English

Författare: Andreas Hagen

  • Bevisbörda och beviskrav vid försäkringsfall

    Här följer en kort genomgång av några av de frågeställningar som kan dyka upp gällande bevisbörda och beviskrav vid fastställande om ett försäkringsfall föreligger. För det första kan det konstateras att det generellt ställs olika krav på näringsidkare respektive konsument vad gäller bevisningen vid försäkringsfall. Vidare har domstolen ofta uppgiften att besvara frågan om vilken part som har bevisbördan och vilket beviskrav som ska tillämpas vid de olika frågorna i ett försäkringsmål. Det som bestämmer vilket beviskrav som bör tillämpas är givetvis avgörande av omständigheterna i målet, där ibland hur lätt försäkringstagaren har att visa det som påstås och huruvida det är en konsumentförsäkring eller en företagsförsäkring.

    Bevisbördan brukar i praxis beskrivas med stöd i två motstående intressen. Å ena sidan, står det starka intresset att den lojale försäkringstagaren skall kunna lita på att han är skyddad mot ekonomiska förluster genom försäkringen mot, å andra sidan, försäkringstagarkollektivets intresse av att ett ökat risktagande för försäkringsgivaren inte leder till oacceptabelt höga premier.

    Bevisbördan

    Den part som bär bevisbördan står risken för att omständigheterna i målet inte kan utredas på ett tillfredställande sätt. Inom försäkringsrätten har det utvecklats en princip som innebär att försäkringstagaren har bevisbördan för ett påstående om att försäkringsfall har inträffat. Försäkringsbolaget som hävdar att ett undantagsvillkor är tillämpligt har dock bevisbördan för det påståendet. Ibland läggs trots det inte bevisbördan på någon av parterna utan den s.k. överviktsprincipen tillämpas, varvid minsta tänkbara sannolikhetsövervikt fäller avgörandet.

    Beviskrav

    Beviskravet är nära sammankopplat med bevisbördan på det sättet att en part anses ha uppfyllt sin bevisbörda om parten har uppfyllt det uppställda beviskravet i målet. Vad som krävs för att bevisbördan ska anses uppfylld avgörs med andra ord av hur högt ställt beviskravet är. Domstolarna tillämpar olika beviskrav beroende på om den försäkrade är konsument eller näringsidkare. Näringsidkare har i praxis ansetts ha större möjligheter än konsumenter att föra bevisning i sådana frågor. Utgångspunkten i de flesta tvistemål är att beviskravet ”styrkt” används, dvs. att parten som innehar bevisbördan måste styrka sitt påstående. I förhållande till detta högre beviskrav är kravet ofta mildrat för både näringsidkare och konsumenter i försäkringsmål. Antingen genom beviskravet klart mera sannolikt eller genom det ännu lite lägre beviskravet mer antagligt.

    En konsumentförsäkringstagare anses rent generellt ha fullgjort sin bevisskyldighet om det vid en helhetsbedömning av samtliga omständigheter framstår som mer antagligt att försäkringsfall har förelegat än att så inte varit fallet. Detta beviskrav har ställts vad gäller händelseförloppet i flera mål där fråga var huruvida biltillgrepp förelåg (NJA 1984 s. 501 I-II, RH 2010:86). Samma beviskrav har använts vid fråga om inbrottsstöld inträffat trots få tecken på inbrott (RH 1986:134), samt för försäkringstagaren i fall där försäkringsgivaren påstått att den brand som skadat den försäkrade bilen var anlagd av försäkringstagaren (RH 1987:48). Av naturliga skäl är det ofta omöjligt att föra full bevisning om att t.ex. en bil tagits och brukats olovligen då försäkringstagaren inte har varit på plats vid den inträffade händelsen. Även i dessa fall formuleras beviskravet därför så att försäkringstagaren ska anses ha fullgjort sin bevisskyldighet om det vid en helhetsbedömning framstår som mer antagligt att försäkringsfall föreligger än att så inte är förhållandet. I situationer där den skadelidande har varit närvarande när skadan uppkom, t.ex. vid kollision i färd med bil, har bevisläget ansetts bättre. Beviskravet i dessa fall har därför fastställts till det något strängare beviskravet klart mera sannolikt (se NJA 2006 2. 721).

    Vad gäller orsakssamband mellan en händelse och försäkringstagarens arbetsoförmåga har hovrätten uttalat att beviskravet klart mera sannolikt gäller för den skadade (se bl.a. RH 2000:65).  Även vad gäller frågan om orsakssamband mellan en viss skadehändelse och uppkomna besvär har fastställts att den skadade skall göra klart mera sannolikt att besvären beror på händelsen än något annat. Likaså vad gäller frågan om den skadade skulle haft ett visst arbete skadan förutan gäller detta beviskrav för försäkringstagaren (se NJA 2007 s. 461). Vad gäller inkomsternas storlek i avsaknad av skadan anses den skadade dock ha att styrka påståendena i den delen.

