English

Författare: Andreas Hagen

  • Ansvarsfrågor vid skada på häst

    Hästar respresenterar idag ofta höga ekonomiska värden. Det händer dock tyvärr att hästar skadas och i dessa sammanhang kan det bli aktuellt att bedöma ansvarsfrågor.

    När någon orsakar annans häst skada krävs det i regel antingen att skadan uppstår genom uppsåt eller vårdslöshet för att ett skadeståndsansvar skall aktualiseras. Med uppsåt menas avsikt.  Vad som är att hänföra till vårdslöshet får bedömas från fall till fall. Den grundläggande frågan vid vårdslöshetsbedömningen är om den vållande borde ha handlat på annat sätt. Vid denna bedömning kan ett stort antal olika omständigheter beaktas. Man brukar ta hänsyn till risken för skada, den sannolika skadans storlek samt möjligheterna att förekomma skada. Riskbedömningen skall inte inriktas endast på den skada som faktiskt inträffat utan istället avse risker för skador av samma slag.

    Ett praktiskt rättsfall som illustrerar en ansvarsbedömning är följande.

    En travtränare hade en travhäst i sin vård. En natt lyckades hästen få upp boxdörren och haka av den från gångjärnen på sådant sätt att den blev hängande runt hästens hals. Hästen blev skrämd och rusade ut ur stallet. Det slutade med att den föll omkull och skadades allvarligt. Fråga var då om ett skadeståndsgrundande vållande kunde åläggas travtränaren. Travtränaren var själv av uppfattningen att han inte varit vårdslös.

    Högsta domstolen som slutligt avgjorde målet ansåg att vårdslöshetsbedömningen skulle inriktas på huruvida travtränaren genom att inte se till att hästboxen var försedd med ett säkert lås framkallat fara för att det skulle kunna uppkomma en skada av samma slag som den som faktiskt inträffade. Skulle man besvara den frågan jakande menade domstolen att man i nästa led skulle undersöka om den aktuella skadan varit en påräknelig följd av en sådan oaktsamhet. Riskbedömningen skulle alltså inte inriktas på det enskilda fallet utan istället avse risken för skada av samma slag.

    Domstolen ansåg att det av utredningen i målet framgått att hästar i olika sammanhang lyckats få upp lås till boxdörrar som inte försetts med s k överfallsskydd. Ett sakkunnigt vittne i målet förklarade att hästar till sin natur är nyfikna och kan få upp låsta konstruktioner i de mest otroliga sammanhang. Ett lås på en boxdörr borde därför vara försett med s k överfallsskydd i de fall en häst kan komma åt låset. Domstolen konstaterade vidare att här var det dessutom fråga om en professionell travtränare som mottog hästar av betydande ekonomiskt värde för träning och förvaring. Därutöver hade han lång erfarenhet av sitt yrke.

    Under sådana omständigheter måste det anses ha varit vårdslöst av travtränaren att inte se till att boxdörren var försedd med lås som omöjligen kunde öppnas av hästen. I och med att hästen till följd av den bristfällig låsanordningen kunnat öppna boxdörren har det uppstått en risk för att hästen skulle komma ut ur boxen och skada sig. Även fast den skada som faktiskt inträffade berodde på en serie av sammanträffande omständigheter menade Högsta domstolen att skadan varit en påräknelig följd av att travtränaren låtit bli att se till att boxdörren försågs med en tillfredsställande låsanordning.

    Sammantaget ansågs på så sätt travtränaren ha varit vårdslös och skadeståndsskyldig för skadan på hästen. Utgången blev densamma i samtliga dömande instanser.

    Det kan tilläggas att Högsta domstolen i ett annat rättsfall har uttalat att huvudregeln skall vara ett skärpt ansvar när en skada drabbar en häst under en travtränares vård. Undantag från det skärpta ansvaret gäller endast när en skada har uppkommit under omständigheter då hästen, oberoende av om träning eller tävling pågått vid tillfället, typiskt sett varit utsatt för sådana särskilda risker som följer av avtalets syfte.

    Det finns alltså anledning för såväl hästägare som travtränare att genom avtal noggrant reglera ansvarsförhållandet mellan parterna. Även försäkringsfrågor bör gås igenom så att varken skadevållande eller skadelidande drabbas onödigt hårt vid en skadesituation. Jag rekommenderar hästägare att vid köp av hästar som betingar stora värden att alltid konsultera en erfaren jurist i samband med affärshändelsen.

    Andreas Hagen
    Telefon:  +46 (0)8 796 90 70

    Andreas Hagen är verksam som advokat och delägare på Advokatfirman INTER i Stockholm. Advokatfirman INTER når du på adressen Box 87, 101 21 Stockholm eller via Internet på www.inter.se

  • Svarta stålar i Högsta domstolen

    Avtal kan vara av många olika slag. För att de skall godtas av rättsordningen måste de emellertid ha ett acceptabelt syfte. Avtal som strider mot lag eller goda seder anses enligt allmänna rättsgrundsatser ogiltiga med följd av att det inte kan framtvingas på rättslig väg. En domstol skall självmant pröva om avtalet är av sådan karaktär att det skall anses vara ogiltigt. Vilka avtal som inte förtjänar att upprätthållas av rättsordningen får avgöras från fall till fall. Bland annat har krav som grundas på avtal om sexuella tjänster, spelskulder eller illegal vadhållning ansetts vara sådana som skall avvisas av domstolen.

