligt sätt. Av detta följer att ett otillfredsställande resultat eller en bristande funktion inte nödvändigtvis utgör ett fel eftersom resultatet kan bero av en olämplig konstruktion eller ett föreskrivet olämpligt material eller liknande. Har beställaren inte givit uttryckliga föreskrifter om material eller utförande av i entreprenaden ingående arbeten föreligger fel om arbetet inte har utförts fackmannamässigt eller med ändamålsenligt material. Saknas kvalitetsangivelse för visst material eller arbete skall detta utföras i enlighet med kontraktsarbetena i övrigt.

I AB:s mening föreligger fel om en installerad maskin är behäftad med ett fabrikationsfel eller om installationen är felaktig. Det är däremot inte fel om en föreskriven maskin inte uppfyller av beställaren avsedd funktion därför att den saknar egenskap som beställaren felaktigt har utgått från att den haft. Vardera parten svarar enligt AB för riktigheten av uppgifter mm som part tillhandahåller. Skulle en besiktningsman vara osäker på var ansvaret ligger finns enligt 7:13 möjlighet att vidta särskild utredning härom.

De fel som besiktningsmannen fastställer finns vid besiktningen skall noteras i besiktningsutlåtandet och beställaren har därutöver inte rätt att göra gällande andra fel än sådana som särskilt har undantagits i bestämmelsen i 7:11.

Dolt fel

Fel som visserligen existerade vid besiktningen, men som då varken märkts eller bort märkas, kan påtalas senare av beställaren. Skulle parterna vara oense om det är ett entreprenadrättsligt fel bör detta konstateras genom en särskild besiktning. Vid avgörande av vad som kan anses vara ett dolt fel utgår man från vad en noggrann, yrkeskunnig besiktningsman skulle ha upptäckt.

Granskningsfrist

Beställaren får enligt AB också göra gällande nya fel, som han skriftligen anmält till entreprenören inom 6 månader för ”vanliga fel” och inom 18 månader för ”väsentliga fel” allt från entreprenadtidens utgång.

Beställarens påtalande

Fel som beställaren har påtalat vid besiktningen men som besiktningsmannen inte har ansett vara fel äger beställaren rätt att göra gällande. Sådana påtalade fel skall antecknas i besiktningsutlåtandet.

Fel i funktion

Sådana fel som bara kan konstateras genom mätning, provning eller nyttjande äger beställaren också rätt att senare göra gällande. Detta undantag bör dock vara begränsat i tiden till dess funktionen ifråga kan besiktigas. Om funktionen inte kan besiktigas vid slutbesiktningen bör detta ske genom en kompletterande slutbesiktning.

Innehållet i ett besiktningsutlåtande är ett slag av bevismaterial som kan åberopas av beställaren då det gäller förekomsten av fel i entreprenörens arbete. Det finns inget som hindrar att parterna i en tvist inför domstol eller skiljenämnd använder sig av annan bevisning, ex vittnen, för att bevisa var ansvaret för ett visst fel finns eller beskaffenheten av ett visst påtalat fel. Även om besiktningsmannen har uttalat sig i frågan om ansvaret för fel är hans utlåtande endast vägledande och parterna äger vid rättslig tvist rätt att åberopa vilken bevisning som helst.

Ett byggföretag skulle låta uppföra en industrianläggning på en fastighet. Byggföretaget anlitade en underentreprenör för att utföra vissa mark- och gjutningsarbeten i samband härmed. Parterna träffade ett muntligt avtal och arbetena påbörjades hösten 2003. I februari 2004 upprättade underentreprenören en offert.

Tvist uppkom därefter om arbetena utförts på löpande räkning eller till fast pris. Byggföretaget var av uppfattningen att avtal om fast pris hade avtalats genom den offert som underentreprenören ställt ut. Underentreprenören delade inte byggföretagets uppfattning och framställde krav om ca 700.000 kronor med hänvisning till att arbetet hade utförts på löpande räkning.

Underentreprenören påstod att parterna hade träffat ett muntligt avtal avseende underentreprenaden och att arbetet enligt avtalet skulle utföras på löpande räkning. Något avtal om fast pris hade inte träffats. Offerten var endast utställd för att byggföretaget skulle kunna visa upp den för banken och därigenom få vissa krediter.

Tingsrätten fastställde inledningsvis att bevisbördan för om fast pris avtalats åvilar den part som gör gällande att avtal har träffats om priset. Sålunda vara det byggföretaget som hade bevisbördan för att fast pris hade avtalats. Det var ostridigt att underentreprenören efter en förfrågan från byggföretaget utfärdat en offert där ett fast pris anges. Genom förhör med ställföreträdare för byggföretaget var det utrett att byggföretaget uppfattat offerten som ett anbud om fast pris samt att ställföreträdaren genast accepterat den. Vid en samlad bedömning av utredningen i målet ansåg sålunda tingsrätten att underentreprenören får anses vara bunden av sin skriftliga offert som tydligt anger att det är fråga om fast pris. Enligt rätten var offerten naturligtvis en rättshandling mellan parterna som dessutom byggföretaget accepterat. Tingsrätten ansåg således att offerten var avtalsinnehåll och att parterna avtalat om ett fast pris.