    I fråga om företagsförsäkringar har Högsta domstolen formulerat beviskravet på så sätt att det vid en helhetsbedömning ska framstå som klart mera sannolikt att ett försäkringsfall har inträffat än att så inte är förhållandet (se NJA 1992 s. 113).

    För försäkringsbolaget (försäkringsgivaren) gäller däremot det allmänna beviskravet, vilket innebär att försäkringsbolaget t.ex. måste styrka att en viss undantagsregel är tillämplig (se t.ex. NJA 1990 s. 93). Detta innebär att för det fall en försäkringstagare gjort klart mera sannolikt att besvären härrör från en olyckshändelse åligger det försäkringsbolaget att styrka att det föreligger konkurrerande besvär, dvs. besvär som härrör från något annat än själva händelsen (se NJA 1992 s. 740).

    Denna artikel avser inte att ge en heltäckande bild av försäkringsrättens beviskrav. Har ni fler frågor är ni välkomna att kontakta någon av Advokatfirman INTERs jurister.

    Jenny Dahlkvist

  • Maskinentreprenörerna (ME) gör stor satsning på juridisk rådgivning

    Som ett led i Maskinentreprenörernas satsning på kvalificerad rådgivning har Maskinentreprenörerna tecknat samarbetsavtal med Advokatfirman INTER. Härigenom kommer medlemsföretagen inom ramen för medlemskapet få tillgång till en utökad kompetens och hög tillgänglighet när det gäller den entreprenadjuridiska rådgivningen. Carl Johan Törnros, som även framöver ansvarar för kontakterna med Maskinentreprenörernas medlemmar, är mycket nöjd med det kommande samarbetet.

    – Det är min övertygelse att behovet av tillgång till kvalificerad juridisk rådgivning kommer att öka i takt med att medlemsföretagen växer. Samarbetet mellan Maskinentreprenörerna och Advokatfirman INTER kommer att bli bra för våra medlemmar, säger Carl Johan Törnros.

    – Som ett led i samarbetet har vi rekryterat Carl Johan Törnros som påbörjade sin anställning hos oss den 1 augusti 2013. Vi ser mycket positivt på möjligheterna att utveckla den juridiska servicen för Maskinentreprenörernas medlemmar, säger Andreas Hagen, styrelseordförande på Advokatfirman INTER.

    Ytterligare information:

    Entreprenadjurist Carl Johan Törnros, Maskinentreprenörerna
    tel 070-353 65 06
    carl-johan.tornros@me.se

    Advokat Andreas Hagen, Advokatfirman INTER
    tel 070-714 71 96
    andreas.hagen@inter.se

    Maskinentreprenörerna (ME) är ett bransch- och arbetsgivareförbund som organiserar 3.700 privata maskinentreprenörer. Förbundet ingår i Svenskt Näringsliv och verkar för att skapa bättre förutsättningar för branschen genom bland annat utveckling av kompetens, kvalitet och miljö, samt samhällspåverkan.

  • Entreprenadjuristen Carl Johan Törnros börjar på INTER

    Advokatfirman INTER har rekryterat entreprenadjuristen Carl Johan Törnros. Han har under flera år varit verksam som entreprenadjurist hos bransch- och arbetsgivarorganisationen Maskinentreprenörerna. Carl Johan påbörjar sin anställning den 1 augusti 2013 och kommer att förstärka Advokatfirman INTER:s kompetensgrupp för entreprenadjuridik.

  • Bevisbördan lades på gäldenären

    I ett nyligen avgjort hovrättsavgörande fick gäldenären med tillämpning av bevissäkringsteorin styrka sitt påstående att de mottagna aktierna var en gåva och inte ett lån. Han lyckades inte fullgöra sin bevisbörda varför domstolen ansåg honom skyldig att återbetala lånet.

    En yngre bror stämde sin äldre bror avseende återbetalning av lån. Han gjorde bland annat gällande att han lånat ut pengar i form av Ericssonaktier, som överlämnats till den äldre brodern. Den äldre brodern bestred och påstod att han fått aktierna i gåva.

    Tingsrätten ansåg att den yngre brodern inte styrkt att han överfört aktierna som ett lån i stället för som gåva. Käromålet ogillades därför i den delen.