    I ett rättsfall som slutade i Högsta domstolen aktualiserades nämnda rättsgrundsatser. Ett byggföretag väckte talan om obetald ersättning för utförda entreprenadarbeten. Parterna hade kommit överens om att viss del av ersättningen skulle betalas ”vit” och en del ”svart”. Timtaxan för den ”svarta” ersättningen byggde på att mervärdesskatt inte skulle betalas av beställaren. Frågan i målet blev om byggföretagets fordran på ”svart” betalning skulle kunna drivas in på rättslig väg.

    Hovrätten konstaterade att åtgärder som går ut på att undanhålla skatt är straffbelagda enligt gällande rätt. Enligt hovrätten skulle det vara direkt stötande om rättsordningen godtog avtal som bygger på skattebedrägeri. Rätten menade att bolagets anspråk därför inte förtjänade rättsordningens skydd och avvisade bolagets talan om ersättning.

    Högsta domstolen gjorde en annan bedömning. Frågan huruvida bolagets talan skulle avvisas eller inte måste avgöras efter en analys av syftet med skattelagstiftningen. Högsta domstolen förklarade inledningsvis att skattelagstiftningen redan är sanktionerad genom framförallt straff och skattetillägg och att efterlevanden av lagstiftningen kompletteras med en omfattande kontrollapparat. I detta perspektiv ansåg domstolen att det inte var motiverat att därutöver sanktionera de skatterättsliga reglerna genom att vägra domstolsprövning av tvister om avtal som innehåller bestämmelse som syftar till att undanhålla skatt. En part som överväger att träffa avtal om skatteundandragande åtgärd måste alltid väga in risken av att bli upptäckt och få straff – fortsatte högsta domstolen. Detta borde också till stor del hindra honom från att dra kravet inför domstol. Härigenom kan man antas att effekten av vägrad domstolsprövning skulle bli begränsad.

    Vidare har envar enligt Europakonventionens 6 artikel rätt till domstolsprövning av sina civila rättigheter resonerar domstolen vidare. En tvist om betalning för utförda entreprenadarbeten får anses som en reell och seriös tvist mellan två personer. Även om viss betalning skulle ske ”svart” bör inte detta ge anledning till att huvudregeln om rätt till domstolsprövning enligt Europakonventionen frångås. Högsta domstolen ansåg således att det inte fanns skäl att vägra bolaget prövning av ersättningskravet.

  • Återkallelse av accept

    Den svenska avtalslagens modell för att ingå avtal bygger på anbud och accept. Den ena parten lämnar ett anbud som den andre parten kan anta genom en sk accept. Anbud kan sägas vara ett erbjudande att under vissa villkor sluta avtal. Accept i sin tur är att säga ja till anbudet.

    Exempelvis kan en bilägare anvisa till en intresserad köpare att han vill sälja sin bil för 100.000 konor. Säger köparen till säljaren att han accepterar att köpa bilen för 100.000 kronor föreligger i praktiken ett bindande avtal. Ett avtal uppkommer så snart parterna meddelat två överensstämmande viljeförklaringar till varandra. Ett anbud föreligger när det är bindande i den meningen att det inte kan återkallas. Detsamma gäller med en accept. Återkallelse av anbud respektive accept kan dock göras om det sker innan mottagaren tagit del av det/den eller senast samtidigt därmed.

    I ett mål som prövades av såväl tingsrätt som hovrätt har frågan varit om en säljare kunde återkalla sin accept. I målet var det två kvinnor som tillsammans hade köpt en egendom. Efter ett tag kunde de inte längre enas om hur egendomen skulle skötas. Kvinnorna började då diskutera att den ena av dem skulle lösa ut den andres del i den gemensamt ägda egendomen. Den ena kvinnan (köparen) upprättade ett köpeavtal som hon undertecknade och överlämnade till den andra kvinnan (säljaren). I köpeavtalet framgick att kvinnan köpte den andre kvinnans hälftenandel i egendomen. Kort efter att säljaren undertecknat köpeavtalet ångrade hon sig och rev sönder avtalet. Frågan var då om avtalet gällde eller om köparen kunde hävda att hon nu ägde egendomen ensam.

    Tingsrätten var av uppfattningen att eftersom båda parterna hade undertecknat köpeavtalet hade ett bindande avtal ingåtts (samstämmiga viljor). Den omständigheten att säljaren kort därpå ångrade sig och rev sönder avtalet medförde enligt tingsrätten inte att avtalet hade upphört att gälla. Köparen var därför genom avtalet ensam ägare till egendomen.

    Målet överklagades till hovrätten av säljaren. Hovrätten gjorde en annan bedömning än tingsrätten. Genom att köparen lagt fram köpeavtalet till säljaren ansåg hovrätten att detta måste uppfattas som ett bindande anbud att få köpa säjarens andel i egendomen på de villkor som framgår av avtalet. Att säljaren därefter undertecknat avtalet kan inte ses på annat sätt än att hon därigenom lämnat en accept till att sälja egendomen. Så långt var alltså hovrätten enig med tingsrätten.

    Hovrätten ansåg emellertid att säljarens accept måste ses i ljuset av de handlingar hon gjorde omedelbart därefter. Hovrätten pekar på att en accept inte gäller enligt avtalslagen om den återkallas och återkallelsen sker innan mottagaren tar del av accepten eller i vart fall samtidigt härmed.

    Genom att riva sönder avtalet tydigt framför köparen har säljaren enligt hovrätten visat att hon återkallat accepten och inte ville fullfölja avtalet. Detta har skett i omedelbar anslutning till undertecknandet och innan köparen hunnit vidta någon anpassningsåtgärd med anledning av överlåtelsen. Mot den bakgrunden menar hovrätten att säljarens accept inte är gällande och att säljaren därmed inte hade överlåtit sin andel i egendomen till köparen. Hovrättens slutsat blev att alltså att båda ägde egendomen gemensamt även i fortsättningen.