    Hovrätten gör nu en annan bedömning. Hovrätten inleder med att konstatera att det i underrättspraxis och doktrin har uttalats delade meningar i frågan om vem som har bevisbördan i en situation som den aktuella (se Fitger m.fl. Rättegångsbalken, Supplement 50,2006, s. 35:13, Ekelöf-Boman, Rättegång IV, 6 uppl. 1992, s. 81, Ekelöf-Edelstam-Heuman, Rättegång IV, 7 uppl. 2009, s. 104, Heuman, Bevisbörda och beviskrav i tvistemål, 2005, s. 167).

    Enligt hovrätten har det funnits möjlighet för den äldre brodern att säkra bevisning om att det var fråga om en gåva genom att påkalla förhör med en i förhållande till parterna utomstående banktjänsteman. Då den yngre brodern underlåtit detta ligger det närmast till hands att han får vidkännas nackdelen av att det inte blivit klarlagt om det rör sig om en gåva eller inte. Hovrättens slutsats blir därför att den äldre brodern är skyldig att återbetala värdet av aktierna.

    Den yngre brodern företräddes av advokaten Mario Ashman på Advokatfirman INTER.

  • Inget förbud mot överlåtelse av hyreskontrakt till nybildade bolag

    I ett nyligen avgjort mål (se Svea Hovrätts beslut i mål ÖH 433-12), har Svea Hovrätt bl.a. prövat frågan om under vilka förutsättningar tillstånd ska ges till överlåtelse av hyreskontrakt från ett bolag, som bedrivit verksamhet under en längre tid, till ett nybildat bolag.

    Enligt 12 kap 36 § jordabalken får en hyresgäst som hyr en lägenhet för att helt eller till väsentlig del använda den för förvärvsverksamhet överlåta hyresrätten till den som ska överta rörelsen om hyresnämnden lämnar tillstånd till överlåtelsen. Sådant tillstånd ska lämnas om inte hyresvärden har befogad anledning att motsätta sig att hyresrätten överlåts. I praxis har ansetts att ett erbjudande om säkerhet ofta utgör en tillräcklig garanti för att hyresvärden inte ska anses ha befogad anledning att motsätta sig överlåtelsen (se bl.a. rättsfallet från Bostadsdomstolen nr 244/92). När det gäller nybildade aktiebolag har dock Svea Hovrätt i ett fall från 2007 vägrat tillstånd när hyresgästen visserligen ställt säkerhet, men inte lämnat in en närmare och mer fördjupad utredning angående bolagets förväntade omsättning, lönsamhet och ekonomiska utveckling (se Svea hovrätts beslut i mål ÖH 8256-07). Vilken utredning som ska anses tillräcklig specificerades dock inte målet från 2007.

    Förutsättningarna i det nyligen avgjorda målet (ÖH 433-12) var följande.

    Ett bolag som bedrev hotellverksamhet hyrde två lägenheter. En av lägenheterna var en ren lokal där själva hotellet var beläget och den andra lägenheten var en tjänstebostad som dels inrymde hotellets reception, dels fungerade som bostad för hotellets personal under vissa perioder. Bolaget ville överlåta de båda hyreskontrakten till ett nystartat bolag i vilket hotellverksamheten skulle bedrivas vidare. Hyresvärden motsatte sig överlåtelserna och tvisten blev föremål för prövning av hyresnämnden.

    Vid hyresnämnden invände hyresvärden att man ansåg det ovisst om det nybildade bolaget skulle ha möjlighet att fullgöra sina förpliktelser gentemot hyresvärden framför allt avseende hyresbetalningar och att man sålunda hade befogad anledning att motsätta sig överlåtelsen. Hyresvärden ansåg vidare att den lägenhet som utgjorde tjänstebostad till väsentlig del användes för bostadsändamål och att den sålunda inte kunde överlåtas enligt lokalhyresreglerna enligt 12 kap 36 § jordabalken.

    Mot hyresvärdens argument invände sökandenatt det inte var mer ovisst att det nystartade bolaget hade tillräckliga resurser än att det överlåtande bolaget hade det. Detta bl.a. eftersom verksamheten skulle bedrivas vidare enligt oförändrat och med hänvisning till att det, i förevarande fall, rörde sig om fåmansbolag där tillgångar i form av t.ex. ackumulerade vinstmedel och verksamheter, är tämligen löst knutna till bolaget i jämförelse med t.ex. ett publikt aktiebolag. Till stöd för att det nystartade bolaget skulle ha tillräckliga resurser ingavs bl.a. tidigare årsredovisningar avseende hotellverksamheten, av vilka framgick att verksamheten, historiskt sett, hade genererat tillräckliga intäkter för att kunna bära rörelsens kostnader. Sökanden ingav även en resultatbudget samt vissa ekononomiska rapporter som utvisade beläggningen under senare år till stöd för sin talan. Beräkningarna i budgeten baserades på en tillämpning av försiktighetsprincipen och utifrån en beläggningsgrad som var något lägre än den faktiska beläggningsgraden för hotellverksamheten.

    Hyresnämnden inledde sin bedömning med en genomgång av bestämmelserna för överlåtelse av lokalhyreskontrakt, varpå man konstaterade att det, av de ingivna handlingarna, framgick att rörelsen skulle förväntas gå med vinst efter att hyran hade betalats. Hyresnämnden ansåg sålunda att bolaget visat ett gott underlag för en förväntad ekonomisk utveckling efter en överlåtelse. Då hyresvärden inte ansågs ha befogad anledning att motsätta sig överlåtelsen, lämnades tillstånd till överlåtelsen. Tillståndet förenades med villkor om att bolaget skulle lämna en bankgaranti motsvarande en sammanlagd årshyra för båda lägenheterna. Avslutningsvis konstaterade även nämnden att lokalhyresreglerna skulle tillämpas även rörande tjänstebostaden, eftersom denna lägenhet användes för viktiga delar av bolagets verksamhet.

    Hyresvärden överklagade hyresnämndens beslut till Svea hovrätt som är högsta instans i hyresärenden.

    Hovrättens beslut gick i linje med hyresnämndens beslut och inledningsvis konstaterades att den lägenhet som utgjorde tjänstebostad till väsentlig del skulle användas för förvärvsverksamhet. Hovrätten ansåg sålunda att överlåtelsen av tjänstebostaden skulle omfattas av bestämmelserna om överlåtelse av lokal i 12 kap. 36 § jordabalken.

    Även i frågan om hyresvärden hade befogad anledning att motsätta sig att hyresrätten till lägenheterna överläts, gjorde hovrätten samma bedömning som hyresnämnden. Tillstånd till överlåtelsen lämnades med villkor om lämnande av bankgaranti.

    Bolaget företräddes av advokaten Krister Axner vid Advokatfirman INTER.

  • Skydd av affärsidéer och koncept

    En fråga som ofta dyker upp är hur man skyddar affärsidéer och koncept.

    För många kan det kanske tyckas självklart att en idé eller ett koncept borde vara skyddat, men idéer är sällan skyddade av lagen.

    Det enda egentliga idéskyddet är patent. Till skillnad från vad många tror skyddar dock patenträtten inte alla typer av idéer, utan enbart sådana som kan tillgodogöras industriellt. Det kan t.ex. röra sig om nya tillverkningsmetoder eller tekniska uppfinningar. Det finns sålunda inte några möjligheter att skydda t.ex. affärsidéer genom ett patent.

    Upphovsrätten erbjuder inte heller det något skydd för affärsidéer och koncept, då den enbart skyddar konkreta utformningar av idéer t.ex. konstverk, böcker och hemsidor. Även om det material och den design som kan tänkas vara kopplad till en affärsidé kan komma att omfattas av Upphovsrättslagens skydd, finns sålunda inte något skydd för den bakomliggande idén. Idén att skriva en bok om en björn som blir dunderstark av att äta farmors honung och som är kompis med en kanin och en sköldpadda, skyddas sålunda inte av Upphovsrättslagen. Däremot är de konkreta texter Rune Andréasson skrivit om björnen Bamse skyddade. Det innebär att man inte har rätt att kopiera dessa texter när man skriver en bok om en annan björn som också blir dunderstark av farmors honung (beaktas i sammanhanget bör dock att namnet ”Bamse” och de grafiska framställningarna i boken är registrerade som varumärken).

    Om affärsidén eller konceptet har namngivits och det finns tilltänkta varumärken eller logotyper kan varumärkesregistrering ske, givet att varumärkena uppfyller vissa grundläggande förutsättningar för skydd. En varumärkesregistrering kan ske såväl nationellt som internationellt och andra aktörer hindras då från att använda sig av varumärkena i de länder som registreringen omfattar. En varumärkesregistrering leder emellertid inte till att några bakomliggande idéer eller koncept skyddas utan skyddet omfattar endast varumärkena i sig.

    Möjligheterna att skydda affärsidéer eller koncept är sålunda relativt begränsade. Idéer och koncept kan fritt utnyttjas av var och en som får del av dem, helt utan rättsliga efterverkningar.

    Skydd måste därför istället sökas via avtalsvägen. Detta kan t.ex. ske genom att de personer som en idé presenteras för får underteckna en sekretessförbindelse, innebärande t.ex. att de inte får sprida informationen vidare till andra. En vanlig del i en sådan sekretessförbindelse är även att den som skriver under förbinder sig att inte heller själv utnyttja idén.