  • Varumärkesintrång genom Google AdWords

    Google har en annonseringstjänst som heter AdWords. Den innebär i korthet att en internetanvändare som gör en sökning på ett ord som en annonsör har köpt får upp en annons på sökmotorn Google. I praktiken kan vem som helst köpa ett sökord. Det har därför vid olika tillfällen hänt att företag köper konkurrenters varukännetecken som sökord för att på så sätt placera sig på sökmotorn när någon söker på kännetecknet. Fråga kan därvid uppstå om köp av varumärken som sökord hos Google utgör varumärkesintrång.

    EU-domstolen har i flera fall tagit ställning till frågan. Av EU-domstolens dom den 23 mars 2010, de förenade målen C236/08-C238/08, Google France och Google m fl framgår att en annonsör som köper en söktjänst genom AdWords och som sökord väljer ett kännetecken som utgör annans varumärke i och för sig använder kännetecknet i den mening som framgår av artikel 5.1 i rådet varumärkesdirektiv 89/104/EEG. Av domen framgår vidare att det inte råder någon tveksamhet om att användningen sker i näringsverksamhet när det handlar om en reklamlänk till annonsörens egen webbplats. Det kan därför inte uteslutas att den som köper en söktjänst genom AdWords och som sökord väljer kännetecken som utgör någon annans varumärke kan göra sig skyldig till ett intrång i den andres ensamrätt.

    För att intrång i ensamrätten ska föreligga krävs emellertid, utöver att det är fråga om ett visst användande och att det skett i näringsverksamhet, att användningen medför skada eller risk för skada på någon av varumärkets funktioner, såsom varumärkets funktion som en garanti för varans ursprung.

    Om ursprungsangivelsefunktionen kan skadas om en annonsör använder en konkurrents varumärke som sökord beror på hur annonsen presenteras. När annonsens utformning inte möjliggör, eller endast med svårighet möjliggör, för en normalt och skäligen uppmärksam internetanvändare att få reda på om varor eller tjänster som avses i annonsen härrör från varumärkesinnehavaren uppkommer skada. Så kan exempelvis vara fallet när varukännetecknet återfinns i annonsen eller på den länkade webbsidan.

    Bedömningen i det enskilda fallet ska enligt EU-domstolen göras av de nationella domstolarna. Göteborgs tingsrätt har nyligen prövat frågan. Mot bakgrund av bl a att kännetecknet inte återfanns i annonsen och att annonsen i sig inte gav annan antydan om en koppling mellan bolagen ansågs det inte föreligga sannolika skäl för att varumärkesintrång förelegat.

  • Chalmers förlorar i förvaltningsdomstol – upphandling måste göras om

    Chalmers tekniska högskola AB (”Chalmers”) genomförde under 2011 en upphandling avseende personalinhyrning/bemanningstjänster och rekryteringstjänster. En av anbudsgivarna var bemanningsföretaget Bemannia AB (”Bemannia”) som ägs och drivs av entreprenören Staffan Bruzelius.

    Efter utvärdering av anbuden kunde Bemannia konstatera väsentliga brister i förfrågningsunderlagets utformning. Bemannia väckte talan i förvaltningsdomstol och ansökte om överprövning med yrkande om att rätten i första hand skulle besluta att upphandlingen skulle göras om och i andra hand att upphandlingen inte fick avslutas innan rättelse gjorts.

    Till stöd för talan anförde Bemannia i huvudsak att förfrågningsunderlaget inte redovisat ett tillräckligt tydligt underlag för anbudsgivningen rörande de villkor och utvärderingskriterier som gällde för upphandlingen. Utvärderingskriterierna var inte tillräckligt tydliga utan gav alltför stort utrymme för godtycke i strid med 1 kap. 9 § LOU.  Det framgår enligt Bemannia inte av förfrågningsunderlaget vilka krav som ska vara uppfyllda för att erhålla viss poäng avseende börkraven B1, B2, B3 och B4. Vad gäller börkravet B1 – personalinhyrningstjänster – avser detta Chalmers möjligheter att överta inhyrd personal. Anbudsgivaren ska ange kriterierna för detta, vilket inte hade skett.

    Chalmers bestred yrkandena och yrkade att ansökan skulle avslås.

    Förvaltningsdomstolen biföll Bemannias talan och beslutade att upphandlingen ska göras om.

    Av domskälen framgår följande:

    ”Förfrågningsunderlaget anger ett flertal börkrav (B1-B4) som ska värderas och poängsättas inom vissa närmare angivna poängskalor. Däremot anges inte vilka kvalitativa krav som ska vara uppfyllda för att erhålla en viss poängnivå. Förfarandet vid utvärderingen har därför lämnat ett stort utrymme för godtycklighet och därmed för en bedömning som inte grundar sig på objekt fastställda kriterier, utan som i stället innehåller ett stort mått av subjektivitet och i princip fri prövningsrätt för den upphandlande myndigheten. Detta innebär att leverantörer saknat möjlighet såväl att förutse vad som skulle komma att tillmätas betydelse vid prövningen av anbuden som att kunna utforma ett konkurrenskraftigt anbud. Detta medför att förfrågningsunderlaget har varit bristfälligt i fråga om förutsebarhet och att utvärderingsmodellen därför får anses strida mot den unionsrättsliga principen om transparens.

    I förfrågningsunderlaget har inte lämnats någon närmare information om sambandet med övertagandevillkoren i B1 och upphandlingsföremålet – personalinhyrningstjänster. Kravet strider därför mot den grundläggande unionsrättsliga principen om proportionalitet.