  • Sekretessklausuler i affärslivet

    Det förekommer sekretessklausuler i en uppsjö av olika typer av avtal inom affärslivet. Det är även vanligt att sekretessåtaganden upprättas i fristående form. Korrekt utformad sekretessklausul kan ofta vara en av de viktigaste komponenterna i ett mellanhavande mellan två affärsparter.

    Allmänt

    Sekretessklausuler figurerar både i ömsesidigt bindande avtal och i ensidiga förbindelser.

    Ömsesidiga sekretessavtal ingår i regel i ett sk letter of intent (föravtal i form av en avsiktsförklaring) som skall gälla till det att parterna förhandlat fram ett slutligt avtal. Behovet av sekretessåtagandet i detta sammanhang har sin grund i att parterna i samband med förhandlingar måste avslöja sådan information för varandra som respektive part anser utgöra sin konfidentiella information. Sådan information kan vara affärsplaner, konstruktionsidéer eller liknande know-how (se mer om begreppet nedan).

    I den mån parterna lyckas uppnå ett slutligt avtal brukar sekretessavtalets regler ersättas av en sekretessklausul i det slutliga avtalet. Skulle emellertid förhandlingarna inte leda till ett slutligt avtal skall givetvis sekretessavtalet i föravtalet fortsätta att gälla.

    När det gäller ensidiga sekretessförbindelser är dessa vanligt förekommande i relationen mellan arbetsgivare och arbetstagare. Sådana förbindelser figurerar också ofta mellan uppdragsgivare och uppdragstagare.

    Företagshemligheter

    I lagen (1990:409) om skydd för företagshemligheter som trädde i kraft den 1 juli 1990 erhålls ett allmänt skydd för know-how. Med know-how menas i regel tekniska och kommersiella erfarenheter och kunskaper oavsett om de har dokumenterats eller inte.

    Med företagshemligheter avses i den nämnda lagen både dokumenterad och erfarenhetsbaserad information. Begreppet information är avsett att ha en vidsträckt innebörd och har i detta sammanhang samma betydelse som i vanligt språkbruk. Informationen skall emellertid gälla affärs- eller driftförhållanden i en näringsidkares rörelse som näringsidkaren håller hemlig. I uttrycket hemlig ligger att näringsidkaren skall ha ambitionen att behålla informationen inom den krets där den är känd och att den inte är spridd utanför en identifierbar och sluten krets. En ytterliggare begränsning görs vad gäller informationens art genom att dess röjande skall vara ägnat att medföra skada för näringsidkaren i konkurrenshänseende. Lagstiftarens avsikt är att endast ge skydd för sådan information som har betydelse för en näringsidkare när han konkurrerar på marknaden med de konkurrensmedel som är förenliga med kravet på en sund konkurrens.

    Företagshemligheter skyddas i flera olika hänseenden. Lagen om företagshemligheter innehåller regler om straffrättsliga påföljder för den som utan lov skaffar sig tillgång till en företagshemlighet eller som på annat sätt olovlig tar befattning med en företagshemlighet. Andra obehöriga angrepp på företagshemligheter kan grunda skadeståndsskyldighet. Förutom skadeståndsskyldighet när röjande part gör sig skyldig till brott, finns särskilda skadeståndsregler som tar sikte på hur part fått tillgång till informationen. Har någon i en affärsförbindelse fått information i förtroende och därefter utnyttjar eller röjer en företagshemlighet med uppsåt eller oaktsamhet, kan denne enligt lagen ådra sig skadeståndsskyldighet. Det handlar här om information som mottagaren i vart fall borde ha insett att han inte fick avslöja. Bevisbördan i detta avseende vilar på näringsidkaren som sålunda måste visa att mottagaren hade eller bort ha insikt för att få skadestånd. Ett exempel på obehörigt utnyttjande kan vara att den som infordrat ett anbud men som inte antar detsamma, utnyttjar en företagshemlighet som framgår av anbudet.

    Även en arbetstagare som avslöjar företagshemligheter kan bli ersättningsskyldig. Det krävs emellertid att arbetstagaren fått del av uppgiften under sådana förhållanden att han åtminstone borde ha insett att han inte fick avslöja den. En sådan situation kan vara till hands när en arbetsgivaren särskilt upplyst om att informationen skall hållas hemlig. På motsvarande sätt kan detta följa av att den lojalitetsplikt som gäller i anställningsförhållande kan anses innefatta en tystnadsplikt. Under alla förhållanden är det av vikt för arbetsgivaren att han klargör tystnadspliktens omfattning så tydligt som möjligt. Detta sker lämpligen i ett skriftlig avtal eller särskild skriftlig förbindelse som knyts till anställningsavtalet.

    Skadeståndsansvar förutsätter även att arbetstagaren har utnyttjat eller röjt företagshemligheten uppsåtligen eller av oaktsamhet. Det finns emellertid möjligheter att avtala bort kravet på uppsåt respektive vårdslöshet.

    Vidare gäller den lagstadgade skadeståndsskyldigheten för en arbetstagare som huvudregel endast under anställningstiden. För att arbetstagaren skall bli skadeståndsskyldig efter det att anställningen upphört krävs det ”synnerliga skäl”. Även den regeln kan dock avtalas bort. Av förarbetena till lagen framgår att synnerliga skäl i allmänhet kan anses föreligga då en arbetstagare har tagit anställning hos näringsidkaren i syfte att komma över hemlig information eller då han under sin anställning förberett ett överförande av hemlig information till en konkurrerande verksamhet.

    Vid skadeståndsberäkningen är utgångspunkten att den skada som uppkommit genom angreppet skall ersättas. Det är i regel förenat med stora svårigheter att bevisa den verkliga skadan när ett angrepp sker på en företagshemlighet. Finns det inte några direkta hållpunkter för bedömningen kan skadeståndet bestämmas med hänsyn till den skadelidandes intresse generellt sett av att uppgiften inte blir allmänt känd. Det har uttalats att en riktpunkt bör vara att skadeståndet inte skall vara så lågt att det blir ekonomiskt lukrativare att utnyttja någon annans företagshemlighet än att förvärva den lagligt.

    Sekretessklausulen och vite

    Som framgår av ovan angiven redovisning kan det i många sammanhang, utöver det skydd som finns i lagen, finnas behov av ytterligare avtalsförstärkning genom sekretessklausuler. Det är utomordentligt viktigt att det område som skall skyddas genom sekretess definieras noggrant. Detta görs vanligtvis genom att man i katalogform anger vad som skall anses utgöra ”konfidentiell information”. Vidare bör sekretessåtagandet ange på vilket sätt mottagaren äger använda konfidentiell information.

    Eftersom det ofta är svårt att visa att brott mot sekretessåtagandet orsakat skada samt att fastställa den verkliga skadans storlek, är det att rekommendera att sekretessklausuler sanktioneras med ett vite. Vitesklausulen innebär att man i avtal bestämmer ett fixerat belopp som skall betalas på grund av brott mot sekretessåtagandet. Vitesklausulen ger därigenom ett bestämt besked om påföljd för kontraktsbrottet och part får redan från början klart för sig vad konsekvensen av ett kontraktsbrott innebär.

     

  • 200.000 kronor för mögel

    Ett par förvärvade en fastighet i Stockholms kommun för ca 2 miljoner kronor. Inför köpet lät paret en byggnadskunnig person titta på fastigheten. Paret godkände därefter fastigheten i befintligt skick enligt 15 § i köpekontraktet . I den frågelista som bifogades kontraktet angavs det att badrummet på övervåningen var nyrenoverat.

    Viss tid efter köpet visade det sig att det fanns mögel i badrummet som var orsakat av brister i tätskiktet. Paret begärde nedsättning i köpeskillingen med 249.000 kronor, motsvarande kostnaden i den offert de fått för att åtgärda felen. En annan besiktningsman som undersökt badrummet ansåg att kostnaderna för att åtgärda felen låg inom en kostnadsram om 200.000 – 250.000 kronor. Paret gjorde gällande att felen var att betrakta som dolda och att någon noggrannare undersökning av badrummet inte varit påkallad då rummet var nyrenoverat. Därtill hade reklamation skett inom skälig tid.

    Säljaren bestred kravet under åberopande av att reklamation skett för sent. Paret hade redan kort tid efter tillträdet sett sprickor i duschmellanväggen samt sommaren 2003 hittat en svart fläck på golvet. Då skulle de ha reklamerat. Reklamationen kom istället över ett år efter det att skadan upptäckts. Dessutom var säljaren av uppfattningen att felen borde ha upptäckts vid en tillräckligt omfattande undersökning inför köpet av fastigheten. Paret hade även enligt säljaren genom 15 § i köpekontraktet godkänt fastigheten i befintligt skick. Det innefattar även de eventuella dolda fel som funnits. Säljaren ansåg sig därför ha friskrivit sig från förekomsten av fel. Kostnadsberäkningen kunde inte vitsordas utan säljaren hänvisade till en besiktningsman som angett en skälig kostnad att åtgärda felen till 70.745 kronor inklusive mervärdesskatt.

    Paret replikerade med att de visserligen sett en svart fläck i badrummet sommaren 2003. De trodde emellertid att det var smuts och inte förrän sommaren 2004 förstod de att badrummet var fuktskadat.