    Chalmers förfrågningsunderlag innefattar enligt det ovan anförda i vissa delar brister i så måtto att kraven på öppenhet och proportionalitet inte varit uppfyllda och underlaget har gett utrymme för godtycklighet. Utformningen av förfrågningsunderlaget kan ha påverkat hur bolaget utformat sitt anbud. Att bolaget enligt utvärderingsprotokollet ligger långt från att komma ifråga som leverantör medför inte att bolaget, om förfrågningsunderlaget varit utformat så att kravet på öppenhet varit uppfyllt, inte skulle ha avlämnat ett sådant anbud att det kunnat komma ifråga som leverantör.

    Det sagda innebär att Chalmers brott mot i vart fall principen om transparens sannolikt medfört att bolaget lidit eller kan komma att lida skada, varför det finns grund för att tillgripa åtgärder enligt LOU.

    Eftersom bristerna får betecknas som väsentliga och hänförliga till det konkurrensuppsökande skedet är det inte tillräckligt med endast en rättelse, utan upphandlingen måste göras om.”

    Bemannia  AB företräddes av advokaten Andreas Hagen och jur kand Pontus Meilink på Advokatfirman INTER.

  • Uppsägning vid arbetsbrist

    1. Allmänt om arbetsbrist

    1.1 Med arbetsbrist omfattas inte endast fall av konkret brist på arbetsuppgifter, utan samtliga fall där en uppsägning från arbetsgivarens sida beror på något annat än förhållanden som är att hänföra till arbetstagaren personligen, s.k. personliga skäl. Under begreppet arbetsbrist faller alltså även sådant som att arbetsgivaren inte längre anser det befogat att visst arbete drivs vidare inom ramen för hans verksamhet eller att arbetsgivaren annars av företagsekonomiska, organisatoriska eller därmed jämförliga skäl anser det nödvändigt att säga upp en eller flera arbetstagare.

    Arbetsbrist utgör normalt sett saklig grund för uppsägning. Det är ytterst arbetsgivarens bedömning av behovet av att genomföra exempelvis en inskränkning eller omorganisation av verksamheten som får bli avgörande för frågan huruvida arbetsbrist skall anses föreligga. Detta innebär att en domstol normalt inte har att gå närmare in på frågor om det berättigade från företagsekonomisk, organisatorisk eller därmed jämförlig synpunkt i en av arbetsgivaren beslutad personalinskränkning.

    1.2 Situationen är emellertid en annan om arbetsgivaren visserligen har angett arbetsbrist som grund för uppsägningen, men i själva verket haft andra skäl för denna, s.k. fingerad arbetsbrist. I ett sådant fall har domstolen att pröva tillåtligheten av uppsägningen utifrån den verkliga grunden. Som Arbetsdomstolen tidigare närmare har utvecklat (AD 1976 nr 26) får den bevisprövning som skall ske när arbetsgivaren som grund för uppsägningen åberopar arbetsbrist och arbetstagaren påstår att annan grund i själva verket varit bestämmande för arbetsgivarens handlande särskild karaktär i fall då förändringen av verksamheten tar sikte på en enstaka arbetstagare. För det fall då uppsägningen riktar sig enbart mot enstaka arbetstagare tillämpar AD en särskild bevisbörderegel. Ju mer sannolikt det i ett sådant fall framstår att uppsägningen orsakats av annan omständighet än den av arbetsgivaren uppgivna, desto starkare krav bör ställas på arbetsgivaren att visa att uppsägningen skulle ha företagits av företagsekonomiska skäl även om den andra omständigheten inte förelegat. För att domstolen skall gå in på en sådan prövning krävs dock att arbetstagaren visar åtminstone sannolika skäl för att det rör sig om fingerad arbetsbrist.

    Jag rekommenderar att arbetsgivaren tar fram en redogörelse för sin ekonomiska ställning samt styrelsens planer på omstrukturering av verksamheten. Vidare kan det vara lämpligt att man har en företagsekonomisk utredning (kalkyl eller liknade) som utvisar besparningar för arbetsgivaren genom omstruktureringen.

    2. Proceduren

    Om en arbetsgivare överväger att säga upp en eller flera arbetstagare på grund av arbetsbrist måste han gå till väga på visst sätt. Reglerna om hur uppsägningar skall gå till finns huvudsakligen i lagen (1982:80) om anställningsskydd (LAS).

    Proceduren kan indelas i olika faser.

    (i) Turordning

    Reglerna om turordning fastställer vem som berörs av arbetsbristen. Dessa syftar till att ”peka ut” den eller de arbetstagare som i första hand skall drabbas av arbetsbristen. Principen är att den som anställdes sist måste lämna sin anställning först. Det är sålunda anställningstiden som är avgörande för vem som skall drabbas av arbetsbristen.

    Vid turordningen skall arbetstagarna rangordnas efter anställningstid genom upprättande av en turordningslista. Turordningen skall göras per driftsenhet (den geografiska avgränsningen av arbetsplatsen). Per driftsenhet skall i sin tur turordningen göras för varje avtalsområde (kollektivavtalsområde). Saknas kollektivavtal skall i princip turordningslista göras för hela arbetsplatsen (inom driftsenheten).

    Vid turordning per driftsenhet och avtalsområde skall slutligen hänsyn tas till kompetens. Den som blir kvar efter nedskärning på grund av arbetsbrist skall vara kompetent för det arbete som blir kvar. Med kompetens menas att arbetstagaren skall ha tillräckliga kvalifikationer för det kvarvarande arbetet.