    Tingsrätten, där tvisten hamnade, ansåg inte att man kunde bortse ifrån parets slutsats om att de trodde att det var smuts i badrummet. De skulle därför inte anses vara skyldiga att reklamera felet när de upptäckte den svarta fläcken sommaren 2003. Inte heller sprickan i kaklet borde föranlett en reklamation eftersom en besiktningsman uttalat att en spricka i kaklet kunde uppstå utan att det är fråga om någon bakomliggande brist. Tingsrätten menade att paret hade förfarit på det sätt som kunde krävas av dem efter det att de upptäckt mögelskadan 2004. Innan försäkringsbolaget hade tagit ställning till ersättningsfrågan fanns ingen anledning för paret att reklamera felen.  Med hänsyn till att badrummet var nyrenoverat och att säljaren påstått sig dagligen använda badrummet utan anmärkning ansåg tingsrätten även att paret uppfyllt sin undersökningsplikt. Felen har varit dolda och omständigheterna har inte varit sådana att paret borde ha vidtagit särskilda åtgärder för att kontrollera eventuella fel. Skrivningen under 15 § i köpekontraktet innebar slutligen inte enligt tingsrätten att säljaren friskrivit sig från dolda fel. Sammantaget var det tingsrätten uppfattning att paret hade rätt att göra gällande de påtalade felen i badrummet.

    När det gäller kostnaden för att åtgärda felen ansåg tingsrätten att den torde ligga inom den av den senare besiktningsmannen uppgivna intervallet om 200.000 – 250.00 kronor och berättigade paret till nedsättning av köpeskillingen med 200.000 kronor. Hovrätten, som i sin helhet delade tingsrätten bedömningen, fastställde tingsrättens dom.

    Paret företräddes av advokaten Mario Ashman på Advokatfirman INTER.

  • 2,5 miljoner i försäkringsersättning trots tidigare bränder

    Den 26 november 2003 tecknade ett bageri en företagsförsäkring hos Moderna Försäkringar. Försäkringen tecknades genom en försäkringsmäklare. Den 27 september 2006 inträffade en brand i bageriets lokaler. Moderna Försäkringar vägrade att betala ut ersättning på grund av att försäkringsbolaget var av uppfattningen att bageriet lämnat felaktiga eller ofullständiga upplysningar vid tecknandet av försäkringen.

    Försäkringsbolaget kunde konstatera att bageriet under en treårsperiod innan försäkringen tecknades råkat ut för inbrott och flera anlagda bränder med en sammanlagd skadekostnad på sju miljoner kronor. Enligt försäkringsvillkoren hade bageriet därmed inte rätt till att teckna försäkring utan att ha uppfyllt sin upplysningsplikt om tidigare skador.

    Bageriet väckte talan i domstol med yrkande om utfående av försäkringsersättningen. Det var ostridigt i målet att bageriet vid skadetillfället hade ett gällande försäkringsavtal och att en ersättningsgill skada hade inträffat genom branden. Frågan i målet var om bageriet genom den mäklare som förmedlade affären lämnat felaktiga eller ofullständiga uppgifter så att upplysningsplikten i försäkringsvillkoren ej var uppfylld.

    Mäklaren uppgav i sitt vittnesmål att hon lämnat uppgifter till försäkringsbolagets representant vid tecknandet av försäkringen om bl a att två brandsabotage inträffat i bageriet. Försäkringsbolagets representant uppgav då enligt henne att han kände till dessa bränder eftersom han sett ett inslag på TV om bränderna. Representanten skulle därefter återkomma med besked om eventuell försäkring. Någon vecka därefter hade de en ny kontakt. Försäkringsbolagets representant meddelade då att det gick bra att teckna försäkring. Vid sitt vittnesmål i tingsrätten sade försäkringsbolagets representant att han hade en dålig minnesbild av vad som avhandlades vid tecknandet av försäkringen.

    Sammantaget ansåg tingsrätten att det var styrkt att bageriet vid tecknandet av försäkringen upplyst försäkringsbolagets representant om de två bränderna och att representanten uppgivit sig ha kännedom om bränderna eftersom han sett ett TV-inslag om detta. Tingsrätten fann därmed att bageriet accepterats som kund trots sin skadehistorik och att bageriet får anses ha uppfyllt sin upplysningsplikt. Tingsrätten förpliktade sålunda Moderna Försäkringar att betala ut försäkringsersättningen.

    Bageriet företräddes av advokaten Mario Ashman på Advokatfirman INTER.