    För turordningen skall arbetsgivaren sålunda upprätta en skriftlig turordningslista.

    (ii) Omplacering

    Sedan arbetsgivaren genomfört turordningsfasen inträder arbetsgivarens omplaceringsskyldighet.

    För att säga upp en arbetstagare på grund av arbetsbrist, måste en arbetsgivare ha ”saklig grund” för uppsägningen. Det följer av LAS.

    Saklig grund för uppsägning föreligger inte om det är skäligt att istället kräva att arbetstagaren ges möjlighet att få annat ledigt arbete hos arbetsgivaren. Omplaceringsskyldighet omfattar i princip hela arbetsgivarens verksamhet men endast ”ledigt arbete”. För att arbetstagaren skall vara aktuell för omplacering måste han även här vara kompetent för det lediga arbetet. Har arbetstagaren inte tillräckliga kvalifikationer att sköta annat arbete på arbetsplatsen, krävs normalt inte att omplacering ska ske.

    Det första en arbetsgivare sålunda bör göra om han ska säga upp en arbetstagare är att noggrant undersöka om omplacering kan ske. Om arbetsgivaren inte undersöker dessa möjligheter tillräckligt riskerar han att omplaceringsskyldigheten inte anses fullgjord. Eventuell uppsägning kan då anses ogiltig och arbetsgivaren kan bli skadeståndsskyldig.

    Observera att arbetsgivaren är skyldig att förhandla med arbetstagarorganisation innan han omplacerar arbetstagaren (se nedan). Han ska begära förhandling på ett så tidigt stadium som möjligt.

    För att det inte skall uppkomma oklarheter om att omplaceringsskyldigheten iakttagits, bör erbjudandet om omplacerings lämnas skriftligen.

    Avböjer arbetstagaren utan godtagbar anledning ett erbjudet arbete, är arbetsgivaren normalt inte skyldig att lämna ytterligare erbjudande. Arbetsgivaren kan då fullfölja eventuell uppsägning.

    (iii) Skyldighet att förhandla

    Regler om skyldighet att förhandla finns i lagen om medbestämmande i arbetslivet, MBL.

    Har arbetsgivaren träffat kollektivavtal med någon arbetstagarorganisation är han skyldig att förhandla med den innan arbetstagaren omplaceras eller sägs upp. Arbetsgivaren får inte ens fatta beslut om förändringar som berör arbetstagaren innan denne slutfört sin förhandlingsskyldighet.

    Arbetsgivarens medbestämmandeförhandlingsskyldigheten kan sammanfattas som en skyldighet att inleda förhandlingar sedan arbetsgivaren har inventerat beslutsfrågan och formulerat förslag till beslut, men innan arbetsgivaren avfärdar andra handlingsalternativ eller inskränker beslutsunderlaget så att andra handlingsalternativ blir omöjliga.

    Observera dock att ett gällande kollektivavtal kan innehålla andra bestämmelser om skyldighet att förhandla.

    Har arbetsgivaren inte träffat kollektivavtal med någon arbetstagarorganisation, är han istället skyldig att förhandla med varje arbetstagarorganisation vars medlem berörs av uppsägningen.

    Begäran om förhandling bör vara skriftlig. Begäran om förhandling bör ske i god tid innan den avsedda åtgärden skall ske. Syftet med förhandlingen är i första hand att informera arbetstagarorganisationen om det aktuella förhållandet.

    Se till att protokoll förs vid förhandlingen(-arna).

    Generellt gäller alltså att arbetsgivaren bryter mot MBL om han säger upp någon, eller till och med fattar beslut om förändringar som berör arbetstagaren, innan förhandlingarna är avslutade. Förhandlingarna avslutas antingen genom att parterna når en överenskommelse, att parterna i vart fall enas om att förhandlingarna är avslutade (och lämpligtvis för detta till protokollet), eller slutligen, att part som fullgjort sin förhandlingsskyldighet skriftligen lämnar besked om att man frånträder förhandlingen. Det sista gäller emellertid ej om annat sätt att avsluta förhandlingarna på har överenskommits, exempelvis genom kollektivavtal.

    (iv) Uppsägning

    Efter det att arbetsgivaren gjort vad som åligger denne var gäller omplaceringsskyldigheten och när en eventuell förhandlingsskyldighet är fullgjord, kan arbetsgivaren överlämna beskedet om uppsägning till arbetstagaren. Uppsägningsbeskedet ska vara skriftligt och innehålla vissa i LAS angivna uppgifter. Uppsägningsbeskedet ska lämnas till arbetstagaren personligen. Är det inte möjligt, får uppsägningsbeskedet istället skickas till arbetstagaren med rekommenderat brev till hans senast kända adress. Uppsägningen anses ha skett när arbetstagaren får del av uppsägningsbeskedet.

    Jag rekommenderar att man får arbetstagarens underskrift på en likalydande kopia.

  • Hävningsgrundande fel i form av hovbroskförbening

    En Köpare ingick den 11 september 2007 ett avtal med en Säljare varigenom hon förvärvade en häst på villkor som framgick av ett skriftligt avtal. Överenskommen köpeskilling var 175 000 SEK och betalades den 21 september 2007. Av överlåtelseavtalet framgick vidare bl.a. att Säljaren den 11 september 2007 låtit veterinärbesiktiga hästen och att Köparen hade tagit del av det veterinära utlåtandet, att Köparen den 21 september 2007 låtit veterinärbesiktiga hästen och att Säljaren tagit del av det veterinära utlåtandet, att hästen, såvitt Säljaren kände till, var skadefri samt fri från sjukdom samt att hästen skulle användas till hoppning och tävling. I samband med överlåtelsebesiktningen den 11 september 2007 konstaterades att hästen reagerade på vänster framben med viss hälta. I det röntgenutlåtande som upprättades framgick dock ingenting om att det förelåg några röntgenologiska förändringar av klinisk betydelse.

    Efter att hästen under våren 2008 uppvisat hälta och på nytt veterinärbesiktigats den 14 maj 2008 konstaterades att hästen led av hovbroskförbening. Köparen avgav hävningsförklaring samma dag som hovbroskförbeningen uppdagades och hon gjorde gällande hävningsrätt till följd av fel samt rätt till ersättning för de kostnader hon drabbats av. Säljaren motsatte sig såväl återgång av köpet som framförda krav avseende kostnader.

    Köparen väckte talan i tingsrätten med yrkande om att tingsrätten skulle förplikta Säljaren att betala tillbaka köpeskillingen om 175 000 SEK samt utge ersättning för de kostnader hon haft för hästen om 116 000 SEK. Säljaren bestred yrkandena.

    Köparen gjorde gällande att fel förelåg vid den tidpunkt hästen avlämnades till henne, det vill säga den 11 september 2007. I enlighet med vad som föreskrivs i 21 § 1 st köplagen skall Säljaren svara för fel som funnits vid denna tidpunkt även om felen visar sig först senare.

    Köparen åberopade att fel förelåg enligt 17 § köplagen.

    Det gjordes gällande att det brast i en avtalad egenskap. Partena har i punkten 14 i avtalet preciserat det särskilda ändamål som Köparen hade för avsikt att använda hästen till. Till följd av hovbroskförbening i vänster framben och följdkomplikationer i leder och den hälta som det har lett till har hästen inte kunnat användas för de angivna ändamålen och hästen kommer inte heller i framtiden att kunna användas för ändamålen ifråga. Hästen har således vad gäller egenskaper inte stämt överens med avtalet.

    Vidare gjordes gällande att hästen inte heller varit ägnad för de särskilda ändamål för vilka hästen varit avsedd att användas eller för de ändamål för vilka hästar av samma slag i allmänhet används, det vill säga ridning. Hästen har avvikit från vad Köparen haft fog att förutsätta. Köparen har haft fog att förutsätta att hästen ska kunna användas för de särskilda ändamål för vilka hästen varit avsedd att användas, det vill säga hoppning och tävling. Till följd av hovbroskförbening i vänster framben och följdkomplikationer har hästen avvikit från vad Köparen med fog har kunnat förutsätta.

    Köparen menade att hon har haft en hävningsrätt enligt 39 § köplagen, alternativt rätt till prisavdrag enligt 38 § köplagen. Beträffande hävningsrätt gjorde Köparen gällande att de fel som förelåg var för sig men även sammantaget har varit av väsentlig betydelse för henne och att Säljaren insåg eller borde ha insett detta. Hovbroskförbeningen i vänster framben och följdkomplikationer har medfört att Köparen inte har kunnat använda hästen för de avsedda ändamålen, det vill säga för att hoppa och tävla med. Detta måste Säljaren ha varit medveten om eller borde i vart fall ha insett.

    Om tingsrätten inte skulle anse att hävningsrätt har förelegat åberopade Köparen att hon är berättigad till prisavdrag motsvarande hela köpeskillingen eller i vart fall ett av tingsrätten skäligen uppskattat belopp. Prognosen har varit hopplös och Köparen har inte ens kunnat använda hästen för ridning och än mindre för hoppning och tävling. Hästen saknar därför värde för henne och prisavdraget ska därför fastställas till i första hand köpeskillingens storlek.

    Köparen åberopade också att hon var berättigad till skadestånd enligt 40 § köplagen alternativt ersättning för vårdkostnader enligt 75 § köplagen. Det gjordes i första hand gällande att det ska bedömas som skadestånd.

    Säljaren – som bestred talan – gjorde gällande att hästen vid köpet inte varit behäftad med fel. Säljaren hade inte lämnat någon utfästelse om felfrihet. Hon hade angett att hästen, såvitt hon kände till, var skadefri samt fri från sjukdom, såväl akut som kronisk. Hästen hade inte avvikit från angivet ändamål och inte heller från vad Köparen har kunnat förutsätta. Felet hade inte under några förhållanden varit väsentligt och återgångsgrundande. Säljaren menade vidare att Köparen enligt 20 § köplagen inte som grund ägt åberopa vad hon vid köpet upptäckt eller borde ha upptäckt. Köparen hade enligt Säljaren brustit i sin undersökningsplikt. Någon grund för prisavdrag fanns inte heller. Hovbroskförbening medför i regel inte kliniska symtom på halvblodshästar. Det bestreds att hovbroskförbening hade förorsakat hästens hälta på vänster framben. Sannolikt har hästen drabbats av överansträngning efter köpet. Hästens egenskaper har överensstämt med avtalet. Hästen har fungerat väl för avsett ridändamål. Säljaren har inte haft någon avtalsenlig skyldighet att informera om alla veterinärbesök som har skett under hästens livstid och namn på veterinärer. Säljaren har dock rent faktiskt tydligt informerat om undersökningen i februari 2007.

    Köparen åberopade bl a ett sakkunnigutlåtande av och sakkunnigförhör med chefsveterinären professor Arne Lindholm till utvisande av att hovbroskförbening hade förorsakat hästens hälta och att den därvid var obrukbar för ridändamål.