  • Rättsligt fel vid köp av travhästar

    Ett konkursbo sålde den 26 juni 2006 genom konkursförvaltaren två travhästar till ett engelskt bolag (”LTD”). Ett köpeavtal upprättades och undertecknades samma dag. Vid tidpunkten för överlåtelsen stod hästarna enligt köpeavtalet uppställda hos Stig H Johansson på uppdrag av konkursboet. Enligt ett avtal daterat den 31 december 2005 överlät konkursbolaget hästarna till ett investmentbolag (”Investmentbolaget”). Stig H Johansson underrättades aldrig om att hästarna överlåtits innan konkursutbrottet. Någon gång under mars eller april flyttades den ena av de två travhästarna till Tyskland. Konkursboet och Investmentbolaget förhandlade om vem som hade bättre rätt till hästarna och det diskuterades om en lösning där konkursboet skulle sälja hästarna till Investmentbolaget.

    Investmentbolaget fick emellertid inte fram likviden. Enligt köpeavtalet av den 26 juni 2006 sålde konkursboet istället hästarna till LTD. Efter förvärvet har Investmentbolaget gjort gällande äganderätt till hästarna gentemot LTD. LDT hävde därvid köpet och krävde köpeskillingen åter enligt följande. Det föreligger fel i köpet i följande avseenden: Konkursboet har ett garantiansvar vad gäller äganderätten till hästarna som överlåtits enligt avtalet. Konkursboet har överlåtit hästarna med sakrättsliga belastningar. Innan överlåtelseavtalet av den 26 juni 2006 mellan Konkursboet och LTD, har hästarna den 31 december 2005 överlåtits till Investmentbolaget. Rättsligt fel föreligger då tredje man – och inte konkursboet – vid överlåtelsen till LTD innehaft äganderätten till hästarna, 41 § första stycket köplagen. Rättsligt fel föreligger även i anledning av att Investmentbolaget påstår sig ha äganderätten till hästarna och det finns sannolika skäl härför, 41 § tredje stycket köplagen. Detta menade LTD medförde rätt att häva köpet eftersom de rättsliga felen varit av väsentlig betydelse för LTD, vilket konkursboet insett eller bort ha insett.

    Konkursboet bestred och anförde att hästarna tillhörde konkursboet vid försäljningen till LTD. Investmentbolagets förvärv den 31 december 2005 var inte sakrättsligt giltigt. Vidare hade LTD vetskap om förvärvet och kände till att Investmentbolaget kunde komma att hävda sin äganderätt till hästarna. Hästarna hade vidare enligt köpekontraktet tillträtts i befintligt skick. LTD ägde därför inte rätt att föra talan om fel eller brist i köpegodset. LTD hade dessutom enligt konkursboet reklamerat försent varför LTD förlorat sin talerätt.

    LTD replikerade att det inte hade haft vetskap om avtalet av den 31 december 2005 eller att Investmentbolaget hävdat sin rätt gentemot konkursboet. I överlåtelseavtalet av den 26 juni 2006 mellan konkursboet och LDT finns det inte heller angivet att hästarna överlåtits med sakrättsliga belastningar. Inte heller hade detta diskuterats. Friskrivningsklausulen i avtalet avser faktiska fel och inte rättsliga. Under alla förhållanden är den för allmänt hållen för att den skall kunna tillämpas på rättsliga fel.

    Tingsrätten konstaterade inledningsvis att ordalydelsen i friskrivningsklausulen ger vid handen att den endast omfattar faktiska fel. Vidare ansåg rätten det utrett att LTD varken före eller i samband med köpet ägt kännedom om att Investmentbolaget riktat äganderättsanspråk på hästarna.

    Tingsrätten ansåg att Investmentbolaget inte gjorde något sakrättligt giltigt förvärv av hästarna genom avtalet av den 31 december 2005. Därmed var inte heller 41 § första stycket köplagen tillämplig. Däremot ansågs 41 § tredje stycket köplagen tillämplig. I målet var det utrett att Investmentbolaget framställt äganderättsansråk på hästarna. Av den åberopade bevisningen framgick att konkursboet fört diskussioner om äganderätten med Investmentbolaget och även övervägt att inleda process i frågan. Av avtalet av den 31 december framgår att det skett en överlåtelse till Investmentbolaget.  Vid en samlad bedömning finner tingsrätten att det finns anledning att räkna med att Investmentbolaget kan ha haft fog för sitt anspråk på hästarna. Det var vidare ostridigt att Investmentbolaget framställt äganderättsansråk på hästarna och det finns således enligt tingsrättens bedömning även sannolika skäl för ett sådant påstående. Därvid har LTD rätt att göra gällande påföljder av rättsliga fel gällande mot konkursboet.

    Tingsrätten, som slutligen även fann att reklamation skett i rätt tid, ansåg att hävningsrätten tillkom LTD och förpliktade konkursboet att återbetala köpeskillingen för hästarna till LTD. LTD företräddes av advokaten Andreas Hagen på Advokatfirman INTER.