    Såväl tingsrätten som hovrätten ansåg att det genom Arne Lindholms uppgifter var klarlagt att hovbroskförbeningen förelåg vid tidpunkten för köpet. Arne Lindholm hade enligt domstolarna uppgett att det är ovanligt att hovbroskförbening orsakar hälta men att de hästar som blir halta till följd av hovbroskförbening ofta, såsom i nu aktuellt fall, har hovbroskförbening bara på ett ben. Någon magnetröntgen hade visserligen inte gjorts men mot bakgrund bland annat av att det är fråga om hovbroskförbening endast på ett ben, utseendet på de sekundära ledskadorna och hästens rörelsemönster hade Arne Lindholm dragit slutsatsen att hältan i nu aktuellt fall orsakats av hovbroskförbeningen.

    Domstolarna ansåg att Arne Lindholm, som är hästveterinär med betydande erfarenhet, på ett nyanserat sätt hade beskrivit sina slutsatser. Domstolarna ansåg sålunda att det genom Arne Lindholms uppgifter var visat att hovbroskförbeningen var orsaken till hästens hälta. Domstolarna kom därefter fram till att det rörde sig om ett fel, då hästen led av hovbroskförbening som gjorde hästen halt och därmed obrukbar till ridning, hoppning och tävling.

    I målet var ostridigt att hästen vid överlåtelsebesiktningen den 11 september 2007 var halt på vänster framben och att Köparen, som var närvarande vid besiktningen, kände till detta. De veterinärer som undersökte hästen vid ovan nämnda tillfällen hade emellertid inte observerat att hästen led av hovbroskförbening. Inte heller den veterinär som undersökte hästen den 21 september 2007 efter köpet hade uppmärksammat detta fel. Köparen, som själv saknar nödvändiga fackkunskaper, hade därvid haft att förlita sig på veterinärernas utlåtanden ansåg domstolarna. Mot denna bakgrund ansåg såväl tingsrätt som hovrätt att Köparen inte måste antas ha känt till felet vid köpet och inte heller borde ha märkt felet vid undersökningen av hästen före köpet.

    Vidare gjorde domstolarna bedömningen att det fick anses vara klart att en häst med hälta inte är lämplig som tävlingshäst, att det var av väsentlig betydelse för Köparen att hästen kunde tävla och att Säljaren insåg detta. Härvid förelåg hävningsgrund med den följd att prestationerna skulle återgå.   Vad gäller skadeståndsyrkandet konstaterade domstolarna att skadestånd alltid skall utgå om varan vid köpet avviker från vad Säljaren särskilt har utfäst. Visserligen var det enligt domstolarna klart att Säljaren inte uttryckligen garanterade att hästen skulle gå att rida och använda för tävling. För att en utfästelse ska anses ha skett fordras dock inte att det föreligger en uttrycklig garanti. Det räcker att Säljaren har handlat på ett sådant sätt att hon kan anses ha försäkrat Köparen att hästen gick att använda för ridning och tävling. Domstolarna pekade på att hästen hade sålts till ett pris om 175 000 kr, vilket är betydligt mer än vad en vanlig ridhäst betingar, att det i avtalet under rubriken ”14. Användning” anges att hästen ska användas till ”hoppning, tävling” och att hästen tidigare använts till just detta ändamål. En utfästelse om att hästen skulle gå att använda för hoppning och tävling måste därför anses föreligga enligt domstolarna. Sålunda hade Köparen även rätt till skadestånd.

    Köparens talan bifölls sålunda såväl i tingsrätten som i hovrätten.

    Köparen företräddes av advokaten Andreas Hagen på Advokatfirman INTER.

  • För sen reklamation

    Genom köpekontrakt den 22 februari sålde en säljare till en köpare en bostadsrätt på Valhallavägen i Stockholm (lägenheten). Av objektsbeskrivningen, vilken utgjorde avtalsinnehåll, framgick bl.a. att lägenheten var utrustad med ”ett luftigt ljust sällskapsrum med fungerande öppen spis”. Köparen tillträdde lägenheten den 20 april. Den 28 augusti provtrycktes den öppna spisen. Den 13 september  meddelade bostadsrättsföreningens styrelse Köparen att han tills vidare inte fick elda i den öppna spisen eftersom det vid provtryckningen konstaterats otätheter i lägenhetens rökkanal samt att styrelsen skulle återkomma i ärendet. Styrelsen återkom den 2 december med närmare besked om kostnaderna för att göra den öppna spisen funktionell samt med beskedet att innehavaren av lägenheten, dvs. Köparen, enligt föreningens regelverk, skulle bära kostnaden för reparationen. Den 3 december reklamerade Köparen otätheterna i rökkanalen till Säljaren. Köparen har bekostat reparation av rökkanalen och väckte talan vid tingsrätt om att Säljaren skulle förpliktas ersätta honom reparationskostnaden. Säljaren bestred käromålet på ett antal grunder och åberopade i sista hand att Köparen reklamerat för sent.

    Såväl tingsrätten som hovrätten ansåg att uppgiften ”fungerande öppen spis” innebar en utfästelse från Säljaren sida om att spisen, inklusive rökkanal, var fungerar för sitt ändamål, dvs. att den är säker att elda i och fri från sprickor och otätheter.  Domstolarna ansåg också att utfästelsen befriade Köparen från dennes undersökningsplikt och att den innebär att Säljaren hade bevisbördan för att spisen var funktionsduglig på tillträdesdagen. Domstolarna ansåg att Säljaren inte hade förmått att göra det övervägande sannolikt att spisen var funktionsduglig på tillträdesdagen.  Härvid förelåg fel i köprättslig bemärkelse.

    Emellertid ansåg såväl tingsrätt som hovrätt att Köparen reklamerat felet för sent och att han därför förlorat rätten att åberopa det.  Käromålet mot Säljaren ogillades såväl av tingsrätten som hovrätten.

    Hovrätten gjorde följande uttalande:

    ” Enligt 32 § köplagen (1990:931) får köparen inte åberopa att en vara är felaktig om han inte reklamerar inom skälig tid (kursivt här) efter det att han märkt eller borde ha märkt felet. Samma sak gäller enligt 4 kap. 19 a § jordabalken vid fastighetsköp. I 23 § konsumentköplagen (1990:932) anges att reklamation som görs inom två månader efter att köparen märkt felet alltid ska anses ha lämnats i rätt tid. Den tid inom vilken reklamation bör ske kan enligt förarbetena variera beroende på bl.a. vem som är köpare och vilken vara försäljningen avser. Bedömningen bör som regel vara strängare om köparen är en näringsidkare än om köparen är en privatperson.

    När köparen är näringsidkare kan man oftast kräva att meddelande om felet lämnas inom kort tid, i regel någon eller några dagar efter det att felet har observerats. Vilket mått av sakkunskap som köparen har är också en omständighet söm bör beaktas. I vissa fall kan köparen behöva biträde av en sakkunnig person för att bedöma huruvida ett fel föreligger som kan göras gällande mot säljaren. Vidare kan varuslaget inverka på vilket mått av skyndsamhet som kan begäras. Beträffande färskvaror måste köparen reagera mycket snabbt. (Prop. 1988/89:76 s. 124, jfr även förarbetena till jordabalken, prop. 1989/90:77s.62.)   Högsta domstolen har i ett mål om fastighetsköp ansett att en reklamation som skedde ca 4,5 månad efter att reklamationsfristen började löpa, skett i rätt tid (NJA 2008 s. 1158). Enligt Högsta domstolen fick det godtas att köparna, som var privatpersoner utan särskilda sakkunskaper i byggnadstekniska frågor, efter en besiktning anlitade ytterligare tekniskt biträde för att bedöma felen innan de reklamerade. Det var vidare, enligt Högsta domstolen, rimligt att köparna gjorde vissa undersökningar av möjligheten att kräva besiktningsmannen, som de anlitat före köpet. Köparna hade vidtagit åtgärderna utan dröjsmål och det förhållandet att det på grund av semester tagit längre tid att få svar från företaget som utfört överlåtelsebesiktningen, borde enligt Högsta domstolen inte läggas dem till last.

    Köparen har väntat med att reklamera felet under närmare tolv veckor. Denna tid är även enligt hovrättens bedömning för lång och några omständigheter som gör att en så lång tid trots detta kan godtas har inte åberopats. Hovrätten instämmer således i tingsrättens bedömning att Köparen inte reklamerat felet i tid. Tingsrättens dom ska fastställas.”

    Säljaren företräddes av jur kand Krister Axner på Advokatfirman INTER.

  • Vikten av prejudikatsdispenser i affärstvister

    Högsta domstolen har nyligen uttalat sig om vikten av att hovrätterna är generösa när det gäller prejudikatsdispenser  – särskilt i affärstvister.

    I ett beslut 2011-12-07 angående fråga om prövningstillstånd i hovrätten uttrycker Högsta domstolen, med bl a justitierådet Stefan Lindskog, följande:

    ”Tvister med anknytning till affärslivet förekommer förhållandevis sällan i de allmänna domstolarna. Sådana tvister får i stor utsträckning sin lösning genom att sakkunniga rådgivare biträder parterna och på grundval av det uppfattade rättsläget förhandlar fram en lösning. Uppnås ingen förlikning blir tvisten många gånger avgjord genom skiljeförfarande. Det betyder emellertid inte att det saknas behov av rättsbildning. Tvärtom är ett väl kartlagt rättsläge en viktig förutsättning för ett effektivt näringsliv. Det är därför av stor vikt att de affärstvister som når de allmänna domstolarna avgörs i en sådan ordning att möjligheten till rättsbildning inte går förlorad.”

  • Underentreprenör tar Skanska till domstol

    Skanska befinner sig i konflikt med en underentreprenör om hur ett förfrågningsunderlag skall se ut och hur det skall tolkas.

    Kravet på att ett förfrågningsunderlag skall vara konsekvent samordnat – dvs bl a att uppgift och föreskrift skall finnas på rätt plats – är vedertaget i byggbranschen och kommer bl a till utryck i kommentaren till AB 04 kap 1 § 2 och ABT 06 kap 1 § 2.

    ”Att kontraktshandlingarna kompletterar varandra är ett utryck för principen att arbete som skall omfattas av entreprenörens åtagande enbart behöver redovisas på ett ställe i kontraktshandlingarna. Förutsättning för detta är i sin tur att handlingarna är upprättade efter god sed, bl a lämpligt och konsekvent samordnade, eller – om så inte är fallet – att entreprenören i anbudsskedet i varje fall inte skall behöva missta sig på vilka arbeten som skall ingå i hans åtaganden.”

    Enligt kravet på samordning har underentreprenören enligt Andreas Hagen haft fog för att utgå ifrån att alla de uppgifter som berör markarbetena återfinnes i de handlingar som i förfrågningsunderlaget delats in i fackområdet för markarbete. Det har inte ålegat underentreprenören att utanför sitt fackområde läsa förfrågningsunderlaget korsvis fram och tillbaka för att utröna vilka eventuella arbeten entreprenaden skall omfatta. Uppgifter som återfinnes på för handlingarnas systematik främmande platser skall ej ingå i underentreprenörens åtagande.

    Underentreprenören företräds av advokaten Andreas Hagen.

    Läs mer